Varje Kvinnas Blogg & Frågelåda

Rättvisa och stresskanaler...

2010-03-17T13:46:00.002+02:00

... och tre steg! Isbjörnen tog sina första egna tre steg idag. Han hade en stekpanna som mentalt stöd i handen.

Rättvisa i nyfamiljer. Mycket svårare än jag trodde att genomföra. När vi flyttade ihop, Revisorn och jag, var devisen att ingen skulle få det sämre under ett gemensamt tak. Gärna bättre, men inte sämre åtminstone. Jag tror att vi uppfyllt den förväntningen. Men, men... Hur gör man med den inbyggda orättvisan i familjen, när olika barn har olika ekonomiska resurser och lever olika liv utanför vår gemensamma sfär. Att lära barn att livet inte är så rättvist, att resurser är olika fördelade är helt okej, så länge de egna barn hör till den priviligerade gruppen. Men om det är de egna barnen som ska ständigt ska undervisas i att "en del har nu bara mer än ni", börjar det kännas olustigt.

Jag kan inte och vill heller inte, kontrollera omständigheterna för det liv barnen lever när de vistas hos sin pappa och sina släktingar. Jag tycker att det är fint att ens någon får resa, fastän inte alla får det. Men hur gör man för att jämna ut på ett vettig sätt? Vi provade med att resa på en liten familjesemester med dem som blev hemma och inte reste på skidsemester, men det blev också underligt. Det var en okej resa med tanke på sammanhållningen och familjelivet (även om jag verkligen inte rekommenderar Tallinks tallinnrutt på en fredag-lördag, för barnfamiljer. Det var ganska äckligt och aktiviteterna för barn ett skämt.) men ändå kändes det som att utjämning är fel orsak att resa. Nästa gång ska vi nog försöka resa tillsammans. Men finansiering för nio personer är ingen enkel sak att ordna... Att presentbarnen var borta en hel vecka märktes också på det yngre. Vår relation är ett så nytt bygge, att den störs ganska mycket av en längre separation. Det hade jag nog inte tänkt på på förhand, att vi skulle ta några steg tillbaka i vår relationsutveckling och -fördjupning. Jag är en grön styvmor.

Å andra sidan var det bra att kunna umgås med sina biologiska barn som "förr i tiden". Och skidåkarna hade haft det roligt och bra. Ja-a. Svårt, men intressant, det här med liv i nyfamilj.

Sen har jag funderat på stresskanaler. Var och hur pyser ånga ur mig när allt kör ihop sig? Främst påverkas min sömn. Det är illa, för att en dåligt natt eller vecka påverkar också allt annat; arbete, familjeliv, matlagning... Men jag blir också lättare svartsjuk, har jag märkt. Jag antar att det är fråga om att stressen förvandlar min självbild på ett negativt sätt. Stress är ett bevis på att man inte har saker under kontroll, vilket får mig att känna mig rädd och ynklig vilket leder till att jag inte kan tro att någon kan älska mig. Egentligen och På Riktigt! Störd självbild leder också en tidigare ätstörd till funderingar kring vikt och kost. Så fort jag börjar känna mig tjock, vet jag att det egentligen är något annat som är källan till ångesten och sen gäller det att hitta den och förinta den. Med mitt lasersvärd. Men alltid är jag ju inte så fiffig. Ibland räcker det ganska länge innan jag inser att mina symptom inte är vad de ger sig ut för, att de har andra källor än de påstår.

Kan man månne omprogrammera sina stresskanaler? Låta dem jobba för sig? Varför kan inte ångest leda till ett ivrigt promenerande, flitigt arbetande eller allmän kärleksfullhet mot dem man bryr sig om?

Vilka är era stresskanaler? Cornelia vill veta!

Cornelia

2010-03-11T11:50:00.002+02:00

Jag tror jag har brist på konstruktiva rutiner i livet. Jag borde gå ut oftare, både i solen och på krog, men när ska man hinna? Solpromenader skulle kunna förbättra mitt sovande, som igen blivit en vargtimmefars. Jag vaknar mellan 03 och 04, suckar, tar en halv insomningstablett och ligger och glor en stund och somnar till slut. Om förmiddagarna, när jag borde skriva medan isbjörnen sover, är jag utvilad men för seg för att producera något som inte får mig att allvarligt skämmas. Sömnbrist gör mig också mosig, men påverkar inte kreativiteten så mycket. Eller nåja, inte på samma sätt.

Åh, vad jag är less på min gnälldiskurs!

Nu är ju babyn frisk igen, likaså resten av gänget, ett lite misslyckat sportlov borde inte få ha så långtgående konsekvenser. Jag ska skärpa mig. Ut med mig!

Min äldsta son har börjat sällskapa, det är en odelat trevlig sak, speciellt när flickebarnet är så trevligt. Jag kan inte komma på något negativt med det hela. Dagtid. På natten drömmer jag de mest bisarra separationsdrömmar. Intressant.

Annat genuint glädjande; Revisorn gjorde mig till fästmö.

Cornelia

Leverlåda och rödvin

2010-01-27T11:24:00.002+02:00

Jag har inget emot leverlåda och jag köper den med gott samvete, som allt jag anser att jag inte kan laga själv. Halv- och helfabrikat undviker jag annars i det längsta. Nå okej, makaronilåda är inte svårt att tillaga, men ungarna älskar den fyrkantiga mer; det händer att jag köper sån.

Men igår skulle jag ha träffat en väninna över middag, jag hade så sett fram emot det, men då började nummer hmm... måste räkna efter... 5/7 att kasta upp. Hur kan en magsjuka vara så seg?!? One to go, då. Eller tänker hon bli undantaget som bekräftar regeln? Hoppas.

Så det blev leverlåda för mig. Rödvin till, som oriktad protest.

Själv är jag så snuvig att jag inte kan tänka. Min deadline för en dramatisering stirrar mig i ansiktet och jag stirrar bara trött tillbaka. Jag skulle vara en ännu trasigare trasa om inte det barnfria veckoslutet verkligen hade blivit verklighet förra veckan. Åh. Jag är så lyckligt lottad med en sådan Revisor. På finska säger man att man inte får skylta med sin lycka, implicit för att den då kan förgå, men jag har verkligen tänkt att de så kallade parterapeuterna i Pargas kanske borde få en blomsterkvast som tack för deras formidabla inkompetens. Som tack för att jag får uppleva det här nu. Om jag ska förhålla mig seriös till deras oförmåga, måste jag nog anse att de eventuellt bidragit till att förstöra livet för den andra parten. Jag tror inte man kan gå omärkt genom resten av livet efter att man har övergett ett barn. Jag tror det blir en smutsrand på allt man företar sig efter det.

Eftersom Isbjörnen nu har en pappa, funderar jag allt mindre på hans biologiska ursprung, men processen pågår nattetid och då jag inte är på min vakt. Mycket obehagligt men säkert nödvändigt. Föräldraskap överhuvudtaget är på tapeten i denna nykonstellation. Vi har talat om olika begrepp med barnen, om vem som är "riktig" och vem som är "biologisk", "halv" och "styv". Jag upplever ju att Revisorn är Isbjörnens riktiga pappa. Den som har velat ha honom, tar hand om honom och älskar honom. Att någon är "riktig" handlar om hur det subjektivt känns. Sen är det biologiska släktskapet en formalitet, eller strängt taget inte ens det, eftersom inget erkännande av faderskap har kommit, men just biologisk fakta. Utomstående tycker dock om att sätta likhetstecken mellan "biologisk" och "riktig" och därför tycker jag att det är viktigt att grundligt prata om saken med barnen, så att de har verktyg att bemöta frågor och kommentarer och inte själva blir förvirrade.

Mitt minsta presentbarn pratar ibland om sin gamla mamma och sin nya, när hon menar mig, men kallar mig för det jag heter, i alla möjliga olika fantasifulla varianter (jag tror jag inte någonsin haft så många smeknamn!). Hennes förskolevänner ropar "Din mamma kom!" när jag hämtar henne, men jag presenterar mig nog alltid som "styvmamma". Jag försöker göra ordet till mitt eget. Vi skämtar också om elaka styvmödrar. En häximage kanske passar mig rätt bra, egentligen... När vi försökte bena ut begreppen kom jag till slut fram till att jag åtminstone är presentbarnens Riktiga Styvmor, om någon insisterar på detaljer... Men de får förstås kalla mig helt vad de vill (utom "morsan" så jag hör det. Det gäller samtliga 7/7).

Nu ska jag stirra lite på deadlinen.

Badande Isbjörn på bilden.

Cornelia

Funktion och existens

2010-01-20T15:06:00.007+02:00

Jul, nyår och magsjuka har svept förbi och jag känner mig både i grunden tillfreds med livet och fullständigt slut och sliten, samtidigt. Omstrukturering tär på en, trots att det är fråga om goda förändringar. För tillfället känner jag dessutom att jag inte återhämtat mig från maginfluensan, som tog mig till sjukhuset med rytmstörningar, framkallade av spyendet. Urk. (Har ni sett Little Britain? Vi har frossat med tonåringarna. Ni vet högerdamen som mår illa när något icke fullständigt blå-svart nuddar vid hennes verklighet? Ni förstår...) Dessutom stal maghelsicket Revisorns och mitt månatliga barnfria dygn, grrr.

Gemensam tid, utan barn, blir lätt banken man plockar tid ur när den ju aldrig räcker till i vardagen. För att förhindra detta, har vi lagt in ett barnfritt ett och ett halvt dygn var fjärde vecka. Älgbrorsan tar Isbjörnen till mormor och de övriga utplaceras hos diverse fäder och andra morföräldrar. Vi glor på varandra här hemma. Helt toppen!

Igår jagade jag rätt ilsket tonåringar i säng, eller till sina rum åtminstone, klockan tio. Jag behöver få prata med min sambo, ens någon gång, utan klängande småbarn, klättrande/pladdrande större barn och skärmhängande tonåringar i närheten.

Har funderat mycket på funktion vs. varande. Att vara mamma eller styvmamma, är en funktion, en ganska kul funktion, men den tar lätt över helt och hållet. Jag har väldigt svårt att släppa rollen som aktiv aktör, att bara vara, i en handvändning. Jag behöver varva ner någon timme åtminstone för att transportera mig mentalt från ett tillstånd till ett annat och så mycket tid finns det just aldrig. I min parrelation vill jag vara, inte agera. Att möta mannen i mitt liv kräver just det där varandet, jag förstår det, men kan ändå inte tvärvända från problemlösarmode. Mycket frustrerande

När jag känner mig sliten slutar jag intressera mig för putsa pälsen, ruggar igen och allt blir bara värre. Jag har lärt mig att också utan inspiration ta hand om mitt yttre, för att det får mig att må bättre än att bara släppa den delen. Det är varken ytligt eller onödigt. Jag har vissa produkter som fungerar på riktigt, se bilden. Egentligen använder jag helst Ardens nattserum, men den har jag nu inte kommit mig för att investera i. Xylitolbalsamet är toppen för långt hår åtminstone och mycket förmånligt, det är också sminkborttagarservietterna från Lidl. Den färgade fuktcremen från EstéeLauder är min lyxigaste produkt, underligt blekgrön när man trycker ut den ur tuben och ger sedan vilken ansiktston som helst en diskret frisk nyans. Jag har aldrig riktigt fixat det där med underlagscreme, det blir alltid som en mask på min torra nuna. L'Occitans sheabuttercreme passar mig, torrisen, bra den med. Handcremen är egentligen Revisorns, men jag lånar den. Eighthourcreme behöver jag när läpparna blir förkylda, men jag tror inte den är magisk på något sätt. Mineralsmink har jag inte provat annars, men den här concealern är bra. Bodyshops peeling fungerar den med, Dr. Hauschkas rosenolja är en ljuvlig present av en hare jag känner. Efter-badet-produkt.

Det här håller min nos ovanför vattenytan och förhindrar att jag förvandlas till en statiskt elektrisk dammråtta med mammafunktion.

Jag vill skriva mer om att hitta sin plats i nyfamilj, men nu ska jag dricka en kopp kaffe och mata en baby.

Cornelia

Glitsch!

2009-12-17T09:25:00.005+02:00

Isbjörnen blev nyligen levererad till vårt sovrum av sin älgbror och presenterad som "Rudolf". Mulen lyste faktiskt röd! Det berodde på ficklampan han tuggade på. "Vattentät" informerade brorsan, förhoppningsvis drägel-proof också... Bra leksak, skapade intressant ljusshow när lillen lekte vidare, väl nedsläppt på golvet. Sen tröttnade han och glitschade iväg till prinsessornas rum. Det är hans handflator som låter "glitsch- glitsch" när han kryper omkring.

Julstress. Ja, en aning, julklappsstress, närmare bestämt. Tomtebestyr med barnvagn är inte kul och snabba ruscher åt på stan när barnvakt ibland finns för annat än det nödvändigaste, är inga roliga, stämningsfulla evenemang precis. Lider av uteblivna frissabesök också, mina grundfåfänga behov blir inte alls uppfyllda för tillfället. Det finns gränser för vad man göra i sitt eget badrum, även om jag upptäckt att man kan göra räddningar med tredjedels färgpaket, men tillslut ser man ändå ut som en grävling och behöver professionell hjälp.

Cornelia

2009-12-15T12:25:00.003+02:00

Vart tog en och halv månad vägen? Flyttlådorna förpassade till sitt flyttlådehem, möblerna på plats och det mesta praktiska under kontroll. Lite förbluffad sitter jag här i mitt nya kök och försöker få den mentala jetlaggen att ge med sig. Hur kan förändring till det bättre och lyckligare ta så mycket energi?

Så här stort har jag aldrig bott. Det känns som oförtjänt lyx att sitta i sitt kök och veta att vardagsrummet står tyst och väntar, att sovrummet är tomt. Isbjörnen sover middag i sitt rum, som han delar med sin bror (fast älgbrorsan vidhåller att det är hans rum, att lillkillen strängt taget bara har en vägg...), men både flickrummet, där som mest fyra flickor flockas och tonårstrollets rum är tomma, i väntan på sina invånare.

Fundamentet känns mycket bra, det här var rätt beslut, men klart att livet också blir mer komplicerat med en så här stor familj. De allra flesta har glädjts med oss, nysläktingar och gamla vänner, men ett par har dragit körsbärstomater i näsan (älgbrorsans utveckling av den traditionella ärtan...) och hårt kritiserat både ihopflyttarbeslutet och mig, utan att någosin ha träffat mig. Jag har blivit mycket ledsen, båda har vi det. Det verkar som om det vore mer tillåtet att explicit tycka allt möjligt när mina presentbarns mamma är död, de fräckaste drar sig inte för att blanda in barnen, ifrågasätta och undergräva deras förtroende för sin pappas beslut inför dem, men med ringa framgång, som det verkar, till all lycka.

Jag tycker det är bra med respekt för de döda, men en aning mer för de levande skulle jag önska mig. Jag, som lever, blir ledsen om man försöker skada mig och de mina, här och nu. Jag har förståelse för andra människors, också främlingars, eventuellt ofullgågna sorgeprocesser, men det ska inte behöva drabba mig. Hur djävulskt mitt förra år än var, tycker jag inte jag heller har rätt att attackera någon annan med det som någotslags legitimitet. Nåja, de som verkligen vet vad vi varit med om och som vill oss väl, de har visat mycket värme, jag fokuserar på det.

Nu har vi nyfamiljsnosat på varandra i tre veckor och jag antar att vi lever i något slags smekmånadsfas, eftersom allt fungerar helt bra. Några tristare bagagen har uppdagats i och med flytten, sånt ingen kunde veta, men inga medvetna hemligheter, och inget man inte skulle kunna leva med. Det är ju något av arrangerat äktenskap över att ha träffats så här och nu ha ett gemensamt liv, vi upptäcker varandras egenheter allteftersom... Jag gillar det. Det är intressant.

Att mötas som vuxna ger en andra möjligheter. Vi är redan vi, det är inte identitetsskapande längre att ha en relation, som det är när man är tjugo. Fast ännu när jag var trettio blev jag på riktigt ifrån mig när min dåvarande svärmor gav mig ett strykjärn till julklapp. Hur visste hon inte alls vem jag var?! Jag var fruktansvärt sårad. Stackars svärmor. I och för sig var det väl riktigt att hon inte lagt ner någon möda på att ge mig något som passade mig (jag stryker aldrig, jag ser på det som på kosmetika; det är ett frivilligt val som ska ge en glädje, inte vara ett krav), men hon ville ge mig något hon själv tyckte var praktiskt och bra på riktigt. Det hade jag ingen kapacitet att se då. Skammens rodnad stiger allt lite på kinderna här... Nu är det en fin bonus att få nysläktingar jag verkligen gillar, men skulle det inte kännas som att vi är själsfränder, är det inte så farligt, bara det praktiska går att ordna. Och det gör det.

Det där behovet att förändra den andra har också mer eller mindre trillat bort. Det märkte jag redan i relationen till Isbjörnens biologiska ursprung (där det kanske hade varit på sin plats med lite mindre acceptans från min sida...). Är man måntro mer benägen att försöka förändra sin omgivning och människorna i den, när man själv ännu förändras mycket, så där som man gör när man är mitt i processen själv? Jag upplever ju nog att jag hela tiden lär mig och förändras lite, men att övergången till att bli vuxen för första gången är mer turbulent. Som konstnär har man kanske mer behov av att sätta pli på sin verklighet överlag, så helt botad är jag inte, men poängen med att leva med en annan människa måste ju vara att det just är en annan människa, inte ens skapelse, skräddarsydd för egna behov. Det sistanämnda slutar hastigt vara intressant.

Med Revisorn blir jag en bättre människa. Men får också syn på mina egenheter, skapade under många år med ensamt ansvar för ungarna. Allt är inte så smickrande. Och hur svårt det varit att börja säga "vi" istället för "jag"! Rent patetiskt.

Tanken med ihopflytten har varit att alla i den stora helheten ska få det bättre, inte sämre i alla fall i ett lite längre perspektiv. Glada föräldrar är förstås humörhöjande för alla, men individen måste också tas i beaktande. Hittills verkar det rätt bra. Vi får se hur det utvecklar sig.

Cornelia, nyfiken men lite vardagsutmattad

180 grader

2009-11-03T08:23:00.002+02:00

Jag hade nog tänkt att jag skulle återhämta mig från helvetesåret, i och med att Isbjörnsungen föddes, tänkte jag nog så; att det här hemska går över. Så småningom. Aldrig hade jag trott att livet kunde vända i 180 grader, men nu har det gjort det. Plötsligt är jag lycklig.

Jag som ingen framtid hade, har plötsligt en fin, snart i ett gemensamt hem med Revisorn. Hur gick det så? Revisorn skulle säga: "Det är Meningen".

På något underligt sätt börjar jag känna igen mig själv igen, jag verkar vara mest hemma i de snabba, extrema situationerna. För ett en knapp månad sedan frågade Revisorn mig hur jag skulle vilja bo, om det var fritt att drömma. "Centralt, gärna jugend" sa jag glatt, två veckor senare står jag med ett hyreskontrakt i handen till en lägenhet tillräckligt stor för vår behändiga familj på nio personer, centralt belägen, i ett hus från 1924. Ett gemensamt hem. Kanske han inte är revisor alls? Kanske han är trollkarl.

Cornelia

Troll

2009-10-12T11:03:00.003+03:00

Grrr. Mitt tonårstroll gör mig vansinnig. När jag var ledsen var hon kritisk, när jag nu hittat värme och lite harmoni, är hon kritisk. Konsekvent, javisst.... Och korrelerar med min arbetssituation såtillvida att jag redan länge tänkt att det bara lönar sig att göra sånt jag gillar och utmanas av, enligt lustprincipen, eftersom ekonomiska motiv inte kommer ifråga. Jag kan inte bli rik på det jag gör med mindre än ett ekonomiskt litet mirakel, alltså är jag fri att välja uppdrag. En god utgångspunkt för en konstnär. Med tonårstrollet blir det lika; allt jag gör är hela tiden fel, så det är väl bara att ignorera de eviga sågningarna och paddla på som vanligt. Men jösses så urholkande och uttröttande det är!

Kanske min mor har rätt i att jag på ett sätt är för förstående, jag känner på mig hur det är att vara 14,5 och försöker jämna vägen på ett vettigt icke- curlande sätt. Men kanske det blir fel ändå? Hon förstår ju inte vad gör för henne, hon kaninte se hur jag parerar, allt en förälder gör är bara självklart, det är ju utgångspunkten. Kanske jag parerat för mycket vad gäller hennes fars många flyttningar längre och längre bort, något hon ständigt kommer tillbaka till?

Annat nytt; isbjörnen har flyttat till sin älgbrorsa i rummet bredvid. Separationsångest! Fick jag, alltså. Men får nu börja sova bättre. Älgbrorsor vaknar inte så lätt av lite kvink, medan isbjörnsmammor gör det och sen inte kan somna om. Jag är nog mycket tacksam och inser att min sextonåring är en aning exeptionell.

Har funderat mycket på riter och betydelsen och behovet av dem. För bedragen&kränkt&lämnad finns liksom inga årsdagar för att hålla andakt och vara högtidlig på, respektlösheten som man möts av i den akuta situationen präglar genomgående sorgearbetet. Att igen befinna sig i samma hösttider som ifjol har överraskande starka effekter, liksaså andras sorger. Fast jag borde väl bara tacka och ta emot och tänka att nu är just den fasen över, processad och tuggad . För den här gången åtminstone.

Selma Lagerlöf har en saga om en bortbyting. När människomamman behandlar trollungen väl, behandlar trollen den stulna människoungen väl på sitt håll och vice versa. Selma måtte ha vetat något fundamentalt viktigt om tonårstider, så barnlös hon var.

Paddlar vidare (helst i sällskap av Revisor)!

Cornelia

2009-09-22T19:38:00.005+03:00

Har funderat på vad manlighet är, de här senaste dagarna. Eller egentligen på vilka signaler det exakt var som jag tolkade så fel gällande isbjörnens biologiska ursprung. Av någon anledning associerade jag till filmen "The crying game" . (När jag såg den med min syster på bio, för tusen år sedan, viskade jag aningslöst till henne mitt under filmen: "I en del vinklar ser hon faktiskt lite ut som en man!" "Mm..." sa min syster, "jag tror det är det som är pointen...") Mycket av det vi uppfattar som typiskt manligt eller kvinnligt är kanske i själva verket hyperretningar. Överdrivna attribut som vi av biologiska orsaker reagerar på, som fåglar alltid väljer det största ägget att ruva i boet, oberoende av om det till och med är större än tippan själv, störst och mest är liksom bäst i alla väder. Ju rödare läppar desto sexigare, för att nu inte tala om byststorlek...

Jag får väl börja med att klargöra, inte minst för mig själv, att jag tydligen anser att pålitlighet är en manlig egenskap, eller att man ska kunna lita på en manlig man. Intressant att man väl anser att kvinnliga kvinnor sen igen verkligen inte går att lita på. Det hade jag nog inte koll på tidigare, att jag förprogrammerats med. Min shrink sa också i något skede att kvinnor som vuxit upp utan en pappa, ofta (förstås) inte är så bra på att tolka män och deras egenskaper. För mig var kombinationen sjökapten, breda axlar och händig skärgårdsbo något som väckte min absoluta tillit. När jag skriver ner det, ser det ju lite fattigt ut. Breda axlar är mest en anatomisk slump, händiga människor är skärgården av nödvändighet full av och kaptensbrev kan väl nästan vem som helst få, vem som är lämpad till befälhavare, är sen en helt annan sak... Jag inser att jag borde ha räknat in annat också, t.ex att en man som närmar sig 40 inte har haft några långa förhållanden alls, att det evntuellt indikerar något. Naivt godtog jag "att han väntat på mig..." Lite som den där alkoholisthustrun/ fängelsekundsgroupien som tror att just hennes kärlek ska förändra livet för "klienten".

I och för sig tycker jag ju inte att man ska behöva misstro människor på rutin och av princip. Man måste väl få lita på att folk på ett något sånär står för det de säger, men problemet är ju förstås att alla inte riktigt har kunskap om sina verkliga bevekelsegrunder. Om personen ifråga själv tror på sina lögner, i vilken mån kan man förvänta sig att kunna genomskåda skickliga, långvariga självbedrägerier? Kvinnor har ju ofta en falsk självbild, som är negativare än verkligheten. Vi tror nästan alltid att vi är tjockare än vi verkligen är, t.ex. Har män oftare en positiv självbild, som är falsk? Män lär anse sig mer muskulösa än vad de verkligen är. Varför är det så? Fader Okänd såg (ser?) sig själv som en hyvens grabb. Han hade mage att framhålla att han minsann inte hade varit mig otrogen, han tyckte på allvar inte att vi längre stod i en sådan relation till varandra när jag var i fjärde månaden med vårt gemensamt planerade barn och vi gick i familjeterapi för att hitta en lösning på situationen, att hans nya relation sorterade under "otro". Och vem är det som tutar i folk att "känslomänniska" betyder att man utan ansvar kan kan växla mellan de mest väsenskilda känslor och alltid på något sätt "ha rätt"? Jag har blivit fullständigt allergisk mot uttrycket "känslomänniska". Det borde jag också ha reagerat på. Eller borde och borde; det var ju verkligen inte mitt ansvar att han skulle bete sig som en vuxen man, det var hans. Det försöker jag komma ihåg.

"Maybe tomorrow is a better day" sjunger Poets of the Fall medan jag skriver detta och det kan jag ju hålla med om. "Fall" är det verkligen. Jag sitter på min inglasade balkong och det viner kring mitt terrarium och regnet slår mot rutorna. Det här är det bästa vädret för balkongliv, tycker jag. Isbjörnen sover bredvid mig i prinsessängen, vällingstinn och njurmedicinerad inför natten. Allt är ganska bra, men min revisor fattas mig.

Jag berättade för isbjörnsfarmor om detta nya vidunderliga och oväntade. Det kändes viktigt. För att jag vet hur hon haft illa att vara för mig skull, känt skuld för sin sons beteende, fast jag sagt henne att det verkligen inte är hennes ansvar heller, så mor hon är, att vuxna människor står för sig själva, om de är normalutvecklade. Hon blev, som jag väntade mig, glad för min skull och kanske lite för sin egen med.

Vad har jag då kommit fram till? Att pålitligheten kommer först, när den är bekräftad och det är en man som står för den, uppfattar jag honom som manlig. Klart det fortfarande finns hyperretningar som får kvinnan i mig att vakna och svara på skriet från vildmarken, tråkigt skulle livet väl bli annars, men kanske jag ändå inte går på samma minor flera gånger? Får man förvänta sig sådant?

Cornelia

PS. Lita aldrig på en man som gillar Tomas Ledin! Senast då borde jag ju ha förstått...

2009-09-03T09:03:00.006+03:00

"De har aldrig skrattat i "Andrum"" konstaterade tioåringen imorse. Morgongröt och Radio Vega hör ihop. När tonåringarna stiger upp för egen maskin under veckorna med halv barnbesättning, lyssnar de på X3m, men med mig är det Vega. "Tycker du om "Andrum"?" undrade hon sen. Jag tycker ju att det är bra att det finns ett forum för eftertanke i vardagen, men nej, tyvärr, jag tycker i regel att programmet, de uppträdande i det, är pretentiösa och intetsägande samtidigt, vilket är en prestation i sig... De skulle behöva lite regi. Jag skäms när jag blir tilltalad som om om jag hörde till en klubb med idioter. Det är rent fantastiskt att de lyckas uppnå en akut tristess av dementorkaliber på så få minuter, man tror man aldrig ska bli glad igen! Jag svarade tioåringen att det jag mest fått ut av programmet är diskussionerna hon och jag haft kring det. (Diskussioner och diskussioner, vi har fånat oss.... Det här var inte första gången hon kommenterade det.) Sen funderade vi lite kring (=fånades ytterligare) hur och hur mycket man kan skämta om tex änglar. Allvarligt talat; klart att allt inte behöver vara kul i första hand, men angeläget är väl tanken att det ska vara och en gnutta humor, ens i form av någotslags självironi eller värme kunde vara något att satsa på.

Otroligt att det här upptar mina tankar överhuvudtaget! Jag tror det beror på mina höga varv; jag har just avslutat en råråråversion av en dramatisering och känner mig energisk, för att inte säga manisk. Snart somnar jag säkert i en ganska nöjd Ikeafamilyhög bredvid babyn. Ska beväpna mig med en vällingflaska. Isbjörnsungen vaknade varm och svettig redan klockan fem, mysammades (fast ta bort mys-) och somnade om och sover fortfarande. Jonej, alldeles rätt gissat; jag har varit vaken sen dess, därav de udda intressena...

Cornelia

2009-08-31T12:56:00.004+03:00

Glufs! Vardagen åt upp mig. Jag har haft bara halva besättningen valpar (3 av 5) under de senaste två veckorna och ändå har jag inte fått något vettigt gjort! Dramatiseringen som borde sysselsätta mig mycket mer än den gör, blir färdig(are) i så långsam takt att det är nästan svårt att se någon rörelse alls. jag hade tänkt att jag kunde jobba intensivt med den under de veckor som småflickisarna är hos sin far, men "intensivt" med en babyisbjörn är inte samma "intensivt" jag känner känner sen tidigare, liksom.

Isbjörnen har börjat med fast föda och jag försöker gå ner till något slags fåfängt hopp om mysammande morgon och kväll, som jag ju egentligen vet inte funkar särskilt bra. Hans morgon är nu kring nollfyra, den fasta dagsfödan och kvällsvällingen till trots är han helt enkelt hungrig då igen och vill äta, något mysande är det inte fråga om. Sen somnar han om och jag ligger och stirrar och undrar hur mitt blev så här, på om jag verkligen kan känna mig lättad över kvarskatten om 4000 €, nerjusterad från 6000€ (Tack! vill jag ropa. Och samtidigt Perkele!) och på om jag någon gång kommer att få träffa min revisor utan dubbla deadliner som galopperar mot oss från minst två håll. Men jag gläds åt att att fundera på framtiden igen, det ÄR mycket bättre att lite oroa sig för den än att grämas över det förflutna. (Överhuvudtaget är det en gåva att få ha en revisor. Tillåter jag mig försiktigt att tycka, så försiktigt att jag inte alltid känner igen mig själv.)

Halvårsbesiktningen nu genomförd, 74,5cm och 10840g. Tja, kanske inte något under att killen vill äta lite på natten också...

Cornelia

2009-08-16T15:10:00.003+03:00

Isbjörnsungen blev verkligen dålig i magen av profylaxen, helt plötsligt, och får nu ny medicin. Han har också en eventuell infektion, som den nya medicinen också borde bita på, men det kunde också vara fråga om "suttu- pissa" som sköterskan sa, dvs att provet blivit kontaminerat. Njurarna är ultrade igen, det var en helt bra dag på barnkliniken, allt är som förr. Killen är stor nu, inga fler hälstick, och han log stort mot labsköterskan också när hon stack. Urolog Taskinen ( ja, han heter faktiskt så, fortfarande) har satt honom i operationskö, i vinter blir den första operationen av och sen får man se om en till gällande den andra njuren, är av nöden.

Sista veckoslutet innan skolan börjar. Förstabarnet har varit på Airshow och är lyckligt, tvåan och trean är på Borgbacken, isbjörnen omväxlande sover på balkongen och leker med Kirjais (leksak köpt på loppis, se bilden) och minsta prinsessan leker och pratar oupphörligen för sig själv. Storasyster:"Varför pratar du för dig själv?" Minsta prinsessan (förvånat): "Inte pratar jag för mig själv. Det är Kakmonstret som pratar!"

Annt nytt: Mysdress i cerise från Ikea. Första barnet skrek till när han fick se mig i den. Jag tror att om vi alla hade en sån, skulle vi bli en Ikea- family och då kunde vi få bo i möbelutställningen...

Åh, veckoslut. Harmoniskt och okomplicerat som bäst. Igår besök av revisor med prinsessor, parkliv och prosaisk korvsoppa. OCH sen drink helt utan barn i den sena sommarnatten. Oj.

Dagens projekt är att röra sig så långsamt som möjligt, sävlighet som livshållning är ett bra söndagsprojekt för mig, baka ett bröd och åstadkomma middag i något skede. Gääsp. I cerise.

Cornelia

2009-08-07T09:23:00.002+03:00

Så är då den första konfrontationen med Fader Okänd genom- och överlevd. Främst var det en absurd upplevelse. Jag har barn med en människa som jag träffar på en parkeringsplats vid snabbköpet, säger ett mycket kort hej till och går vidare. Jag blev förstås mycket uppriven redan där och då, glömde min plånbok i kundvagnen och fick jaga den ett tag innan den kom fram, någon vänlig själ hade hittat den och överlämnat den till kassan, hela upplägget är så befängt och värre blev det, när Fader Okänds nya kvinna promenerar förbi. Av allt man kan tänka sig göra i en sådan situation, väljer denna person att söka min blick och sedan le stort och vinka!? Jag blev paff. Vad hade hon tänkt? Hur hade hon tänkt? Att jag glatt skulle vinka tillbaka och kanske ropa något lite käckt; "Hur mår pionerna?" till exempel? Jag nickade, och stirrade är jag rädd, av pur förskräckelse och nog rätt mycket uppdämt hat. Förstod hon inte hur det kändes för mig att se henne göra allt jag gjort för ett år sedan? Hon gjorde mina lördagsbestyr, hade sovit i min säng, lagade frukost i mitt kök, klättrade upp i min lastbil, tillsammans med fadern till mitt barn, med min... Nej. Så känns det inte mer. Han är inte min. Han såg ut som en främling. Det här är människor jag inte känner. Inte bara för att de inte ingår i min bekantskapskrets, utan för att de tillhör en art jag inte känner eller förstår. Desto mer befängt blir det med det biologiskt gemensamma barnet.

Jag tror jag måste inta en muminmuggshållning. Om jag ska hitta något positivt att säga om isbjörnsungens ursprung, alltså. Om jag ser på saken som de regnbågsfamiljer jag läst om i Meidän Perhe (bra tidning, inte så konventionell), kan jag konstatera att jag fick ett babyfrö och det var ju bra det, men heller inget mer. I och för sig har dessa familjer ofta kontakt med donatorn, men annars funkar analogin någotsånär. Kanske adoption ligger ännu närmare som analogi?

Det som sakta blir klarare är att så länge som Fader Okänd inte tar initiativet till erkännandet av sitt faderskap, ju längre tid som förflyter, desto mindre ser jag anledning till att blanda in denna människa i vårt liv igen. Varför ska jag tvinga in honom? Vad jag skulle vilja kunna ge isbjörnen är en person som vill ha honom. Är det inte en rimlig begäran? Ett erkännande, är det för mycket? Lika lite som jag skulle tvinga mig på isbjörnsfarmor om hon inte ville vara engagerad själv, lika lite känns en tvingad far som något/någon isbjörnen behöver. Att han förstås i sinom tid ska få veta vem hans biologiska far är och det som hör till, är klart. Men varför alltså släpa in en ovillig, främmande människa? Av ekonomiska skäl? Det kännas inte riktigt som att det räcker som motiv. Men jag måste fundera vidare, förstås.

Cornelia

2009-07-26T15:14:00.003+03:00

Soundtracket till mitt liv har plötsligt förändrats. Sitter i prinsessäng III på balkongen och lyssnar till en musikalisk granne som spelar...klarinett, tror jag att det är. Mycket, mycket vackert. Igår sjöng min revisor för mig. Han skulle bara veta hur knäsvag en kvinna blir av en man med en röd gitarr och sammetsröst. (Nå, när han läser detta och strängt rättar mina stavfel, kommer han han att få det. Förmodligen fnyser han åt det.)Det är rent genant.

Vågar jag tro att livet har ändrat riktning, hittat ett nytt spår? Det känns så. Kanske det inte är beständigt, men just nu är det sant. Just nu är det verklighet.

Cornelia

Vilket kex skulle du vara?

2009-07-24T14:06:00.003+03:00

Jag måste på kex-detox! Jag har mer kexsmulor i blodet än något annat. Amningen "håller kalorierna på plats och hälsan vid gott mod!" som det stod på en mager ost i en åländsk kyldisk en gång, men jag kan inte fortsätta med bakverk som basföda. Inte i evighet. Inte för att det skulle vara något omoraliskt med det, utan för att jag inte mår så jättejättebra av det.

I tiderna, när jag orkade vara kreativ, började min telefonsvarare med att påstå att den inte skulle uppta meddelandet, om inte person som ringde först angav sin favoritbakelse på bandet (det var faktiskt band då). Sen glömde jag bort det och undrade varför alla meddelanden började med en förbryllad tystnad och sen t.ex. ett "Eh... Napoleonbakelse..."

I flickböcker gick huvudpersonen alltid "på kondis" men det fanns rätt ont om konditorier åtminstone i Åbo i min barndom. Mina första signifikanta bakelseminnen har jag från Rhodos, ditt min ensamförsörjarmamma tog mig och min syster sommaren jag skulle fylla fjorton. Om kvällarna gick vi ner till hamnen och de fantastiska caféerna där. Efter det har jag varit såld på bakverk. Åh, Rhodos. Undrar om det är alls sig likt? För en fjortis var det fantastiskt.

Jag befinner mig i Helsingfors för tillfället igen. Försöker att inte tänka så mycket på allt som kan gå fel och allt som gått fel, men märker hur frånvaron av de flesta barnen ger mig utrymme för alla sorters reflexioner. Trodde jag såg Fader Okänds bil på byn och drabbades på ett nästan komiskt sätt av fruktansvärda mindervärdeskänslor och gravt självförakt. Att jag glömde köpa bröd registrerade jag så fort jag kommit hem, men att jag kände mig så hemsk och misslyckad hela dagen, kom jag inte förrän senare på vad berodde på. Puh. Lite fiffigare skulle man önska att man var.

"Om du var ett kex, vilket skulle du vara?" undrade tioåringen härom veckan över basfödan. Tja, jag tror jag skulle vara ett chokladöverdraget dominokex. Ballerina citron-lime är favoriten för tillfället, men är det inte ett lite... borgerligt kex? Det skulle jag inte kunna vara. Mariekex vill jag heller inte identifiera mig med, hellre något med fyllning och dubbeltextraallt...

Cornelia

Julinatt

2009-07-16T00:49:00.005+03:00

Vingklippt pingvin. Så har jag känt mig. Dagarna innan jag fyllde fyrtio slogs jag av hur annorlunda jag trodde allt skulle vara när den dagen närmade sig, hur, var och med vem jag skulle fira. Att det inte blev som planerat är en sak, men att jag i detta skede av livet inte alls har luft under vingarna, har känts illa, deprimerande, sorgligt och… orättvist. Verkligen; just skriande orättvist. Eventuellt är det en bra känsla, en dynamisk.

Själva födelsedagen var fin! Pappa med hustru bjöd mamma, min lilla familj samt Favoritmustachen och isbjörnsfarmor på fin middag och på lördagen kom några av mina kära vänner på middag. Utan syster skulle det inte ha gått, men nu flöt allt på och jag behövde inte alls stå i köket efter att förberedelserna var gjorda, de flesta under veckan innan.

Jag är inte bara bortskämd med vänner och familj, jag är bortskämd med de finaste födelsedagspresenter också! Lyxbling och glamour och de vackraste rosor. De sistnämnda till ungarnas förtjusning sända av En hemlig beundrare. Själv ler jag fortfarande. Livet i skärgården är oväntat spännande.

Den främsta medelålderssymbolen var den hett eftertraktade kristallkronan jag fick. Men för mig är det inte en statussymbol, för mig är det en prinsessgrej, inte utan humor. Mina morföräldrar hade en vacker krona som jag förstod idén med först då mamma låtit sätta in ljusstakar för levande ljus i den. Hur de levande ljusen leker i kristallerna är vackert. Och nu ska jag få njuta av det själv!

Döttrarna har rest till sina pappor och jag är tillbaka i skärgården efter flickleverans till Helsingfors. Jag känner mig lite melankolisk och funderar på vem man blir, vem man kan bli, med rätt person, med rätt personer. På hur vänner formar en, på hur en älskad person tar fram det bästa i en. Och sen det sämsta. Älskar vi dem mest som tar fram det bästa i oss? Ger oss möjlighet att vara den vi helst vill vara, den vi vill se oss som? Hur länge kan man älska någon som föder förakt för en själv? Jag tror jag vill vara tillsammans med en människa som tar fram det länge dolda i mig, hjälper mig att hitta det som jag bara anar att jag nog kan ha, men inte kan locka fram på egen hand. Jag vill åtminstone att det ska finns sådant i mig som bara en annan kan få mig att se. Fast det är skit att vara ensam när man inte vill det, önskar jag ändå att det ska vara så att det i tvåsamheten finns sådant som bara kan upplevas just där, med just den som förmår mer än jag på egen hand. Jag vill inte att ensamheten ska vara tillräcklig, vara nog för mig, inte ens om jag måste nöja mig med den och inte hittar Den Som…. Jag behöver något att längta efter.

Cornelia i julinatten

2009-07-05T18:41:00.003+03:00

Vad är det här? Det här vädret? Kallt och obehagligt. Favoritmustaschen hade visst rätt när han sa "Höstens första!" när jag ivrigt pekade på en lysande prick i gräset. Fjortonåringen anser att lysmaskar lyser för att de är mörkrädda.

Samma fjortonåring konfronterades med Fader Okänd med den nya igår. Jag har sagt mina storisar att de verkligen inte behöver hata honom för min skull, att saklighet alltid är bra och kanske till och med önskvärt, men detta barn tyckte inte att hon vill hälsa på honom, dvs bemöta hans avmätta nick. Hon kan vara hård som flinta och jag respekterar nog detta i detta fall, ungarna har sina egna relationer som de behandlar som de finner för bäst, självständigt inom vissa gränser. Som hon beskrev situationen var han inte oberörd, snarast skärrad. "Han ser annorlunda ut nu när man inte står honom nära längre. Mera som den han tydligen är." sa hon. Så nu är den milstolpen passerad. Bra så, antar jag, inte längre så uppriven.

Jag tror lysmaskar lyser för att de tycker det är roligt. En ganska konstruktiv sak att göra med sin bakdel.

Cornelia

2009-07-04T12:47:00.003+03:00

Brygga har blivit byggd, systerson har rest och det som jag trodde var en "saavutettu etu"; solen, har ersatts av lite tristare väder. Men jag har varit till Åbo och levt vuxenliv i veckan och känner mig ännu också mer konturfast, varmt tack till revisorn, fast tillbaka i skärgården tar det här semestervardagslivet nästan knäcken på mig. Tror någon att jag ens öppnat jobbfilen sen jag senast skrev? Jo nej. Men det känns ändå som att jag är beredd att fylla fyrtio nästa vecka. Det känns alldeles bra.

Det härliga här har varit besök! Minsta prinsessans föriskompis med föräldrar och underbara Frida med Spolnosvovven.

Tioåringen hade under mitt dygn i Åbo lärt in Wiehes "Flickan och kråkan", den fick jag höra, på skånska, när jag kom hem.

Turistinfo: Jag besökte Forum Marinum igen och var igen förtjust. Rekommenderas! Det är ett av de finaste muséer jag känner till. Och det doftar gott. Av tjära.

Cornelia

2009-06-23T12:27:00.007+03:00

Berg- och dalbana sen senaste inlägget. Börjar lite tröttna just på den här berg- och dalbanan, tycker jag kan den nu. Men det har säkert karaktärsdanande effekter att uthärda och studera samma upp- och nerförsbackar om och om igen. ("Om och om igen" ska sägas på rikssvenska så som den välmodulerade reklamrösten säger det på ungarnas gamla disneyVHSar)

Isbjörnen fortsätter att växa i galen takt, nu är de strategiska måtten 9175 g och 69,5 cm. Det på bara börstmjölk. Muuu. Och han är inte ens fullt fyra månader ännu. Det betyder bland annat att jag inte får sova tillräckligt! Vilket igen betyder att bara tanken på att jobba lite under dagen gör mig darrig av utmattning. Men nu har jag faktiskt öppnat filen; man måste umgås med sitt stoff, det visste redan Cora S, skrivit lite, så att jag har en första helhet att titta på imorgon (om jag inte är alldeles död). Håh! Jag tror inte det är sant! En första version! Jag är värd en stor grogg, tycker jag! Men det är det nog för tidigt för. Jag nöjer mig med att kasta en nöjd blick på den gyllene påsen på den sneda hyllan. Påsen innehåller en flaska favoritwhiskey, Laphroaig, den värmer redan där den står för att den är en present från min vän och... eh, revisor.

Det är egentligen inte skåpet som är snett, utan golvet. Det är ett under att flaskan står där den står, en ask pectuspastiller på rymmen skulle alldeles säkert rusa ner i andra hörnet.

Nu när jag slutat jobba blir det plötsligt alldeles tyst på terassen. Duploknarkarna försvinner och jag behöver inte längre stänga ute deras dialog "Vi leker att dina föräldrar inte mera orkade med dig och att du måste flytta in hos oss!" Önsketänkande av systersonen gällande minsta prinsessan. Hennes jakande svar borde kanske oroa mig? När Ruffa också skällde i diskant måste jag lite, lite pressa min koncentrationsförmåga, där brände jag ytterligare 300 kalorier, gissar jag...

Det är strålande sommarväder! Om jag plockar ner handdukarna som hänger på tork kan jag se den solglittrande viken. Det ska jag göra. För sen vaknar Isbjörnen igen och ska ha sälmjölk. Det var hans morfars teori. Biologiskt lite svårförklarat, men sälmjölk lär till 90 % bestå av fett, så något säger det. Väl? Arf, arf, säger sälen.

Cornelia, zoologiskt förvirrad

2009-06-10T13:11:00.003+03:00

Jag har ingen speciell orsak att vara glad just idag, men jag är det. Känns lite som när man hittar ett smickrande klädesplagg i sommarskåpet som man inte saknat, men som är en gammal favorit. Och nu talar jag inte om den ljusgula snoopycollegen ("kålitjar" som nu 10-åringen skrev på en liten lapp på sin klädhylla avsedd för såna) från 80-talet; favorit- ja, smickrande-nej.

Jag tror det gör gott för själen att få vistas i sina barndomslandskap. Och det gör gott att ha människor i sitt liv som kan återge en de konturer som gråsorg kan sudda ut.

Cornelia

2009-06-09T20:16:00.003+03:00

Baby matad, ved kärrad och sorterad, brasan tänd. Det sägs att den som är kär lätt får en brasa att brinna. Min tändes enkelt, det vill säga mammas näringslösningslåda som jag använde som tände brann upp som en glad fackla, men sen var det ganska mycket segt glödande bland tall och björk innan det verkligen blev något. Nu sprakar det väldigt muntert. Hmm? Analysera nu sen det.

Den sommarinitierande vistelsen i skärgården, på vårt sommarställe, där jag spenderat mina somrar sen jag var någon månad gammal, har varit överraskande tung. (Jag är överraskad över att jag är överraskad också) Varje gång jag varit in till byn har jag träffat någon som aktiverat sorg och besvikelse. Om någon ännu säger "Man får inte mer att bära än man klarar av" kastar jag upp. I åtminstone ett fall av tidigare gemensamma bekanta, visade det sig att bekantingarna trodde att jag tagit mitt pick & pack och dragit från Fader Okänd och de hade ingen aning om isbjörnen. Det var en rätt absurd diskussion som fördes vid det lilla snabbköpets kassa. Minen var ganska chockerad när ljus gick upp gällande de faktiska omständigheterna.

Det är som om speciellt män skulle ha svårt med att förhålla sig till situationen. Kvinnor kommer och tittar på isbjörnen medan män ignorerar oss eller kommer fram men låtsas som om isbjörnen inte finns. Jag har hört att folk kan bli underliga mot en om man drabbas av dödsfall i familjen, undvika en som om det skulle smitta och det här är väl någon variant av det. Det blir bara så grymt och underligat när jag har en baby i famnen. Det riktas mot björnen, liksom. Kan det vara så att man på en liten ort drabbas av något slags kollektiv skam, just om man är man? Svårt att säga. Men nu är det mesta gjort för första gången och stora negativa överraskningar förhoppningsvis inte på insegling.

Snart sagt varje gång jag åkt in till byn har jag också hämtat grejer från min ex- svärmor. Fader Okänd har dumpat allt mitt där. Boet jag redde, allt som inte kom redan i höstas, är nu packat i svarta sopsäckar. En praktisk åtgärd, inget mer, men just därför så brutal. När jag en gång textat om ett saknat badkar kommer inget svar, men om ett par dagar dyker det rosa babykaret upp på farmors gård. Anonymt.

Jag var helt konturlös av utmattning och sorgsörja när jag åkte till Helsingfors för barnbyte på söndagen. Suddig. Och rädd att bli deprimerad. Men när det praktiska lättade och jag fick stor hjälp med återupprättande av konturerna, blev allt hanterligt igen. Jag känner mig inte längre fjättrad av mina känslor och min situation, den är fortsättningsvis svår, men inte alls omöjlig. Det må regna, det sprakar i spisen.

Cornelia, tillfällig pyrotekniker

2009-06-09T18:57:00.003+03:00

De senaste två veckorna har varit så fyllda av vårfester, grundskoleavslutningar, födelsedagsfirande och till slut; avresor till och från skärgården att jag inte klarat av något annat än att hålla det praktiska inom hanterliga ramar. Faktum är att jag inte ens riktigt klarat av det. Jag har varit en sur, ful och avig mamma, en utmattad, hålögd och skör. Usch! Jag hatar verkligen mitt liv (mig) när glädjen helt rinner ur det och just så skapar man en verkligt ond cirkel, för att inte säga tvärt nedåtgående spiral.

Med fyra barn hade jag aldrig känslan av att inte räcka till. Visst, att inte kunna organisera vardagen tillräckligt bra, att missa det ena och det andra, men jag kände mig inte i grunden otillräcklig, som jag gjort nu med fyra plus en baby.

Och nu vill nämnda baby ha mat igen, så jag måste rusa. Återkommer.

Cornelia

Jagad

2009-05-13T10:46:00.004+03:00

Pandan är en ypperlig barnvakt här bredvid mig, jag vet inte vad vi ska ta oss till när heliumet sipprat ut för gott. Jag borde ju nu jobba lite på mitt parallellprojekt, men är helt utmattad efter igår. Fader Okänd kan bara inte låta oss vara ifred, han vill inte erkänna faderskapet men kontaktar mig ändå via jurist, det är ganska förvirrat och oförståeligt, juristen verkade bra pusslad själv, sådant här hör inte till det vanliga, sa han men handlar på klientens begäran och skor sig på honom förstås, det hör väl till affärsidén... Inget nytt finns ju att säga och kanske han till och med var lite generad över att ha tagit fram det här med barnets bästa så med emfas, när situationen ju just uppkommit för att Fader Okänd inte vill se till det. Skulle han vilja det skulle det vara enkelt att ta sitt ansvar enligt överenskommelse, erkänna faderskapet och sluta tjafsa, men jo nej... Jag vill faktiskt inte tro att Fader Okänd trakasserar oss, (är det önsketänkande?) men jag känner mig jagad när jag upprepade gånger kontaktas utan för någon riktigt förståeliga orsaker och bara kan upprepa att nej, jag är inte principiellt emot en testning, men att den för tillfället inte är aktuell pga av isbjörnens hälsotillstånd i kombination med att det är fullständigt onödigt, att fadern ju vet att han är pappan och har erkänt det inför myndighetsperson och juristvän... suck. Mest blir jag bara trött. Hans självcentrering leder till lika mycket obehag för mig som om det, att störa mig och isbjörnen, skulle vara hans huvudsyfte. I praktiken blir det så. Han lyckas. Men det har hållit på så länge nu att jag märker en viss rutinering hos mig, ja, jag blir upprörd och uppriven, men sen går det rätt hastigt om. Nu är det över för den här gången. Nu fortsätter jag ta hand om min familj.

Cornelia

Aaaarrgh!

2009-05-07T10:19:00.003+03:00

Mitt slapstickliv bara fortsätter! Fast ingen skrattar. Ja det där med egen tid på lördagen, vi börjar där, spolierades av en....plats för ironisk trumvirvel... Lusattaaaack! Som variation var det nu föriseleven som var källan och givetvis blev jag, den gosande mamman, också smittad. På måndagen fick jag ett samtal av fjortonåringens lärare (och nu är det helt rätt åt henne att "fjortonåringen" låter som en palmemördare) som informerade mig om att nämda gullunge och hennes tre kumpaner hade skolkat från syslöjden förra veckan. Jag blir så trött. Sen började tvättmaskinen läcka. Nå, det har den gjort ett tag, men nu tog den riktigt sats. Och idag, imorse när jag skulle åka iväg med baby och föriselev till hennes första introducerande skoldag, startade inte bilen. Jo, startmotorn, men det hade inga önskade följder.

Jag hinner inte tänka alls när allt praktiskt tar så mycket tid och energi!

Och givetvis har jag någon bakterieobalans dessutom, vilket fick min eftergranskningsläkare att skriva ut dunderantibiotika med antabuseffekt, för säkerhets skull gissar jag, så jag bara inte ska kul på något sätt... Ett tröstlöst samtal med socialen hade jag också. Principprinsessorna rules där. Och de hänvisade mig verkligen till den grå, för att inte säga svarta ekonomiska privata sektorn, vad gäller städning. "Fast du måste ju själv bestämma". Nämnde jag redan att jag ska på rotfyllning på måndagen? Tjohoo.

Plats för inbandat skratt av studiopubliken.

Lite motkrafter finns det till misären, om jag riktigt kisar kan jag se ett fint kafébesök ( i vuxet sällskap, minsann!), en lunch och en mycket trevlig träff på Ateneum. Jag har fått frottera mig med konsthistoriker och se utställning plus att jag blev bjuden på lunch. Tack! Att min försäkring visade sig täcka bogseringen av bilen och att mamma lånar sin bil åt mig, det är bra, förstås, men ännu hellre hade jag varit utan behov av någondera.

Och nu skriker babyn.

Suck.

Cornelia

Ett liv sedan

2009-05-02T09:11:00.006+03:00

Och plötsligt har ett år gått. Ett helt år sen det mest naturliga jag kunde tänka mig, var att fira valborg i skärgården i mitt skärgårdshem med mina människor där. Ett år sen vi satt fyra personer på terassen i det härligaste vårväder, åt gott och drack skumpa med röda clownnäsor i början av kvällen (och faktiskt ett hagelgevär på matbordet nästa morgon, trots att favoritmustaschen lovat sin vän en stilla kväll i kulturens tecken...)Ett år har passerat och allt ser alldeles annorlunda ut. Det känns som ett liv sedan.

Jag tänker inte fundera desto mer på om hur mycket av det roliga den kvällen var byggd på lögn, jag tror att min shrink har rätt när hon säger att det är ett steg mot "tillfrisknande" att kunna minnas de goda stunderna också.

Nu, ett helt liv senare, ligger det en isbjörnsunge och sprattlar bredvid mig. Han håller ett stadigt (för att inte säga krampaktigt med hjälp av gripreflex)tag i sitt ballongsnöre och fascineras uppenbarligen av sin ännu rätt outforskade makt att uppnå effekt på omvärlden genom att rycka pandan i eh... svansen.

Isbjörnen sov sig genom picnicen på stranden igår, vi firade tillsammans med Sophia L. med familj (den äldste åkte till ny flickbekantskap i västra Nyland, sen till väns sommarstuga för att slava i trädgården). Vi träffas inte riktigt tillräckligt ofta med barnen, mina blir väldigt självtillräckliga i sitt umgänge när de, speciellt den yngsta, knäcks av språkbarriären. Sophia L. förklarade för sina barn att mina (de yngre) blir blyga när de inte kan finska, vilket förvånade femåringen "Vad pratar de då?" "Svenska med sin mamma och ryska med sin pappa?" "Vah? Varför?" Ja, varför i all världen? Jag bekymrar mig för att fröken minsting inte ska lära sig finska ordentligt, det var en överraskning för mig som kommer från en annan stad, att man kan leva sitt liv så på svenska i huvudstadsregionen att man faktiskt inte lär sig majoritetsspråket. De tre äldsta har haft möjlighet att gå på finskt eftis, och så fått en god grund i varje fall, men efter att vår kvarterskola slaktades är det inte längre möjligt för fröken minsting.

Nämnda förskoleelev leker med sin storasyster i köket. Barbiesarna har flyttat ut ur barnkammaren. "De är tre flickor, trillingar faktiskt, som tappat sin ena syster i öknen i Irak", kom flickisarna just och berättade för mig. Jessica, Priscilla och... den tredje vet jag inte vad hon heter, men jag hör att de talar rikssvenska. "Parenteserna" dvs regianvisningarna i leken, talar de på finlandssvenska men replikerna kommer på rikssvenska.

Lördag. Ska det alls hända något mer idag? Räcker det bra med ökenäventyr i köket och ballongstudier i min säng? Nja, skulle allt gärna ta mig ut lite också, kanske helt utan barn en liten stund. Vi får se hur det går att ordna.

Min gratistid på dejtsajten håller på att ta slut. Den relevanta diskussionen (ja, jag hittade sån, eller ska vi säga att den hittade mig)har flyttat till eposten, men en del nya kontaktförsök har gjorts också den senaste tiden. En bonde till, bland annat. Är bönder ensammare eller finns det någon bondemagnet i min annons? När jag avvisade en flört av en profil (inte en bonde) med otrevlig attityd (det finns en knapp för det också, så som för själva flörtandet, förstås)kom det ett ilsket meddelande "Hur mycket betyder mannens lengd för dig?!" På min "önskelista" har jag angivit 170-200 cm och denna var då 168. Jag svarade diplomatiskt och påpekade inte alls att rättstavning ibland känns som ett viktigt kriterium. Fader Okänd är rätt gravt dyslektisk, jag har nog aldrig fått ett rättstavat sms i mitt liv av honom, så been there, done that. Hoppas isbjörnen klarar sig utan just de generna och gör han inte det finns det ju nuförtiden hjälp att få. Jag har nyligen lärt mig att dyslexi inte bara påverkar förmågan att läsa och skriva, utan också kan innebära ett vidare komplex av oförmåga att gestalta helheter (typ, livet kanske?). Intressant.

Nu ska jag initiera en köttgryta. Om de irakiska trillingarna tillåter det.

Cornelia

2009-04-26T12:36:00.002+03:00

Bara en liten isbjörn hemma detta veckoslut, de andra valparna hos sina pappor. Jag fick hushållet städat igår men inte av socialen som utlovat utan av egen kraft. Socialen har alltså beviljat mig avgiftsbelagt men inkomstrelaterat "Tidigt stöd och hemservice för barnfamiljer", detta efter behovsprövning,vilket betyder att teamledaren var på besök och fann mig vara berättigad. Sen fick jag städhjälp en gång i veckan i slutet av graviditeten, ingen professionell städning, mer betoning på just hjälp och upprätthållande. Men när "teamet" hade manfall (sjuka arbetare och arbetare med sjuka barn) föll vår familj bort flera veckor i sträck. När isbjörnsungen kom fick jag hjälp med att få sexåringen till förskolan om morgnarna. Det fungerar sisådär, kvällen innan kan det komma bud att det tyvärr inte lyckas nästa morgon. Nå, det är ju förskola och inte obligatoriskt, men ändå.

Nu har teamet bytt ledare och jag fått nya besked; städhjälp kan ej längre ges och borde aldrig ha getts! Teammedlem kan komma och städa MED mig men inte FÖR mig. När en sådan dök upp här förra veckan hade jag inte sovit alls och frågade hur vi nu skulle göra, klockan åtta på morgonen, för vad jag behövde var sömn eller åtminstone frukost innan jag kunde börja göra något. Fröken Snäll Blondin hade ingen handlingsmodell för denna förbluffande originella situation. Resultatet var att hon gick. När jag senare pratade med teamledaren (låter som Robinson eller något...)blev jag informerad om att detta var helt korrekt handlat och att socialarbetaren nog kunde vakta isbjörnen medan jag städade, men att städa ensam skulle inte komma på fråga ever again. Det tidiga stödet staden erbjuder är alltså barnvakt av två månader gammal, heltidsammad baby när mamman städar. Och det här kallar de skräddarsytt! För vem? Dem?

När vi var på barnkliniken försökte socialsköterskan där få lite fart på "teamet" men inte heller hon rår på PRINCIPER. Nu senast blev rådgivnings-saara upprörd över situationen och lovade försöka åtgärda problemet. Jag är i vanliga fall specialist på att klaga på missförhållanden av det här slaget, en riktig plåga, men nu i egen sak orkar jag inte, märker jag. Här tar krafterna slut.Varför är socialarbetare annars just snälla flickor? De måste ju kunna handskas med alldeles förfärliga situationer också, de borde hellre vara lite ishockeyspelare.

Själva idén med det tidiga stödet är fiffigt och det blir förstås billigare att stämma i bäcken än i ån också rent ekonomiskt, men sen slår de krokben för sig själva och envisas med att erbjuda service jag inte behöver. Och allvarligt talat, fröken Snäll Blondin ska nog ha något extra att komma med om hon ska vara "stöd i föräldraskapet" för en fembarnsmamma eller vem som helst med lite praktisk erfarenhet. Jag menar inte alls att jag skulle vara fullärd som mamma, tvärtom har jag kunnat konstatera att det är av nöden att ha ett öppet sinne, att det är femte babyn i raden för mig betyder också ibland att jag per automatik för femte gången gör exakt samma dumhet...

Men mitt liv som alltså består av praktiska bekymmer och ensamt förälderskap och en baby med magont av profylaxen (trodde den här nya var bättre!) består också ibland av vuxensällskap och rentav champagne, som igår. Kontrastrikt så det förslår... Passar mig!

Cornelia

Spel och kärlek

2009-04-24T20:35:00.005+03:00

Vad är det med min karma? Jag har haft så mycket kalleankaotur på senaste tiden att jag inte ens orkar bli hysterisk längre. Tänkte kurva in på Bauhaus efter ett besök i västra Nyland i kväll, men upptäckte att jag glömt plånboken hos Frida och ryggsäcken och allt och det suckade jag nu bara åt och Frida lovade åtgärda det hela på ett smidigt sätt, men när bilen sen gurglade till och stannade blev jag missmodig på allvar. Ringde två av tre isbjörnsgudfäder (bilskrället borde ha ha egna faddrar!) men ingendera kunde riktigt hjälpa mig just då, så jag satte mig i baksätet, matade isbjörnen och undrade vad sjutton jag skulle ta mig till.

Hela gårdagen gick åt till att känna obehag över att Fader Okänd skickat en jurist på barnatillsyningsmannen-kvinnan. De rapporterade till mig, de har ju tystnadsplikt gällande mina angelägenheter, så det förblev oklart vad han riktigt strävar efter. Juristen är en gammal räv som nog vet vad som gäller i familjerättsliga ärenden, men om nu någon vill betala för tjänster som inte kan leda till något, så är det ju hans sak. Det har säkert juristen förklarat för kunden. Men obehagligt är det och nu hoppas jag verkligen att det inte är just det som är syftet.

Men det hade jag redan skakat av mig när bilen gurglade till och dog. Varför gör bilar så?!? Sen, när jag ammat färdigt, lirkat in isbjörnen i bilstolen, dragit ett djupt andetag och gjorde ett nytt försök, startade den igen med sitt vanliga vroooum och låtsades att den aldrig någonsin rullat in i dödsskuggans dal. "Me? Never!" Que? Favoritmustaschen har lovat ta sig en titt vid tillfälle. Hoppas den håller ihop tills dess. Jag tycker allt att jag är lite duktig som inte steg ur bilen och började stortjuta där på parkeringsplatsen, jag hade en sådan impuls, jag medger, men jag motade den moget. Jag sparar sammanbrottet till en annan dag...

Jag har aldrig haft tur i spel och när det gäller kärlek... se tidigare inlägg. Men jag har aldrig varit så oturförföljd som jag är nu, får man någon kompensation för det inom något annat livsområde? Får man t.ex äntligen se sin första "följare" i rutan till vänster äntligen?

Undrar Cornelia hoppfullt

2009-04-19T09:58:00.005+03:00

Han svalde sin medicin utan knot! Nitrofurantoinpulver är vad han hädanefter slickar i sig dagligen, utblandat med Deetipat, det d-vitaminpreparat som smakar sött och därför kan kamouflera preparatets egentliga karaktär av... hmm... vad brukar det finnas i elixir; ormögon, fladdermusvingar och mustarmar? Jag känner mig som värsta knarklangaren när jag tar fram ett av de hundra små kuverten innehållande ett gulaktigt pulver på 7 milligram per kuvert och börjar pyssla.

Min snälle far är på väg hitåt med mina sommardäck, det är en lättnad att slippa tänka själv på sådant. Tänkte bjuda honom på renskavspasta. Med lingon. Mest för att det blir så snyggt med spenattagliatellen.

Ruffa får det bara inte in i sin ludna strömlinjeformade skalle att isbjörnsungen inte kan kasta boll. Eller så är hon en obotlig optimist "Kanske han lärt sig sen igår? (sen för två minuter sen...) Bäst att prova!"

Funderar på retsamhet. Vi har en starkfamiljetradition av att retas med varandra, min syster och jag brukar reta min mamma, jag brukar roa mig på bekostnad av mina barn och de brukar sannerligen ha roligt åt mig. Elak får man inte vara, elakhet tagen för kvickhet (av utövaren själv) är hemsk, man får aldrig röra ömma punkter men övertramp sker ju ibland förstås. Kanske inte när det gäller retsamheten, egentligen, men graden av råhet. Eller det kan uppfattas så. Svågern satte en gång i halsen när jag trött på något barns knarrande och marrande vid matbordet hos min mamma till slut röt "Var glad att du inte cancer!" . Kanske var det lite på gränsen... Mina barn retas nog hemskt ömt med mig. Att jag tjutit för allt efter förlossningen har jag fått höra om "Mamma, titta inte nu, det kan bli för hemskt för dig!" gällande TV och äldsta sonen har Elvis' "In the Ghetto" som ringsignal för mig. Jag börar gråta som en fontän när han börjar med

As the snow flies
On a cold and gray Chicago mornin'
A poor little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries
'cause if there's one thing that she don't need
it's another hungry mouth to feed
In the ghetto

Och sen ännu värre

Then one night in desperation
a young man breaks away
He buys a gun, steals a car,
tries to run, but he don't get far
And his mama cries

As a crowd gathers 'round an angry young man
face down on the street with a gun in his hand
In the ghetto

As her young man dies,
on a cold and gray Chicago mornin',
another little baby child is born
In the ghetto

Yes; "and his mama cries" verkligen! Vad sjutton, jag gråter ju genom hela sången.

Att jag inte sjunger rent, fast jag sjungit samma sånger som kvällssång i en evighet, har också kommenterats "Men mamma, det hör till. Att du sjunger falskt." Av någon anledning har jag ändå begåvats med musikaliska barn.

Ett visst mått av retsamhet är en förutsättning för flirt, tror jag. På tidigare nämna dejtingsajt (härlig stavning, eller hur?) har man kringgått detta genom att ha en flirtknapp för annonsörerna att trycka på. Tryck, tryck = Jag flirtar. Lite ingenjörsmässigt... Bara form, inget innehåll.

Tryck, tryck!

Cornelia

2009-04-18T10:14:00.006+03:00

Ruffa (damen med mustasch, ursäkta suddet) fick upp fjortonåringen före klockan 12! Hon lade sig vid tösens dörr och nosade så intensivt i dörrspringan, att flickan sögs upp ur i sin säng av luftdraget. Jag är helt säker på att det var så det gick till.

Med ett så här stort urval barn, blir det tydligt att en del helt enkelt är kvällsmänniskor medan andra är morgonditon. Den här somnar aldrig i tid och eftersom hon någon gång måste få sin vila, brukar jag låta henne sova till 12 på veckosluten, helt emot alla rekommendationer. Men nu blev hon alltså uppsugen.

Isbjörnsungen (unge herrn utan mustasch) tittar på hundleksaken och gissar vad som snart händer. Pälsmissilen i antågande.

Såg "A beautiful mind" igår igen. En kommentar om att inse sina hallunicationer fick mig fundersam; att det måste vara vidrigt att inte bara förlora något man haft, utan att fölora något man aldrig haft. Just så har ibland min havererade relation känts. Det var därför verkligheten blev så skör.

Vi är på tremanhand idag, äldsta tösen, isbjörnen och jag. Småflickisarna hos sin far och äldsta sonen på utbildningsläger för FSTs eventuella framtida ungdomsarbetare. Ersättningen de får, OM de får ett uppdrag, gränsar till lön för slavarbete vilket motiveras med att erfarenheten i sig är lön.Jag är inte så förtjust i det, men samtidigt vet jag att jag skulle ha älskat att få ta del i något sånt här när jag var i samma ålder. Huvudstadspriviligerier... I min forna hemstad fanns det inga slavarvoden att bli upprörd över. Förmodligen skulle jag fast ha betalat för att få göra något motsvarande...

Nu ska vi pallra oss till apotek och butik, det förra för att få isbjörnens nya profylaktiska medicin, ett pulver som ska blandas ut och som lär ska smaka så illa att de små patienterna inte vill ta det. Men den förra vi hade fungerade ju inte, så vi har inget val, säger urolog Taskinen. Ja, han heter så. Till butiken ska vi också för mammas skull. Hon mår fortsättningsvis dåligt, var till läkaren igår som gav henne muskelrelaxanter. Som hon kastade upp. Åtminstone den första satsen. Hon har hostat ont i lungan åt sig, så hon knappt fick andan men -förlåt mamma, men jag kan inte motstå det här! -förstod att om det blir verkligen illa att hon måste ringa 118. Det var ju bra att hon verbaliserade det... Mamma, det är ett, ett, TVÅ! Frågan är om man alls ska läsa sin dotters blogg, hm? Kram på dig.

Cornelia

Hundrapport

2009-04-15T15:35:00.005+03:00

Den är helt otrolig, mammas tax, den kan inte sluta leka. "Sällskapsdjur" betyder att hon kräver sällskap, inte att hon skulle vara det, har jag märkt. Ruffa, som hon heter, våldsleker med en, tränger in sin våtsliskiga boll mellan ryggstödet och ryggen på en och sätter sig bredvid med en först pockande uppsyn som övergår i ett plågat kvidande för att kulminera i ett gällt skall som skär genom märg och ben. Om jag bara rör vid bollen, plockar den ur svanken och lägger den på golvet aldrig så varsamt, har jag förlorat och Ruffa anser att jag härmed gått med på att leka med henne (någotslags hundjuridik, tecknet för ingånget avtal) och så fortsätter det till man låser in bollen någonstans, helst i mikron som tydligen är så lufttät att vovven inte riktigt kan placera luktkällan längre och därmed lugnar sig. Före det hinner hon trakassera alla som befinner sig i lägenheten. Hoppfullt lägger hon också sin boll i isbjörnsungens sitter...

När man sen ibland faller till föga och helt enkelt har tid och möjlighet att leka med henne, har hon en lustig benägenhet att efter att hon fångat bollen, helst i luften, hon är en riktig hundakrobat, ska följa luktspåret som bollen gjort, då den studsat mot en vägg, en bokhylla eller något motsvarande. Hon ställer sig på bakbenen och går (ja, verkligen, på två ben!) omkring ljudligt snusande mot platser där bollen nuddat på sin ballistiska bana. Skulle jag ha tid skulle jag lära henne att göra sitt lilla dansnummer på befallning (det kanske inte ens skulle ta så hemskt lång tid, så duktig är hon) man kunde säga "Balett!" och hon skulle göra några piruetter. Skulle damen inte vara söt som en leksakshund och funtad som en kelen boa i päls (vilket kan bli lite mycket ibland) skulle man inte stå ut! Att hon ger isbjörnen en bekymrad slick om han låter olycklig räknas också till hennes sympatiska drag.

Rent praktiskt omvårdsmässigt tar storisarna hand om utgåendet och matandet, så jag ska inte klaga. Ibland oroar jag mig för att de måste delta alltför mycket i allt här hemma. Det fungerar ju inte bara annars, så det är inte någon option utan faktsikt ett obligatorium. Nå, de kommer inte att vara helt tappade när det gäller att skapa egna liv en vacker dag, kan jag ju alltid trösta mig med. Och jag tror ju nog också att enbart engagemang kan leda till lycka, det vill säga att om man inte ha omsorg om något så kan man heller inte inse värdet på det. Försöker aktivt komma ihåg att tacka dem för den insats de gör, även om den ofta är kopplad till måndaspengen, tror det är viktigt att känna att man blir sedd, även om det är vardagliga uppgifter som ska utföras. Själv blir jag ju också alltid glad om någon unge utrycker ett gillande vid middagsbordet. Motsatsen är grimasen som följer på ett jakande svar på frågan "Är det ingefära i det här?"

Annars har jag varit ute på lunch idag, igen i vuxensällskap, wow! Och gårdagens arbetsmöte gick bra det med, kom plötsligt ihåg att jag har en jobbpersonlighet också, blev allt lite inspirerad och utmanad.

Det är sol! Tar ut isbjörnen på balkongen.

Cornelia

2009-04-13T15:11:00.003+03:00

Det blev en pyjamaspåsk! Ja, jag var besviken! Jag ville träffa vuxna människor också! Men fjortisen kastade upp en gång till och systern med familj vågade inte komma och mamma blev helt otroligt sjuk i vår gamla använda och återanvända maginfluensa, så vi kan verkligen konstatera att det inte finns någon rättvisa i livet. Som hon hjälpt oss. Nu bor hennes tax tillfälligt här. Men jag måste säga att ungarna har varit ovanligt rara, så kanske var det just vad vi behövde. Vad vi inte behövde var ett nytt lusangrepp (Tack nu räcker det verkligen!) och inte var jag så road av att batteriet gått slut på bilen, när jag hastigt, hastigt mellan isbjörnsmålen skulle iväg till mamma för att titta till henne och göra lite kaninbestyr inför påsken. Men goda grannar räddade mig (igen) från ett nervsammanbrott (och barnen från en upprörande kinderäggslös påsk).

När det gäller matlagning har jag en helt ny struktur; jag påbörjar maträtten, sen skriker isbjörnsungen av hunger och något barn får ta över matlagningen. Det är säkert mycket pedagogiskt. Hittills har "jag" lagat både pannbiff och bakat lime- cheesecake enligt detta system. Fårfilén marinerade jag lite håglöst med rosmarin, balsamico, olja och vitlök och den blev helt okej. Ugnspotatisen och kaffe-spenatsåsen också. Nuförtiden kan jag inte baka en potatis utan att tänka på statsministerns preferenser och om nu någon man sänder ut torrhetsvibbar, så han, vilket inte bidrar positivt till upplevelsen av nämnda rätt. Men det blev helt bra. Fast jag äter allt snabbt som en utsvulten hund och oftast med en hand eftersom isbjörnen ligger på den andra. (Ungarna har bättre bordsskick efter åratal av dressyr; "Ta ner ambågarna!" väst mellan tänderna, men bara hemma, när man äter ute vill man ju låtsas som bordssmidigheten är medfödd. Ha- ha!)

Till det intressanta under påskhelgen hör ett besök på en dejtingsajt. Allt är kul en gång, nåja, kanske inte männen som poserar i läderbyxor och envist skickar chattinbjudningar tills man kallsvettig klickar på "Blockera profil", men nog "Tråkig bonde från Västnyland" och "Aikuisten oikeesti" (ny spyr Frida, jag vet) från Åboland. Det är intressant att de finns. De bilder folk (män) publicerar på sig själva är också talande och på något sätt förstår jag att karatekan från östra Finland är singel fortfarande, för han är på riktigt bara intresserad av att ge ut olika karatefoton på sig själv in action ("Titta det ser ut som jag flyger!"). Var ska han hitta en kvinna åt sig? Vad ska han göra med henne? Titta på mer bilder av honom? Och varför vill en del män se så kriminella ut som möjligt på sina profilbilder? Det uppenbara svaret är förstås att de är det, och inte kan hjälpa hur de ser ut, men det är också möjligt att de försöker appellera till kvinnor som attraheras av "farlighet". De som innan de skrivit "hej" berättar allt om sin... utrustning är ett kapitel för sig. (Har det någonsin fungerat som pick up line?!?!) sen finns de cyniska och bittra och de gifta på "äventyr". (Blockera, blockera, blockera!) Och då har jag alltså ingen bild på mig i min profil. De flesta skjuter på allt som rör sig. Men kanske finns där också helt möjliga kontakter. Kanske. Det är inte omöjligt.

Orsaken till detta besök var att jag som vanligt läste kontaktannonser i fredagstidningen och kunde konstatera att den enda som meddelade att han var barnvänligt inställde också berättade att han satt i fängelse. Hjälp! Fast om någon verkligen explicit skulle söka en fembarnsmamma, skulle jag nog också bli spooked, allvarligt spooked. Egentligen borde jag kanske söka mig till något annat forum (Seniorkontakten brukar ju annonsera här på bloggen! :)) där tonvikten faktiskt är på "kontakt" inte på romantik, amorösa äventyr och äktenskap, "kontakt" är allt jag pallar och behöver. Annars inskränker sig min vuxenkontakt till att se gårdskarlen på håll i bland och programledarna på TV- shop.

Imorgon ska jag faktiskt träffa en arbetsrelaterad vuxen. Det är ett projekt som ska initieras och jag är en aning orolig över att inte vara riktigt på mitt skarpaste, men ah, vad det blir roligt med omväxling!

Och jag hade måndagsbesök, Frida! Det var som alltid upplyftande att träffa dig!

Cornelia

Cornelia

2009-04-10T14:12:00.003+03:00

Räknas spysjuka till obehagligheter som inte skulle behöva ske just nu...? Den maginfluensan hörde inte att den inte var välkommen (Tack det räcker!!!) och det var inte så farligt, faktiskt. Mest synd var det om 14-åringen som inte hann till badrummet i tid utan kastade upp i vardagsrummet. Ja och sen var det ju nog lite synd om mig också. Kollade för säkerhetsskull med barnkliniken om en eventuell smitta skulle vara extraskadlig för en nyutskriven isbjörnsunge, men det kunde man inte sia om ännu, sa de, och det räcker som lugnande besked för mig. Förkyld är han, men inte spysjuk.

Balkongsäsongen är härmed invigd! Vi klippte band och allt. Det var en god idé att glasa in den. Intressant nog fanns det en skillnad på hela 1000€ mellan de två offertar jag fick in. De flesta firmor svarade inte ens. Kan inte vara såå dåliga tider ännu. Fast vi ofta klagar på att vi lever och bor för trångt, så tycker vi ändå om att tränga ihop oss på balkongen och äta kex och dricka saft (jag vin, faktiskt! Kände mig riktigt vuxen...). Efter bastuturen (isbjörnsungen sov snällt under övervakning av storebror) var det fint att sitta där.

Men det här långfredagsvädret inbjuder kanske inte till fler sitsar där just nu. Var är solen? Jag vill ha vår nu!

Cornelia

Så hastigt det kan gå!

2009-04-07T14:52:00.005+03:00

På lördagen tyckte jag isbjörnsungen verkade lite varm, vi mätte febern, ringde hälsoinformationen och fick anvisningen att ta oss till barnkliniken. På nolltid hade isbjörnsungen kanyl i huvudet, dropp och var inlagd med konstaterad urininfektion och en feber på stigande.

Jag har aldrig varit så orolig för ett barns akuta hälsa, aldrig så ifrån mig och ensam om en sådan oro. Jag meddelade den biologiske fadern om läget, bad honom verkligen komma, så illa såg det ut, men det ville han inte. "Var själv lite dålig". Isbjörnsungen hade så ont, både av att kissa och av infektionen som sådan, man kunde inte peta på honom utan att han skrek och allt var förfärligt samtidigt som jag förstås var tacksam över att vara där på sjukhuset. De sa att det var bra att vi kommit så i tid. Det var ganska mycket en slump, jag hade ingen aning om att det skulle bli så allvarligt, egentligen skulle jag nog ha väntat lite till, vad är nu lite feber, liksom och själv var jag också förkyld, så jag var verkligen inte orolig till en början. Mest funderade jag på hur vi skulle få maten handlad innan butiken stängde. Det och allt annat glömde jag hastigt bort, där jag satt och vakade vid min son, räddare än någonsin. Jag kände hur tillvaron började vara alltför skör och min syster kom och var med oss. Hela tiden visste jag också att jag hade hela mitt nätverk i startgroparna och att mamma var hemma med de andra fyra gjorde att jag inte akut behövde bekymra mig om dem. Älskade familj, käraste vänner!

Nattens febertoppar var mycket skrämmande, men sen började antibiotikan ta på infektionen och följande dag på eftermiddagen fick jag igen en klar blick, inte en febersuddig, färgad av smärta, av min lille. Han var tillbaka, liksom. Började äta igen, blev mer och mer sig själv.

Den andra natten på madrassen på golvet vid hans säng fick jag sova lite själv också, fick en halv insomningstablett, jag var alldeles slutkörd och på helt otroliga varv samtidigt. Sömn är fantastiskt. Måndagen var redan mänsklig. Favoritmustaschen kom från skärgården enkom för att se sin gudson, satt där med barnet i famnen ett bra tag innan han åkte tillbaka igen och det gjorde mig så varm om hjärtat, Sophia L. dök förstås upp liksom alla andra vänner i närheten, pappa ringde flera gånger. Min vän Ally skulle hämta vindruvor men hade visst länsat en hel fruktbutik och dessutom fick vi hennes sons avlagda ljuvligheter till mjukisoveraller. Vi blev verkligen "love bombade"...

Personalen på ett sådan här ställe är något alldeles extra. De som valt att jobba med barn har något särskilt. Att spendera tid på dessa avdelningar på barnkliniken gör vem som helst, speciellt en medförälder, rätt tyst och respektfylld och bara lättad över att finnas i närheten av denna expertis och medicinska omsorg. Vart man ser, tappra barn, arga, förkrossade barn som skriker ut sin smärta, föräldrar som kämpar till det yttersta för att hålla ihop i sin hjälplöshet samtidigt som bara det faktum att de är där, finns i närheten av sitt barn, betyder allt. Det är ens primära uppgift som förälder, att finnas till hands. Så tydligt det kan bli ibland.

Nu är vi hemma igen, kanylen togs bort idag och vi kan börja dosera medicin oralt. Och nu dråsar resten av barnen hem! Nu får det inte hända något obehagligt genast igen! Tack det räcker! som vi brukar säga, Frida och jag.

Cornelia

Njurar, selar och ekonomi

2009-04-04T09:34:00.004+03:00

Det blir operation, en sådan går inte att undvika, säger urologen på Barnkirurgiska. Isbjörnsungens högra nedre del av njuren är död vävnad och sådan måste bort, annars blir det i sin tur en eventuell infektionshärd och kan också leda till smärtor för den lille patienten. Den ska ske inom ett år men de vill ändå vänta att han växer till sig lite, det är ingen liten operation, det handlar om en veckas sjukhusvistelse. Kallduschen var att det eventuellt blir en till operation lite senare, om inte den vänstra njurens situation förbättras under det här året. Visserligen är det en mindre operation det är fråga om i så fall, men ändå, jag hade inte väntat mig det. I och för sig varnade han ju senast och sa att allt är mer komplicerat än det brukar i de här fallen. Det som nu kunde ändra på tidtabellerna, är att isbjörnsungen skulle drabbas av flera infektioner innan året är till ända, vilket ofelbart skulle leda till ett tidigareläggande av operationen.

På något sätt känns det som om det mesta nu är under kontroll, det var ju det som en diagnos också skulle leda till. Det är lättare att handskas med det man känner till, så jag är inte fruktansvärt orolig just nu. Operationen kommer att bli hemsk, oron är given, men den är troligtvis ändå så långt framme i tiden att jag inte tar ut någon oro i förskott. Jag lägger locket på och oron hålls där, det är ingen idé att hetsa upp sig mer än nödvändigt, tidigare än nödvändigt, tror nog den oron kommer sen ändå, när ingreppet närmar sig. Nu medicinerar vi dagligen, mer och mer enligt hans tillväxt, går på kontroller och låter bli att simma babysim (alltså verkligen, vilken uppoffring! Speciellt när de alltid försigår i ottan under veckoslutet...) men annars ser vi bara tiden an. Ungen växer som ett ogräs som hittat in i substralflaskan, han väger redan sju kilo! Men lite förkylda är vi, konstaterar jag förvånat och snörvlar, isbjörnsungen hostar lite, tycker såna här triviala åkommor kunde hålla sig borta som liten kompensation, men när har nu livet fungerat riktigt så rättvist...

Farmor vet det inte ännu, för hon är ute och reser, men för presentpengarna hon gav sin sonson, har jag köpt en fin äppelgrön bärsele. Vagnar är praktiska på många sätt, vi har minsta tösens kvar, men jag gillar att komma hastigt iväg och ha ens någon smidighet i kollektivtrafiken. Igår konstaterade jag ändå att sju kilo är ganska mycket, när vi först var på Tennispalatsets museum med barnen och sen gick ut på stan en stund... Nej, det hade inget alls att göra med att jag envisas med att ha högklackade boots också när isbjörnsungen hänger med på magen! Inte alls... När jag sen på ryggsidan har en nästan lika äppelgrön ryggsäck, är nog glamouren ganska långt ifrån mig, men komedin som livshållning får mig att hålla huvudet högt ändå!

Leendet dog visserligen igår när jag fick skatteförslaget, restskatt så mycket att jag inte alla år ens tjänat så mycket (ja, ja, lindrig överdrift, men bara lindrig)... Puh. Jag visste att det skulle komma rester att betala. I höstas när när allt var som mörkast och mest kaotiskt, minns jag att jag i något skede reflekterade över att jag borde justera min skatteprocent, men den glimten var inte tillräcklig, för att jag skulle ha fått gjort det. Jag har läst om att människor hastigt hamnar också i ekonomiska trångmål när de drabbas av katastrofer på det emotionella (läs; det enda viktiga) planet och nu förstår jag att det lätt. Till och med jag som är en stor (nästan lite neurotisk) vän av ekonomisk ordning och reda (ja, hur skulle denna något egna familj alls annars fungera?) har haft uppenbara problem att ta i sånt som borde tas i. Det här är inte en katastrof, tack och lov, men restskatten gör ett fult och elakt hål i min buffertzon. Tvärtemot vad folk ofta tror, måste frilansare verkligen ha ekonomisk koll, bohemisk får man vara på andra områden om man inte har turen att vara förmögen, då kan man ju göra lite som man vill. Så en frilansare utan betalningsanmärkningar och annars också fläckfri ekonomisk bakgrund, det är personen ni kan låna pengar åt. Han eller hon är verkligen van vid att ta hand om sina finanser. Det här har annars inte tex Visa förstått. Jag vet om att Luottokunta vägrat utfärda kreditkort just för att sökanden ifråga inte haft månadslön. Fel tänkt, påstår jag.

Det intressanta med frilansarinkomster är just detta; de kommer helt hippsomhapp, utan att sprida sig jämnt över ett år, två eller tio. Så royaltieinkomster kan plötsligt braka in, höja skateprocenten ett år för att sen sjunka till nya lågvattenmärken nästa. I mitt fall befinner jag mig dessutom i den idiotiska situationen, att mina royalties för i fjol alltså påverkar skatten, samtidigt som det faktum att det är fråga om just bruksavgifter, inte LÖN som normala människor får, leder till att dessa inkomster inte alls räknas när det gäller sjuk- och/ eller moderskaps- och föräldrapenningar! Kan någon förklara detta för mig?! Jag har ju betalat skatt på dessa pengar (eller har snart...) men i och med att de sociala kostnaderna inte betalas (nu ska det bli ändring, tack kära FSF, tack kära Kirjailijaliitto!) står man sedan här med sin tvättade hals, med allt annat än inkomstrelaterade dagpenningar.

Jag som redan hann bestämma mig och beställa glas till balkongen. Nej, det ångrar jag inte alls, det här är visserligen en hyreslägenhet, men vi kan bo här så länge jag betalar vår hyra (och den har jag stenkoll på!) så jag bedömer det som en investering i livskvalitet. Vi för mera utrymme i vårt trånga bo. Balkongen är ganska stor och vi har haft mycket använding av den redan som den är, nu hoppas jag vi ska få ännu mer glädje utvunnet. Till våra vårtraditioner hör att ordna balkonginvigning med bandklippning och allt. Det får bekanta att skratta glatt. Nu måste bara de två uttjänta sofforna ut och jag kan själv ännu inte bära något. Hoppas på syster och hennes sambo, annars får storisarnas älgstora vänner tillfrågas. Disponenten var snäll och låter mig ställa in gulingarna i invabastun i väntan på skräpflaket senare i vår.

Sen sockret på botten! Mamma var ren från cancer också den här gången! Tjohoo!

Cornelia

2009-03-31T10:12:00.004+03:00

Varje Kvinnas Blogg snöar in, det finns inget alternativ i denna babycentrerade kokongtillvaro, allt handlar om livet här inne. Jag får väl bejaka det, det känns inte ens lite svårt den här gången. Hoppas ni står ut med mina mikrorapporter från familjetermosen.

Morgonnatten blev orolig med våta lakan, magknip (isbjörnsungens) och migränsymptom (mina). Och sen somnar jag bara inte om så hastigt, som när jag var tjugotre och mamma för första gången. Isbjönsungen skulle helst och bäst sova på magen, men det får han inte om natten pga faran för plötslig spädbarnsdöd. "Tieto lisää tuskaa" som min ryskalkärare sa efter att ha berättat om de sjutton olika s- och sche- ljuden som man borde behärska... Nej, jag kan inte ryska, men Frida, hon kan hon. Avundsvärt.

Morgnarna blir lätt kaotiska! Till all lycka har staden ordnat socialservice åt mig i form av leverans av föreskoleev till förskolan. Ibland funkar sånt precis som det ska.

Mjölk åt isbjörnsungen!

Cornelia

Åh, vilket dop...

2009-03-30T10:58:00.003+03:00

Jag är fortfarande helt varm inombords. Alla dessa nära och kära och en fin och finkänslig präst, men ändå sann, med djup och tyngd och förankring. Hur hon lyckades behandla hela situationen, öppet men ändå subtilt. Och med blicken riktad framåt. I det ögonblicket saknades ingen. Allt fint, allt viktigt fanns där, samlat kring detta barn, just då.

Ett extra tack till älskade mamma som ordnat allt hos sig på bästa, vackraste sätt.

Cornelia

Sömnskulder

2009-03-27T11:23:00.003+02:00

Isbjörnsungen är i princip en klar och tydlig baby som sover när han sover och äter när han äter och inte tjafsar däremellan. Men killen är så stor, att han behöver äta med minst tre timmars mellanrum också om natten och jag inte längre så duktig på att somna om som jag någon gång varit. Han somnar snällt om. Har tydligen något grepp om vad "mörkt sovrum" kunde signalera. Vargtimmen är förödande, alla ångestar hemsöker mig just då. Min läkare har gett mig tillåtelse att ta en halv insomningstablett två gånger i veckan om helveteskarusellen börjar snurra på för hårt under morgontimmarna men då måste jag veta att isbjörnen sover i helst fyra timmar och det gör han inte nu. Uh.

På dagen har jag honom ibland att sova på mage, han trivs helt klart bäst så om han inte kan vara i famnen, vilket är det allra bästa i alla lägen, men det får han ju inte göra utan uppsikt så då kan jag inte själv vila då. Gnäll, gnäll... Nå, jag har tankat med ingefärachoklad som också innehåller något uppiggande och ska föröka få de döda blommorna slängda åtminstone. Mitt bo håller på att sunka ner sig! Inte bra. Har verkligen inga tiptopkrav, men trivsamt, hemtrevligt skulle det vara fint att ha det.

Idag kommer mina småflickisar också hem, vi ska ha dop på söndagen, så vi ska storhandla idag. Vi skulle ha gjort det igår, storisarna och jag, men sen fick tösen andra Jätte Viktiga Planer och jag tappade helt sugen. Bara att bestämma sig för att gå och handla är så energikrävande här i amningsträsket, att en liten ändring stjälper allt. Måste bara acceptera det.

Glad att veckans njurundersökning är överstånden åtminstone. Isbjörnsungen visade sig vara så robust att vi slapp kanyl i huvudet, det var en lättnad, han fick världens minsta i tassen iställen. Men jag fick inte vara med, bara stå bakom dörren i korridoren och gråta när jag hörde honom gråta, men sen var det värsta över, alldeles mot förmodan. Isotopröntgen kräver att patienten är stilla i en halv timme och de vill inte söva så här små, så med ultraljudets fasor i färskt minne, man måste hålla honom stilla med våld, var jag ganska skärrad på förhand. Men isbjörnen gick som på beställning i 25 minuterside och de sista oroliga fem minuterna fixade jag med medhavd mjölkanestesi. Allt gick alltså över förväntan bra, men efteråt var båda alldeles slut. Nästa stora undersökning på måndagen. Försöker låta bli att tänka på den, så mjölken inte sinar.

Nu ska jag åtminstone kasta de döda snittblommorna, hur ytterst o-feng shui kan det bli med stendöda, slemmiga, luktande narcisser i vas... Isbjörnen sover.

Cornelia

Det här skriver jag med en baby i famnen...

2009-03-25T12:19:00.005+02:00

Tre månader gick inte fort. De sniglade sig fram och innehöll förutom diverse underligheter från barnets biologiska far, mycket oro för babyns njurar. Stressen ledde till tre akuta besök på inremedicinska. Mitt hjärta stannades tre gånger vid tre olika tillfällen, för att det skulle hitta sin rätta rytm igen. Det var vidrigt och ledde förstås till än mer oro för babyn i magen. Det ligger ju något poetiskt i det, hur ett krossat hjärta också fysiskt går sönder, men inget var så långt ifrån mig som poesi när jag låg där på sjukhusbritsen.

När de tog in mig för tredje gången, stannade jag på sjukhuset tills förlossningsdatum kunde bestämmas och min fina lilla isbjörnsunge föddes! Lilla och lilla, han vägde över fyra kilo och var 52 cm lång. Jag har fött alla mina fem barn med kejsarsnitt, min benstruktur gör en normal födsel omöjlig, och de har alla varit fina upplvelser. Denna sista var kanske ändå den finaste. Min väninna (som liknar en ung Sophia Loren och får gå under det namnet i framtiden) var med under själva operationen och favoritmustaschen som självskriven gudfar tog emot babyn medan jag försökte hitta mina ben igen i ett par timmar efter epiduralbedövningen.

Barnets biologiska far var och såg sin son i tre minuter samma kväll. Jag tyckte att jag kunde klara det, men förstås var det också mycket tungt, trots morfin- och endorfinångorna. Samtidigt var det så kristallklart att jag, som hade de sovande lilla knytet under armen, var vinnaren trots allt. Jag menar; ur mitt perspektiv har jag ju allt, allt som är bra, kvar. Och en isbjörnsunge. Världens finaste. Det enda barnafadern egentligen kunde komma med var en hälsning från en gemensam bekant. Jag hade heller inget jag ville säga honom just då. Jag hade kanske nog trott att han ens då skulle sagt "förlåt" eller "tack", men det ingår nog inte i vokabulären.

Under de senaste fyra veckorna har han tagit kontakt per sms, ibland nattetid, ibland annars. Jag har förklarat att han inte kan turista i vårt liv, plocka russinen ur bullen, plötsligt börja dyka upp som om inget har hänt. Speciellt inte som hans nya kvinna och hennes barn har flyttat in i mitt gamla hem och han alltså så konkret har en ny, ersättande familj. Hur skulle jag förklara det för barnen? Hur skulle jag stå ut själv? Inte alls ännu. Jag skulle gå sönder varje gång. Och det kan jag inte. Jag måste komma igen, bli mig själv igen och vara bra och harmonisk för isbjörnsungen och hans syskon. Vad som eventuellt skulle vara bra för den biologiske fadern är inte min sak längre. Det har hans själv sett till. Inte en gång har han frågat efter hur mina barn, som han sa sig älska, mår eller har det. Konkret skulle det också vara extremt svårordnat med träffar och han har heller inte haft några förslag om hur det kunde fixas. Jag har sagt jag behöver tid och framhållit att jag inte kommer att stå ivägen för en relation biologisk far och son emellan när det blir aktuellt, men också att det inte är det nu. Isbjörnsungen saknar inte en tillfällig besökare i sitt liv på länge ännu, men far illa om hans mamma far illa.

Det är som om barnafadern inte förstår att han krossat mig och att det tar tid för mig att bli hel igen. Länge trodde jag att jag aldrig skulle bli det igen. Nu tycker jag ibland att jag kan se ett slut på sorgen. Men ännu är jag inte där. Kanske det är vanligt att speciellt den som förorsakat sorg och smärta inte vill acceptera att skadorna tar tid att läka. Skulle tro att ett år är minimi. Allt måste gås igenom en gång, innan man kan lämna det bakom sig. Sorgeår kommer efter alla stora förluster, död och separation. Så tror jag.

Fast nu har saker igen förändrats. En någotsånär normal kontakt verkar mer och mer osannolik. Det finns gränser för vad man tål. När jag meddelade vem fadern var inom faderskapsutredningen, meddelade barnatillsyningsmannen att den biologiske fadern redan varit i kontakt med henne och att han bestrider faderskapet. Mannen som alltså lämnade mig, och sitt ofödda barn i fjärde månaden, för att starta ett nytt förhållande innan familjeterapin var slut, vill nu ytterligare smutskasta mig på detta sätt. Han hade till och med sagt att han nog vet att han är fadern, men att han ändå kräver dna-test för ett erkännande. Jag trodde inte det var sant och bröt förstås ihop i både chock och rena förödmjukelsen. VAD är det karlen säger om mig? Om sitt barns mor?

För mig kan han testa fast hela södra Finland om han så vill, men just nu kommer det inte på fråga. Den lilla isbjörnsungen går igenom så många obehagliga test på Barnkliniken pga av njurfelet, idag var vi på isotopröntgen, att ett fullständigt onödigt test, för att barnafadern ska komma åt att jävlas med mig, inte kommer att ske. Han upprepade för min väninna och jurist som ringde honom samma kväll detta samma; att han nog egentligen är övertygad om sitt faderskap men att han ändå kräver...

Så nu får isbjörnsungen ha "Fader okänd" i sina papper. Inget hindrar fadern från att göra sitt erkännande och börja betala underhåll, vill han vara delaktig kan han vilken dag som helst anmäla detta, bollen är hans, men för att få ett dna-test måste han stämma mig. Jag hoppas njurundersökningarna och den troliga operationen vi har framför oss är över vid det laget, om han verkligen är så... ja, fyll i valfritt adjektiv själv. Men kanske jag ändå utgår från att det är det här han vill ha, total ansvarsfrihet. Jag tar senare ställning till vad jag gör gällande en faderskapsutredning. Det jag nu förlorar i underhållsbidrag, vinner jag i frid. Inga fler fylle-sms, inga fler nattliga meddelanden, inga klagomål. En slutgiltig kvävning av det hopp om erbjudande om stöd och hjälp som förstås aldrig kom och troligtvis aldrig skulle komma. Frid och ro. Att isbjörnsungen får en diagnos, sin sannolika operation och sen blir frisk, det kommer först.

För att citera Oscar Wilde; en cyniker vet vad allting kostar, men inte vad någonting är värt. Jag har inte blivit cynisk. Lugn är viktigare än pengar.

Cornelia

PS En hälsning till G som skrev så fint till mig för några dagar sen. Tack. Kanske jag kommer igång med bloggandet igen. I så fall är det till stor del din förtjänst.

2008-12-03T13:25:00.011+02:00

Jag tänkte att jag skulle skriva ett nytt inlägg sen när allt blivit lite bättre, men det hemska är att det inte blir det. Jo, i stunden kan jag känna ett il av glädje, över barnen, över vänner, människor som finns i verkligheten, men så kastas jag tillbaka i svärtan igen. Ibland känns det som om det är glädjeilen som också släpper in djävlarna. Som att om jag tillåter mig att känna något positivt, genast också gör mig mottaglig för den aktiva tärande sorgen igen, ger den möjlighet att träffa mig med full kraft. Jag hoppas på att de värsta skoven åtminstone ska bli kortare, de har inte tappat i intensitet alls.

Igår brast det när avin för mammalådan kom. Insikten om att jag är ensam vuxen i den här familjen och att möjligheten att dela detta för alltid är förbi, kom till mig i all sin obarmhärtighet. Allt som händer nu, händer ju för sista gången i mitt liv. Så är det bara att vara 39. Det är den sista småbarnstiden jag ska färdas igenom. Ensam. Det är en egen sorg att ta sig igenom. Att bli äldre skulle jag förstås ändå vara tvungen att gå igenom, men allt förstärks så här.

Jag tror att vi är det vi drömmer om, att vår personlighet definieras mycket genom det vi vill med våra liv, det vi strävar efter. Min framtid försvann i och med babyns pappas svek. Nu vet jag inte alls hur livet kommer att bli eller vad jag vill med det. Jag har förlorat mig själv i och med att jag förlorade den framtid som vi planerat tillsammans. Jag förstår nog att livet inte tagit slut, att det finns något där framför, längre fram, men jag känner det inte, litar inte ännu på det. Drömmar och planer är ju aldrig garanterade att gå i uppfyllelse, men när man vågar lita på gemensamma planer ligger det just därför en så stor kraft i dem, att våga tillsammans är så stort.

Säger han igen det han redan sagt mig? Om att äntligen känna sig som sig själv i en annans sällskap, känna sig som en man, om att älska som aldrig förr, att vilja ha familj tillsammans. Det sista kanske det vackraste man kan säga någon. Jag förstod det ju inte. Att det var sanningar som kunde förändras till sin motsats över en natt. Kanske repriser. Jag har aldrig träffat såna människor förut. Har jag vuxit upp i naiv bomull? Jag var inte förberedd. Borde man vara det?

Jag önskar tre månader ska gå fort. Jag tror att jag klarar allt bättre när babyn väl är här, sin egen babyexistens. Jag hoppas hans konstaterade njurfel inte leder till operation, men det kan vi inte veta än. Bara hoppas. Tack alla ni som erbjudit er hjälp och ert stöd, som velat tillföra oss något. Utan er skulle jag inte vara ens så här levande. Jag vill inte bli bitter, det är ett vidrigt tillstånd. Jag ska jobba emot det, jag ska. Men först måste det bli lite bättre, lite mindre hopplöst igen. Det blir det nog. Måste.

Cornelia

PS Som motvikt till bitterheten drar jag ändå lite på mun när jag ser att "SeniorKontakten" annonserar på min sida... Svart humor är också humor.

Sorg & sorg

2008-10-25T09:45:00.003+03:00

Det finns sorg som är som knutar inom mig. Smärtsamma klumpar som godtyckligt spricker upp, varande och läckande bölder som sedan sluter sig igen, i en helvetesloop, om och om igen. Den sorgen är förlamande. Förlusterna blinkar framför ögonen, omöjliga att stänga ute, detaljer, tänkta och upplevda, stannar hos mig i hemska sekunder, biter sig fast, innan de flimrar förbi. Inälvorna krampar inför varje minne.

Sen finns det det lugnare varianten av sorg, som inte koncentrerar sig i punkter av stickande kramp, utan som flyter på i en bedrägligt lugn och dov ton. En sorts accepterande sorg. Den drar ner hela livet, men låter mig vila från kramperna och smärttopparna. Den dova, malande sorgen förändrar mig, långsamt och segt, skrämmer mig därför med sitt tålmodiga tärande, skrämmer mig för att jag ofta välkomnar den, för att den krampaktiga är för intensiv för att uthärdas länge.

Jag antar att båda sorgerna behövs, de slussar mig framåt, drar mig bakåt igen i underströmmar, men släpper taget just så mycket att jag ska kunna tro på att jag färdas åt rätt håll, även om jag inte ser att omgivngen alls förändras, det känns alltsomoftast som om sorgen är en plats, inte en process. Men försöker tro att jag färdas ändå, helst framåt.

Brukar tycka att självironi är ett tecken på intelligens, som humor överlag. Självironi kräver distans. Just nu har jag ingen distans alls. Jag är insnärjd i mitt eget allvar.

Jag förmår inte att njuta av det som livet faktiskt ändå erbjuder. Jag förstår att jag borde glädjas åt framgångar inom yrkeslivet, skulle jag vara mig själv skulle jag glittra ikapp med kristallkronorna på Svenska Ambassaden, genuint road av de tillfälliga glamourösa elementen i mitt liv, utgivningsfester, förlagsmiddagar, soaréer... Nu klär jag upp mig, så gott det går för någon som redan är stor som en husbil, baxar in mig i en taxi, anstränger mig för att vara lättsamt social, men blir snabbt så uttröttad av det, att jag tar mig hem tidigt, tidigare än någon annan. Till mitt hem, till mitt bo. Glädjs nog åt det, åt boet, speciellt åt barnen i boet. Och barnet inom mig. Som hälsar på mig genom att böka runt, som redan buffar på sina syskon, när de lägger sina händer mot min mage för att säga "godmorgon" eller "godnatt" till sitt minsta syskon.

Jag har den här underbara familjen och mina fina vänner, de finns alla i verkligheten. Mitt jobb också. Det finns, det har inte försvunnit någonstans. Varför sörjer jag då så? Sörjer att jag är ensam förälder till babyundret, känslomässigt ensam om det som borde vara det finaste. Hur länge räcker det innan giftet går ur kroppen och hjärtat tar in vad som hjärnan redan förstår? Jag vill inte slösa en enda minut på att sörja en sådan person, kapabel till det han gjort mig och de mina, vill inte! Men kanske sorgen också består av att samla in allt det jag gav honom, det oss som inte fanns på riktigt för honom, samla in min kärlek, ömhet, omtanke igen, låta det bo inom mig igen, stänga dörren i mitt hjärta, täta den? Jag vet åtminstone att jag kan älska, att jag kan förbinda mig. Jag vet bara inte ännu vad jag ska ta mig till med den kapaciteten. Jag ska samla in det som är mitt, undersöka det, umgås med det och en dag komma till ro med det. En dag sluta känna att jag går till spillo.

Det är så långt dit. Så mycket malande och kramp kvar.

Cornelia

Förändring, förödelse och vänskap

2008-10-19T10:16:00.012+03:00

Jag visste egentligen inte att livet kan förändras så radikalt som det gjort för mig de senaste månaderna. Javisst har jag förstått att så kan ske, hört att det hänt andra, men att min egen livskontroll skulle försvinna så totalt pga av en annan människas drastiska val i livet, hade jag bara inte förstått kunde drabba mig.

Att någon utomstående person eller omständighet, en rattfyllerist, en Auvinen/Saari, svår sjukdom etc... kan drabba en, det står inom det gripbara i all sin orättvisa och oförståelighet, men att en älskad människa plötsligt visar sig vara en annan, helt okänd, tidigare dold... jag märker att jag inte har ord för det. Det är svårt att beskriva det jag inte kan förstå.

I ett nötskal: Min fästman lämnade mig och barnen, som han varit en engagerad styvfar till, när vi väntade vårt gemensamma planerade barn i fjärde månaden. Innan den tredje och sista familjeterapin var slut, hade han inlett ett nytt förhållande.

Det har förstås haft fruktansvärda följder för alla oss som litat på honom. Han har lämnat tillbaka allt som fanns i vårt blivande gemensamma hem, varje teckning barnen någonsin ritat till honom, varje foto på dem, allt. Bortsopat, raderat ur hans liv. Barnen kan inte förstå det. De uppvisar diverse olika symptom, allt efter ålder. Gällande hans nya kvinna finns det två möjligheter; antingen är hennes intelligens mycket begränsad i kombination med en formidabel självisk hänsynslöhet, eftersom hon tar en man som är kapabel till svek av den här kalibern samtidigt som han befinner sig mitt i en graviditet och en terapiprocess eller så har han ljugit henne full.

Gemensamma vänner är chockade, mina egna vänner rasande. Alla känner sig bedragna av den fortfarande leende mannen, med den varma ytan och sitt kalla inre. De har tagit hand, tar hand om mig under denna tid. Det finns inte ord för hur mycket de betytt för mig, de har varit ständigt närvarande, i ständig kontakt och de har hjälpt mig rent praktiskt. En ängel har hämtat mat, en annan ordnar städning, en byter olja på bilen, en deltar i alla undersökningar gällande babyn, en har hämtat sin hund som sällskap över ett öde veckoslut... Alla har lyssnat till mig, hört mig, sett mig, tagit hand om mig. Inte en mardrömsnatt har förflutit utan att jag vetat att det alltid finns minst ett telefonnummer att ringa till. Det finns inga gränser för hur god människan kan vara heller.

Att allt detta hänt och hela tiden pågår som en helvetesprocess inom mig, har förändrat mitt sätt att se på livet. Jag har alltid litat på livet bär, att det nog blir bra, bättre åtminstone, att det händer goda saker i livet. Det tror jag inte mera. Jag har förlorat min grundtillit till livet. Något har förstörts inom mig. Men jag har också sett att även om livet inte bär, är att lita på, så bär vänskap och goda relationer. Familj och vänner. De är verkliga och sanna och jag klamrar mig fast vid dem. Jag har varit tvungen att inse att man inte klarar av allt som livet för med sig, inte utan skador. Att påstå att man blir starkare av allt som inte tar livet av en, är en är ett hån. Jag har aldrig varit så nära att förlora förståndet som under den här tiden. Jag vet bättre än att tro att faran är över. Sorg rör sig i vågor, i sin egen rytm, med bottenlösa dalar mellan topparna. Mina toppar består för närvarande av att inte varje sekund förgås av smärta. Jag rör mig framåt en halv timme åt gången och jag inser att det kommer att vara så ett bra tag. Det skrämmer mig det med.

Eftersom situationen är som den är, är det omöjligt att bara lämna allt bakom sig och dra vidare, detta kommer jag att bära med mig resten av livet. Jag har förlorat min kärlek, pappan och styvpappan till mina barn och min framtid, så som vi planerade den tillsammans. Jag börjar först nu så småningom inse faktum, sluta hoppas på ett mirakel. Min psykolog (utan henne hade jag heller inte klarat mig) har förklarat att det delvis beror på graviditetshormoner, min oförmåga att släppa tankarna och kapa banden, att gravida kvinnor helt naturligt är starkt fästa vid pappan till det väntade barnet, oberoende om han förtjänar det eller inte; att det är inte biologiskt relevant. Intellektet har accepterat och förstått, men emotionerna släpar efter.

Det är svårt att skriva om detta, men att jag gör det är kanske ett steg i rätt riktning. Att skriva är för mig lite som att andas, det är svårt att tänka om jag inte också skriver. En djup känsla av skam förföljde mig länge. Min psykolog har dock försäkrat mig om att bara han har ansvar för sina handlingar och att det inte fanns något sätt för mig att på förhand veta att han skulle visa sig ha ett annat ansikte än det han visat mig och våra vänner och bekanta. Av Mazzarella har jag lärt mig att skam inte har med skuld att göra i första hand, utan med graden av förnedring. Ju mer förnedrad man blir, desto mer skamkänslor. Se bara på våldtäktsoffer, tex.

Jag kommer i fortsättningen inte att ta upp detta annat än genom att berätta hur det känns för mig. Jag vill inte, kan inte spekulera i den andra partens personlighet, motiv eller problem, hans handlingar talar för sig och därvid får det bli. Mina känslor, upplevelser och processer är däremot bara mina och dem kan jag behandla hur offentligt jag vill var jag vill. Med hänsyn till mina närmaste, förstås, som tidigare. I bästa fall är det till någon hjälp också för någon annan. Även om denna situation är extrem har många andra säkert liknande upplevelser, förhoppningsvis flertalet med något slags happy end i stället.

Män som freakar ut vid partnerns (första) graviditet är inte helt okänt fenomen, men de allra flesta brukar kunna få tag i sitt liv, sin heder och i sitt ansvar samt i möjligheten till utveckling, som att bli förälder alltid innebär. Jag har märkt att den här situationen till viss del påminner om hur det att man kan tala om sitt missfall alltid leder till att också andra berättar om sina. Så också nu. Kellogsfamiljens graviditetsidyll är inte så intakt som man kanske kan tro, men viljan att höra till dem som passar in i det mönstret är så stor, att man i vanliga fall drar sig för att berätta om reaktioner hos den blivande pappan som inte passar in i modellen. Jag tycker det är förståeligt. När man är gravid behöver man ju också som bekant mer stöd, inte mindre, och blir mer beroende av trygghet än man kanske annars är. Man är mer sårbar.

Cornelia, förmodligen tillbaka, men sönder&samman

Omdöme

2008-08-10T12:07:00.002+03:00

Det händer just nu så stora och svåra saker i mitt liv, att jag inser att mitt omdöme inte räcker till för att jag ska kunna skriva något relevant här på bloggen i realtid. Jag kan heller inte skriva om annat, mer neutralt utan att känna mig så redigerad att jag blir falsk. Jag återkommer bara dammet lägger sig och ens någonting blir klarare, förhoppningsvis också bättre, men ens klarare.

kramar till alla behövande, Cornelia

Ps Eposten fungerar som vanligt.

Arbete och förtvivlan

2008-07-13T15:42:00.002+03:00

Nej, mycket riktigt, 22- timmars arbetsdagarna tog ut sin rätt. De senaste två veckorna har varit vidriga, det här har utan undantag utvecklats till den svartaste sommaren någonsin när allt kantrat och ifrågasatts. En treårskris kanske också? Jag är helt utmattad och har varit ledsnare än någonsin, förtvivlad faktiskt.

För det är vad som händer när man blir utmattad, att man slutar ha känslor, man hatar inte, älskar inte, man bara fungerar som en robot. Jag har inget kunnat göra. Det var inte mina känslor som grumlades eller avmattades eller försvann. Jag har önskat att de skulle ha gjort det när det varit som värst, att jag bara skulle bli befriad från mina känslor jag med, från sorgen och förlusten och ovissheten. Jag vet inte hur kaxig man ska vara, om man till varje pris kan tro på att den älskades kärlek finns kvar, när han explicit uttrycker att han inte längre vet vad han känner, att han inte vet vad han vill, för att han inget känner. Inte för mig, inte för vänner, inte för släkt. Hoppet har levt, men misströstan har varit starkare. "Det är nu jag ska betala priset för den stora kärleken. Här tog det livet slut."

Min lättnad när favoritmustachens första kommentar var "Nej, nu är det för fan dags för semester för kaptenen!" kan inte beskrivas. Och så småningom har kaptenen kommit tillbaka, nej, det är för mycket att påstå, han är alls inte tillbaka, men har har ändrat kursen till förmån för oss. Jag vet bara inte hur det ska gå, när omständigheterna är de samma, den högaste högsäsongen, jobb alla dagar. Några konstruktiva grundläggande diskussioner har vi haft, sådant som kommer att förenkla tillvaron, om vi har en gemensam sådan, vilket verkar vara det senaste budet, men åh, så långt att gå för att nå kärnan igen. Så stora sår det blir i tillit och tro när fundamenten ifrågasätts. Jag har hittills trott att vi klarar allt, även om det varit komplicerat, just för att grundtonen, kärleken består. Att det är så här det ska vara. Nu har grunden skakats. Jag kan tro att en kris av den här kalibern stärker relationen i längden, men vi är långt ifrån såna perspektiv. Nu gäller det bara att akut uthärda och vara tålmodig. Och intensivt tro på att det blir bra ännu. Mina vänner hjälper mig och min mor och syster har varit ett ovärderligt stöd.

Mina valpar kommer hem imorgon. Det är en odelat bra sak!

Cornelia, avmagrad och matt

Blommor och djur

2008-07-02T18:45:00.009+03:00

Minns ni kakaodödsskallen? Den här "morotsblomman", rosenkragen kanske är ett gott omen? Skulle nog behövas. Just som jag trodde att högsäsongen inte kan bli "högare" förlängde kaptenen sina arbetsdagar från 16 timmar till 22. Det är nästan imponerande i sin absurditet. Väldigt länge kan det ju inte hålla på så.

Själv glor jag på blommorna, övervakar humlorna och matar ekorren med julgodis från 2006. De glupska måsarna förstår inte att nötterna och de (väldigt) torkade aprikoserna är E- märkta och måste sjasas iväg från terassräcket.

Petuniabollen jag fick av norska väninnan svämmar över av blommor, den är härligt måttlös i sitt prunkande. Gav den lite gödsel idag för att förlänga prakten. Jag trodde jag hade tagit livet av den när jag transposterade den hit till skärgården, den såg fullständigt död ut efter färden i het bil, inte en blomma och det gröna var nästan grått, men icke- den är överdådig efter sin nära-döden-upplevelse.

Petade ner resterna av en mangold i rabatten, det var Frida som hade den med sig, nu spirar gröna blad med röda nervtrådar i. Blev lite sugen på att plantera mer nyttoväxter. Medan jag funderar på vidare åtgärder, njuter jag av pionen.

Just nu övervakar jag inte humlorna, jag övervakar mammas och systers tvätt. En musfamilj hade i vintras tagit sig in i en garderob, gnagat i sig en ask sterarinljus och sen.. ja, blivit dåliga magen överallt. Jag är tvättinrättningen. De torkar själv, bara jag kör över textilierna.

Som ni märker händer det inget här. Jo, förresten, jag fick ett arbetsuppdrag på Radioteatteri i augusti, så jag har jagat skådisar idag. Har jag tur får jag mitt dreamteam, det skulle vara bra med tanke på att dramatikern är debutant och hörspelet lite svalt. Behöver skådisar med varm utstrålning.

Har läst slut "Sex, sprit och kulturfonden". Är nu inte så imponerad, faktiskt, lite "jaha?". "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg gillade jag, men jag tror att de som vuxit upp under liknande omständigheter får ännu mer ut av den. En fin kärleksbeskrivning, ovanlig.

Nu hör jag inte tvättmaskinen längre. Dags att rycka ut.

Cornelia

Uggla och resenär

2008-06-28T13:29:00.006+03:00

Jag fortsätter mitt skärgårdsugglande; hasar omkring, läser, surfar och glor. Vädret är grått och gör mig ännu sävligare. Av någon anledning drömmer jag mardrömmar varje natt, det är som om jag skulle sova mycket tunt. I morse vakande jag fem, steg upp, bakade ett bröd, plockade undan lite och surfade ett tag.

Kaptenen ugglar inte, han jobbar och jag saknar honom. För att få se lite mer av honom åkte jag med till Åbo på tisdagen och loppshoppade och införskaffade en köksradio. Före det hann vi äta lunch på ett litet fint café, Naantalin aurinkoinen, hederlig pannbiff med baconsås. Och en biskopsmunk till efterrätt. Sen drog kaptenen vidare till Pöytyä ( försök förmå någon som inte har finska som modersmål att uttala det...) och så sammanstrålade vi senare i st. Karins. Däremellan hann jag in på stadsbiblioteket. Wow. Och mitt i stan. Så ska det se ut. Jag besökte också en sympatisk liten bokhandel i Universitetsgatans och Humlegårdsgatans hörn (vad är en humlegård!? Ölingrediensodling? Asyl för ludna, randiga flygare?) och köpte fina pappersdockor åt småflickisarna och en DVD åt de stora. Sen låg posten där bredvid så behändigt. Saknar valparna! Tror de blir glada för snailmail, riktig post i postlåda.

På onsdagen åkte jag också med kaptenen, den här gången med världens sötaste bogserbåt. Jag redde bo i stäven (efter lite ilsket städande) med sovsäckar och kuddar och sov en stund efter morgongröten, motorbuller är sövande. Sen stod jag för cateringen resten av dagen också, det är rätt trevligt med en uppgift, det blir en sorts lekstugelek när allt är så smått och ganska opraktiskt. Hönsfiléerna, majsen, tomaterna och halloumiosten blev riktigt bra på minigrillen, varsamt placerad i strandskvalpet på den sista anhalten. Som alla kaptenens arbetsdagar blev den här också väldigt lång, efter ett på natten var vi hemma. Igår var jag allmänt suddig i konturen och inte verkar det vara bättre idag heller.

Läser "Avsked och återseenden, sjömanshustruns liv under 1900-talet" av Hanna Hagman- Cooper. Boken är en bearbetad version av hennes doktorsavhandling och torr och lite mästrande, fylld av upprepningar, men ämnet är intressant (ha!). Det är också intressant hur svårt det kan vara att åstadkomma skönlitteratur, jag är bortskämd med äkta författare i vänkretsen och minns inte alltid att det är få förunnat att förstå och manipulera dramaturgi, struktur för att skapa helheter. För att inte tala om språket! En mängd goda historiker som förmått att forma sin kunskap till ickeytlig populärvetenskaplig litteratur är beviset på att man nog får kräva det bästa också av akademiker, om de tänker publicera sig i bokform riktad till de sk vanliga läsarna. Och annars också.

Bilderna är från den nattliga resan hemåt.

Cornelia (seg och suddig)

2008-06-23T13:23:00.003+03:00

I skärgården firas midsommaren grundligt! Först hemmafester på fredagen och sen dans på lördagen. Vi passade på att lite fira pappas 60-årsdag också och trots att vädret inte var fantastiskt, som på valborg, kunde vi äta ute på terassen. Det kändes lite ödsligt att inte ha mina barn på en extended familjefest av det här slaget, men jag vet att jag kommer att vänja mig vid vuxenlivet. Uppbrotten verkar anefter bli lättare för barnen och svårare för mig, vad det nu kan bero på? Min midsommarbonus var att härliga Frida-vännen firade med oss!

På midsommardagen fräste vi iväg till Iniö. Det blåste ganska friskt. Vi var alla tre, kaptenen, Frida och jag, inpackade i overaller men fullständigt dyblöta när vi kom fram till det fantastiska huset, en timme senare. Öppen båt i vind kräver, förutom en glatt och säkert vågsurfande kapten, förmåga att njuta av ett vildsint guppande. Vi drack en öl (ölskum, i praktiken!) och kände oss som sjuttonåringar.
Gudsonen fick ett Labanspöke av mig, han verkade förtjust!

Skumvin och mat, lyxbastu och dansförberedelser... Vid tiotiden var vi på lokalen. Jag dansade fötterna sjuka och tror att jag faktiskt lättade från dansgolvet när vi dansade schottis. Tjohoo! Däremellan stod vi på bakgården och drack "pummac". Farlig dryck...

Efter själva dansen blev det efterfest och en av traktens begåvningar sjöng som Paul Pott, medan bandet kompade och var imponerade till tusen. Jag med. Man förväntar sig inte såna begåvningar, karln i fråga är verkligen exceptionellt begåvad, men inte egentligen intresserad av att utveckla sin talang desto mer, han kör färja, han... Jag tror det är fråga om en sorts rädsla eller till och med feghet, det krävdes lock och pock för att få igång honom efter att han i bandets sista "Viidestoista yö" sjungit refrängen, så där by the way, medan han stod och köpte knackkorv, lämpligen utom synhåll för bandet. Hans röst är stor, formidabel, och allt annat bara stannade när han stämde upp. Helt otroligt faktiskt. Men sen var det ett herrans koketterande, innan han kunde förmås att sjunga något mer. Sippare än en 1800-talsfröken, var han, men inte omöjlig, bara man svansade tillräckligt först. Jag förstår nog att man inte vill utveckla sin talang till proffsnivå, även om man skulle ha förutsättningar, det måste ju vara ett val man gör utifrån sina egna behov, men det känns snålt att inte dela med sig av sin begåvning till förtjusta vänner och bekanta och andra beundrare, begåvningar mår nog bra av generositet, tror jag. Det måste nog ligga rädsla bakom. Intressant, hur som helst.

Ungkarlsjargongen, spetsad med "pummac" är också fascinerande och aningen tragisk. Det är uppenbart att endel män tappat hoppet när det gäller kärlek och döljer sin bitterhet genom att vara så idiotråa i mun, att man baxnar. Vissa män förstår man att de är ensamma, de har gjort sig totalt omöjliga i sin rigiditet och med sin könsvokabulär, men några "slösas bort" när de inte hittat sin kvinna. En man (en fin) har fått för sig att man alltid måste få säga sin mening rakt ut och att man ska vara så rå- realistisk som möjligt och att en kvinna ska kunna ta det om hon ska ha honom. Nå, det finns ingen kö (fast det kunde finnas, i det här fallet) och kanske jag sådde ett frö, när jag sa honom, att om han abslout vill ha en partner som han kan tala till som han tilltalar män, måste han faktiskt ta en man åt sig, och inte en kvinna. Han tystande mitt i en mening och jag tyckte mig allt ana en mer gentlemannamässig hållning under resten av kvällen. Jag tror att om man går på tillräckligt många nitar, att man börjar förstöra för sig själv, innan något hinner bli något och att ställa orimliga krav är ett sätt. (Perfektionistkvinnorna i kontaktannonserna är den kvinnliga motsvarigheten)Det var den kloka Frida som formulerade detta. Hon är annars också otrolig, trots att vi festade till klockan sju på morgonen, var hon vacker som en dag när vi steg upp på söndagen, verkligen!

Det blåste inte så mycket när vi stävade hemåt, jag älskar båtlivet och jag älskade hela livet när vi susade söderut! Fin midsommar!

Cornelia

2008-06-16T15:35:00.002+03:00

Det händer inte mycket här, det är väl meningen, men ändå lite underligt. Min ämnesomsättning har gått ner till minimum och jag rör mig och tänker som en ödla i en kylväska. Om ett par dagar försvinner barnen till sina pappor och sen... ja, vad ska jag sen göra? Läsa och dra upp ett ogräs då och då. När min viloperiod är slut kommer jag antingen att vara piggare än någonsin förr eller så kommer jag att regrediera till slamkryparstadiet, några andra alternativ finns inte, känns det som.

Låångsamma hälsningar, Cornelia

Låtsasfästmän, Sky Bar och skriftskoleläger

2008-06-09T19:48:00.003+03:00

Jag har ju helt kommit ur bloggarrytmen, i en vecka har jag bara varit, lapat sol i prinsessängen och umgåtts med grannen/väninnan. Kaptenen har hög-hög-högsäsong, vilket betyder att han stiger upp kl 06.00 och kommer hem strax före midnatt, går i bastu, äter och somnar innan hans huvud träffar kudden. Ibland hinner jag säga en hel halv mening, innan han tar färjan till Fjäderholmarna. Det är fascinerande, men inte roligt, men så länge han istället kan ha relativt lediga veckoslut istället, verkar det funka. Någotsånär.

Att jag fått ha en sommarkompis (Tack för att ni kom, min rödhåriga prinsessvän med småprinsessorna!), har lindrat saknaden, betydligt. För jag saknar mera när jag bor ihop, än när jag befinner mig på tvåhundra kilometers avstånd, men ändå inte ser min älskling. Jag är nog ingen boren företagarfästmö, däremot tror jag att jag har helt goda förutsättningar för att vara sjömanshustru. Det är svårt att anpassa sig till ett låtsasgemensamt liv, till en låtsasfästman. Intellektuellt förstår jag ju det, men emotionellt skriker det i mig av kaptensbist. Men, ingen hög-hög-högsäsong varar för evigt och jag tycker mig också äntligen ana ett ljus i tunneln också på långsikt, vad gäller tid och brist på den.

Jag har bara haft min äldsta flicka hos mig den senaste veckan. Småflickisarna har varit hos sin far och sonen på skribaläger. Det är bra att umgås med bara en unge i taget, jag minns inte när det skulle ha hänt senast, inte i den här omfattningen.

På söndagen var vi, äldsta tösen, kaptenen och jag på besöksdag på lägret. Ungen verkade helt nöjd. Överenskommelsen har varit att han går skriftskolan, för att det är viktigt för mig, men bestämmer själv om han ska konfirmeras. Vi får väl se.

Lägret försigår på en ö. Jag tror det är bra att vara lite isolerad, för att kunna fokusera. Tror dagens ungdom (jag låter som en tant, jag vet) kanske har svårare för att samla tankarna än vad vår generation klarade, mindre informationsöverlupna som vi var.

På Kökar finns ett fransiskanerkloster. När jag besökte stället för ett tiotal år sedan, förstod jag för första gången hur det kan vara möjligt att gå i kloster över huvudtaget. Det är så andlöst vackert där, att redan det uppfyller en sökande själ. Så tror jag. Mer än hjälp att fokusera, att leva i skönhet. Svårt att inte stanna upp och tänka på sånt som är viktigt.

Den här dagen har varit mindre stillsam och skön, bytesmåndagar är alltid turbulenta. Samtliga flickor har i tur och ordning brustit i gråt, men imorgon ska väl den nya dynamiken ha lagt sig lite, hoppas jag. Min trötthet har mest kommit sig av gårdagens besök i grannen/väninnans "sky bar". Vad är det som är så lurigt gott med konjak?!? Och plötsligt hade omdömet flugit ut över balkongräcket... Men det är roligt med ex temporefester, det är det.

Vi åker ut igen på onsdagen när den eventuella konfirmanden kommer tillbaka. Ser så fram emot att komma iväg igen till skärgården. Här i stan bara blåser det och jag vill hålla koll på rosenkragarna, de har äntligen knoppar. I två år har de sett ut som förvuxna morotsplantor, men nu har de skärpt sig ("Blommar moroten?" undrade kaptenen. Jag tror han retades.)

Jag har motionerat lika mycket som jag har bloggat den senaste veckan. Bedrövligt, bedrövligt, men också lite skönt. Jag tänker inte jogga och hata det, jag springer sen när det känna så igen. Vad är det annars för sommarlov?!

Cornelia

I sommarstartgropen

2008-05-29T08:40:00.004+03:00

Jag kan inte tro det; i morgon börjar mitt sommarlov! Av en slump har jag gjort som ska, inte stressat slut på mig strax före ledigheten, utan trappat ner. Det lär vara vanligt att man jobbar som ett djur just innan man får semester, med den påföljden att det tar en tio dagar att alls varva ner och har man bara fyra veckor på sig för återhämtning, är tio dagar en ganska stor del av kakan.

Min slump består av ett annulerat arbete, sådant händer en freelancare, men tack vare ordentliga skrivna kontrakt lider inte ekonomin oskäligt mycket. Lite förvirrad blev jag däremot, min själsliga tidsorientering tappade lite riktningen, men just det gjorde förmodligen att jag kopplade av, så jag klagar inte, inte så länge jag jag inte måste slåss för mina rättigheter, men beklagar nog att projektet för min del inte blev av.

Funderade på paradoxen med skrivna kontrakt. De som gör upp kontrakt som man ska, blir mer sannolikt involverade i konflikter, just för att det finns ett avtal, svart på vitt. Det är ju endast då man har medel att stå på sig. Har man igen gått med på luddiga muntliga avtal i enrum (ja, de är juridiskt bindande, men hur bevisa vad som sagts?), finns inget annat göra än att tyst svälja besvikelsen och de ekonomiska förlusterna. "Konfliktfritt" men tärande i längden. Inte bara för en personligen, utan för hela skrået. Då börjar hastigt egenskaper som "snäll och billig" bli viktigare än "begåvning och kapacitet".

Förra veckoslutets höjdpunkt var Fridas härliga fest bersån! Tack ännu för den.

Den här veckan har jag fortsättningsvis försökt sporta regelbundet (kakätandet i bersån och glassen på balkongen kräver lite fysiska åtgärder) men jösses så jag onjuter av den typens konditionsträning. Jag tycker om det efteråt, ja, då känner ju hur kroppen tackar mig, men under träningen vill jag bara bort. Gårdagens motionsform var simning. Omständigheterna var de bästa, min snälla vän och granne tog mig till simstadion (antagligen tyckte hon det var på tiden att jag besökte stället, jag hade aldrig varit där trots att jag bott här i snart tjugo år! Det tyckte jag också) och vädret var ljuvligt och det var inte överfullt i bassängen, ändå kunde jag inte fokusera på att ha det skönt mitt i träningen, inte ens fast jag mycket väl klarar att simma min kilometer utan att förgås.

Jag tror att det beror på mina ätstörningssymptom i ungdomen. Motion, just löpning och simning, är för förknippat med straff och späkning, inte med glädje och konstruktivt upprätthållande. Av någon anledning går Friskis fritt från de här konnotationerna, som bäst är F&S helt enkelt så roligt i sin förutsägbara mångsidighet. När jag fäktades i min ännu tidigare ungdom, var det lika, jag uppfattade det inte som motion, det var tävling och roligt som självändamål. Hur ska jag nu hitta samma känsla i att spring och simma? Jag behöver säkert en beteendeterapeut för att kunna omprogrammera mig, eller hjälper seghet? Nu vill jag vara i god kondition, jag vill vara frisk, känner jag. Det är säkert ett ålderstecken...

Andra höjdpunkter under veckan som gått, var främst möten med vänner, över lunch och annars, det är underbart med tid för det! och sen Eurovisionen. Inte för att jag tycker att evenemanget rent musikaliskt är någon höjdare annat än i sin egen underliga genre, men för att hela familjen vakar tillsammans och har åsikter och för att ungarna är såna eurovisionsfanatiker, att man bara kan beundra ett sådant glödande intresse. Nåja, hela och hela, både den minsta lilla och kaptenen gick i däck innan det hela var slut och avgjort, men det hör också liksom till.

Söndagen var också en höjdpunkt. Vi gjorde just inget, bara var tillsammans, drällde på balkongen, tog en promenad via glasskiosken till parken och hann spela ett spel ännu rätt sent på kvällen. Det sista, spelet, gällde förstås inte arbetsnarkomanen, han måste påbörja sin arbetsvecka redan på söndagen, men det tycker jag är helt acceptabelt. Men jag oroar mig nog. När tappar man förmågan att varva ner och koppla av under ett par dagar? Hur långt har det gått då?

Själv märker jag hur avkoppling ger mer kreativa idéer och lekfull energi. Medan vi drällde på balkongen, översatte jag på skoj Finlands eurovisionsbidrag.

Där som männen rider bra

där kan ingen ängslig fårskock va’

Där som männen rider bra

där hör man yl av vargarna

Jag har resten också... Ja, "rider bra" är ju inte så suveränt, nej...

Cornelia* snart hos pionerna

PS. Bakade på begäran bröd till söndagsbrunchen (vilket betyder att vi inte kom oss för att göra frukost i tid), kaptenen önskade bröd-bröd, jag ville ha muffins. Se bildens hybrid. Bröddeg i muffinsform.

2008-05-20T19:32:00.002+03:00

Kalas på söndagen! Jag bakade en rätt skrymmande Brita-tårta och glädjande nog försvann den nästan helt under eftermiddagen. Rosa skumvin i de vuxna och gul saft i de små och alla verkade ganska nöjda.

Jag gillar jurister! Vad än de säger tror jag ändå envist att deras vardag är ganska allymacbealsk och glamourös och när småflickisarna har kalas, så har jag julafton; hela fyra stycken av gudmödrar och andra vänner är jurister! Sen hade jag en mindre kollektion sjöfarare och annat löst folk också... Härliga gäster! Tack för att ni kom, alla mina ungar, inte bara festföremålen, var nöjda och glada.

Själv åt jag tårta till den grad att jag igår måste springa bort lite maräng och grädde, min favoritfriskis har sommarstängt så det är äckliga joggningen som gäller. På något sätt var det inte så hemskt igår, men jag vet nog hur det sen blir igen.

Jag har underlig stiltje i mitt arbetsliv för tillfället. Ännu lider jag inte av det, det är ett preludium inför sommaren, men lite tomgång är det nog över livet just nu. Varför kan jag inte bara njuta av det? Jag har bara trevliga uppgifter att utföra, jag ska läsa böcker och skriva ett tal beställt av min väninna och granne samt ta hand om familjen. Det låter rätt idylliskt egentligen.

Nu ska jag läsa "Vålnaden" för en nioåringen, hon mysryser men jag blir rädd på riktigt, jag är verkligen dålig på övernaturligheter och skräck överlag, hur barnadapterat det än är.

Cornelia

Veckans söthet

2008-05-16T22:18:00.003+03:00

Vi familjefirade småflickornas födelsedag i onsdags. Egentligen fyller den större först om ett par veckor, men då är de inte hos mig, så firar i klump. Vi är vana; av en slump är de två äldsta nämligen födda samma dag, med två års mellanrum. Den stora lilla fick en fantomenprenumeration och böcker och hopprep, den lilla bok och lite leksaker.

Samma dag var det premiärt förskolebesök. Åh, en sexåring är en elev och ingen baby längre, så är det bara.

På eftermiddagen uppfyllde jag den lillas önskan; att tvätta bilen i automat! Där satt vi sen hela familjen i bilen, åt godis, ryste lite åt de närgångna jätteflaskborstarna och blev glanstvättade och fina.
Kanske var det därför jag igår fick ett kort med denna text. "Jag älskar dig" på engelska.

Cornelia

Praktisk hamster

2008-05-16T20:15:00.007+03:00

Barnen tittar på ishockey, jag hör exalterade utrop och överraskande kännande idrottsjargong från vardagsrummet. Halva skaran hejar på Finland, halva på Ryssland. Det kommer alltså att sluta i tårar, hur än det går... Själv sitter jag i min säng med ett glas rödvin och återhämtar mig från dagens förrådsstädning. Vårt förråd finns längst nere i källaren, bortom dagsljus och i fullständig radioskugga. Jag som förläst mig på deckare sen kittyåldern, kan tänka mig ("Mammamammmamammma! Ryssland leder ett-noll!" Ett barn studsade hastigt in och ut i synfältet.) många verkligt otrevliga scenarion... brrr. Och föstås var det någon annan källarbesökare som inte märkte att jag också befann mig i labyrinten, för när jag hävt ut allt ur den pyttelilla hytten och liksom hade målat in mig i ett hörn, släckte denna någon lampan och det blev beck-beckmörkt. Det tog ett bra tag innan jag orienterat mig till en av det massiva säkerhetsdörrarna och kontakten.

Det blev sex sopsäckar med kläder och skor för fida-lådan och en hel del för lastibilsflaket som varje vår och höst dyker upp på vår gård. Varför blir jag så medtagen av städning? Nåja, det tog sina modiga tre timmar, det inverkar säkert, speciellt när syre känns som bristvara i underjorden, men kanske det är lite själsligt tärande också, att avstå och ta adjö? Jag är en äkta materialist på det sättet, att jag fäster mig vid världsliga ägodelar och att ge bort småklänningar berör mig., jag blir vemodig... Samtidigt gillar jag känslan av frihet som uppstår när man slutar vara en superhamster, det blir lättare att andas.

Lite tvivelaktig glädje hade jag också av mitt tidigare spara-liv, jag hittade byxor som passar. Igen. I samband med att jag skilde mig gick jag ner över tio kilo och en del trevliga kläder blev oanvändbara. Nu sitter mockabyxorna igen och jag vet inte riktigt om jag ska vara tillfreds eller missnöjd... Den praktiska hamstern är glad, men, men...

Jag fick ett föreläsningsarvode delvis i form av ett presentkort för ett tag sen. Så många böcker som syns på bilden fick jag för gaget! Bokhamster kommer jag att förbli! (Man får skratta åt strömsöboken...)

Ställningen är 2-0 för Ryssland. Mina små rysslandssupporters gick redan och lade sig, Finland vakar...

Cornelia

Fåfängligheternas fåfänglighet

2008-05-13T08:38:00.005+03:00

Om man trär en filt över huvudet på en hjort, paralyseras den och det samma verkar hända kräftor , om de hamnar upp-och-ner. Och harar i strålkastarljus har väl alla sett. Om man visar mig en locktång, regearer jag på samma sätt. Jag är besatt av hårlockar och har lagt ner otaliga eurodollars på manicker med varierande verkningsgrad (min vän Mustaschens favoritbegrepp). Nåja, varierande och varierande; i regel har de inte funkat . Och om de har det, har lockarna gått ur snabbare än fördrinken slunkit ner och det var den partajfrisysren, det. Och manicken har åkt vidare till mer lämpliga kalufsinnehavare. Fast man är en bedrövlig hårstylare, kan man ändå vara en föredömlig recyclare.

Min frissa, med mer skinn på näsan än jag har hår på huvudet, brukar ibland föna mig till en Charlie's Ängel, originalversionen, men det håller inte heller i sig. Men nu, nu har jag sett lochtångsljuset och är igen så där förälskad som jag aldrig förr varit... Allvarligt talat, jag har hittat The Locktång, som egentligen är en platt-tång. Eller egentligen hittade den mig.

Jag hatar verkligen "feissarna" på metrostationer och i köpcentrum, (ska jag verkligen mitt i vardagsbrådskan på en metrostation bestämma mig för om jag vill ha ha ett gudbarn eller inte? Hallå, är det inte ett lite större beslut?) men den här gången var jag så umgängesdepriverad, att jag genast föll till föga inför erbjudandet att bli lockig. Den israeliska flickan ( typ 20) berättade dessutom allt om sin nyligen avslutade relation Med Äldre Man, så det var intressant också på det sättet. Och nu är jag alltså lycklig ägare till HerStyler. Fint namn, va? Ljusröd är den också och min bästa vän.

Hjorten Cornelia

Pengar, pioner och andra blommor

2008-05-05T21:16:00.004+03:00

Strax innan jag reste iväg mot struvor och röda lösnäsor i skumgummi (ha-ha, inga kan bli så förförda av valborgsbarnsligheter som vuxna förståndiga människor!), öppnade jag posten. "Trööööt!" Stort misstag. Jag har tjänat mer i fjol än beräknat, vilket resulterar i att jag måste betala tillbaka en del av bostadsbidraget och att det sänks inför kommande period. Jag har tjänat tiotusen mer än beräknat, därför ska jag betala tillbaka nästan hälften av det, som det ser ut nu. Inkomstfälla, javisst. Verkligen irriterande, att allting jämnas ut tills det inget betyder om jag jobbar mycket eller lite. Det här var det privata, subjektiva gnället, i princip är jag helt för att man försöker skapa en så stor medelklass som möjligt, tror nog att samhället är lugnast och tryggast så. Men ingen ingen större idé att jobba ihjäl sig åtminstone. Fpa utgår också lite snorkigt från att jag kommer att tjäna lika mycket som ifjol, för "de har inte tillgång till annan fakta". Jaha? Att jag förklarat extrapengarna med en engångsbetalning från utländska förlag betyder inget. En kela-hjärna är byggd så att endast fyrapersonersfamiljer med fasta arbeten existerar i verkligheten och allt annat är konstigt och suspekt. Och givetvis är det så att om man estimeras sin inkomst för högt, att man inte då kan erhålla bidrag retroaktivt. Puh. Nåja, systemet är kanske inte vettigt eller rättvist, men det går att förstå, åtminstone. Det andra kuvertet innehöll avslag angående biblioteksstipendium. "Anslagen räckte inte till" och inte kan man överklaga heller. Och ingen vet enligt vilka kriterier detta mystiska statliga stipendium utdelas. En sak är säker; inte har det något med bibliotek att göra, i varje fall. Varken för den sökande eller för biblioteken. Jag gissar att kakaokraniet jobbat övertid och hoppas det uttömt all sina dåliga karma på min post och nu låter mig vara ifred.

Men valborg blev så lyckad som en valborg kan bli! De röda näsorna på vännerna, mat & dryck, lite såpbubblor och ballonger, de nya skorna och det ljuvliga, ljuvliga vädret. Resten av helgen har jag mest tillbringat som extralätt lättmatros på diverse båtar. Skulle ha önskat mer ledig tid, mer sömn och mindre spända käkar, men nöjer mig med fin valborg och sjöliv som tar en till småöar med trevliga människor, för det mesta. Endel bjuder på rom! Och trädgårdsarbete. Jag är tuktaren av hallonsnår. Pionerna växer så det knakar. Kanske blommor i år redan? Klematisen får en att tro på ett liv efter döden, genom att spreta ut gröna blad från dödbrun pinnestjälk. Min mor fick mig en annan vår att hicka till när hon ringde och sa "Jag är Jesus!" och jag hann redan tänka att det finns andra sjukdomar man kan få än fantasilös cancer, men det visade sig att hon med framgång återupplivat några pelargoner efter vintervilan (pelargonernas, inte hennes). Tog några kvistar häggmispel åt henne från skärgården eller "häggvispel" som kaptenen trodde trädet hette, själv fick jag några kvistar körbärs- eller paradisäpplesblommor av den samme.

Cornelia

Ps Skorna är främst fotade för att kunna MMSas till en vän och scenograf som en gång , när vi vandrade genom ett österbottniskt Citymarket, utbrast"Vem fan köper sina kläder här?!?" Jag pep "jag" och brukar alltid efter detta sända henne bilder på det jag inhandlat på nämnda ställe... Oftast skor, faktiskt. Det är lätt att roa en estet. Och kul!

2008-04-29T08:38:00.004+03:00

Mina psykosomatiska tandbesvär har lättat en aning, ska jag bli ännu mer avslappnad i käken kommer jag att börja drägla se debil ut. Jag har lite svårt att smälta att mina besvär inte är fysiska i grunden, men intressant är det.

Veckoslutet tillbringades i bil. Nå, det kändes så! Först åkte vi ut till skärgården, sen åkte vi ännu längre ut i skärgården, med bil, för det fanns ingen båt att tillgå, vilket var verkligen synd för vädret var strålande. Och sen tillbaka. Och sen till Helsingfors.

Men dopet var fint och högtidligt! Det måste vara den lugnaste baby jag sett i de här sammanhangen, han sov mest, åt lite, log charmerande mot mig, sov igen.

Gudbarnet med föräldrar och storasyster bor i ett fantastiskt hus. Det är säkert fyra-, femhundra kvadratmeter och nyrenoverat. Jag brukar inte gilla alltför stora tomma ytor, men det här... Det var inte alls kliniskt (eller safe mode-inrett med Aalto & Artek, dyra möbler för osäkra människor) utan hemtrevligt och fridfullt, ja just det, lugnt och harmoniskt. Och vyn, sen. Norr-om- Nagus vackraste, gissar jag. Jag var bra grön av avund ett tag, så kommer jag nog aldrig att bo. Men sen ganska nöjd igen; gudbarnsföräldrarna vill verkligen att vi ska besöka dem ofta, så fine, jag kommer aldrig att ha råd att bo så vackert, just på det här sättet, men jag får ta del av det tack vare dessa människor och den relation vi har. Ganska stort.

Och när vi nu ändå är inne på ämnet avund, så tittade jag igår på Friskis på damer sextiofem +, som ledigt och snyggt bar jumppakläder jag verkligen inte skulle kunna ha på mig, utan att känna mig obekväm och stoppad som en korv. Det var annars också ett dåligt pass, jag vantrivdes genom timmen och fick ingen flygkänsla. Det var inte alls ledarens fel, jag var bara ur form som en ledbruten, astmatisk och stelopererad elefant.

Nu blir det valborg. Jag ska göra struvor, (premiär i fjol, det är inte så svårt, men känns lite farligt med oljan) men någon annan matlagningsinspiration infinner sig segt eller inte alls, verkar det som. Ungarna är hos sina pappor över helgen, jag ska till skärgården. Skulle en heliumballong pigga upp mig?

Cornelia (-seg. Är dödskallen i sonens kakaoglas ett omen?)

Tandläkarskräck

2008-04-22T18:41:00.004+03:00

Brrr... det är lite för kallt för att ligga i soffan på balkongen, någon längre tid åtminstone. Ändå var jag utrustad med både kaffe, vaniljcrememunk och tidning. Nu är det skönt med en varm och gosig laptop i famnen.

Jag överträffade mig själv idag och beställde tandläkartid. Jag har varit en fullständig tandläkarfobiker i många år, på tio år gick jag inte alls och skyller det på dels dåliga tänder (trots ihärdigt borstande) dels på de sadistiska barnhatande tandläkarna i Åbo. Sen hittade jag en tandläkare som specialiserat sig på räddhågsna och hon sövde mig och gjorde tio års munhygiensiskt arbete på fyra timmar. Det var det värt. Kela betalade en del av både behandlingen och anestesin. Sen dess har min tandläkare lyckats bygga upp ett förtroende för sig och idag är jag inte så fobisk längre. Förra året frågade hon mig ännu väldigt milt, hur det kändes för mig när jag fick kallelsen till den årliga undersökningen per post, om det var obehagligt eller ens lite uthärdligt. Riktigt så neurotisk har jag inte varit, men det var ändå lite fint, tyckte jag.

Idag ilade gröten så illa och länge i en tand som jag bevakat misstänksamt ett bra tag redan, att jag måste ringa och det fanns en tid idag och i slutet av maj. Jag drog ett djupt andetag och sa att jag kommer idag. Beväpnad med en Diapam. Till min stora förvåning visade sig att jag inte alls har några hål, inte i de tänder som gjort ont, i alla fall. Annikki, så heter tandläkaren, trodde att jag spänner käken under natten, eventuellt gnisslar tänder och att det är dessa spänningar som påverkar tänderna så att det gör ont att tugga. "Har du stressat?" undrade hon och visade mig röntgenbilderna. "Och hur är det med huvudvärk, har du haft sådan?" Har jag det? Migrän, ja, men något annat? Inte vet jag. Och eftersom jag för det mesta sover ensam och kaptenslös, kan ingen heller berätta om jag eventuellt gnisslar mig mig genom mina nätter. Det hade jag nu verkligen inte väntat mig; att mina tandbekymmer kunde vara psykologiskt förankarade. Jag är förbluffad, men lättad över att inte bli bedövad och iborrad. Annikki slipade bara ner lite ojämnheter, som eventuellt har bidragit till det onda. Vi får väl se.

Tidigare träffade jag den nya förlagschefen över lunch på Kosmos. Jag är lättad och imponerad och ser med försiktig tillförsikt på framtiden. För första gången var jag inte arg och på defensen under ett förläggarmöte. Vi får väl se med det också.

Cornelia (psykosomatisk tandläkarpatient)

Nätskugga, läsning och balkong

2008-04-21T20:27:00.007+03:00

Jag har befunnit mig i ofrivillig nätskugga den senaste veckan, den stora gratisservern som huset jag bor i hör till, har varit sönder. Hoppas det fixat sig nu äntligen.

Repeterade den nya pjäsen idag. Äntligen hittar skådisarna rätt, det är svårt att ta in att de behöver nästan lika lång tid på sig att orientera sig i texten som jag har behövt för att skriva den. Det som varit självklart för mig redan i månader är helt nytt för dem vid en första läsning. Jag spinner ljudligt när jag får göra teater, ha ett socialt sammanhang och konstnärligt ansvar. Hur ska det någonsin kunna bli en riktig författare av mig?!

Kaptenen dök upp i fredags, ramlade in dödstrött och i samma skick som en disktrasa man lämnat ute över vintern. Med en bukett blåklint till mig. Det hördes ett stort "ritsch" igen i mitt karborrebandshjärta när han åkte på söndagseftermiddagen, men det var skönt att se att turistandet i familjelivet gjort min älskling gott. Men tomt blev det.

På söndagen hade vi den traditionella balkongsinvigningen. Flickisarna städade i dagarna två och sen var det dags för klippning av bandet och så åt vi kex och vindruvor, barnen, både egna och andra, fick saft och min granne/väninna och jag drack äkta champagne för att fira våren och bougainvillean som jag hoppas kommer att överleva. Margariterna klarar sig säkert.

Dagens friskis tog alldeles andan ur mig, som bäst antar jag att jag ser ut som de i reklamerna, fånigt småleende när endorfinerna får en att flyga, men nu känner jag mig bara dehydrerad och trött. Dags att sova, men först lite bok.

Cornelia

Brist på romantik, men bokhylla och bilder

2008-04-14T23:23:00.007+03:00

Viking line har inte romantik i sina reklamer, upptäckte jag. Inga solnedgångar. Silja kör med lite mer traditionellt softande, men med ett kallt 90-talsstuk. Eller så med humor, det gör bägge rederierna.Det är bara hard core ös som gäller, party, party...

Att prata långa samtal i telefon är också att umgås. Jag är klart gladare. Också för att alla valparna är hemma igen och för att den minsta envisas med att sova i bokhyllan. Vilken idé! Varför inte. Hon har bäddat sig ett fint bo. Blir glad av barnen.

Fotosession med riktig fotograf idag. Sen dilemmat; ska man välja en bild man gillar eller en där man ser ut som sig själv? Också den där jag ser mer ut som mig själv, antar jag att är åtminstone lite photoshoppad. Bedrövligt. Borde man vara modigt sliten på en författarbild? "Naturlig" liksom? Ja usch, vad jag 40årskrisar patetiskt gällande de fysiska effekterna åldrandet har. Nu senast måste man skaffa sig en personlighet för att ersätta brist på fräschör, så hastigt går det efter 38 med den här genuppsättningen... Kanske det är ett ytligt (inte bara bokstavligen) problem, men ett problem är det likafullt, men jag antar att krisen går om, bara jag får ta avsked först. Och inte låtsas att den inte finns. Kanske alla kriser handlar om avsked?

Det är för övrigt intressant att bilden har ett sådant eget liv idag, att vi inte så mycket ifrågasätter bildmanipulation, om den visuella effekten blir mer estetisk, vilket ju är rätt äckligt kommersiellt samtidigt som vi ju alltid älskar det vackra och måste få göra det. Om jag själv printar mina bilder, tar jag nog bort en finne om jag har möjlighet. Är det nu sen fel? Acne kan väl inte höra till personlighetsdrag som i sanningens namn måste demonstreras ens på privata familjebilder? Rynkor låter jag däremot bli och har inte något emot mina egna begynnande heller. Det är mer lystern jag saknar. Är det alltid lättare att ta till sig något, än att förlora något? Kanske.

Tja. Kanske jag borde sova nu. Skönhetssömn för att minska häxeffekten i morgon på morgonen.

Cornelia (mamma till den sällsynta bokhyllssovaren)

2008-04-14T14:06:00.003+03:00

Jag vill ha vikinglineromantik! Jag är helt utmattad av verkligheten. I verkligheten är kärlek en naturkatastrof.

Vi har diskuterat hela veckoslutet, grälat och gråtit, hämtat andan och försökt igen och allt under en djävulsk tidspress. Bristen på tid är vårt ständiga problem, vårt ständiga samtalsämne.

Det skulle vara lätt att säga att våra problem beror på vårt särboförhållande, men jag tror inte det är så i grunden. Däremot är jag övertygad om att ett särboförhållande avslöjar minsta kommunikationsförbistring, vilket kan vara en bra sak. Det finns en brutal ärlighet över ett förhållande som inte kittas ihop av något annat än vilja och de handlingar man utför för att man älskar och vill den andra och relationen väl. Men det finns inte heller någon nåd, mycket lite av "vi kan vänta och se"- möjligheter.

Man måste jobba för sin relation, javisst,javisst, men en kärlekshistoria ska inte vara ett arbete. Jag tyckte att veckoslutets pärs bara var en enda lång krishantering, som det intet gott kom ur, men den kloka kaptenen hade bättre klarsyn och kunde peka på sådant vi faktiskt löst eller insett. Kaptenen visade på resultat jag inte sett, djupt nere i min grop som jag var. Nu tror jag att det kan vara okej att inte skörda så mycket direkt efter sådden, att även om vi inte rör oss någonstans, varken framåt eller bakåt, just nu, att vi ändå har en gemensam riktning.

Min naturkatastrof har målat in mig i ett hörn och jag blir desperat när ingenting fungerar, när detta är det enda jag vill ha. Det finns ingen väg ut. Skrämmande, men stort.

Cornelia (drabbad)

2008-04-10T08:44:00.003+03:00

Hur klarar sig de som kommer från andra världsdelar och reser österut, puh, min jetlag exploderade i ett fjärde migränskalv, jag trodde nästan jag skulle få hjärnblödning, så ont gjorde det. Jag har Immigran, men den gången jag prövade medicinen, var biverkningarna så obehagliga, att jag drar mig för att ta rävgiftet. Faktiskt brukar jag inte få en så hård värktopp, jag tappar bara synen och mår skit och ser ut som en spökpanda tillsammans med en allmänmolande basvärk som känns i själva kraniet, runt ögonhålan, den ena eller den andra. Nåja, det om det. Det är väl över för den här gången.

"Everythings else pales after Alaska" sa överläkaren till Joel i "Northern exposure". Repriserna började igår.

Så känns det post Grönland också. Det är lite trångt och mörkt och ingenting händer. En nätverkslunch med listvännerna igår räddade dagen från total meningslöshet. Ja, jag blev ju också påkörd, faktiskt. En liten buckla i baken på bilen, eller en skråma är det kanske, damen som rammade mig fick betydligt värre skador av min dragkrok. Men på något sätt var det här inte tillräckligt sensationellt fast jag blev sådär hjärtklappningsrädd är det small. Vi var på väg till ett köpcentrum med storisarna för att handla "dopklänning" åt äldsta dottern och för att slippa laga mat själv. Det är twinsarna som ska döpas hos storisarnas pappafamilj nästa veckoslut. Och sen blir det ett dop till om någon vecka; den tidigare festöverraskade 40-åringen med flickvän har bett kaptenen och mig att bli gudföräldrar åt deras nyfödde son. En ära, givetvis. Jag gillar gudbarn (mina) och hela gudföräldrarskonceptet.

När vi handlade såg sonen till sin förvåning att det finns specialtidningar för människor som står i beråd att gifta sig."Inget man prenumererar på" antog han först, med en sarkastisk blick på sin mor som ju varit gift två gånger (ett bröllop bara, vill jag poängtera!)och undrade sen om det möjligen inför hösten för hans del också finns ett glassigt magasin som heter "Konfirmation!". I övrigt skrattade jag inte så mycket igår.

Får en syster på besök idag. Annars kommer nog inget speciellt att hända idag heller. Att tvätta kläder är inte så stimulerande, 40 eller 60 grader? Torktumlare eller inte? Suck.

Cornelia (understimulerad och hushållsapatisk)

Adjö Maniitsoq, adjö Grönland

2008-04-08T12:56:00.006+03:00

Promenad, flickornas grönländska handbollsmästerskap och avskedsmiddag med VH och ny musikerbekant från Hans Lang-kvällen. Så kan den sista söndagen sammanfattas. Eventuellt såg jag några Americas Funniest..., men inte så många, effekten håller på att gå ur, repriserna på "If you can get on tape, you can get it in cash" och vinnarna som tackar Gud, har som fenomen peakat och planar nu ut utan större abstinensbesvär...

Vi gav VH en flaska Laphroaig (min eviga favorit) som tack för att han tagit hand om oss så väl och det var verkligen inte meningen att vi skulle ta del av innehållet, men så blev det. En glad fest, men jag måste säga att det är sista gången jag packar ett så omfattande bagage efter att ha druckit whiskey.

Spontanväckning klockan fem och sen lite frukost och iväg. VH följde oss ända till flygfältet och väntade segt på vårt försenade plan med oss. Vi var en ovanligt tyst liten teatertrupp. Avskedsvemod och hemlängtan i ett paket. Samt lite sviter efter finalfesten. Bara lite.

I Kangerlussuaq åt vi en ny frukost och shoppade lite souvenirer och väntade igen. Resan till Köpenhamn kändes lång, men flygvädret var gott och Greenland Airs plan är stora och fina. Jag köpte småflaskor champagne på Kastrup (min söta granne har ju lärt mig att alltid ha minst skumvin i kylskåpet!) och multinationell (shame on me) choklad till barnen. Kunde inte motstå ett "pack" med fyra dragétuber med varsin disneyprinsessa på, det var så jättejättepraktiskt med just fyra i ett... Tur att den femtonårige sonen har humor, han får välja prinsessa först.

Så Helsingfors- Vanda 01.30. Skådespelaren glad för att komma hem till sin familj, jag både lättad och glad men samtidigt lite tom. Jag är på något sätt bättre på att resa iväg, än på att komma hem, hur mycket jag än saknat min familj. En sorts själslig jetlag, en oförmåga att omanpassa sig antar jag. Nå, lite spelade det väl in också att jag kom till ett tomt hem, jag skulle tycka så mycket om att bli mött på flygfältet, men sånt är nu inte möjligt i min värld. Klockan tre kom jag i säng och här är jag nu igen, mitt i vardagen, nästan anpassad men med fysisk jetlag, (huvudet värker och jag känner mig utanför mig själv)i väntan på att mina stora ska komma hem ikväll så att jag får krama dem! Min snälla mamma fixar middag åt dem mellan skola och hobbyn, men sen får jag hem dem. De små får jag först nästa vecka, men jag ska gå och smygkrama dem till park och dagis.

Nu ska bostadsbidrag justeras och räkningar betalas, mat inhandlas och kläder tvättas. Jag har verkligen ett kontrastrikt liv, klagar inte alls!

Tack för reseläsesällskapet och kommentarerna, både till bloggen och som epost. Fint att få dela med sig. Takuss, Grönland! På återseende.

Cornelia

Mera harmonisk tomgång men också lite oro

2008-04-06T16:04:00.001+03:00

Lite champagne som aperitif, sen de randiga räkorna och mineralvatten och sen… ja, sen sömn. Det var gårdagens program det. I något skede var jag och handlade och såg en halv CSI (eller vad de heter?), småpratade lite med skådisen/teaterchefen, som för övrigt ser så avslappnad ut, att man knappt tror det är sant. Vanligtvis är han mer som en ekorre på amfetamin, så där som många egenföretagare… Om man gillar fotboll, är det förmodligen himmelriket att vara legitimt insnöad på ett hotellrum tillsammans med Liverpool och Arsenal, eller vem det nu var som spelade igår.

Tror för övrigt att vårt samarbete löper så friktionsfritt just för att vi båda ha ett visst helhetsansvar, han som teaterchef och producent; i relation till det är jag bara medarbetare och anställd, jag som husregissör; då han kan strunta i de konstnärliga helheterna som är mitt ansvar, och vara skådespelare med ansvar för sitt eget arbete endast. Vi klampar inte på varandras revir, men tar ansvar omlott, på något vis, för verksamheten.

Vaknade utvilad imorse före klockan sju (duktigt morgonpigg på Grönland, en riktig sömntuta enligt finsk tid) och gick för att äta frukost. Fick sällskap av en amerikan och jag konstaterade i konversationssyfte att ”You seem to prefer the bigger mugs like me” eftersom jag också ratat de pyttesmå tantkaffekopparna till förmån för de stora blå förmodligen avsedda för te. ”Sorry, I’m from America, I only speak English” sa han till det. Jahapp, jahapp, jag måste göra något åt min accent, tydligen… Nå, sen bad han om ursäkt och sa att han är så van vid att folk tilltalar honom på språk han inte förstår att han automatiskt svarar att han inte fattar. Han berättade att han tillbringar en månad i året här, han åker tillsammans med grupper upp på berg med helikopter och skidar sen ner med dem. Resten av året tillbringar han i Utah eller i Thailand, där han också har business och en flickvän. På frågan om han familj, svarade han att han hoppas att det är under arbete, att han tror att han äntligen träffat en kvinna som förstår honom och är den rätta. De ska ha ett företag ihop och söker mark att köpa, för att bygga något slags strandhotell, om jag förstod det rätt.

Han var sympatiskt nog inställd på att vara en del av samhället när han är här, han bor med sina grupper i byarna, inte på någon turistanläggning långt borta, som många av äventyrsentrepenörerna här har ordnat det för sig. Cafét vi åt en hamburgare på i Kangaamiut visade sig vara hans pensionat- och cateringservice. Jag berättade om vår andra amerikanska kontakt på Napasoq och han suckade och tyckte att cynism är ett trist fenomen, speciellt här, men att han tyvärr träffat många krassa människor, speciellt danskar, under sina sex år här som vill bort, men som upplever sig instängda och oförmögna att lämna landet. ”Men det är ju så, att många människor verkligen är ”stuck” här, att flyga är väldigt dyrt här” sa jag, lite allmänt och amerikanen (vi presenterade oss aldrig) berättade att många av hans bekanta inom hotellbranschen här sagt sig vara mer än villiga att komma och jobba hos honom i Thailand när det projektet blir verklighet, men att det stupar på pengar till flygbiljetten. De tjänar kring 1000$ i månaden och boendet slukar hälften. En flygbiljett till Thailand kostar ca 2500$. Det hade jag inte tänkt på, att man kan bli ekonomiskt stuck, så konkret. Jag är en bortskämd liten kulturmarakatta, märker jag, priviligerad.

Vid det laget hade VH äntrat frukostbordet och det blev tal om piloter. Amerikanen hade denna gång en svensk pilot, jag undrade om han inte haft någon inhemsk, men han räknade upp många andra nationaliteter. Jag frågade VH om han känner grönländska piloter och han nästan fräste ”många!” så jag inser att det här är ett känsligt kapitel, balansen mellan turism och exploatering och allt annat. Jag för min del tog för givet att endast grönländska piloter är något ha i det här landet, de lokala förmågorna måste ju vara de som känner till väderförhållandena bäst, jag hoppas verkligen vi ska flyga Dash 7 med en grönländsk pilot, speciellt då det som nu blåser så att tatueringana lossnar, som min kapten skulle uttrycka det. På samma sätt föredrar jag en skärgårdsbo vid rodret om vi ska till sjöss i skärgården. Demokrati i sin mest förenklade form politiskt korrekthet och låt alla blommor blomma, är mindre viktigt än att komma hem hel och hållen. Men det har kanske handlat om något annat för amerikanen. Och det harmar mig att jag inte hann parera hans förutfattade mening om vad jag tycker om kaffet här. Han hällde upp mjölk åt mig i den blå muggen, och när jag bad om ytterligare några centiliter sa han konspiratioriskt ”Yes, it makes the coffee taste better, doesn’t it.” Först senare förstod jag att han ansåg att kaffet här är dåligt i gemen, vilket är helt fel! Jag har fått gott starkt samt ickebeskt kaffe över allt här, både på caféer, på hotellet och ur kapten Niels termos på Targan. Det är ju amerikanerna som gillar blask och lankigt kaffe! Och nu hamnade jag i det svaga kaffets parti, helt mot min vilja och för att jag inte var tillräckligt snabb i tanken. ”Vi” och ”Dom”- tänkandet finns överallt. Måste lobotomera ut den funktionen ur min egen hjärna åtminstone, inget är så osympatiskt maktfullkomligt som den strukturen.

Det som också är osympatiskt och djupt oroande är vad VH berättade för skådespelaren igår, om hur narkotikan sprider sig som en löpeld på Grönland. Vi har tidigare talat om de problem som spriten medför och VH har själv nämnt incest som något som man verkligen borde ta itu med på de här breddgraderna, men knarket hade jag missat. Jag har blivit van vid att se narkotiskamissbruk som personliga, individuella tragedier som ödelägger enskilda människor och givetvis förstör det för deras närmaste också, men här ser jag plötsligt möjligeten att ödelägga ett helt folk, om vi nu ska vara riktigt dystopiska. Det är isolationen som gör det möjligt att förorsaka ett helt samhälle skada på ett alldeles annat sätt än i andra miljöer. Att någon tjänar pengar på sådan förstörelse är avskyvärt. Måtte de hamna längst ner i infernostruten. Ska försöka ta reda på mer. Narkotika skrämmer mig allra mest, det är vad jag är mest rädd för att ska drabba mina barn, narkomani och schitzofreni i sin värsta form, både fenomenen skulle tvinga en att se hur ens barn dör framför ens ögon, trots att de skulle stanna kvar som sina egna vålnader.

Det blåser som sagt, men det har slutat snöa. Den lilla gula båten är nu helt vit som synes. Bilderna på soluppgången från i går morse och den stora båten från igår kväll.Solen skiner igen på mig och skapar akut växthuseffekt i mitt rum. Om några timmar ska vi gå och se en handbollsmatch, VH fungerar som domare. Han är något av en kändis tack vara sitt spelande i landslaget för några år sedan. Vi rör oss bara med eliten, ha- ha! Skulle också lite vilja ha en sån där röd och vit t-shirt som det står ”GREENLAND” eller ”Kalaallit Nunaat” på ryggen, men då borde jag först bli tillräckligt bra inom någon idrottsgren och sen flytta hit, så jag får väl klara mig utan, mina mest idrottsliga dagar är nog över och jag betvivlar att det finns en fäktningsklubb här. Fast man vet faktiskt aldrig. Det behövs ju bara en engagerad eldsjäl för att det mest oväntade ska ske.

Fick trevliga nyheter hemifrån igår, överraskningspartyt för kaptens och min vän hade lyckats över förväntan, 40-åringen hade verkligen tagits på säng. Där är de i Åbolands skärgård och här är jag, i Grönlands. Fascinerande.

Cornelia (fortsättningsvis ändå avslappnad)

Lediga!

2008-04-05T23:34:00.003+03:00

Började på Lina Forss ”Hallonbäcken” och är inte så förtjust, men läser tappert vidare. Morgonpromenaden igår senarelagdes från klockan elva till tolv (såg karlarna kanske lite, lite bleka ut?) och där emellan promenerade jag själv runt klippan Hotell Maniitsoq (se bilden) är byggd på och log och nickade mot alla mötande vänliga och satt sen en stund på hotellterassen som till hälften var en meter hög snöhög mer än terrass, och läste.

Vi drog ut i byn och försökte hitta souvenirer, men det var lättare sagt än gjort. Och så köpte vi vykort. Det finns två varuhusoider i byn, det är svårt att identifiera butiker när de inte har skyltfönster av något slag, men det är ju rätt förståeligt. Det känns tassigt att stiga in genom en anonym dörr, för först på insidan kan man vara säker på att det är en affär man hamnat i och inte någons privata hem.

Sen vet jag nu inte om jag planerat så mycket för lördagen, men vad det än kunde ha varit omintetgjordes det av ett sjujävla migränanfall. Det hade förvarnat om sin ankomst under två dagar, men hittills låtit sig motas av mediciner, men nu slog det då till med full kraft och däckade mig totalt i hotellrummets soffa, under det svalare fönstret. Ja, jag trodde ju att Grönland skulle vara kallt, men det har varit säkert 35 grader inomhus på de flesta ställena, t-shirtsväder, tack vare det strålande solljuset som skämt bort oss hittills.

Det blev ingen middag för mig ens, jag låg bara platt som en hälleflundra. Men sen när solen lagt sig kvicknade jag till, lockade håret (glamour, för fanken!) och kunde följa karlarna med på Hans Langs minnes-jam till församlingshuset, som här fungerar som vilket föreningshus som helst (”Nej, jag tror inte Jesus skulle ha något emot detta”, sa VH). Hans Lang var en kär musiker och artist som med sin hustru under en båtfärd drunknade ifjol. Det var som Falmingokvintetten (utan ansiktslyften) på grönländska! Jag lärde mig grunderna till grönländsk polka och så skuttade jag runt till all möjlig sorts grönländsk pop och rock och det var härligt! Skärgårdsliv är skärgårdsliv, var än det försiggår, verkar det som. Jag stortrivdes och fick dansa mycket.

Enligt VH är det grönländska samhället jämlikt, men jag undrar lite jag. De kvinnor jag hittills träffat har nästan utan undantag (hälsovårdaren i Kangaamiut var ett riktigt rivjärn,i ordets bästa bemärkelse) varit aningen kuvade på något sätt. Inte privat och personligen, men strukturellt, om ni förstår hur jag menar. Jag inser att vi träffar de små byarnas folk när vi befinner oss här (Maniitsoq är för övrigt en ö) och att man inte ska dra för långt gående slutsatser av detta sociologiska forskningsmaterial, men också skådespelaren reagerade på detta. Det är svårt att mötas kvinna mot kvinna, känns det som, vi lever i olika världar.

Det som däremot är alldeles uppenbart är hur förtjust man är i barn här. Det är alldeles tydligt att barn är en stor tillgång och samhällets gemensamma ansvar. Här har jag inte sett några könsskillnader, alla verkar genuint hänryckta över de barn som vandrat runt i famnarna under våra föreställningar. Syskon ser ut att vara väldigt engagerade och stolta när det gäller de små i familjen. Funderar på det där med tonårsgraviditeter. På vad som är illa och vad som faktiskt kan vara bra. Det känns nästan som om det vore mer politiskt inkorrekt att säga att de kan leda till något gott, än att automatiskt fördöma dem, men jag tror ju nog att allting är relativt och kan inte anse att en kärleksfull förälder är ett dålig fenomen i något sammanhang.

Vi fick en stor komplimang av VH. Han sa att vi genom vår föreställning och turnén fått honom att komma närmare sitt eget folk. Jag tror jag grät en skvätt.

Idag är vädret dåligt, det blåser och regnar slask. Vi är stuck här på ön till måndagen, för inga röda flyg stiger under veckoslutet (jag får lite panik när jag tänker att de är röda för att man ska kunna hitta ett störtat plan bland snö och is och dessutom är de dash 7or…). Det finns två fungerande tv-kanaler i platt-tv’noch det är det. Ja, och så har jag Lina och några till samt ett par nyinhandlade danska damtidningar. Jag kommer att vara alldeles överavslappnad när jag kommer härifrån (om inte jetlagen tar knäcken på mig, förstås). Av någon anledning sänder den ena kanalen flera avsnitt av ”Americas funniest videos” fler gånger om dagen. Programvärden är så fenomenalt dum men samtidigt så supernöjd med sig själv att man baxnar och mår illa, mer blir samtidigt beroende av serien. Illa!

Snart ska vi sammanstråla för middag. Tigerräkor, kanske?

Cornelia (avslappnad)

PS. Haren Kanin! Det var den finaste kritiken någonsin! Tack och puss på ditt långa öra.

Atammik!

2008-04-04T12:44:00.003+03:00

Dubbelt längre sjöresa till Atammik än till Napasoq och dubbelt högre vågor. Det är fjordvattnets rörelser fram och tillbaka i fjorden som skapar den gropiga sjön, inte vinden. Jag var inte rädd, Niels’ kaptensförmågor inger kompakt trygghet i mitt hjärta, men nog vagt ljusgrön ännu när vi kom fram. VH var totalt oberörd medan skådespelaren såg aningen orolig ut, så jag behövde inte var ynklig alldeles ensam. Niels medkänsla med mig botade mig nästan.

Men allra först levererade vi guiden Adam till foten av sitt berg Apussuit. Han skulle upp på toppen till turistanläggningen (om jag förstod det rätt) med motorkälke, hans gäster från Saudiarabien skulle anlända under veckoslutet med helikopter.

Maniitsoqs kommun har sett till att också mindre byar, som nu Atammik med sina 300 invånare, har en ordentlig sporthall till sitt förfogande. Den här, med pastellinteriör, var byggd för en sex år sen, men fortfarande i mycket gott skick, slitaget är inte i proportion till storleken som vi är vana, antar jag. Det är en bra idé att satsa på såna här utrymmen, jag tror min professor på Teaterhögskolan hade rätt, när hon sa att vilsna ungdomar i puberteten kan räddas av två fenomen; teater eller idrott.

Jag är ingen workshopmänniska egentligen, jag är inte en särskilt hågad pedagog, mycket mer en föreläsare och diskussionsledare, men de här ungarna tänder något sådant i mig. Det är så imponerande att de lever där de lever, som de lever, att jag får lust att bidra med något ännu mer konkret än vår föreställning. Jag måste fundera på saken ur det perspektivet. När vi kommer hit nästa gång, för det tror jag vi gör, allt annat känns som en väldigt främmande tanke, vill jag ha en föreställning som är mer anpassad till språkförbistringen, mer fysisk mindre texttung, än den vi har. Om vi kan göra autografskrivarsuccé med den vi har nu, som handlar om språk, bland annat, hur mycket bättre skulle vi inte kunna kommunicera med något mer skräddarsytt? Det är väl så, att när man lite lär känna någon, så vill och kan man ge mottagaren en ännu personligare gåva. Ska fundera vidare.

Det blev fullt hus igår, vi var tvungna att dra fram fler stolar, tillslut var de nästan hundra. Det är en ganska fin procent!

Resan hem var mindre gropig (eller hade jag vant mig?) och issörjan hade reducerats ytterligare. Niels fick vår resescenografi, bestående av Ikeas pall ”Bekväm” som tack, den fick bli båtrekvisita istället och fungera som landstigningshjälp.

Hotellets tigerräkor var gudomliga, men efter desserten var jag så trött att jag knappt hann till mitt rum innan jag somnade. Karlarna däremot var pigga och farligt energiska och har antagligen haft en riktig helkväll i minihotellbaren, icke att förväxlas med minibaren, som inte är mycket mindre än hotellbaren, faktiskt… Det klarnar säkert när vi tar oss ut på byn om några kvällar.

Jag har sovit länge denna morgon, vakande först halv sex (dvs 10.30 finsk tid…) och läste slut min Nesser ”En helt annan historia” och nu saknar jag den redan. Måste börja på nästa bok.

De omnämnda amningsprocedurerna igår, annars; Den hungriga babyn satt inte alls i moders famn under föreställningen, utan i ett syskons, så när mamman plötsligt, mitt i repliken, drog upp skjortan och blottade sina bröst, förstod Herr Skådespelare först inte om det eventuellt var en eloge till hans skådespelartalanger eller vad? (Vi dramatiker och regissörer råkar mer sällan ut för den sortens manifesterad uppskattning, men man vet ju aldrig.) Nå, sen kom babyn till bröstet och pusselbitarna liksom på plats.

Vad ska hända idag?

Cornelia (nyfiken och förväntansfull)

2008-04-04T01:13:00.004+03:00

Napasoq!

Kapten Niels kan köra båt, det är samma stuk på befälhavare världen över, de känner sitt fartyg i sin kropp, de verkligen kör, inte bara styr. Och så har de bra syn, Niels ropade ”Säl!” igår när vi andra bara kunde se en eventuell svart prick på ett isflak långt, långt borta. Sälen var så liten och söt och orädd, vilket skulle ha gjort den till ett enkelt harpunmål om inte båten forslat turister. Småsälar smakar inte så mycket tran och är därför en delikatess. Jag äter gärna kött och jag inser att för att jag ska få min biff, så måste djur slaktas, jag är inte blödig på det viset, men jag tror knappast jag hade pallat att se denna lilla tagen av daga mitt framför mina ögon. Förmodligen hade jag gråtit resten av dagen. Jag hoppar till när jag ser döda vita kutar i fryslådor på bryggor, men inser givetvis the name of the game och kommer säkert att köpa något av säl som souvenir, om jag hittar något vackert.

Napasoq var vår minsta turnéort, där bor 90 personer och stället är ytter om allting. Byn var sliten av väder och vind på ett annat sätt än välmående mer skyddade Kangaamiut. När vi kom till skolan blev vi mötta av en amerikan som i sitt första andetag tackade oss för att vi hämtade alls något positivt till detta ställe med ”How shall I put it nicely… lots of social problems…” och så gick han på, mitt framför vår grönländska VH. Amerikas enorma insatser i form av honom som utsänd projektlärare, förbigicks inte heller. Han signalerade att vi borde stå på samma sida, på något sätt. Jag blev arg och generad. Vilken plump människa, helt intrasslad i sin egen förträffligthet. Jag sa, med illa dold irritation, att vi var väldigt glada över den här upplevelsen, dessa möten och att vi känner oss priviligerade för att vi fått komma hit, till dessa vänliga människor som bor mitt i havet, mitt bland isberg.

Jag hade ett stort behov att senare förklara för VH (och mig själv, tror jag) att vi med vår föreställning inte kommer till Grönland i något slags besserwisser terapiavseende, att föreställningen är som en gåva man vill överräcka till någon speciell person och att mottagandet av gåvan är halva showen. Det betyder inte att man blundar för eller är ointresserad av de förekommande sociala problemen, de är intressanta att diskutera som alltid överallt, men en konstupplevelse är något helt annat, med helt andra mål och förutsättningar till kommunikation och ahaupplevelse.

Ungarna var ljuvliga igen. De kom och tog i hand och sa hej på en massa olika språk, mitt i sin arktiska fotbollsmatch. Den förträfflige amerikanen hade inte läst det grönländska synopsiset med barnen, så det gjorde VH innan vi började i det mörklagda klassrummet. Vi har justerat pjäsen under de här dagarna, dragit ihop dramaturgin en aning och herr Skådespelare har utvecklat en aldrig tidigare skådad gestik. Blir vi alls tydligare kommer vi att närma oss regelrätt teckenspråk, fnissade jag igår. Men det fungerar! Herr Skådis jobbar verkligen hårt på scen och det ger strålande resultat när det gäller kommunikationen, publiken tar intresserat emot gåvan och hänger med i berättelsen. Jag blir helt rörd varje gång. Quojen för att jag får jobba med begåvningar, har jag ofta tänkt. Vi hade inte bara barn i publiken, vi hade också åldringar och två spädbarn som åskådare! Amningsprocedurerna på första raden fick skådespelaren att för en halv sekund tappa fattningen, men det berättade han först senare.

Efter föreställningen var den förträfflige plötsligt ödmjukt överraskad. Han frågade om homotemat i pjäsen och jag förklarade att vi irriterats på att ”homo” är ett rätt allmänt skällsord på skolgårdar och att vi velat ta udden av det genom att förklara innebörden, i ett bispår i pjäsen. Huvudpersonen, vars far är en riktig karlakarl, vill göra sina föräldrar glada igen, när han till sin förskräckelse ser att hans tuffe pappa har blanka ögon när han står i beråd att resa på jobb, långt från hustru och barn. Så han ställer sig upp och deklarerar ”Jag är homo!” vilket får föräldrarna dels gå i taket (pappan) och dels undra vad mommo ska säga (mamman. Fast ”Sånt finns nog i Grankulla också!”). Och de undrar om elvaåringen vet vad det betyder. ”Klart det!” säger huvudpersonen ”Homon är pojkar som tycker om pojkar, precis som jag, jag vill inte leka med några flickor, bara med pojkar!” och för att ytterligare strö salt i såren ”Nu kan jag vara homo som pappa!” när han stolt meddelat att han lämnat bort sitt tidigare ständigt medsläpade och av pappan kritiserade gosdjur. Nå, mamman förklarar sen att det hela handlar om att bli kär i någon som man själv, inte om att leka osv…

Detta hade berört den förträfflige mycket. ”As I am openly gay” tillkännagav han ”but not here, of course!” tillade han lite nervöst. ”Openly” med modifikation, liksom…

Men nu måste jag ge honom lite credits också, för han fick syn på att vårt tvåspråksstoff, pappa finne, mamma fifi, är bekant här också. Kanske pjäsen kunde göras på danska och grönländska på samma sätt? Intressant tanke, jag ska prata med VH om det. Och jag är glad för att vår teaterpresent kunde tas emot av den förträfflige också.

På vägen tillbaka plockade vi upp en guide, men annars hände inget särskilt, havet var lite gropigt, men vädret annars vackert. Det är svårt att inse att det för bara två veckor sedan fanns ett tvåmeters islock på vattnet. Nu är det vår och allting smälter så man ser det. Den lilla gula båten (som gav mig moderskänslor och som jag oroade mig lite för) i hamnen utanför hotellet har kommit loss och guppar nu på i isfritt vatten.

Sista föreställningen idag. Mot Attamiq!

Cornelia (morgonpigg och hungrig!)

Kangaamiut!

2008-04-02T23:12:00.002+03:00

Jag börjar ana ett folklynne, samtliga grönlandsinuiter (inuit betyder helt enkelt ”folk”, har jag just lärt mig) har hittills bemött oss med en speciell sorts vänlighet. Någonstans läste jag nyligen att alla kan lära sig att vara artiga, men att genuint vänliga människor är sällsynta. Tror det har något med själslig temperatur att skaffa, vänlighet kräver värme, artighet kan vara kallt om än korrekt. Hur som helst! Vi har blivit välvilligt och varmt bemötta av alla, barnpublik, lärare, hotdogsförsäljare…

Napas (Grönlands Nifin) idé har varit just att föra ut oss till de små bygderna, för att de mer sällan får ta del av kulturutbudet. När jag frågade vår napakontakt och lokala ”vårdnadshavare” (VH) vilka som kommer för att se vår föreställning, sa han ”alla” och på frågan ”men de som inte har läst synopsiset då? Kommer de att förstå något alls, speciellt barnen, om de inte hunnit börja läsa danska i skolan ännu?” svarade han ”De kommer ändå, ni är en begivenhet”. Mycket riktigt. Så också i Kangaamiut. Det var ett tag sen jag skrev autografer! Skådespelaren är väl vanare, men jag kände en liten fläkt av J.K Rowlinghet…

Den unge mannen som efter föreställningen tackade och kom och berättade att han är intresserad av skådespeleri, han förkroppsligade orsaken till att vi är här. Konst kan ha en livsomvälvande betydelse. De oförutsedda kontakterna -vilken kraft det finns i sådant.

Jag hade förberett mig på att Grönland skulle vara solkigt också, jag har läst på om alkoholproblem och tillhörande misär, men jag har inte sett riktigt något sådant ännu. Visst kan det vara anspråkslöst, som det ofta är i skärgård som skärgård bara man kommer tillräckligt långt ut, men inte solkigt alls. (Hotellet vi bor på är riktigt fint, badrummen helt klart nyrenoverade och det finns platt-Tv och allt. Rent och snyggt. Bara cigarettröken i pyttebaren är irriterande för en redan ovan.) Kanske är det annorlunda i Nuuk? Mera problem? Jag regerade på att jag i gårdagens lilla by med 300 invånare såg två reklamer för ångerpiller och jag har också förstått att man väldigt tidigt bildar familj här. För tidigt enligt VH. Det förhindrar i många fall vidare studier. Själv har han för övrigt åtta syskon. Plötsligt känns min egen familj rätt liten och behändig.

Skådespelaren hade glömt sina ögondroppar hemma och vi åkte via hälsovårdscentralen när vi skulle iväg. Till vår förvåning var medicinen gratis. ”Så är det här på Grönland, antingen är det dyrt eller så är det gratis” sa VH. En ganska intressant princip, lämplig för dem som är tryggare med det extrema än med det jämntjocka. Att plocka bort stygnen från det demolerade fingret var likaså gratis. Det skedde i Kangaamiut. Aldrig har jag sett en så vacker vy genom ett HVC- fönster tidigare; fiskebåtar, snö och is samt stora fåglar flygande förbi, allt mot en knallblå himmelsfond.

Man kan inte undvika att bli berörd av naturen här. Det praktiska livet påverkas så till den grad av omständigheterna att det blir en existentiell upplevelse, vare sig man vill det eller inte. Det tar den tid det tar att förflytta sig från plats A till plats B, det finns inga vägar mellan orterna och att flyga är väldigt dyrt. Så det blir båt. Om man alls vill förflytta sig. Jag tror att man måste vara bra på stå ut med sig själv, om man lever så här. Eller så måste man blockera, ”förnumba” sig på något sätt. Jag funderar på sånt här, för att författarskapet kräver detsamma, att man står ut med att vara med sig själv. Jag är själv inte säker på att jag gör det i längden, men någon gång måste jag försöka mig på det där längre textprojektet, antar jag.

Miljön skapad av isen och havet och de höga bergen är inte bara majestätiskt vacker, den känns trösterik. Det är inte möjligt att tro att man kan påverka sitt liv i någon högre grad, när man är utsatt för elementen på det här sättet. Det känns befriande. Det blir möjligt att koncentrera sig på mindre men essentiella detaljer istället. Som på att vara vänlig.

Klockan är mitt på dagen i Finland när jag skriver det här, men här är det arla-arla morgonstund och snart möjligt att få frukost. Fast jetlagen inte borde påverka en så mycket när man reser åt det här hållet, märker jag att min kropp nog ändå anser att jag borde hålla mig till vad den är van vid, när det gäller vila. Jag kan bli så trött och seg att jag verkar växelvarm, bara av att tejpa några sladdar, att det är komiskt. (VH har erbjudit sig att ta över om det blir för tungt… Stackars min mer energiska skådis! Det är ju inget snack om vem som gör det verkliga jobbet här, representation kan inte riktigt klassas som annat än kul nödvändighet, även om jag anser att stödtrupperna är oumbärliga liksom depåpersonal. ) Efter middagen slocknar jag mer eller mindre direkt, trots goda föresatser när det gäller den här lustfyllda rapporteringen och avslappnat tv-tittande eller bokläsande. Morgnarna får bli mina istället. Det passar mig bra.

Snart ska vi i Targan igen, med stäven mot nästa föreställning! God morgon på er!

Cornelia (glad och växelvarm)

Skärgård

2008-04-02T11:15:00.004+03:00

Sjöresan genom isarna var gnistrande vacker och lite farlig, vi körde på grund och en propeller gick sönder, men det var väldigt odramatiskt. Båten är en Targa 35 ("Alltid trevligt att berätta för finländare!", sa killen som körde vårt pick och pack till hamnen "Men motorn är svensk och inte så bra" tillade han.) Min internetanslutning tar slut nu, återkommer...

Cornelia

Jag är här!

2008-04-02T10:56:00.003+03:00

Övernattning på sleep in- hotel i Köpenhamn och sen iväg mot Grönland i lyxigt flyg med alla de traditionella servicetillbehören också för ekonomiklassresenärer, sen ännu ett rött propellerplan tätt över bergen till Maniitsoq, sen bara is och ljus och en själ som inte riktigt hinner med i miljöombytena. ”Nu är jag verkligen här!” säger jag mig högt för att det ska bli verkligare att stå mitt emellan de färgglada husen. Det blir det inte. Inte ens efter den första föreställningen.

Jag märker generat att jag stirrar på det vackra folkets vackra barn, det är som ungar mest, men bär en annan atmosfär. Föreställningen blir välvilligt emottagen, med glad nyfikenhet av en intresserad kärna, de som inte orkar ända fram tassar diskret ut.

Nu har jag sovit en natt och försöker fortsättningsvis acklimatisera mig till tidsskillnaden och… ljuset.

Snart är vi på väg igen, med båt mot nästa föreställning. Jag ser verkligen fram emot sjöresan! Jag ska palta på mig mina lager och min fula, fula dunrock (Kollegan sa lätt sarkastisk, att han trodde hans blessyrer skulle vara det största problemet under resan, men att det visade sig att mitt felköp till horrorbeiget plagg renderade minst lika mycket ångest…) Vår kontakt här på Grönland är för övrigt en skatt, jag ska verkligen försöka lära mig några fraser på grönländska bara för den sakens skull. ”Quojen” (felstavat, eventuellt) betyder tack. ”Q” ska låta i strupen, som ett litet kluck. Svårt!

Cornelia (snart på havet!)

Hupp!

2008-03-29T18:11:00.003+02:00

Det verkar som att jag är på väg till Grönland imorgon! Tjohoo och ilning i magen! Ingen glamour ryms med i packningen (ett ynka par högklackade räknas inte!), bara varmt och förståndigt.
Ilar vidare och återkommer, senast med rapport...

Cornelia

2008-03-27T10:04:00.002+02:00

Jag brukar inte vara alls bra på ovisshet, men just nu känns det helt okej att inte veta om jag på söndagen ska åka till Grönland eller inte. Skulle jag vara säker på att resan blir av, skulle jag troligtvis ha resfeber och allmänstressångest, men nu vet jag inte och tar det lugnt. Hoppas nog på att resan blir verklighet, men att hoppas tär inte alls på krafterna. Det är kollegan och resesällskapet som är orsaken till ovissheten. Herr Skådespelare och Amatörsnickare sågade sig själv i fingret under påsken och vi får se hur det läks. Han berättade hur sjuksköterskan konstaterat att "våren kommit", då hon såg hans skada. Gör-det-självarnas blessyrer lär vara ett säkert vårtecken.

Fast ute är det vinter.

Idag ska vi påbörja repetitionerna med rikssprängningsprojektet. Vi har gott om tid den här gången, om nu inte det oförutsedda sker, vilket det ju brukar. Inget är så förutsägbart som det i den här branschen.

Till slut en liten ode till Vänskapen. Och en reflektion över att om man efter att man fyllt 35 inte har (och aldrig haft) människor, ens en endaste en, utanför den närmaste familjesfären, som man vet att släpper allt den har för händer om det verkligen behövs, då ha man levt snett.

Cornelia

Mera vemod

2008-03-24T20:45:00.002+02:00

Jag tycker det hörs ett "ritsch" varje gång jag ska skiljas från kaptenen. Det är min kardborrebandsyta som lämnar hans och det känns så plågsamt och sorgligt att ryckas loss igen och igen. Jag vet att man har karborreband just för att man ska kunna fästa vid och dras loss, upprepade gånger, men det känns inte trevligt, nej, det gör det inte.

Cornelia

2008-03-24T11:08:00.002+02:00

Den här påskhäxan är rätt trött idag. Vi hade en lyckad påskmiddag igår och jag tänkte igen att det alltid är det värt att pyssla ihop mat och dryck och samvaro för sina vänner. Det är dessutom härligt att dela värdskapet med Kapten, det bara fungerar på något sätt, och jag blir helt varm om hjärtat när gästerna säger att de trivs hos oss och att det är gott. Jag är ju inte praktiskt lagd inom hem och hushåll på något annat sätt, än just vad gäller bakning och mat, kanske bekräftelse inom det området därför känns extraljuvt?

Sen är det också fint med ungdomar som gäster. Jag är inte förtjust i barn så där i allmänhet, jag gillar endel bara, men jag kanske faktiskt är lite fascinerad av ungdomar en masse. Deras kalvighet berör mig på något sätt. Att vara ung är så obönhörligt. Att plötsligt möta en vaken nästanvuxen blick är magiskt.

Idag ska vi köra hem igen. Jag har sovit dåligt och vill inte alls ge mig iväg någonstans. Carsten Jensen höll mig sällskap inatt.
Nu har jag druckit en skål kaffe och ätit ett par pskägg och annan choklad, så jag antar ett en tupplur inte går att förverkliga. Åhh, vad jag är vemodig plötsligt.

Ute är det givetvis vykortsvackert, som alltid på avfärdsdagar...

Cornelia

2008-03-17T19:48:00.003+02:00

Byrån för befrämjande av inflyttning och boende i skärgården överraskade mig denna måndag genom att inte dränka mig i solsken när jag stävade iväg från ön, istället hade man pudrat allting med den renaste nysnö och gjort småvägarna dramatiskt hala. De måste ha någon ny anpassad kampanj på gång...

Min karamellklädsel har inte förlorat sin tjusning ännu, till fredagens dans köpte jag två second hand-klänningar, en orange och en lila. Det blev den lila, för att matcha flamingosarna i den aktuella kvintetten. (Jag tror de var aningen ansiktslyfta, eller så bara otroligt fräscha på ett otroligt svenskt sätt) Egentligen kan jag inte dansa, inte speciellt bra i varje fall, trots barndomens folkdansbakgrund (ja, jag äger en folkdräkt!), men jag klarar mig om kavaljeren är kunnig eller bekant (annars kan min tätt-intill-strategi missförstås). Och jag hade så roligt och lite berusat och lite romantiskt med kaptenen (som både är bekant och kan dansa, optimalt!) Jag kan rapportera att Scholl's partyfeet funkar. Jag dansade hela natten i skyhöga klackar och fick inte ont i baktassarna. Däremot kunde man kanske ha stretchat någon muskel på lördagen, för idag på måndagen när mellantösen och jag var på Friskis och skuttade, märktes en viss stelhet. Höga klackar liksom transporterar spänningarna till oväntade ställen.

Jag har fått min första version av pjäsen klar! Tadaa! När vi hade läsning, märkte jag att den är mycket färdigare än jag trott, så nu börjar vi jobba. Jag har tänkt ha en skrivpaus efter detta jobb, men nu är jag inte så säker, det känns som om allting är möjligt. Men att läsa mycket skulle också vara bra, att tanka lite emellanåt. Och så ska jag förbereda mitt konstläger, regi för nordiska amatörteaterungdomar, två gånger fyra dagar i sommar. Jag får ta mina storisar med som extrabonus på den rätt oansenliga lönen. Men det lät så roligt att jag ville göra den keikkan. Och så tror jag ju också att det är bra för ungarna.

Jag är efter-friskis-hungrig. En liten smörgås och sedan sömn.

Cornelia

Färgtörst!

2008-03-12T09:14:00.008+02:00

Jag fick akut svartallergi på måndagen när jag såg mig i spegeln och en glåmig varelse med gammal-laestiadianlook tittade tillbaka. Sen shoppade jag loss på H&M, karamellfärgade toppar och knallrosa kjol. Innan jag klapprade iväg på möte med en historiker hann jag skrämma min son (han skrek riktigt till) och väcka skeptisk undran hos min äldsta dotter (hon: "Måste du klä dig som en tonåring?" Jag: "Oj, är det så det ser ut? Är det illa?" Hon: "Nä. Helt okej."). Sen kände jag mig lite obekväm men ändå betydligt gladare än som estetasketisk sektmedlem under resten av dagen. I två dagar har jag nu haft påskäggsstuk och jag gillar det, men är fortfarande inte riktigt bekväm med mig. Bara det inte går som med pannluggar; jag vill ha dem men klarar av bara några dagar i snäll-look.

Svart är fint, det inte det, och praktiskt när man reser ofta, men jag vill inte bli fånge i min egen stil, jag vill inte regleras, jag vill reglera. Jag tror det är därför jag inte heller pallar mode i sin populäraste form, jag tycker att kläderna ska framhäva min personlighet, jag vill inte framhäva klädernas, det är väl modellernas jobb. Det samma kan gälla alltför kännspak design (som jag tyvärr inte ens har råd med i regel) jag vill inte vara en reklampelare för någon annan än mig själv. Jag vill att jag ska se ut som jag känner mig (fast lite trevligare)och mitt hem som just mitt. Det här hindrar inte mig från önska mig en butik som skulle kännas som just min, när det gäller stuk. Noa Noa kan vara det ibland, men sen tröttnar jag (speciellt om det är mycket hudfärgat på galgarna). Jag misstänker att min smak är för exklusiv för min plånbok (enkel match för de flesta märken, tyvärr). Odd Molly har jag ännu inte sett i verkligheten, men jag har förstått att det är ett märke som präglar bäraren mer än tvärtom, men jag borde kanske inte uttala mig utan egen erfarenhet.

Jag har tänkt att mode är kommunikation. Man signalerar prestige och progressivitet och pengar genom att bära ett visst mode eller ett visst märke vid en viss tidpunkt. Jag förstår att det är intressant, speciellt på högre konstnärlig nivå för de som designar, men på tavisnivå (vanliga, normala kallas "tavisar" på finska, det är ett neutralt uttryck) blir det ointressant för åtminstone mig. Jag känner ingen som bryr sig ett dugg om hur jag har byxbenen upprullade eller vilken sorts klack jag har på skorna eller hur dyra mina jeans är. Att vara vackert och/eller personligt klädd har däremot effekt. Det kanske handlar om att någon gjort sig besvär, det är alltid trevligt. Att klä sig mot modet är ju också att beakta trender, det skulle jag helt enkelt heller inte hinna med. Så mycket hänger jag ändå med, att jag fått habegär till en sån där 70-tals, böljande långklänning som nu dykt upp i diverse tidningar.

Det var inte bara kläder som inhandlades i färg, igår blev det också en grön fotapall och en rosa kudde. Det är vår!

Påskägget Cornelia

2008-03-09T22:40:00.002+02:00

Söndagar kan ibland vara ångestframkallande i sig, jag hade en gång i tiderna så cementerade uppfattningar om vad en familj bör göra på söndagar, att jag ännu också får automatiska söndagskväljningar. Egentligen borde jag kanske försöka förstå och förlåta mitt unga jag, jag gjorde ju bara så som jag trodde att man skulle och förstod inte alls varför jag hatade varje steg på den obligatoriska söndagspromenaden jag tvingade mig till. För mig är det en symbol för existentiell ensamhet; mamma, pappa, barnvagn på en sandig cykelväg. När man gör som man tror man bör, istället för det man vill har lust och kärlek till. Ja-a, hur kan en enkel promenad förorsaka så mycket bekymmer?

Idag var söndagen fin! Flickorna och jag bilade västerut och de lekte i snön (ja, det finns sådan) och jag lagade mat och fick sen prata, prata, prata om allt som är viktigt i livet.

Är på gott humör!

Cornelia

Bisysslor, förväntningar och gråzoner

2008-03-08T10:16:00.003+02:00

Jag har varit så överlupen och överväldigad av familjeliv och arbete i olika former, att jag inte märkt att det gått nästan två veckor sen förra inlägget. Tyckte på något sätt att det max kunde handla om en veckas paus, men två är det tydligen.

Lite har den konstnärliga förstoppningen lättat, men jag har inte åstadkommit ens en bråkdel av vad jag gjorde under min lägervistelse.

Jag blev intervjuad av en kollega som skriver sitt slutarbete om konstnärskap och föräldraskap och hon undrade om jag inte finner det svårt att växla från ett kreativt läge till familjeläge. Nej, sa jag, tvärtom har jag alltid tyckt att det är rätt behändigt det här med att ha familj också, att man inte kan förbli i en ältande evig skaparlimbo, utan att man tvingas upp till ytan för att inhämta mer syre, just för att ungarna kräver sitt så intensivt. Inga luddiga gråzoner för mig, inte.

Tills nu. Det tog verkligen tid att komma ur arbetslägreläget och jag hamnade just i en sån gråzon där jag varken kunde skriva så som jag ville eller vara den förälder jag önskade. Jag var frånvarande och svarade dumt och ville mest att alla skulle gå och lägga sig så snart som möjligt för att jag skulle få vara ifred och tänka ("Men mamma, klockan är bara halvsex?"). Nå, sen kom jag ur no man's land, skrev lite och var förälder när jag skulle och har haft en massa andra biarbeten vid sidan av.

En av dessa bisysslor var en föreläsning på två och en halv timme för en grupp barnboksskrivarfrön på kurs. När jag fick förfrågan var jag rätt arg, det var ett sådant skambud vad betalningen angick att jag inte sett på maken på länge. Vi kom överens att om att jag hellre kommer gratis, i enlighet med diverse kollegers samförstånd om att aldrig dumpa priser, aldrig rea sitt kunnande. Fullt pris eller gratis, är principen alltså.

Det var inte så givande för mig rent kunskapsmässigt. Jo, på så sätt att jag kom underfund med vad jag kan och vad jag kan förmedla och att jag fick mina egna tankar och idéer sorterade och det ska man verkligen inte förakta, men nybörjare har inte så mycket att lära mig. Jag tror nämligen att de bästa föreläsningarna, som innehåller diskussionsmöjlighet, är de som både berikar föreläsaren och "studenterna". Om nivån på studenterna ännu är i barnaskorna, finns inte så mycket att ännu inhämta. Vilket inte får innebära förutfattade åsikter som hindrar en att upptäcka de guldkorn som fullständigt överraskande kan dyka upp var som helst. Och jag hade väldigt trevligt, situationen var sympatisk (om man nu kan uttrycka sig så) och kursledaren givetvis en jämlik tillgång, men det var ju för nybörjarna jag var där. Vad kan man sluta sig till av detta; att jag inte är någon lysande pedagog för gröngölingar, gissar jag, mer konstnär. Jag menar att jag inte njuter av att lära folk saker, jag gillar en diskussion och kommunikation bättre än pedagogik. Ja, jag förstår att de inte behöver utesluta varandra, men jag ÄR inte pedagog, en gång för alla. (Kommentera gärna, de här tankarna är inte riktigt färdiga.)

Givetvis var jag helt utmattad efter sådant bisysslande. Ibland är min stresstålighet obefintlig, det gör mig lite missmodig, men man måste väl leva med realiteter om man inte ska köra slut på sig. Slutet på den andra fyrabarnsveckan är alltid tungt. Dels har jag haft ensamansvaret länge (och har förvandlats till en wettex) och dels känns det trist att de små ska till sin far om bara några dagar. Ambivalensen härskar alltså och så vill jag ju att alla ska ha det extrahärligt under det sista veckoslutet. Jep, som bäddat för disharmoni;att jag aldrig lär mig.

Förra veckoslutet var kul. Min fina granne/väninna firade stort sin födelsedag och jag träffade en massa alldeles nya människor. Härligt med fest! När den väninnan som lärt mig att en liten flaska skumvin i kylskåpet är ett måste och hör till livskvalitétskit'et, ordnar fest, blir det roligt! Tack för det!

Cornelia (som försöker tagga ner sina förväntningar inför veckoslutet)

Spänt och förstoppat

2008-02-28T09:56:00.002+02:00

Aarghh! Mitt huvud är som ett för hårt virat nystan, jag vet vad jag ska skriva, men inte hur. Mitt arbetsläger var en egen, mer möjlig värld, nu i vardagen är jag lite pressad och konstnärligt förstoppad. När jag reste hemåt gjorde skärgården dessutom som vanligt sitt bästa i att se ut som en reklam ur turistbroschyren; strålande solsken genom nattens regndroppar, här regnar det snöslask...
På måndagen porlade jag ännu av uppslag, men nu -trafikstockning i huvudet.

Jag försökte lösa upp mitt nystan igår med en liten whiskey (på inrådan av min käre kollega, som eventuellt tröttnar på mitt marr, en vacker dag) och eventuellt känns det lite bättre idag. Mest för att jag fick överraskande och trevligt besök av min vän Mustachen. Han skulle hämta en stator ur min bil. Just det, en stator. Det är såna jag transporterar, tydligen. (Nej, jag vet inte vad det är! Den var inplanterad av kaptenen)

En tråd, jag behöver en tråd att dra i!

Cornelia

Slut på lägret

2008-02-24T19:47:00.004+02:00

Jag är lite krigstrött. Och också identitetsförbryllad. Jag har pluggat in information om Finska Kriget, hellre försökt hitta orsaker och utgångspunkter och se följder gällande rikssprängningen 1808, mer än att stirra mig blind på slagen och bataljerna. Samtliga slag är för någon enskild forskare alltid "Det Avgörande Slaget". Militär strategi och taktik intresserar mig föga. Det är som med vilken skilsmässa som helst, att det är bakgrunden till skilsmässan, inte själva brytningen, som innehåller information och möjligheter till insikter. Krig, liksom juridiska processer, verkar följa sin egen dramaturgi, oberoende av orsakerna till det och utgången av det.
Krigsrapporter och historisk dokumentation från tiden i fråga är irriterande kvinnofri. Det är nästan så man tror att män förökade sig med män. Det handlar inte endast om att kvinnoliv är mer sparsamt dokumenterat (tack och lov att folk skrev pappersbrev på den tiden), utan om att senare historiker framlägger fakta på ett så ensidigt sätt att det är svårt att få syn på människan bakom en historiskt signifikant handling, handlingen tar för stor plats i sig. Historien blir som ett enda strategispel med vinnare och förlorare. Gå och vet (som finnen säger) om det handlar om att historiker tidigare var män, eller om de bara var torra?

På torsdagen fick jag hänga på kolleger som gjorde studiebesök på Forum Marinum i Åbo. Alla kulturmakare i svenskfinland är mer eller mindre engagerade i 200-årsmarkeringen... Mera krig, men i trevligt sällskap! Fick storhetsvansinne och köpte världen. Fint museum. Jag återsåg Bore III i miniatyrformat.

Givetvis borde man , i den bästorganiserade av världar, ha börjat dra in fakta och information redan för ett par år sedan, sen skulle materialet inom en ha fått mogna en aning och därefter skulle man kunna skriva något vettigt och färdigprocessat. Nu tycker jag jag spottar ur mig lite halvidisslade repliker... Fast det finns också en charm i att arbeta så här, intellektuellt ur hand- i mun, men jag blir extratrött av den här metoden. Den överviktiga snigeln har producerat mindre än planerat, men kanske lite bättre än jag vågade hoppas. Känner mig inte just för pressad och stressad, rätt inspirerad faktiskt. (Jag har en enerverande ovana att ständigt analysera min författarkapacitet, skrivlust och mitt allmänna skaparkänsloläge...)

Veckans sista bastubad, sen middag (kaptenen forslar ett torn åt min far) och sen, stadshemåt när dagen gryr... Alla ungar imorgon! Härligt och skrämmande, som alltid.

Cornelia

Mellanrapport från arbetslägret

2008-02-20T13:05:00.002+02:00

Vilken tråkig konstnär jag är, mer en kontorist! Har jag tvingats inse. Jag har en så djupt inrotad rutin, skriva på förmiddagen, läsa eller luncha på eftermiddagen, leva familjeliv på kvällen, sova på natten, att jag helt enkelt inte lyckas frigöra mig från detta. Jag tickar framåt som ett urverk, nu frustrerad av tidkaoset och oförmögen att göra något annat om nätterna än just sova. Trots lång tupplur på kvällen!

Påminner mig om hur besviken jag var när jag, nattugglan och superslarvmajan, flyttade hemifrån. Äntligen skulle jag få leva livet enligt mina premisser. Nåjo. Jag upptäckte rätt snart att jag är både ordningsam och morgonpigg, såna ränder har den här tigern.

Skrivandet går nog framåt, men tungt, som en överviktig snigel.

Cornelia

Hälsningar från den lata trälen

2008-02-18T16:15:00.003+02:00

Ja, här har jag suttit ni timmar och åter timmar och snart försvinner solen bakom granarna, via ett grått moln. Har ja fått något gjort, då? Tja, jag tror faktiskt att jag kommit något på spåren, men vart det spåret leder vet jag inte ännu, bara att början på något sätt känns gedigen i jämförelse med tidigare initieringar.

St. Petersburgssammanhangen lockar fortfarande, känns mindre ensamt när man vet att man inte är den enda som inte får allt det gjort man trott och hoppats. Inte den enda som sitter framför en skärm och suktar efter än det ena och än det andra. Dagen är ju inte slut än, i och för sig. Och sen finns ju natten. Jag måste verkligen försöka undersöka de yttre premisserna för mitt skrivande. Gäääsp.

Jag har för övrigt skrivit ut mig från ansiktsboken, det var sen heller inte mitt forum. Min amerikakusin och min gudmorsdotter hoppas jag tar kontakt med mig på annat sätt i fortsättningen, de övriga viktiga träffar jag annars också.

Nu har parasollet på terassen skrämt upp mig två gånger genom att fyllas av vinden och flaxa förbi fönstret. Månne jag håller på att gå in i rätt sorts mentala tillstånd?

Bokpärmen borde nu vara under kontroll. Skönt. Varde höstlista!

Cornelia (frustrerad, skärrad och kaffesugen)

Ett försvunnet berg och kommande arbetsläger

2008-02-17T14:44:00.006+02:00

Tvättmounteverest var försvunnet när jag äntligen masade mig till Andra Badrummet! Istället hade Någon klistrat fast ett meddelande på torktumlaren "Behandla andra, som du själv skulle vilja bli behandlad" undertecknat av äldsta dottern med en glad smiley och "Kram!". Söta unge!

Nu har jag rymt till skärgården för att påbörja mitt arbetsläger. Jag vill bara se hur mitt skrivande artar sig, när jag ingen har som avbryter mig just när jag tycker att jag har flyt, eller snart kunde ha det. Sanningens minut alltså; hur mycket av mitt icke-skrivande är baserat på good excuses och hur kommer min arbetsrytm att bli om jag inte behöver göra något annat än skriva i en hel vecka? Kommer jag att bli galen eller bara besviken på min kapacitet eller eventuellt glatt överraskad? Jag är rätt produktiv annars också, men måste lura mig själv till arbete, hitta en lekinställning. Jag har aldrig varit bra på traditionellt medvetet hårt arbete. Det kan ju vara att kreativa yrken ofta är såna, att vitala delar av kreativiteten inte går att tvinga fram (lika lite som en lek kan lekas för att man måste) trots att det kvantitativt behövs just rutinerat och självdisciplinerat jobbande för att åstadkomma en helhet.

Idag ska jag ändå helga vilodagen. Kanske promenera efter posten så länge solen faktiskt skiner. Gårdagens souvenirmiddag med kaviar och blinier och skumvin känns som en rätt trevlig matthet i kroppen idag.

Cornelia

2008-02-13T13:41:00.003+02:00

Jag är fortfarande vardagsseg efter St. Petersburg. Att först umgås med hyperbegåvade och känsliga konstnärer i tre intensiva dygn, med champagne på Grand och milslånga stadspromenader, för att sen idag övervaka en föreställning för en 280 personer stor pubertetspublik skapar underliga verklighetskraschar i huvudet. Tvättmounteverest i badrummet har jag varit och tittat på ett par gånger och dammtottarna gläfser (så stora är de) när man går förbi, men längre än till observationsstadiet kommer jag inte. Tur att jag hade ett litet regiuppdrag igår för en pjäsläsning. Jag blev så upphetsad att det var omöjligt att sen gå direkt hem, utan måste gå på bar en stund.

Jag är trött och lite uttråkad och börjar misstänka att jag har en liten förkylning, vilket alltid är ett tecken på ett begynnande tillstånd av självömkan, ett trist tillstånd och förkylningen är helt mental i regel.

Det som engagerar mig mest för tillfället är pärmen till hösten bok. Konstnärer och förlag är inte riktigt i synk för tillfället.

Seghet leder till eskapism. Istället för att köpa apelsinjuice till frukosten köpte jag ett par högklackade skor och en damtidning. Sen tog jag ungarna på bio. Nu är jag lite enchanted och ganska road.

Kramar till de behövande. Speciellt en.

Prinsessan Cornelia

Åh, St. Petersburg!

2008-02-11T12:39:00.000+02:00

Det var tio år sedan jag senast var i "metropolen runt hörnet" och eftersom jag förändrats något under dessa år, blev min rysslandsupplevelse också annorlunda den här gången. Att resa med poeter var förstås också intressant och en alldeles ny erfarenhet. Jag har faktiskt aldrig varit på en enda poesiuppläsning tidigare. Nu kommer mina lyrikupplevelser också i framtiden att för evigt vara präglade av denna prototyp med långa recitationer på ryska, framförda av ryska original; diktare som läste sina sjuttiotalsverk ur minnet med patos och pondus. I fortsättningen kommer jag alltid att kräva sidentapeter när jag ska läsa ur mina böcker, det är helt klart! Våra finlandssvenska verk var samtliga översatta till ryska och framfördes växelvis på båda språken, några finska översättningar fanns också med. Det var speciellt att få beröm efter en sådan uppläsning, en känsla av att verkligen nå ut, det är nog det finaste.

Och glamouren sen! De flesta av oss bodde i centrum i ett hus avsett för gästande musiker och att ha efterfest i rummet med flygeln och en musicerande poet och en med änglaröst var en glamourhöjdare. Hallelujah. (se youtube här inunder)

Att resa i grupp har oanade effekter. Man möter andra, bildar nya uppfattningar och förkastar gamla. Man möter sig själv, reflekterad i nya vinklar av dessa nya människor. Jag hann vara både upprymd och nedstämd i sjok, lycklig över att se så mycket, vemodig för att det som gått förlorat gjort det för evigt, ledsen, ledsen men mest glittrande glad. Det finns kanske något glamouröst över såna stora "rena" känslor. För det mesta känner man ju sig någotlunda tillfreds, eller lite irriterad eller aningen trött eller vagt road eller oroad i en mycket mindre och kanske solkigare känsloskala.

Många kramar till reseförledaren och vänner och lite speciellt till K med den fina siluetten.

Cornelia

Gul bil!

2008-02-04T15:31:00.000+02:00

Ungarna leker en lek som i all sin enkelhet går ut på att var gång man ser en gul bil, rör personen bredvid en och säger "Gul bil!". Varje gul bil kan gulbilas bara en gång (i dygnet, vi bor nära en pizzataxibar...). Poängen man samlar kan man inte göra något med. Man kan egentligen inte ens samla dem, det gäller bara att vara först i stunden. Jag är helt indoktrinerad, jag kan inte se en gul bil utan att åtminstone tänka "Gul bil!" för mig själv. En underlig, enkel lek, som man inte kan bli av med när man en gång låtit sig omfattas av den. Fascinerande.

Min badrock doftar fortfarande semester, men soleffekten inombords börjar mattas av, märker jag. Förra natten blev det inte så mycket sovet, ett barn hade en eventuell urinvägsinfektion som höll oss vakna. Jag är på något sätt helt bortdomnad idag som en följd av detta. Hur sjutton klarade man någonsin av babytiden, undrar jag nu? Förmiddagen spenderade vi på HVC och det verkar som om det var falskt alarm den här gången. Skönt. Vi är illa konstruerade i vår släkt när det gäller den här åkomman, skulle verkligen inte vilja vidarebefordra den egenskapen till mina döttrar.

Avmattning eller inte, redan den här veckan kommer jag åt att ruska av mig vardagsdammet igen. Vi är ett stort gäng som åker till St. Petersburg på torsdagen. Vi ska ha uppläsningar, men mest bara insupa Ryssland. Jag har sett halva Anna Karenina igår (hinner inte läsa den!) för att komma in i rätt atmosfär, vill bara ha vackra kläder och höga klackar med mig! (En av de manliga medresande författarna undrade förbryllat varför man måste vara finklädd, när jag i ett PS skrev att han nog inte kan tro hur mycket vi diskuterat klädsel och hur litet kultur, mina vänner och jag, inför den här resan. "Måste"? Vill!)

Jag ska se resten av filmen idag. Jag blev så oväntat drabbad av den och rätt ångestfylld och värre lär det ju bli. Plötsligt var det inte så länge sedan äktenskapet var en institution som skulle försvaras med lag och paragrafer, speciellt om det var kvinnan som var den aktiva parten. Jag har mött män som gärna skulle se att det fortfarande vore så. Jag har funnit det tragikomiskt, men aldrig känt mig hotad, nu insåg jag hur kort tid det var sedan världen såg ut på det sättet, att min självklara självständighet är så skör och ny. Brrr.

Cornelia

PS En extrahälsning till min granne och vän på alterneringsledighet.
Strålande uppfinning! Jag är lika glad som hennes barn (nästan!) över att ha fler möjligheter att ses i vardagen också.

Min badrock doftar semester

2008-01-28T11:29:00.000+02:00

Jag är tillbaka i kylan, solvarm och lätt till sinnes! Det blev en underbar resa. Hotellet var mycket finare ännu än jag (den tillfälliga skeptikern) anat, frukostbuffén den bästa jag sett, med egna omelettkockar och allt, allt man kan tänka sig att äta till frukost. Chokladcroissanter till exempel och kaffe med mycket vispgrädde...

Vi hade en sagolik tur med vädret, bara en molnigare dag, som vi använde till shopping i Los Christianos. Vi köpte skor och kikare och åt glass. Den bergsslingriga och beckmörka hemvägen var det enda som man kunde ha levt utan. Lokalbussarna har skickliga chaufförer, det blev tydligt, men ganska våghalsiga.

Turistorter är intressanta fenomen. Tenerife verkar vara åldringarnas paradis. På kartan vi fick av researrangören fanns så många läkare och hälsostationer och kliniker utmärkta, att jag först trodde att olycksstatisktiken på öarna var alarmerande, men så insåg jag att det är fråga om medicinsk turism, eller vad man nu ska kalla den. Det är billigare att bli behandlad i Spanien än i Storbritannien eller i Tyskland. I Los Christianos fick man akta sig att inte bli platt under en gamyl på elmoped, när man lugnt vandrade på strandpromenaden.

På torsdagen firade vi storisarnas födelsedag. De fick tårta till frukost som hälsning från hotellet och applåder av serveringspersonalen. Vi var nog alla väldigt glada. På kvällen såg vi en flamencoshow och därmed är tonåringarna introducerade i nattklubbslivet... Skämt åsido, lugnare nattliv får man leta efter. Småbarnsfamiljer i och 65 -plussare genererar just inget testosteron att tala om. Barnen fick de finaste äppeldrinkar man kan tänka sig. Jag kom plötsligt ihåg, som extrabonus, detaljer från greklandsresan mamma gjorde med min syster och mig, när jag skulle fylla fjorton.

Den enda arrangerade utflykten vi gjorde var på lördagen till Loro Parque. Vi blev nedblötta av enorma späckhuggare (splash zone- varningen tog vi inte så på allvar som vi borde ha gjort), såg kelna delfiner och skådespelande sjölejon. Det var en fin final på resan.

Sol och värme gör människor snälla, tror jag. Vi grälade inte en gång, vi bara absorberade d-vitamin och simmade, trettonåringen var knappt ur bassängerna alls, bara till lunch. Tror hon har säl- eller sjölejongener... Själv njöt jag också av ett par engelska familjers storögda förvåning över att jag var ungarnas mamma och inte syster. Ha-ha, en av fördelarna med att få barn när man är ung! De barnfamiljer som fanns var småbansfamiljer, med förstagångsföräldrar äldre än jag i många fall, vilket förvirringen förstås berodde på, men oj vad kul det var! Och vad stolt jag var över att vara mamma.

Den spanska machokulturen fick oss också att känna oss väldigt väl omhändertagna. En mamma med två barn ska tydligen beskyddas och det var ganska ljuvligt. Kontrasten till den underliga lilla österrikiska krogen vi åt på en kväll, var slående. Där blev vi inte så väl behandlade, en konstig konservativ attityd, som antydde att det skulle ha varit bättre om vi haft med oss en vuxen karl. Eller så var ägaren bara en skitstövel, helt enkelt, oberoende av kultur. Vi blev kramade och pussade av "våra" spanjorer när vi skulle åka. Jag blev alldeles tårögd.

Så nu är jag inte gråblek längre! Jag ser frisk ut och inte som mitt eget blodlösa spöke. Jag hoppas den lätta känslan innanför håller i sig ännu någon vecka längre än solbrännan. Det gick lätt att jobba under resan (jag skrev om morgnarna när tonåringarna ännu sussade) och det känns roligt nu.

(Hmm. Borde jag sätta min badrock i en plastpåse för att konservera semesterdoften? Några större problem än så har jag inte för tillfället.)

Tacksamhet! Det är känslan jag har överst.

Cornelia

Jag fick nog

2008-01-18T10:14:00.000+02:00

Det började troligtvis med en diskussion om en sån där väckarklockelampa, som simulerar soluppgång. Såna ser man ju inte i verkligheten under den här underliga årstiden. Ju äldre jag blivit, desto mer kaamoskänslig har jag blivit. Mörker går väl ännu an, men i kombination med snålblåst och evigt regn... På måndagen fick jag nog ("Tack, det räcker" tänkte jag som Frida, min vän, ofta haft för anledning att säga den senaste tiden), på tisdagen beställde jag en södernresa, på söndagen reser vi.

Vi , är denna gång de stora valparna och jag. Jag har lyckats föda dem på samma dag, den 24, med två års mellanrum, så nu fyller de tretton och femton. Detta är en födelsedagspresent, en mörkerutbrytningsrit, en oas i verkligheten... Den äldstes förstareaktion fick mig att skratta när jag kastade fram förslaget "Öh, det där, jag sku ju gå och bowla med mina vänner..." men sen tog han in informationen på riktigt.

Så vi åker till Teneriffa. Det enda jag förväntar mig är att poolen ska vara uppvärmd som det står i hotellbroschyren och att det är ljust dagtid. Allt annat kommer att vara en bonus att glädjas åt. Hotellet är ett av de lite bättre, för något sådant här kommer jag troligtvis inte ha möjlighet att göra igen på länge, länge, så det måste vara tillfredsställande fint nu när vi engång reser. Att kaptenen blir hemma är förstås trist, men alldeles väntat och ingen besvikelse på det sättet. Tror också det kan vara bra att bara umgås med den här kullen barn så här, det känns roligt. De står inför nya förändringar i livet, de ska få tvillingsyskon hos sin pappa och hans fru under den närmaste månaden. Fint.

Företagaruppgifterna gjorda för den här månaden, skönt. Jag tror jag börjar veta vad för slags "butik" jag ska ha. Skulle bara behöva lite mer tid för initiering. Nu ska årets ungdomsskådespel skrivas och det kommer att merparten av min för arbete tillgängliga energi.

Såg en pjäs jag skrivit och regisserat för fem år sedan igår. Den har snart spelat 200 gånger. Skådisarna är så välsynkade med varandra och berättelsen vid det här laget att jag känner lyckoil när jag ser dem. Kul med en sån "bestseller". En av fördelarna med att syssla med barnkultur är att produkterna håller mycket längre ute på marknaden. En roman som det tagit tio år att skriva, får kanske bara julförälljningen som sin egentliga chans, sen reas boken i februari och sen är det slut. Barnböcker (och vissa pjäser, tydligen) lever längre och kan till och med göra comeback efter en generation, då barnen blir föräldrar. God hållbarhet på barnlitteratur, alltså. Gör det den till en mer ekologisk produkt också? skämt å sido, är litteratur nog inte särskilt betungande för miljön, fast jag vet inte vad de använder för gifter när de trycker i färg, förstås... Turnéteater kan på riktigt vara en miljömedveten handling, bättre att forsla de få skådespelarna till skolan än hundratals elever till teatern. Fast egentligen tycker jag att alla ska se så mycket som möjligt av all slags teater. Nära och fjärran och ständigt.

Ekologiskt är det heller inte att resa till södern, jag kan inte säga att jag struntar i det, det gör jag inte, men samtidigt resaer jag ju, så words are cheap. Den extra och frivilliga miljöavgiften har jag dock betalat.

Åh, förväntan är ett fint tillstånd. Den hemska pengasumman känns redan som ett litet pris att betala genom att jag varit så glad åt denna resa. Om nu mammas cancer har lärt mig något, så att det inte finns några garantier för att det man uppskjuter någonsin kommer att hända. Nu har jag möjlighet till detta, nu ska det göras.

Cornelia (snart i bikini)

Bowling, misshandel och skrivarritualer

2008-01-14T23:47:00.000+02:00

På lördagen var vi, hela familjen och bowlade. Det var den äldsta tösens julklappsönskning; att hela familjen skulle gå och bowla. Det tyckte jag var en så sympatisk önskan att den måste uppfyllas. Jag har bowlat en gång tidigare i mitt liv (i Borgå) och blev genast nervös av larmet på bowlingbaren, men så slog jag en strike och började stortrivas! Minsta dottern vann hela turneringen, hon fick assistans av Kapten och mig turvis och det var ett under att hela tjejen inte gled iväg med klotet.

Har gjort en polisanmälan idag. Sonen blev antastad av pojkgäng igår, inte fysiskt allvarligt skadad, tack & lov, men själsligen stukad. Till all lycka hade några unga vuxna sett och ingripit, det känns förtröstansfullt. Jag inser att ungarna som attackerade (lindrig misshandel, ev. rånförsök) honom förvisso är de som har de verkliga problemen, men de ska ge fanken i att kanalisera sitt tillstånd på oskyldiga förbipasseranden. Primärt är jag ute efter att skydda mitt barn och andra barn genom en anmälan, men förhoppningsvis fäster någon också uppmärksamhet vid att de här förövarungarna inte har någon som ser efter dem i tillräcklig mån.

Jag uppmanar mina ungar att vara förståndiga , för jag vill inte att de ska vara försiktiga i betydelsen "rädda", oberoende om de rör sig skärgården eller här i stan. Här är kan andra människor utgöra ett hot, på landet ska man hålla sig från vargar och drunkningsdöden.

Jag sov gott förra natten. Hurra, hurra! Det är så ovanligt nuförtiden att jag måste skriva ner det. Före friskispasset somnade jag igen och vaknade en och en halv timme senare. Därför är jag fortfarande vaken. Borde egentligen läsa Runeberg, men blir allt sömnigare. Ska försöka börja skriva imorgon, bara jag kommer över mina fånigaste skrivtrösklar. Jag har aldrig haft problem med att producera text, inte på allvar, men nu har jag lagt mig till med ett antal ritualer gällande omständigheterna för mitt skrivande, som gör mig misstänksam. Som med livet, kan man gällande skrivandet endast sträva efter att kontrollera omständigheterna, resultatet är okontrollerbart. Till detta projekts "kontrollerade omständigheter" hörde att välja en ny plats i lägenheten för skrivandet. Jag var redan riktigt nöjd och hade försiktigt öppnat ett dokument och tänkt lite lura mig att skriva något vettigt, när jag ramlade igenom min sittplats, rakt in i lådan där vi förvarar returglas och tomma mjölkkartonger. Eftersom det inte är slap stick jag försöker åstadkomma, blev jag lite avtänd och måste nu hitta en ny plats att sitta på.

Jag försökte förklara mina konstnärliga bekymmer för kaptenen, med en så saklig ton och seriös röst jag bara kunde, så att han skulle förstå allvaret, men ju mer jag pratade, desto mer neurotiskt lät det hela. Att han var så förstående gjorde det hela bara värre. Tur att man har författarvänner som begriper...

Cornelia

mp3

2008-01-07T13:28:00.000+02:00

Årets julklapp isolerar mina barn i sina egna ljudvärldar och varje fråga jag ställer besvaras först med "Va?", sedan följer ett "plopp" när hörlursproppen dras ut och först sen kan man tänkas få ett svar på sin fråga. Ja, jag förstår behovet av ett eget utrymme, speciellt när man är fysiskt trångbodd, som vi är. Jag förstår det mer än väl faktiskt, behovet av Ett Eget Rum kan för mig kännas påfrestande stor, speciellt ute i skärgården, när hela familjen är närvarande under längre tidsperioder, men ändå... Var det en bra idé? Idén var min, och jag inhandlade de små ungdomsdistansierande manickerna för tomtemorfar, men nu undrar jag... Nåja.

Det gäller väl främst att lära dem mp3-vett&etikett. Och det måste ju vara okej att lyssna på sin egen musik i bilen, men ändå sörjer lite våra gemensamma CD-bokssessioner. Flickorna har visserligen lyssnat på Anne på Grönkulla med mig under våra längre färder i helgen, men annars har Radio Pleppos och p3s poddar varit jullovets stora grej. Den minsta fick ingen manick, bara hörlurar till TVn (vettigt i ett minivardagsrum) och den nästminsta lyssnar på Apan Anders och Lena Ph och inte lika frekvent som de två stora som ju är... stora. Åh, jag gillar inte att låta som en bakåtsträvande gamyl, men jag är så överraskad av mp3effekten, eller förvånad över att jag inte kunde förutspå effekten. Nå, vi har kommit åt att diskutera vikten av att inte stänga in sig i en egen värld på heltid och vad det kan leda till (jag var så dramatiskt opedagogisk och ickekorrekt i mitt "uttalande" att jag inte täcks avslöja vad jag egentligen sa så här i offentligheten), och bra är väl det.

Jobbstrulet har äntligen gett med sig, men inget "hurra" känns i mitt bröst, bara vag lättnad. Fortfarande är jag upprörd. En organisation som påstår sig måna om barnens väl och ve, ansåg det viktigare att "inte stöta sig med någon" än att på riktigt ta upp barn och ungdomars problem i hemmen och i skolan. Med den påföljden att de nu fegt betalat för de verk de modigt beställt, med pengar som borde ha gått till arbete för ungarna, men inte får något för pengarna, av ovannämnda orsak. Det tråkiga är att organisationen ifråga vägrat kommunicera med oss som påbörjat och till vissa delar slutfört vår andel av avtalet. Istället för att vara med och påverka en första textversions vidare utveckling, som man normalt gör, vägrade man att alls diskutera med oss, att visa var det "stötande" låg, man ansåg sig veta på förhand att innehållet man beställt inte sen heller var vad man ville ha.

Min jurist sa att detta är hennes konstnärsklienters vanligaste situation; beställaren förstår inte sitt eget beställaransvar när det gäller konstverk. Men lika lite som man kan beställa en skräddarsydd dräkt av en skräddare vars produktion man känner till sedan tidigare, för att när tyget man valt är klippt enligt överenskommen design, annulera sin beställning, lika lite kan man utan orsak avbeställa ett redan skrivet verk som ett produktionsled i processen gällande en teaterföreställning.

Det är tråkigt att en etablerad organisation inom det här området inte kan sin juridik och tror sig kunna behandla konstnärer som halvmänniskor utan rättigheter, att man tror sig veta bättre än de professionella på ett område, men det är rent tragiskt att man inte klarar av sitt eget jobb inom barn- och ungdomsarbetet, att man frångår sin egentliga uppgift och använder sina pengar för att undvika möjligheterna till en levande diskussion och debatt kring hur endel ungar mår idag. På riktigt. Inte som vi skulle vilja att de mår. Jösses...

Annars har julhelgen förlöpt på ett ganska trevligt sätt, mat och dryck och allmänt softande vid brasan, spaklapp (jag spinner lite fortfarande) och nyårsrakter från hög höjd (svart berg i svart natt). Men jag är lite glad åt att vara tillbaka i rutinerna. Annars har man inget att bryta, liksom.

Cornelia

Grannar

2007-11-26T22:02:00.000+02:00

Jag måste ha gjort något bra för grannsämjan i mitt förra liv, för nu har jag i varje fall de finaste grannar man kan tänka sig. Inte bara får vi massa kläder som deras barn vuxit ur, det blir veritabel modeshow här med jämna mellanrum när flickebarn nummer två sorterar innehållet i de magiskt uppdykande påsarna- det finaste är förstås att man alltid får hjälp när man behöver. Som idag när bilen stod svart och tyst och kall som Mårran och inte alls ville åka iväg för att hämta flickor från cirkusskolor.

Intressant vad det där med ett någorlunda gott allmänhumör gör, när det gäller att tackla vardagliga bekymmer. Jag jämför med när jag storgrät vid Lojovägrenen efter punkteringen, och "Ase ja Osa"- skylten på andra sidan vägen började verka oroväckande lockande. Vad var det nu för ödets ironi? Kunde det inte ha varit en skylt för...tja... blommor, eller ett café, för en skylt för bilreparatör förstår jag nog att skulle ha varit för mycket att begära.

Nå, nu behövde jag inte då stå ensam någonstans i intet och VARA VUXEN, men det betyder så otroligt mycket att det finns någon att ringa och att den kommer och är kompetent och bara kan sånt där och fixar det hela. Mårran gick igång och sen måste jag rasta den i en halv timme för att batteriet skulle hinna laddas om. Tala om mållös körning. Jag var av och an till Jupper, tror jag att det hette. Mest för att jag tyckte att det var lite kul att åka i Ring IIans tunnel, jag erkänner det.

Imorgon ska uppgifterna för företagarkursen jag går på lämnas in. Sniff har tyvärr sifferpanikångest och nu är det budjetar och sånt som ska förstås och läggas upp. Det är lite så där som med sjösjuka, att man kan vara så rädd att bli det att man blir illamående. Av rädslan. När jag tänker på saken är det mycket som är så i livet. Jag förstår nog att principen är enkel, det ska gå ut mindre än det kommer in, jag har till och med jobbat och ansvarat för sånt, men alltid med en proffsig ekonom, jag har inte behövt förstå detaljerna. Nu tycker jag att jag vill lära mig det. Debet&Kredit, here I come! (Det låter ändå som ett par bittra och elaka sammanvuxna tvillingar imina öran...)

Cornelia (svag Sniff imorgon, nu kanske lite sömn. Saknar den där älsklingen.)

Ideplaner

2007-11-20T21:25:00.000+02:00

Jag tror min kropp förbereder sig för en hård vinter eller eventuellt för att gå i ide. Jag tycker jag äter som vanligt, glatt och oneurotiskt (det tycker vi gamla ätstöringar att är något man borde belönas för, faktiskt!) och dessutom har jag under hela hösten haft möjligheten att gå på friskis hela två gånger i veckan. Jag gillar att studsa. Och jag promenerar. Jag har till och med joggat (visserligen av pur arbetsfrustration, men ändå) och ändå visar vågen nästan 70! Va?!? Ja, ja, när man blir äldre blir ämnesomsättningen långsammare, men inte nu väl ändå vid 38 ännu? Och visst, muskler väger mer än fett, men det hade jag liksom räknat in, att jag efter sommarens härligheter och vinnjutande inte skulle gå ner, men nog bli fastare i och med motionen. Hur viktigt det är att röra på sig blev uppenbart förra tisdagen då jag fick ryggskott, nu är jag redan nästan helt bra, tack vare okej spänst och bra läkemedel.
Javisst, det här är ett lyxproblem. Jag är inte överviktig på riktigt, men jag är på riktigt irriterad på att jag inte kan kontrollera min kropp, på att kläder sitter fult och känns obekväma. Men kanske det är en fas, som min vän skulle säga. Ide-fasen.

Vikttjafs är lätt att skriva om, Jokela betydligt svårare. Återkommer om det när mitt arbetsstrul som är sammankopplat med frågeställningar som nu upsstått, är över. Inom kort hoppas jag.

Igelkotten George http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1251647.ab

"Friends"

2007-10-31T21:25:00.000+02:00

Facebook har diskuterats ivrigt. Min väninna formulerade det jag tänkte, att Facebook är en stor och avancerad adressbok i första hand. Vill man ha normal anonymitet i form av privatliv, använder man sig av andra fora eller andra medel när man vill kommunicera. Ja, jag erkänner att jag inte visste att jag i och med registreringen gett mitt medgivande till att överlåta rättigheterna på allt det material jag skapar eller handska med inom dessa ramar till Facebook, det är faktiskt lite snuskigt. Jag (och en miljon andra) borde verkligen ha läst villkoren ordentligt. Jag rodnar och skäms och lär mig. Men hur som helst; efter tio år i cyberspace vet min generation när det gäller att akta sig, vi är inga IT-oskulder längre och jag tror ingen är riktig förvånad gällande rättighetskapet. Redan min generation (jag hade ADB på läseordningen i gymnasiet) vet hur sårbart ett nätverk på nätet kan vara.

Trodde jag.

För nu när jag hafsat runt på Facebook i någon månad, har jag insett att endel människor nog inte har en aning om att deras fyllefoton kan ses av snart sagt vem som helst. De har laddat upp dem i ett öppet nätverk som vem som helst kan kliva in i, utan att ens själv höra till det nätverket, för många nätverk verkar vara dörrar till ytterligare nätverk i nya intressanta sammanhang. Ta bort era festfoton, tåntar! Eller kanske de inte bryr sig? Kanske de vill att bilderna ska säljas vidare?

Så länge man inte avslöjar mer än man tänkt, är Facebook kul. Jag har plötsligt kontakt med en amerikakusin och en gudmorsdotter som jag knappast skulle möta i verkligheten och som jag aldrig desto vidare har umgåtts med tidigare. Det är bara plus hittills. Det är också fascinerande att se vilka "friends"-människor andra omger sig med, vilka sammanhang de hör till. Å andra sidan är dessa sammanhang kanske lika artificiella som mitt, de existerar kanske främst i cyberspace i just denna facebook-friends-form som är en egen verklighet. Gillar tanken. Det är också tassigt hur beroendeframkallande det är att med några ord berätta vad man gör för tillfället (läser) och att få veta vad ens tamagotchivänner sysslar med (4hours ago).

Avancerad adressbok, var det.

Cornelia

2007-10-26T08:07:00.000+03:00

Det har varit aningen för mycket aktivitet i ångestdagboken, vilket återspeglar sig i passivitet här på bloggen. Nu har jag nosborrarna ovanför vattenytan igen.

Det är verkligen länge sen jag varit med om att snart sagt alla områden i livet kollapsat samtidigt. Mycket tror jag har att göra med det här undantagstillståndet vår cancersjuka familj levt i allt för länge. I perioder kan man mobilisera all kraft och allt adrenalin för att klara av svåra komplicerade situationer, men det går inte att leva så permanent. Eller jag kan inte. Efter tilläggsskatt, grava och utdragna kommunikationsproblem med älskling och jobbstrulet (som jag inte ännu heller kan säga något om, eftersom den juridiska processen pågår), efter allvarliga diskussioner med de stora barnens pappa som talesmamma för barnen, efter utagerade konflikter i familjekretsen, efter panikstor oro för plötsligt och allvarligt sjuka fina, fina väninnan, sömnlösa nätter och en stressövervikt trodde jag inte det kunde bli värre. Jag hade fel.

Nu kan jag lite (men bara lite)le åt det, men när familjen på väg mot skärgården och höstlov råkade ut för punktering på motorvägen ville jag bara lägga mig ner och dö i diket. I två timmar stod vi vid vägrenen innan vi fick hjälp. Reservdäcket (som jag hur som helst inte skulle kunna byta själv, jag har intalat mig att jag inte behöver kunna allt, att man får be om hjälp) hade rostat fast under bilen och Autoliitto hade ingen jour i just det området och ingen visste hur dyrt kalaset skulle bli. Det vet jag inte ännu heller, men det verkar som om jag hade en försäkring som täcker den privata bärgningsbilen (visste inte det fanns så stora bilar) och däckservicen. Jag vansinnestjöt i telefonen åt kaptenen "Du lovade att allt blir bättre, men allt blir bara värre och värre!" Att ungarna tog det hela med ro var förstås praktiskt, men gjorde det samtidigt så uppenbart att det var mig ansvaret vilade på (det var de helt trygga med och åt mera kex) och jag ville också vara en unge som bara väntar på att någon fixar allting, utan annat eget ansvar än kexsmulor.

Tackgodegud för höstlov, att vara med sin familj helar. Det var lite skakigt, men sen blev det (som utlovat) äntligen bättre.

Jag är fortfarande blek som ett spöke, men kanske har det vänt nu, mest tack vare kärleken och speciellt tack vare vännerna. Jag har så kloka vänner, det är verkligen läge för ödmjukt tack. Tack.

Skattebyrån meddelade igår överraskande att de inte vill ha någon restskatt av mig, utan att de återbetalar 800 €. Va? Kan de bestämma sig? Och kan man nu lita på detta? Efter deras tidigare noggranna uträkningar som landade på 1800 € som jag skulle betala? Jag har lite svårt att tro på det här, märker jag. Måste väl vänta och se.

Nu mot skärgården. Ett steg i taget, en sak åt gången. Det är min överlevnadsstrategi för tillfället.

Cornelia (försiktigt positivt inställd igen)

Ångestdagboken

2007-10-14T10:52:00.000+03:00

Som tonåring var jag aldrig särskilt bra på att skriva dagbok, redan som barn hade jag en tänkt läsare som verkligheten lite måste redigeras för, vilket tärde på dagbokssyftet som jag ser det; inte att rapportera händelser, utan ett medel för att förstå sig själv bättre.

Nu förtiden skriver jag sporadiskt någonting som heter "Ångestdagboken". Den består mest av uttalade ångestar i form av en lista. Den fungarar så som perspektiv fungerar, jag skriver ut rädslan, tittar på den och andas in den igen, men nu i en lite mer hanterlig form. Ibland försvinner faktiskt magkrampen av att bli utskriven, det är överraskande och inget jag mera förväntar mig, men fint när det händer.

Cornelia

Kurt

2007-10-10T09:40:00.000+03:00

Det är Kurt på bilden intill. Jag var förtjust men kaptenen var mindre road av de ständigt uppstickande tofsöronen.Jag hittade Kurt upprepade gånger vilt prasslande inne i brödpåsen i köket. Han hade kommit på att fullkornsbrödet var bestrött med härligheter vilket fick honom att smaka på varje skiva favoritbröd. Hej, hej, favoritbröd. Bara en gång lyckades jag fånga honom på bild.

Vad är det med mitt minne? Jag glömmer bort namn på bekanta jag inte träffat eller tänkt på på länge, också såna som jag någon gång haft ganska mycket att göra med. Åldersfenomen?

Kurt minns jag, men det är ju bara en sommar sen jag mötte honom...

Cornelia

Mera barnsligheter

2007-10-05T17:23:00.000+03:00

Jag har aldrig simmat i ett bollhav. De var inte uppfunna när jag var barn. Det grämer mig. Det verkar så roligt. Däremot har jag hoppat omkring i ett studsrum, eller ett -tält var det egentligen, tackvare att min syster är så mycket yngre än jag, vilket gav mig, det alltför stora barnet, det behövliga alibiet. Åh, vad det var kul! Det skulle jag gärna göra igen.

Sen gillar jag sugkoppar. Ja, jag vet inte varför jag finner dem så oemotståndliga som fenomen. Jag är den enda i familjen som idag har en barntandborste med sugkopp i ändan, alltid samma modell och äppelgeröna färg och alltid sugkopp. Någon designer på IKEA delar tydligen mitt intresse, så nu har jag också en möjligheternas diskborste.

Mamma kom på besök! Det gjorde mig verkligen glad. Det känns som om livet kanske kunde normaliseras lite så småningom.

Skattestrulet visade sig dessvärre vara delvis av annan sort än den förmodade. 1800€ i restskatt landade jag på. Djup suck. Jag avbeställde en av morgontidningarna, men annars har jag inget särskilt jag kan dra ner och in på. Som delvis freelance har jag ändå en buffert för oförutsedda tillfällen, så jag klarar mig nog, men det är ganska mycket pengar i min mikroekonomi, det ska medges. Jag har alltså 2006 haft ett arbetsstipendium (underbart) och dessutom fått biblioteksstöd (strålande) samt bidrag för uruppförande av inhemsk pjäs (härligt). De två senare är statliga och därigenom skattefria, men arbetsstipendiet har kommit ur privat fond och kommer nu att beskattas efter som de knappa 15 000€ som man kan lyfta skattefritt har överskridits. Vanligtvis blir man inte beviljad bibliotekspengar samma år man får arbetsstipendium, men nu gick det nu så här. Jag är i varje fall glad, nåja; lättad, att jag förstår bevekelsegrunderna och inte råkat ut för något så hemskt som de författare som fått sina stipendier tre- och femdubblade av någon klant på skatteverket och tvingats att ta banklån för att betala restskatten, som måste betalas oberoende av att man anmält fel och bevisat det. Sen kan det ta två år att få upprättelse. Jag undrar just vem som betalar räntorna? Det här har enligt SFS hänt flera gånger, flera etablerade författare och poeter under de senaste åren. Det är helvetiskt tärande att råka ut för sånt.

Fick fina tackbrev från Norge, känns verkligen bra att nå ut och blir förstådd. Det värmer också en restskattebetalares hjärta.

Cornelia (i vackra höstskärgården)

Soppa

2007-10-01T11:32:00.000+03:00

Jag lovar att jag igår lyckades tillaga en av de fulare soppor jag någonsin sett. Jag hade visualiserat en vackert orange linssoppa som blev senapsgul både till färg, konsistens och atmosfär och ärligt talat smakade den inte så väldigt gott heller. För ett och ett halvt år sedan lyckades jag prestera en ännu mer visuellt motbjudande soppa och då hade vi gäster och allt, den var god, till all lycka, men utseendet var verkligen inget att hurra för. Auberginer ska inte förvandlas till soppa, om man inte har "lera" som tema på bjudningen.

Professor Drövel har behållit sin glans! Absurd humor för verkliga barn och inre barn och också vuxna. Min son förstod plötsligt hur jag blivit som jag är, när han nu tittade på det program jag vuxit upp med, påstod han. Men skrattade mycket.

Jobbstrulet är som förr, dagens pappersarbete har varit skatterelaterat. Arbetsgrupper som jag varit med i och som fått projektstipendier, har av misstag (skatteverkets) blivit antecknade som mina personliga stipendier. Nå, det reder upp sig, men det tar tid. Också en sorts soppa.

Bästa nyheten idag; mamma försöker ta sig hem till mig på besök! Det ser jag fram emot.

Äldsta dottern har trillat och skrapat upp ansiktet, det är väl inte så farligt, men ser dramatiskt ut. Hon ska på lägerskola imorgon, de verkar ha ett några fina dagar framför sig, hon och hennes klass. Vi har samlat pengar i två år och nu blir det verklighet; härligt.

Cornelia

Härliga Norge!

2007-09-30T13:54:00.000+03:00

Jobbstrulet bara fortsätter och har antagit nya underliga former, men också genererat ett massivt stöd för oss som drabbats. Den andra parten drar sig inte för rena lögner, men kan givetvis inte bevisa sådant som inte är sant. Det här leder förstås till att förtroendet och förhoppningarna att lyckas få ett samarbete till stånd börjar närma sig nollpunkten.

Men! Igår kväll kom jag hem från Oslo. Jag var ombedd att hålla en av jubileumsföreläsningarna på Barn- och ungdomsförfattarförbundets 60-årsseminarium och det var spännande men gav den mest glädjande respons. Är fortfarande varm om hjärtat. Hela tillställningen var förberedd med stor kärlek, maten var superb och programmet överraskande och uppfinningsrikt. NBU hade bl.a hyrt en spårvagn som gästades av allehanda artister som steg på och av på hållplatserna på rutten vi gjorde. Vi sjöng och drack det vin som "konduktören" generöst delade ut. Senare blev det cirkuskonster och eldsslukare och mera god mat och skräckshow med.. hmm...nunnor, faktsikt... (en present av dramatikerförbundet). Och mycket vin och lite Koskenkorva ur muminmugg (en present åt min norske kontaktman och vän) och många diskussioner och sen hem till fina hotellet på morgonkvisten. Verkligen. Ibland är mitt liv oförskämt bubbligt och kul.

Hotellfrukosten var verkligen bra och jag hade dessutom sällskap av mina danska kolleger, vilket gjorde det ännu trevligare. När jag sen, efter promenad i ösregn, verkligen hittade DVDn med "Bröderna Dahl och professor Drövels hemlighet" och en med "Elias" var lyckan ungefär gjord. Bara den lindriga baksmällan förmörkade tillvaron något.

Och nu är det söndag och jag har just vinkat av en kapten och känner mig lite förkyld. Min äldsta kommer hem redan idag från sin pappa, eftersom han vill gå och träna judo, höstens nya hobby. Kanske jag kan lura honom att se på bröderna D. med mig.

Purrrr, spinner Cornelia

Den långa pausen...

2007-09-20T12:25:00.000+03:00

...beror på en strulig arbetssituation, som tar all min tid i anspråk, men som jag inte riktigt kan orda om här på bloggen så länge fackets jurister är mitt i skrivelserna. Så där löst kan jag säga att det handlar om en beställning som levererats, godkänts, men därefter, mot avtalet, refuserats. Ja, därför har man avtal, för att förhindra att det oförutsedda förstör det för en, men roligt är det ju inte att syssla med sånt här, hur rätt vi i arbetsgruppen än har. Obehagligt och ångestfyllt, i det närmaste.

Mera obehag har höstens loppcirkus förorsakat. Löss i familjen Hårfagre är vidrigt. Till all lycka är bara två av fem drabbade hittills, inte som för två och ett halvt år sedan när det kryllade överallt. Nu har vi bara sett några stycken äckliga fullvuxna existenser. Men man kan nog säga att luskamning i förebyggande syfte är det jag sysslar med allra mest just nu. Plus jobbstrulet.

Mamma är fortsättningsvis domnad i framtassarna och rätt knäckt över situationen. Tur att jag har så stora barn, att de kan hjälpa till med att hjälpa till!

Det kuligaste den här veckan har varit premiäryra på turnéteatern går, åh, vad jag älskar såna små glamourvirvlar mitt i allt annat.

Cornelia

Loppis

2007-09-09T10:30:00.000+03:00

Jag älskar loppisar. De tillfredsställer mitt skattletarbehov och har inget med effektivitet eller målinriktad verksamhet att göra. Det här gäller moderna loppisar, där människor gör sig av med sitt överflöd, för man behöver inte komma så långt ifrån städerna för att finna lopptorg där allt är ganska lusigt, slitet och desperat överprissatt. Då vill inte köparen ha säljarens varor för att hon/ han känner sig lurad redan på förhand. Vi loppisshoppare på moderna överflödsloppisar köper mycket för att vi inte har just något att förlora, om varorna har realistiska jag-vill-bli-av-med-den-här-grejen-prislappar. Jag stöder hellre de desperata på något annat sätt än genom att våldsköpa noppiga behån.

Min väninna brukade relativt regelbundet sälja barnkläder och annat på det stora loppiset här i närheten. En gång stod jag och pratade med henne vid ståndet och såg i ögonvrån hur en flicka provade min väninnas avlagda läderrock, förälskade sig i den men mulnade när hon insåg vad den var värd. Hon frågade ändå, med svag röst, efter priset och min väninna avbröt som hastigast vårt samtal och kastade fram en låg summa att jag kunde se hur överraskningen tillsammans med läderrocksglädjen riktigt exploderade i flickebarnet. Jag tror att det var då jag lärde mig poängen med secondhand, det är en sorts generositet, som just kan utövas för att det är fråga om överflöd.

Under de senaste tio åren har jag köpt fem espressokokare på loppis. Den första nästan kastades efter mig av en mamma som vikarierade sin son i ett stånd "Jag vet inte vad det är för en manick! Ta den!" Den var liten, vit och ganska trekantig (en Rowenta, tror jag) och gjorde sitt jobb som den skulle med kaffet, men inte riktigt med mjölken, tills metallflitret plötsligt försvann och det inte i hela Europa fanns ett likadant. Jag minns att skickade runt epost under rubriken "Kär kaffekokare söker reservdelar". Mitt nästa fynd var en stor och tung Krups. Ett mejl till företagets agent i Finland resulterade i att de skickade mig kopior på bruksanvisningen, kundservicen var annars också härligt vänlig. Den mjölkvärmaren fungerade heller aldrig riktigt, men nu när den apparaten har flyttat till replokalen, kanske det kan fixas.

På mitt favoritloppis i åbotrakten i Piispanristi, hittade jag i våras en Krups igen. En lättviktare, den här gången av en lite tassig utgången modell "Espresso Bravo" som skulle få bo i skärgården. Den visade sig vara suverän! Och nu äger jag en till som bor i stan, den har jag jagat på "Blocket" i Sverige och den blev lite dyrare med frakt och allt, men visade sig i gengäld vara splitterny och oanvänd. Tack Lidköping! Mellan de två Bravona köpte jag ytterligre en espressokakare, för att jag visste att min pappa gärna ville ha en. Den förhåller jag mig skeptisk till. Designen ser ut som en östkopia på Krups, den har inget land angivet som tillverkningsort på förpackningen men en bild på svartmuskig man utanför en liten sunkig bar. Mannens beröm av den "professionella kvaliteten" på kokaren är citerad på flera språk på lådan. Och kokaren heter något typ"Gourmet DeLuxe". Hm. Men tretton euro är ändå bara tretton euro och det var pappa som stod för dem. Jag hoppas den inte exploderar åtminstone. Och att de har en täckande försäkring...

På samma piispanristiloppis har jag köpt en digimanick till min dator, den fungerade vad hårdvaran gäller, men fjärrkontrollen var sönder och softan oanvändbar, jag fick tag på ägaren och han gav mig utan knot 10 € rabatt. Jag gillar den sortens hederlighet.

Jag har utformat några riktlinjer gällande loppisshoppande under åren:

Försök inte hitta någon specifik vara, dvs gå inte på loppis när du har bråttom och verkligen behöver något. Gör hellre regelbundna räder i lugn och ro och se om det finns något som passar dig. I vanliga butiker är kunden kung, men på loppis är det loppistempo som råder.

Satsa på kvalitet, köp ylle, linne och siden, det är nästan alltid prisvärt.

Håll koll på barnkläder, ibland är de nästan oanvända. Skrinnskor kan man också få billigt.

Köp aldrig sällskapsspel. Det finns en enda anledning till att man gör sig av med såna och det är att de varken är bra eller roliga.

Buntar med inrednings-, trädgårds- eller antiktidningar är ofta uppskattade presenter.

Låt barnen shoppa loss och lär dem också att hålla utkik efter kläder. Attitydfostran är kanske det viktigaste här. Det är fint och miljövänligt om de lär sig att uppskatta återanvändning och de lär sig något om penningvärde på kuppen.

Mitt käraste kap är för tillfället en lång (rök-)rock i mörkblå siden-viskosblandning. Jag känner mig lite magisk i den. Den är inhandlad i en secondhandaffär och var lite dyrare, men inte i närheten heller av sitt butiksvärde. Vinröda stövlar med höga klackar var ett superkap för tre euro. En röd hemstickad polo kan vara ett missköp, men jag har ännu inte bestämt mig slutgiltigt. Jag ska ge den en till chans i jul...

Jag vill ännu poängtera att jag inte är någon samlare, de med hamstergenen beöker loppisar av andra orsaker än jag, inte heller är jag ute efter att göra verkliga klipp. Jag gillar helt enkelt loppisidén och det är en typ av shopping jag har ekonomiska förutsättningar för. Och sen är det det där med skattletandet både för mig och för andra, min bästa loppispresent är nog en mockarock åt älsklingen för en ynka euroslant.

God jakt!

Cornelia

Kräftor och maräng

2007-09-03T09:19:00.000+03:00

Jag har för en gångs skull sovit så gott att jag är alldeles förvirrad.

Jag klarade deadlinen för pjäsen med lite marginal, natten till fredagen var version I klar! Nu väntar jag på att ha en läsning med mina skådisar, så att jag kan rensa vidare i materialet och städa upp i dramaturgin. Jag har skrivit två pjäser med flera roller, men med bara en skådespelare. Nu blev jag lite förvånad över att det på ett sätt begränsade mig att ha två skådespelare, som spelar flera roller, fast det på de allar flesta sätten är roligare med dialog. Det uppstår "logistiska" problem, när två personer förflyttar sig till varsitt set att av roller. Det får inte gå åt energi för åskådaren att försöka förstå vem som nu är vem, det måste kännas självklart. Och det gör det när det funkar, men vägen dit är lite komplicerad ibland. Det finns nog en och annan knut som måste lösas ännu på textplan, sen gör skådespelarna det konkreta jobbet i sista hand (piskade av demonregissören).

På fredag morgon åkte jag till Hangö för att se en av mina pjäser. Ungarna i skolan där vi spelade var fina, men det finns en grupp lärare som vaktar sina elever med en sådan frenesi, att de inte märker att de själva stör mer genom att väsa "schhhhh!" och blänga argt så fort barnen regarear på pjäsen. De ska regera! Det stör inte när de skrattar åt en komedi, det är meningen! Men när ska man hinna kulturuppfosta den delen av lärarna...

Vädret var fantastiskt i Hangö. Solen glittrade i havet och det var varmt och skönt och Pirates hamburgare var god. Vi åt lunch i hamnen och sen reste jag till skärgården. Nu har veckoslutet med kräftskiva och soffdrällande plötsligt bara tagit slut och i dag börjar företagarkursen på allvar. Det verkar som om jag får sällskap av kaptenen, vilket är roligt. Gemensamma studier är något nytt för mig, jag, företagsnovisen, kommer att ha stor hjälp av det. Hoppas tidtabellerna nu funkar.

Mamma verkar bättre vad gäller darrningarna, men hennes tassar domnar. Nu har de tomograferat henne igen, i våras såg de något på hennes njure, som de nu ville kolla närmare. Jag förhåller mig neutralt tills jag vet mer.

Mina stora barn har varit på sin pappas bröllop det här veckoslutet. Det lär ha varit en fin fest. Vi fick lite bråttom med ekiperingen i slutet av veckan, men sen förälskade sig min dotter i min laxrosa studentmaräng från -86 och så var den saken klar. Hon var söt som en bakelse i den något "cornyga" klänningen!

Nu ska jag packa.

Cornelia