Jag tänkte att jag skulle skriva ett nytt inlägg sen när allt blivit lite bättre, men det hemska är att det inte blir det. Jo, i stunden kan jag känna ett il av glädje, över barnen, över vänner, människor som finns i verkligheten, men så kastas jag tillbaka i svärtan igen. Ibland känns det som om det är glädjeilen som också släpper in djävlarna. Som att om jag tillåter mig att känna något positivt, genast också gör mig mottaglig för den aktiva tärande sorgen igen, ger den möjlighet att träffa mig med full kraft. Jag hoppas på att de värsta skoven åtminstone ska bli kortare, de har inte tappat i intensitet alls.

Igår brast det när avin för mammalådan kom. Insikten om att jag är ensam vuxen i den här familjen och att möjligheten att dela detta för alltid är förbi, kom till mig i all sin obarmhärtighet. Allt som händer nu, händer ju för sista gången i mitt liv. Så är det bara att vara 39. Det är den sista småbarnstiden jag ska färdas igenom. Ensam. Det är en egen sorg att ta sig igenom. Att bli äldre skulle jag förstås ändå vara tvungen att gå igenom, men allt förstärks så här.

Jag tror att vi är det vi drömmer om, att vår personlighet definieras mycket genom det vi vill med våra liv, det vi strävar efter. Min framtid försvann i och med babyns pappas svek. Nu vet jag inte alls hur livet kommer att bli eller vad jag vill med det. Jag har förlorat mig själv i och med att jag förlorade den framtid som vi planerat tillsammans. Jag förstår nog att livet inte tagit slut, att det finns något där framför, längre fram, men jag känner det inte, litar inte ännu på det. Drömmar och planer är ju aldrig garanterade att gå i uppfyllelse, men när man vågar lita på gemensamma planer ligger det just därför en så stor kraft i dem, att våga tillsammans är så stort.

Säger han igen det han redan sagt mig? Om att äntligen känna sig som sig själv i en annans sällskap, känna sig som en man, om att älska som aldrig förr, att vilja ha familj tillsammans. Det sista kanske det vackraste man kan säga någon. Jag förstod det ju inte. Att det var sanningar som kunde förändras till sin motsats över en natt. Kanske repriser. Jag har aldrig träffat såna människor förut. Har jag vuxit upp i naiv bomull? Jag var inte förberedd. Borde man vara det?

Jag önskar tre månader ska gå fort. Jag tror att jag klarar allt bättre när babyn väl är här, sin egen babyexistens. Jag hoppas hans konstaterade njurfel inte leder till operation, men det kan vi inte veta än. Bara hoppas. Tack alla ni som erbjudit er hjälp och ert stöd, som velat tillföra oss något. Utan er skulle jag inte vara ens så här levande. Jag vill inte bli bitter, det är ett vidrigt tillstånd. Jag ska jobba emot det, jag ska. Men först måste det bli lite bättre, lite mindre hopplöst igen. Det blir det nog. Måste.

Cornelia

PS Som motvikt till bitterheten drar jag ändå lite på mun när jag ser att "SeniorKontakten" annonserar på min sida... Svart humor är också humor.