Mamma mår lite bättre. Ha! Hämtade hem henne från sjukhuset till veckoslutet, vi åkte via apoteket och hon fick en miljon mediciner med sig. Nu tassar hon på där hemma, nöjd över att ha blivit av med sjukhuspyjamasen. Inget vilt litet hundnystan trasslar omkring, vovven är utplacerad hos min far och hans fru, men annars börjar allt vara lite närmare "som vanligt".

Jag lider nästan inte alls av det där berömda dåliga samvetet, som föräldrar antas ha. Förutsättningarna är rätt bra för att kunna umgås med ungarna, jag har fasta arbetstider i perioder och kan flexa. Jag tycker helt enkelt att jag gör så gott jag kan, men funderar förstås ibland på om jag bara är självgod, helt enkelt. Nu, när mamma varit sjuk, har jag för första gången känt mig splittrad på den fronten. Jag har inte varit tillräckligt vare sig med barnen eller hos mamma så mycket som jag skulle ha velat. Dåligt samvete har jag kanske inte ännu heller, men jag känner frustration och irritation för att jag inte lyckats organsiera mig bättre. Jag har fräst och varit ledsen och det har nog gått ut över de små med. Så onödigt.

Jag håller på och renoverar min gamla livshållning, den som var mer som Wulffmorgenthalers skämtteckning med två kameleonter mitt i den grönaste djungeln. Den ena är grön och ser skeptiskt på den andra som är knallröd. Den röda säger kaxigt "Vadå? Varför ska jag alltid ändra mig?"

Att bara vara (lik-)nöjd hela tiden har ingen energi och framåtanda i sig. Jag tycker att det är uppenbart att den som kräver mer av livet och inte drar sig för att våga forma det, också får mer. Mycket handlar om ren attityd och förstås om att man själv måste vara någotlunda medveten om vad det är man är ut efter, allmänt krävande är ingen bra livshållning, den kan halka över i bitterhet riktad mot omständigheterna, ansvaret är alltid någon annanstans. Sen finns ju den njutningsfulla bitterheten också, när man drar sig tillbaka för att med välbehag slicka sina sår, istället för att agera och påverka situationen.

Nåja, nu håller jag på och utvärderar min rödakameleont-inställning. Grönt är ju skönt... Eller?

Min systerson (tre och ett halft), sa till min minsta flickis (snart fem), när de klätt ut sig:

"Vi är roliga prinsessor! Och bestämda."

Jag tror det ska bli min nya livshållning.


Cornelia

Hur ska man regera på att folk hellre röstar på mannen som föreslog att boklån på bibliotek skulle bli avgiftsbelagda, än på partiet som lovade (faktsikt lovade) ordna åldringsvården? Är det ett sötebrödsresultat? Hur som helst har röstningsbeteendet lett till en lite olycklig kombination av populism och högertyngdpunkt. Brrr... Min egen kandidat kom inte in, men toppade listan på dem som nästan gjorde det inom sitt parti. Bra. Det finns flera som tänker som jag. Men sen finns det synbarligen väldigt många som tycker att kändisskap i sig är meriterande för en blivande riksdagsman eller -kvinna, eller framgångar inom idrott. Va? Klart att varken kändisskap eller idrottsframgångar utesluter politiskt engagemang och eventuellt kan man säga att dessa samtliga är personer med ambitioner, men ändå. De värsta stolpskotten verkar till all lycka inte kommit in, men varför ställer man upp sådana?

Viljan att rösta på en säker vinnare har jag också funderat på. Lusten kom hastigt över mig i ett skede men var inte särskilt svår att släcka. Fenomenet fick mig att förstå hur lockande det är att höra till det vinnande laget. Min antidot är följande; ta alltid parti och gör det ärligen. Det är en win-win-situation, eftersom det ju alltid är kul om man vinner, men man vinner lika mycket om man stark står på förlorarens sida. Han eller hon kommer nämligen aldrig att glömma att man ställde upp.

Mamma. Hon blev så dålig igår att jag förde henne till sjukhuset en dag tidigare än planerat. De Hon kunde varken svälja eller spotta och hela halsregionen värkte. Hon sattes i dropp för att få i henne vätska, näring och de mediciner som ingår i behandlingen. Idag ska de sätta i en PEG, så att hon kan inta föda direkt i magen i fortsättningen, medan behandlingen pågår och verkar. Måtte biverkningarna "peaka" snart. Först sen kan det bli bättre.

Cornelia (trött och sockersuktande)

No glamour

Upp halv sju, gröt åt alla, puss&kram åt "avgående" skolbarn, den minsta till dagis, iväg till Vanda ("Var du redan i Kanada?" frågade sjuåringen senare) och dagens första föreställning klockan 10, den nästa klockan 11. Föreställningarna gick bra. Det var en jätteskola med nästan 700 elever, men med fin atmosfär. Sen i racerfart till författarintervjun i centrum. Jag var nervös men det gick vägen. Det är tydligen det där med att lyssna som är cloun när det gäller...ja, allt. Det här var min första författarintervju någonsin. Och jag har haft privilegiet att höra Gunilla Bergström läsa ur sin Bill och Bolla-bok, som är min favorit!

Sen hem via dagis, värma mat från igår (renpasta med lingonsylt), bättra på morgonens smink (vart tar det vägen under dagens lopp?), ungarna i bilen och iväg igen till själva premiären på min pjäs, nu på finska. Allt gick bra igen, min skådis är suverän som bäst och det blev lite skålande pro forma (bilen, bilen) och lite prat och så iväg igen hemåt för att lägga de nu rätt upptrissade valparna. Hemma omelett åt barnen (ingen saga) och lite skruvande på badrumsdörren för att handtaget bara vill hoppa löst och inte alls fungera som handtag.

Nu sitter jag här.Med ingen premiärkänsla alls! En fin gemensam prestation var det, men på grund av omständigheterna (barn, tidig föreställning imorgon) föll de normala teaterriterna bort och utan riter blir man... tom. Inte besviken eller försmådd, bara lite perplex och just...tom. Dagens intressanta insikt för mig, faktsikt.

Eventuellt öppnar jag den fina konjaken till lyxchokladen jag fick som premiärgåva. Eventuellt somnar jag eller ligger i mörkret och stirrar och funderar på hur fiktion alls kan komma till, hur det är möjligt att jag skrivit något användbart tidigare och hur jag ska kunna göra det igen. Det är vad jag har framför mig nu. Bra med någon återkommande rit...

Cornelia

Skutt

Jag har upptäckt att det parti jag troligtvis kommer att rösta på, inte är samma parti som jag skulle bli medlem i, om jag var politsikt orienterad på det sättet. Det hänger ihop med var jag skulle känna mig hemma, vilket inte är samma plats jag skulle använda för en mest effektiv "krigföring". Jag vill ha klara, orubbliga åsikter hos den kandidat och det parti kandidaten företräder. Skulle jag rösta på "mitt parti" är jag inte alls säker på att inte det allmänliberala tänkandet eller det allmänflummiga, skulle röra till det hela till en grumlig å ena sidan-å andra sidan-soppa när det verkligen skulle gälla.
Ja, jag inser ju faran i att dras till det extrema, det är det populister utnyttjat och utnyttjar. Till all lycka känner jag ingen attraktion till det yttersta. Vad jag vill är att rösta lite mera svart-vitt än vad jag tänker, för att vara säker på att inte bli lurad. Förstår någon hur jag tänker?

Extrema rörelser har en funktion, har jag tänkt, de tar i med sådan kraft att utveckligen för samtliga tar ett skutt framåt. Jag tror att militanta feminister (nu använt mer som en bild än som en konkret term) har haft en uppgift när det gäller utveckligen av jämlikheten, till exempel.

Inom konsten har elitistiska skolor påverkat hela sättet att se konst, göra konst. Om man alltid bara är försiktig och mainstream, får man inte saker och ting att hända, vi är i regel alldeles för bekvämlighetsinriktade för att orka utvecklas i något annat än snigelfart.

Barn utvecklas också i skutt och inte i en jämn kontinuitet. Kanske människorreltioner också? Ett (bra) gräl eller annan katastrof, kan vara en milstolpe i en parrelation, både på gott och ont. Allt kan ta slut eller allt kan få ett nytt fokus.

Mamma: Hon mådde underligt bra hela fredagen, lite halvunderligt på lördagen och så på söndagen; pang. Plötsligt stort illamående. Min lilla mamma såg ut som ett olyckligt spökdjur när jag kom till henne igår. Sen blev det sakta lite bättre. Nu avvaktar vi igen.

Ungarna kommer hem idag, alla! Härligt, jag har saknat dem. Med författarintervju, ambassadbesök och premiär på min pjäs (och mamma förstås), allt denna vecka, kommer logistikpusslet att bli avancerat. En vacker dag ska jag utveckla mina erfarenheter till ett dataspel där man får minuspoäng när man glömmer hämta ungen från dagis eller lagar mat utan grönsaker. Men pluspoäng för modiga och kretiva lösningar. Inget kellog's-idylldrivet, liksom.

Vi får se när jag hinner uppdatera min receptspalt, baka brödet så länge. I muffinsform, till exempel.

Cornelia

Borrapport

De målade min mamma som en indian på väg ut i krig, sen hällde de i henne bor som de sjuka cellerna suger i sig och efter det bestrålade de henne utgående från de färgglada beräkningarna de märkt henne med, i en reaktor i Otnäs. Över tio personer var involverade i det hela och hon är den typ femtonde som fått den här behandlingen för cancer i halsregionen i Finland. Det är endast i Finland, Japan, USA och Tyskland man kan få den här behandlingen. Tidigare kunde man bli borbehandlad och bestrålad också i Studsvik i Sverige, men sen blev deras reaktor oacceptabelt dålig och de slutade hela programmet. Vilken massa know how som gått till spillo. För att inte alls nämna de verkliga pateintförlorarna. Imorgon kommer hon hem och sen börjar vi vänta på biverklningarna. Efter påsk är det dags för nästa dos.

Snart är det veckoslut igen.

Cornelia

Ro

Jag har låtit mig slukas av en känsla av ro. "Du eller aldrig" av Malin Kivelä svalde mig och jag bodde i Aijas värld i ett par dagar, trivdes med hennes ensamhet alldeles speciellt. Såna känslor ger inte populärkulturen, man kan inte reda bo i en damtidning. Ödmjukt tack.

Kodin Kuvalehtis telefonförsäljare ringde mig i dag när jag stod vid kryddhyllan i butiken (och distraherade mig till att köpa rosmarin istället för rosépeppar) och hade ett Fantastiskt Erbjudande. Jag sa att jag inte var intresserad och han ville veta varför och fick mig att känna mig som en viktig och framförallt seriös person, när jag deklarerade mina åsikter om KKs underliga präktighet som livshållning. Det blir en rätt intressant kontrast till de djupt missnöjdas och livsstukades klagan på insändarsidan, men ändå.

Förde mamma till sjukhuset idag. Trist i sig, men det där att delta i det praktiska känns viktigt. Besökte henne senare på kvällen igen med en DVD och bok. Nu ska jag försöka hålla mig vaken till23, när jag ska hämta ett barn från skolans filmkväll. Bok=Glass- projektet förser mig för tillfället med Kallocain.

Cornelia (vinkar trött)

Jag klarade tidningshyllan idag. Men igår besudlade jag mitt sinne med annan ytlig litteratur, Cecilia Rees' "De försvunna". Det var inte frivilligt även om jag får skylla mig själv. Eftersom jag inte tycker att mina barn läser tillräckligt, har jag infört ett belöningssystem. När barnet läst en valfri kapitelbok läser jag den och sen går vi på tumanhand på glass och diskuterar innehållet. Det är min tolvåriga tös som fått tag på "De försvunna". I och för sig blir det intressant att diskutera varför jag tycker boken är bara strunt och i och för sig är det bra att intressera sig för att försöka formulera den känslan i begripliga ord. Problemet med den här sortens böcker är att de, precis som Kitty-böckerna jag älskade i de tidiga tonåren och tidigare, saknar handling och beskrivningar som skulle ge karaktärerna något djup. Faktum är att karaktärerna inte ens är riktiga karaktärer. De är skisser av skisser av skisser av personer. Det är inte en möjligt att ge en sådan dimmfigur djup. Någon sa att tv-serien "The Bold..." är befolkad av personer som avsiktligen ingenting uttrycker med sina ansikten, för att var och en ska få projicera sina egna förhoppningar och farhågor på "karaktärerna". Kanske fungerar formellitteratur för prepubertala på samma sätt?

Egentligen borde jag skriva på min pjäs nu. Men jag sölar och gonar mig lite i vetskapen om ett veckoslut utan familjeförhinder. Jag kan dricka mitt kaffe nu och strunta i att jag inte kommer att somna och istället skriva sen. Om John Blund igen missar mitt sovrum. Jag har sovit uruselt den senaste månaden och nu fått medicin, men jag blir så groggy av den att jag inte vill ta den.

Mammarapport; på tisdagen tar de in henne och behandlar henne på onsdagen. På fredagen kommer hon hem. Sen ska vi se igen.

Dagens gärning; demonstration för konstnärers och forskares socialskydd. Riksdagshusets trappa blev full. De som lever enbart på royaltyn samlar inga pensionspoäng, det samma gäller personer som får arbetsstipendium. Arbetslös kan en författare till exempel inte vara eftersom han eller hon anses kunna sysselsätta sig själv. Det som gör mig argast är den uppenbara godtyckligheten Fpa utövar. När bostadsbidrag och barndagvårdsavgifter ska beräknas anses ett arbetsstipendium vara inkomst. Okej. Men sen när sjukpenning eller moderskapsersättning ska beräknas på samma inkomstperiod, så räknas plötsligt inte stipendiet som inkomst! Que?!

fräser Cornelia

Yta

Jag gillar popoulärkultur, speciellt vecko- och damtidningar, men på sista tiden har det blivit för mycket tidningar och för lite litteratur. Jag är inte speciellt förtjust i modemagasin, jag gillar mer pragmatiska tidsskrifter. Till mina nyaste bekantskaper hör tidningen "Gör det själv". Jag visste faktiskt inte att det finns så många tidningar riktade till herrar, utan att vara herrtidningar. I jämlikhetens namn kan väl vem som helst vara intresserad av renovering, byggnation, praktiskt båtägande etc... men om man ser på annonserna, ser man att män är den största förmodade läsargruppen. "Gör det själv" är så bra layad att den tilltalar också mig, som inte har någon erfarenhet av hammare&spik, utöver vad nu ett vanligt hushåll kräver (kände mig rätt omnipotent igår när jag rensade stoppet ur tvättmaskinen). Men man kan få strömsöångest också när rivandet av en mellanvägg entusiastiskt beskrivs som "något vem som helst kan utföra!" Först tänker jag "Jaha ja, det kanske stämmer" och börjar se mig omkring efter onödiga mellanväggar, i sig en onödig aktivitet i en hyreslägenhet. Sen kommer tvivlen "hmmm, det verkar kanske ändå lite svårt..." och till sist insikten "Nej, det går inte! Det är inte något jag har kapacitet att göra ens om jag skulle få och vilja det!" Ibland blir jag allvarligt oroad över att jag är så lätt att entusiasmera... Jag måste komma ihåg att inte läsa uppviglande texter när jag nyligen druckt kaffe, kaffe får mig att tända på alla idér.

Damtidningarna håller mig samhälleligt á jour, men när konsumtionen av populärkultur blir för bulimistisk, tär det på djupseendet. Nu har jag villigt låtit mig förföras av diverse telefonförsäljare med Fantastiska Prenumerationserbjudanden, mycket för att de blir så paffa när man säger "okej" mitt i deras maknadsföringskanonad och en gång för att jag ville ha kimonon som hörde till erbjudandet. Det här har lett till för många tidningar. Jag hinner knappt läsa dem innan nästa bunt trillar ner genom luckan, av någon anledning är torsdagen en tidningsdag för många utgivare. Det betyder att jag inte hunnit läsa tillräckligt med böcker och nu känner jag mig ihålig. Ihålighet är ingen bra känsla när man just ska börja skriva en pjäs, så jag måste åtgärda det. Jag har redan stoppat en prenumeration, men populärkultursbulimikern vet att det bara är en kosmetisk åtgärd. Nästa steg blir att blunda när jag går förbi tidningshyllan i snabbköpet.


Ytliga&ihåliga hälsningar, Cornelia