Bara en liten isbjörn hemma detta veckoslut, de andra valparna hos sina pappor. Jag fick hushållet städat igår men inte av socialen som utlovat utan av egen kraft. Socialen har alltså beviljat mig avgiftsbelagt men inkomstrelaterat "Tidigt stöd och hemservice för barnfamiljer", detta efter behovsprövning,vilket betyder att teamledaren var på besök och fann mig vara berättigad. Sen fick jag städhjälp en gång i veckan i slutet av graviditeten, ingen professionell städning, mer betoning på just hjälp och upprätthållande. Men när "teamet" hade manfall (sjuka arbetare och arbetare med sjuka barn) föll vår familj bort flera veckor i sträck. När isbjörnsungen kom fick jag hjälp med att få sexåringen till förskolan om morgnarna. Det fungerar sisådär, kvällen innan kan det komma bud att det tyvärr inte lyckas nästa morgon. Nå, det är ju förskola och inte obligatoriskt, men ändå.
Nu har teamet bytt ledare och jag fått nya besked; städhjälp kan ej längre ges och borde aldrig ha getts! Teammedlem kan komma och städa MED mig men inte FÖR mig. När en sådan dök upp här förra veckan hade jag inte sovit alls och frågade hur vi nu skulle göra, klockan åtta på morgonen, för vad jag behövde var sömn eller åtminstone frukost innan jag kunde börja göra något. Fröken Snäll Blondin hade ingen handlingsmodell för denna förbluffande originella situation. Resultatet var att hon gick. När jag senare pratade med teamledaren (låter som Robinson eller något...)blev jag informerad om att detta var helt korrekt handlat och att socialarbetaren nog kunde vakta isbjörnen medan jag städade, men att städa ensam skulle inte komma på fråga ever again. Det tidiga stödet staden erbjuder är alltså barnvakt av två månader gammal, heltidsammad baby när mamman städar. Och det här kallar de skräddarsytt! För vem? Dem?
När vi var på barnkliniken försökte socialsköterskan där få lite fart på "teamet" men inte heller hon rår på PRINCIPER. Nu senast blev rådgivnings-saara upprörd över situationen och lovade försöka åtgärda problemet. Jag är i vanliga fall specialist på att klaga på missförhållanden av det här slaget, en riktig plåga, men nu i egen sak orkar jag inte, märker jag. Här tar krafterna slut.Varför är socialarbetare annars just snälla flickor? De måste ju kunna handskas med alldeles förfärliga situationer också, de borde hellre vara lite ishockeyspelare.
Själva idén med det tidiga stödet är fiffigt och det blir förstås billigare att stämma i bäcken än i ån också rent ekonomiskt, men sen slår de krokben för sig själva och envisas med att erbjuda service jag inte behöver. Och allvarligt talat, fröken Snäll Blondin ska nog ha något extra att komma med om hon ska vara "stöd i föräldraskapet" för en fembarnsmamma eller vem som helst med lite praktisk erfarenhet. Jag menar inte alls att jag skulle vara fullärd som mamma, tvärtom har jag kunnat konstatera att det är av nöden att ha ett öppet sinne, att det är femte babyn i raden för mig betyder också ibland att jag per automatik för femte gången gör exakt samma dumhet...
Men mitt liv som alltså består av praktiska bekymmer och ensamt förälderskap och en baby med magont av profylaxen (trodde den här nya var bättre!) består också ibland av vuxensällskap och rentav champagne, som igår. Kontrastrikt så det förslår... Passar mig!
Cornelia
söndag 26 april 2009
fredag 24 april 2009
Spel och kärlek
Vad är det med min karma? Jag har haft så mycket kalleankaotur på senaste tiden att jag inte ens orkar bli hysterisk längre. Tänkte kurva in på Bauhaus efter ett besök i västra Nyland i kväll, men upptäckte att jag glömt plånboken hos Frida och ryggsäcken och allt och det suckade jag nu bara åt och Frida lovade åtgärda det hela på ett smidigt sätt, men när bilen sen gurglade till och stannade blev jag missmodig på allvar. Ringde två av tre isbjörnsgudfäder (bilskrället borde ha ha egna faddrar!) men ingendera kunde riktigt hjälpa mig just då, så jag satte mig i baksätet, matade isbjörnen och undrade vad sjutton jag skulle ta mig till.
Hela gårdagen gick åt till att känna obehag över att Fader Okänd skickat en jurist på barnatillsyningsmannen-kvinnan. De rapporterade till mig, de har ju tystnadsplikt gällande mina angelägenheter, så det förblev oklart vad han riktigt strävar efter. Juristen är en gammal räv som nog vet vad som gäller i familjerättsliga ärenden, men om nu någon vill betala för tjänster som inte kan leda till något, så är det ju hans sak. Det har säkert juristen förklarat för kunden. Men obehagligt är det och nu hoppas jag verkligen att det inte är just det som är syftet.
Men det hade jag redan skakat av mig när bilen gurglade till och dog. Varför gör bilar så?!? Sen, när jag ammat färdigt, lirkat in isbjörnen i bilstolen, dragit ett djupt andetag och gjorde ett nytt försök, startade den igen med sitt vanliga vroooum och låtsades att den aldrig någonsin rullat in i dödsskuggans dal. "Me? Never!" Que? Favoritmustaschen har lovat ta sig en titt vid tillfälle. Hoppas den håller ihop tills dess. Jag tycker allt att jag är lite duktig som inte steg ur bilen och började stortjuta där på parkeringsplatsen, jag hade en sådan impuls, jag medger, men jag motade den moget. Jag sparar sammanbrottet till en annan dag...
Jag har aldrig haft tur i spel och när det gäller kärlek... se tidigare inlägg. Men jag har aldrig varit så oturförföljd som jag är nu, får man någon kompensation för det inom något annat livsområde? Får man t.ex äntligen se sin första "följare" i rutan till vänster äntligen?
Undrar Cornelia hoppfullt
Hela gårdagen gick åt till att känna obehag över att Fader Okänd skickat en jurist på barnatillsyningsmannen-kvinnan. De rapporterade till mig, de har ju tystnadsplikt gällande mina angelägenheter, så det förblev oklart vad han riktigt strävar efter. Juristen är en gammal räv som nog vet vad som gäller i familjerättsliga ärenden, men om nu någon vill betala för tjänster som inte kan leda till något, så är det ju hans sak. Det har säkert juristen förklarat för kunden. Men obehagligt är det och nu hoppas jag verkligen att det inte är just det som är syftet.
Men det hade jag redan skakat av mig när bilen gurglade till och dog. Varför gör bilar så?!? Sen, när jag ammat färdigt, lirkat in isbjörnen i bilstolen, dragit ett djupt andetag och gjorde ett nytt försök, startade den igen med sitt vanliga vroooum och låtsades att den aldrig någonsin rullat in i dödsskuggans dal. "Me? Never!" Que? Favoritmustaschen har lovat ta sig en titt vid tillfälle. Hoppas den håller ihop tills dess. Jag tycker allt att jag är lite duktig som inte steg ur bilen och började stortjuta där på parkeringsplatsen, jag hade en sådan impuls, jag medger, men jag motade den moget. Jag sparar sammanbrottet till en annan dag...
Jag har aldrig haft tur i spel och när det gäller kärlek... se tidigare inlägg. Men jag har aldrig varit så oturförföljd som jag är nu, får man någon kompensation för det inom något annat livsområde? Får man t.ex äntligen se sin första "följare" i rutan till vänster äntligen?
Undrar Cornelia hoppfullt
söndag 19 april 2009
Han svalde sin medicin utan knot! Nitrofurantoinpulver är vad han hädanefter slickar i sig dagligen, utblandat med Deetipat, det d-vitaminpreparat som smakar sött och därför kan kamouflera preparatets egentliga karaktär av... hmm... vad brukar det finnas i elixir; ormögon, fladdermusvingar och mustarmar? Jag känner mig som värsta knarklangaren när jag tar fram ett av de hundra små kuverten innehållande ett gulaktigt pulver på 7 milligram per kuvert och börjar pyssla.
Min snälle far är på väg hitåt med mina sommardäck, det är en lättnad att slippa tänka själv på sådant. Tänkte bjuda honom på renskavspasta. Med lingon. Mest för att det blir så snyggt med spenattagliatellen.
Ruffa får det bara inte in i sin ludna strömlinjeformade skalle att isbjörnsungen inte kan kasta boll. Eller så är hon en obotlig optimist "Kanske han lärt sig sen igår? (sen för två minuter sen...) Bäst att prova!"
Funderar på retsamhet. Vi har en starkfamiljetradition av att retas med varandra, min syster och jag brukar reta min mamma, jag brukar roa mig på bekostnad av mina barn och de brukar sannerligen ha roligt åt mig. Elak får man inte vara, elakhet tagen för kvickhet (av utövaren själv) är hemsk, man får aldrig röra ömma punkter men övertramp sker ju ibland förstås. Kanske inte när det gäller retsamheten, egentligen, men graden av råhet. Eller det kan uppfattas så. Svågern satte en gång i halsen när jag trött på något barns knarrande och marrande vid matbordet hos min mamma till slut röt "Var glad att du inte cancer!" . Kanske var det lite på gränsen... Mina barn retas nog hemskt ömt med mig. Att jag tjutit för allt efter förlossningen har jag fått höra om "Mamma, titta inte nu, det kan bli för hemskt för dig!" gällande TV och äldsta sonen har Elvis' "In the Ghetto" som ringsignal för mig. Jag börar gråta som en fontän när han börjar med
As the snow flies
On a cold and gray Chicago mornin'
A poor little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries
'cause if there's one thing that she don't need
it's another hungry mouth to feed
In the ghetto
Och sen ännu värre
Then one night in desperation
a young man breaks away
He buys a gun, steals a car,
tries to run, but he don't get far
And his mama cries
As a crowd gathers 'round an angry young man
face down on the street with a gun in his hand
In the ghetto
As her young man dies,
on a cold and gray Chicago mornin',
another little baby child is born
In the ghetto
Yes; "and his mama cries" verkligen! Vad sjutton, jag gråter ju genom hela sången.
Att jag inte sjunger rent, fast jag sjungit samma sånger som kvällssång i en evighet, har också kommenterats "Men mamma, det hör till. Att du sjunger falskt." Av någon anledning har jag ändå begåvats med musikaliska barn.
Ett visst mått av retsamhet är en förutsättning för flirt, tror jag. På tidigare nämna dejtingsajt (härlig stavning, eller hur?) har man kringgått detta genom att ha en flirtknapp för annonsörerna att trycka på. Tryck, tryck = Jag flirtar. Lite ingenjörsmässigt... Bara form, inget innehåll.
Tryck, tryck!
Cornelia
lördag 18 april 2009
Ruffa (damen med mustasch, ursäkta suddet) fick upp fjortonåringen före klockan 12! Hon lade sig vid tösens dörr och nosade så intensivt i dörrspringan, att flickan sögs upp ur i sin säng av luftdraget. Jag är helt säker på att det var så det gick till.
Med ett så här stort urval barn, blir det tydligt att en del helt enkelt är kvällsmänniskor medan andra är morgonditon. Den här somnar aldrig i tid och eftersom hon någon gång måste få sin vila, brukar jag låta henne sova till 12 på veckosluten, helt emot alla rekommendationer. Men nu blev hon alltså uppsugen.
Isbjörnsungen (unge herrn utan mustasch) tittar på hundleksaken och gissar vad som snart händer. Pälsmissilen i antågande.
Såg "A beautiful mind" igår igen. En kommentar om att inse sina hallunicationer fick mig fundersam; att det måste vara vidrigt att inte bara förlora något man haft, utan att fölora något man aldrig haft. Just så har ibland min havererade relation känts. Det var därför verkligheten blev så skör.
Vi är på tremanhand idag, äldsta tösen, isbjörnen och jag. Småflickisarna hos sin far och äldsta sonen på utbildningsläger för FSTs eventuella framtida ungdomsarbetare. Ersättningen de får, OM de får ett uppdrag, gränsar till lön för slavarbete vilket motiveras med att erfarenheten i sig är lön.Jag är inte så förtjust i det, men samtidigt vet jag att jag skulle ha älskat att få ta del i något sånt här när jag var i samma ålder. Huvudstadspriviligerier... I min forna hemstad fanns det inga slavarvoden att bli upprörd över. Förmodligen skulle jag fast ha betalat för att få göra något motsvarande...
Nu ska vi pallra oss till apotek och butik, det förra för att få isbjörnens nya profylaktiska medicin, ett pulver som ska blandas ut och som lär ska smaka så illa att de små patienterna inte vill ta det. Men den förra vi hade fungerade ju inte, så vi har inget val, säger urolog Taskinen. Ja, han heter så. Till butiken ska vi också för mammas skull. Hon mår fortsättningsvis dåligt, var till läkaren igår som gav henne muskelrelaxanter. Som hon kastade upp. Åtminstone den första satsen. Hon har hostat ont i lungan åt sig, så hon knappt fick andan men -förlåt mamma, men jag kan inte motstå det här! -förstod att om det blir verkligen illa att hon måste ringa 118. Det var ju bra att hon verbaliserade det... Mamma, det är ett, ett, TVÅ! Frågan är om man alls ska läsa sin dotters blogg, hm? Kram på dig.
Cornelia
onsdag 15 april 2009
Hundrapport
Den är helt otrolig, mammas tax, den kan inte sluta leka. "Sällskapsdjur" betyder att hon kräver sällskap, inte att hon skulle vara det, har jag märkt. Ruffa, som hon heter, våldsleker med en, tränger in sin våtsliskiga boll mellan ryggstödet och ryggen på en och sätter sig bredvid med en först pockande uppsyn som övergår i ett plågat kvidande för att kulminera i ett gällt skall som skär genom märg och ben. Om jag bara rör vid bollen, plockar den ur svanken och lägger den på golvet aldrig så varsamt, har jag förlorat och Ruffa anser att jag härmed gått med på att leka med henne (någotslags hundjuridik, tecknet för ingånget avtal) och så fortsätter det till man låser in bollen någonstans, helst i mikron som tydligen är så lufttät att vovven inte riktigt kan placera luktkällan längre och därmed lugnar sig. Före det hinner hon trakassera alla som befinner sig i lägenheten. Hoppfullt lägger hon också sin boll i isbjörnsungens sitter...
När man sen ibland faller till föga och helt enkelt har tid och möjlighet att leka med henne, har hon en lustig benägenhet att efter att hon fångat bollen, helst i luften, hon är en riktig hundakrobat, ska följa luktspåret som bollen gjort, då den studsat mot en vägg, en bokhylla eller något motsvarande. Hon ställer sig på bakbenen och går (ja, verkligen, på två ben!) omkring ljudligt snusande mot platser där bollen nuddat på sin ballistiska bana. Skulle jag ha tid skulle jag lära henne att göra sitt lilla dansnummer på befallning (det kanske inte ens skulle ta så hemskt lång tid, så duktig är hon) man kunde säga "Balett!" och hon skulle göra några piruetter. Skulle damen inte vara söt som en leksakshund och funtad som en kelen boa i päls (vilket kan bli lite mycket ibland) skulle man inte stå ut! Att hon ger isbjörnen en bekymrad slick om han låter olycklig räknas också till hennes sympatiska drag.
Rent praktiskt omvårdsmässigt tar storisarna hand om utgåendet och matandet, så jag ska inte klaga. Ibland oroar jag mig för att de måste delta alltför mycket i allt här hemma. Det fungerar ju inte bara annars, så det är inte någon option utan faktsikt ett obligatorium. Nå, de kommer inte att vara helt tappade när det gäller att skapa egna liv en vacker dag, kan jag ju alltid trösta mig med. Och jag tror ju nog också att enbart engagemang kan leda till lycka, det vill säga att om man inte ha omsorg om något så kan man heller inte inse värdet på det. Försöker aktivt komma ihåg att tacka dem för den insats de gör, även om den ofta är kopplad till måndaspengen, tror det är viktigt att känna att man blir sedd, även om det är vardagliga uppgifter som ska utföras. Själv blir jag ju också alltid glad om någon unge utrycker ett gillande vid middagsbordet. Motsatsen är grimasen som följer på ett jakande svar på frågan "Är det ingefära i det här?"
Annars har jag varit ute på lunch idag, igen i vuxensällskap, wow! Och gårdagens arbetsmöte gick bra det med, kom plötsligt ihåg att jag har en jobbpersonlighet också, blev allt lite inspirerad och utmanad.
Det är sol! Tar ut isbjörnen på balkongen.
Cornelia
När man sen ibland faller till föga och helt enkelt har tid och möjlighet att leka med henne, har hon en lustig benägenhet att efter att hon fångat bollen, helst i luften, hon är en riktig hundakrobat, ska följa luktspåret som bollen gjort, då den studsat mot en vägg, en bokhylla eller något motsvarande. Hon ställer sig på bakbenen och går (ja, verkligen, på två ben!) omkring ljudligt snusande mot platser där bollen nuddat på sin ballistiska bana. Skulle jag ha tid skulle jag lära henne att göra sitt lilla dansnummer på befallning (det kanske inte ens skulle ta så hemskt lång tid, så duktig är hon) man kunde säga "Balett!" och hon skulle göra några piruetter. Skulle damen inte vara söt som en leksakshund och funtad som en kelen boa i päls (vilket kan bli lite mycket ibland) skulle man inte stå ut! Att hon ger isbjörnen en bekymrad slick om han låter olycklig räknas också till hennes sympatiska drag.
Rent praktiskt omvårdsmässigt tar storisarna hand om utgåendet och matandet, så jag ska inte klaga. Ibland oroar jag mig för att de måste delta alltför mycket i allt här hemma. Det fungerar ju inte bara annars, så det är inte någon option utan faktsikt ett obligatorium. Nå, de kommer inte att vara helt tappade när det gäller att skapa egna liv en vacker dag, kan jag ju alltid trösta mig med. Och jag tror ju nog också att enbart engagemang kan leda till lycka, det vill säga att om man inte ha omsorg om något så kan man heller inte inse värdet på det. Försöker aktivt komma ihåg att tacka dem för den insats de gör, även om den ofta är kopplad till måndaspengen, tror det är viktigt att känna att man blir sedd, även om det är vardagliga uppgifter som ska utföras. Själv blir jag ju också alltid glad om någon unge utrycker ett gillande vid middagsbordet. Motsatsen är grimasen som följer på ett jakande svar på frågan "Är det ingefära i det här?"
Annars har jag varit ute på lunch idag, igen i vuxensällskap, wow! Och gårdagens arbetsmöte gick bra det med, kom plötsligt ihåg att jag har en jobbpersonlighet också, blev allt lite inspirerad och utmanad.
Det är sol! Tar ut isbjörnen på balkongen.
Cornelia
måndag 13 april 2009
Det blev en pyjamaspåsk! Ja, jag var besviken! Jag ville träffa vuxna människor också! Men fjortisen kastade upp en gång till och systern med familj vågade inte komma och mamma blev helt otroligt sjuk i vår gamla använda och återanvända maginfluensa, så vi kan verkligen konstatera att det inte finns någon rättvisa i livet. Som hon hjälpt oss. Nu bor hennes tax tillfälligt här. Men jag måste säga att ungarna har varit ovanligt rara, så kanske var det just vad vi behövde. Vad vi inte behövde var ett nytt lusangrepp (Tack nu räcker det verkligen!) och inte var jag så road av att batteriet gått slut på bilen, när jag hastigt, hastigt mellan isbjörnsmålen skulle iväg till mamma för att titta till henne och göra lite kaninbestyr inför påsken. Men goda grannar räddade mig (igen) från ett nervsammanbrott (och barnen från en upprörande kinderäggslös påsk).
När det gäller matlagning har jag en helt ny struktur; jag påbörjar maträtten, sen skriker isbjörnsungen av hunger och något barn får ta över matlagningen. Det är säkert mycket pedagogiskt. Hittills har "jag" lagat både pannbiff och bakat lime- cheesecake enligt detta system. Fårfilén marinerade jag lite håglöst med rosmarin, balsamico, olja och vitlök och den blev helt okej. Ugnspotatisen och kaffe-spenatsåsen också. Nuförtiden kan jag inte baka en potatis utan att tänka på statsministerns preferenser och om nu någon man sänder ut torrhetsvibbar, så han, vilket inte bidrar positivt till upplevelsen av nämnda rätt. Men det blev helt bra. Fast jag äter allt snabbt som en utsvulten hund och oftast med en hand eftersom isbjörnen ligger på den andra. (Ungarna har bättre bordsskick efter åratal av dressyr; "Ta ner ambågarna!" väst mellan tänderna, men bara hemma, när man äter ute vill man ju låtsas som bordssmidigheten är medfödd. Ha- ha!)
Till det intressanta under påskhelgen hör ett besök på en dejtingsajt. Allt är kul en gång, nåja, kanske inte männen som poserar i läderbyxor och envist skickar chattinbjudningar tills man kallsvettig klickar på "Blockera profil", men nog "Tråkig bonde från Västnyland" och "Aikuisten oikeesti" (ny spyr Frida, jag vet) från Åboland. Det är intressant att de finns. De bilder folk (män) publicerar på sig själva är också talande och på något sätt förstår jag att karatekan från östra Finland är singel fortfarande, för han är på riktigt bara intresserad av att ge ut olika karatefoton på sig själv in action ("Titta det ser ut som jag flyger!"). Var ska han hitta en kvinna åt sig? Vad ska han göra med henne? Titta på mer bilder av honom? Och varför vill en del män se så kriminella ut som möjligt på sina profilbilder? Det uppenbara svaret är förstås att de är det, och inte kan hjälpa hur de ser ut, men det är också möjligt att de försöker appellera till kvinnor som attraheras av "farlighet". De som innan de skrivit "hej" berättar allt om sin... utrustning är ett kapitel för sig. (Har det någonsin fungerat som pick up line?!?!) sen finns de cyniska och bittra och de gifta på "äventyr". (Blockera, blockera, blockera!) Och då har jag alltså ingen bild på mig i min profil. De flesta skjuter på allt som rör sig. Men kanske finns där också helt möjliga kontakter. Kanske. Det är inte omöjligt.
Orsaken till detta besök var att jag som vanligt läste kontaktannonser i fredagstidningen och kunde konstatera att den enda som meddelade att han var barnvänligt inställde också berättade att han satt i fängelse. Hjälp! Fast om någon verkligen explicit skulle söka en fembarnsmamma, skulle jag nog också bli spooked, allvarligt spooked. Egentligen borde jag kanske söka mig till något annat forum (Seniorkontakten brukar ju annonsera här på bloggen! :)) där tonvikten faktiskt är på "kontakt" inte på romantik, amorösa äventyr och äktenskap, "kontakt" är allt jag pallar och behöver. Annars inskränker sig min vuxenkontakt till att se gårdskarlen på håll i bland och programledarna på TV- shop.
Imorgon ska jag faktiskt träffa en arbetsrelaterad vuxen. Det är ett projekt som ska initieras och jag är en aning orolig över att inte vara riktigt på mitt skarpaste, men ah, vad det blir roligt med omväxling!
Och jag hade måndagsbesök, Frida! Det var som alltid upplyftande att träffa dig!
Cornelia
Cornelia
När det gäller matlagning har jag en helt ny struktur; jag påbörjar maträtten, sen skriker isbjörnsungen av hunger och något barn får ta över matlagningen. Det är säkert mycket pedagogiskt. Hittills har "jag" lagat både pannbiff och bakat lime- cheesecake enligt detta system. Fårfilén marinerade jag lite håglöst med rosmarin, balsamico, olja och vitlök och den blev helt okej. Ugnspotatisen och kaffe-spenatsåsen också. Nuförtiden kan jag inte baka en potatis utan att tänka på statsministerns preferenser och om nu någon man sänder ut torrhetsvibbar, så han, vilket inte bidrar positivt till upplevelsen av nämnda rätt. Men det blev helt bra. Fast jag äter allt snabbt som en utsvulten hund och oftast med en hand eftersom isbjörnen ligger på den andra. (Ungarna har bättre bordsskick efter åratal av dressyr; "Ta ner ambågarna!" väst mellan tänderna, men bara hemma, när man äter ute vill man ju låtsas som bordssmidigheten är medfödd. Ha- ha!)
Till det intressanta under påskhelgen hör ett besök på en dejtingsajt. Allt är kul en gång, nåja, kanske inte männen som poserar i läderbyxor och envist skickar chattinbjudningar tills man kallsvettig klickar på "Blockera profil", men nog "Tråkig bonde från Västnyland" och "Aikuisten oikeesti" (ny spyr Frida, jag vet) från Åboland. Det är intressant att de finns. De bilder folk (män) publicerar på sig själva är också talande och på något sätt förstår jag att karatekan från östra Finland är singel fortfarande, för han är på riktigt bara intresserad av att ge ut olika karatefoton på sig själv in action ("Titta det ser ut som jag flyger!"). Var ska han hitta en kvinna åt sig? Vad ska han göra med henne? Titta på mer bilder av honom? Och varför vill en del män se så kriminella ut som möjligt på sina profilbilder? Det uppenbara svaret är förstås att de är det, och inte kan hjälpa hur de ser ut, men det är också möjligt att de försöker appellera till kvinnor som attraheras av "farlighet". De som innan de skrivit "hej" berättar allt om sin... utrustning är ett kapitel för sig. (Har det någonsin fungerat som pick up line?!?!) sen finns de cyniska och bittra och de gifta på "äventyr". (Blockera, blockera, blockera!) Och då har jag alltså ingen bild på mig i min profil. De flesta skjuter på allt som rör sig. Men kanske finns där också helt möjliga kontakter. Kanske. Det är inte omöjligt.
Orsaken till detta besök var att jag som vanligt läste kontaktannonser i fredagstidningen och kunde konstatera att den enda som meddelade att han var barnvänligt inställde också berättade att han satt i fängelse. Hjälp! Fast om någon verkligen explicit skulle söka en fembarnsmamma, skulle jag nog också bli spooked, allvarligt spooked. Egentligen borde jag kanske söka mig till något annat forum (Seniorkontakten brukar ju annonsera här på bloggen! :)) där tonvikten faktiskt är på "kontakt" inte på romantik, amorösa äventyr och äktenskap, "kontakt" är allt jag pallar och behöver. Annars inskränker sig min vuxenkontakt till att se gårdskarlen på håll i bland och programledarna på TV- shop.
Imorgon ska jag faktiskt träffa en arbetsrelaterad vuxen. Det är ett projekt som ska initieras och jag är en aning orolig över att inte vara riktigt på mitt skarpaste, men ah, vad det blir roligt med omväxling!
Och jag hade måndagsbesök, Frida! Det var som alltid upplyftande att träffa dig!
Cornelia
Cornelia
fredag 10 april 2009
Räknas spysjuka till obehagligheter som inte skulle behöva ske just nu...? Den maginfluensan hörde inte att den inte var välkommen (Tack det räcker!!!) och det var inte så farligt, faktiskt. Mest synd var det om 14-åringen som inte hann till badrummet i tid utan kastade upp i vardagsrummet. Ja och sen var det ju nog lite synd om mig också. Kollade för säkerhetsskull med barnkliniken om en eventuell smitta skulle vara extraskadlig för en nyutskriven isbjörnsunge, men det kunde man inte sia om ännu, sa de, och det räcker som lugnande besked för mig. Förkyld är han, men inte spysjuk.
Balkongsäsongen är härmed invigd! Vi klippte band och allt. Det var en god idé att glasa in den. Intressant nog fanns det en skillnad på hela 1000€ mellan de två offertar jag fick in. De flesta firmor svarade inte ens. Kan inte vara såå dåliga tider ännu. Fast vi ofta klagar på att vi lever och bor för trångt, så tycker vi ändå om att tränga ihop oss på balkongen och äta kex och dricka saft (jag vin, faktiskt! Kände mig riktigt vuxen...). Efter bastuturen (isbjörnsungen sov snällt under övervakning av storebror) var det fint att sitta där.
Men det här långfredagsvädret inbjuder kanske inte till fler sitsar där just nu. Var är solen? Jag vill ha vår nu!
Cornelia
tisdag 7 april 2009
Så hastigt det kan gå!
På lördagen tyckte jag isbjörnsungen verkade lite varm, vi mätte febern, ringde hälsoinformationen och fick anvisningen att ta oss till barnkliniken. På nolltid hade isbjörnsungen kanyl i huvudet, dropp och var inlagd med konstaterad urininfektion och en feber på stigande.
Jag har aldrig varit så orolig för ett barns akuta hälsa, aldrig så ifrån mig och ensam om en sådan oro. Jag meddelade den biologiske fadern om läget, bad honom verkligen komma, så illa såg det ut, men det ville han inte. "Var själv lite dålig". Isbjörnsungen hade så ont, både av att kissa och av infektionen som sådan, man kunde inte peta på honom utan att han skrek och allt var förfärligt samtidigt som jag förstås var tacksam över att vara där på sjukhuset. De sa att det var bra att vi kommit så i tid. Det var ganska mycket en slump, jag hade ingen aning om att det skulle bli så allvarligt, egentligen skulle jag nog ha väntat lite till, vad är nu lite feber, liksom och själv var jag också förkyld, så jag var verkligen inte orolig till en början. Mest funderade jag på hur vi skulle få maten handlad innan butiken stängde. Det och allt annat glömde jag hastigt bort, där jag satt och vakade vid min son, räddare än någonsin. Jag kände hur tillvaron började vara alltför skör och min syster kom och var med oss. Hela tiden visste jag också att jag hade hela mitt nätverk i startgroparna och att mamma var hemma med de andra fyra gjorde att jag inte akut behövde bekymra mig om dem. Älskade familj, käraste vänner!
Nattens febertoppar var mycket skrämmande, men sen började antibiotikan ta på infektionen och följande dag på eftermiddagen fick jag igen en klar blick, inte en febersuddig, färgad av smärta, av min lille. Han var tillbaka, liksom. Började äta igen, blev mer och mer sig själv.
Den andra natten på madrassen på golvet vid hans säng fick jag sova lite själv också, fick en halv insomningstablett, jag var alldeles slutkörd och på helt otroliga varv samtidigt. Sömn är fantastiskt. Måndagen var redan mänsklig. Favoritmustaschen kom från skärgården enkom för att se sin gudson, satt där med barnet i famnen ett bra tag innan han åkte tillbaka igen och det gjorde mig så varm om hjärtat, Sophia L. dök förstås upp liksom alla andra vänner i närheten, pappa ringde flera gånger. Min vän Ally skulle hämta vindruvor men hade visst länsat en hel fruktbutik och dessutom fick vi hennes sons avlagda ljuvligheter till mjukisoveraller. Vi blev verkligen "love bombade"...
Personalen på ett sådan här ställe är något alldeles extra. De som valt att jobba med barn har något särskilt. Att spendera tid på dessa avdelningar på barnkliniken gör vem som helst, speciellt en medförälder, rätt tyst och respektfylld och bara lättad över att finnas i närheten av denna expertis och medicinska omsorg. Vart man ser, tappra barn, arga, förkrossade barn som skriker ut sin smärta, föräldrar som kämpar till det yttersta för att hålla ihop i sin hjälplöshet samtidigt som bara det faktum att de är där, finns i närheten av sitt barn, betyder allt. Det är ens primära uppgift som förälder, att finnas till hands. Så tydligt det kan bli ibland.
Nu är vi hemma igen, kanylen togs bort idag och vi kan börja dosera medicin oralt. Och nu dråsar resten av barnen hem! Nu får det inte hända något obehagligt genast igen! Tack det räcker! som vi brukar säga, Frida och jag.
Cornelia
Jag har aldrig varit så orolig för ett barns akuta hälsa, aldrig så ifrån mig och ensam om en sådan oro. Jag meddelade den biologiske fadern om läget, bad honom verkligen komma, så illa såg det ut, men det ville han inte. "Var själv lite dålig". Isbjörnsungen hade så ont, både av att kissa och av infektionen som sådan, man kunde inte peta på honom utan att han skrek och allt var förfärligt samtidigt som jag förstås var tacksam över att vara där på sjukhuset. De sa att det var bra att vi kommit så i tid. Det var ganska mycket en slump, jag hade ingen aning om att det skulle bli så allvarligt, egentligen skulle jag nog ha väntat lite till, vad är nu lite feber, liksom och själv var jag också förkyld, så jag var verkligen inte orolig till en början. Mest funderade jag på hur vi skulle få maten handlad innan butiken stängde. Det och allt annat glömde jag hastigt bort, där jag satt och vakade vid min son, räddare än någonsin. Jag kände hur tillvaron började vara alltför skör och min syster kom och var med oss. Hela tiden visste jag också att jag hade hela mitt nätverk i startgroparna och att mamma var hemma med de andra fyra gjorde att jag inte akut behövde bekymra mig om dem. Älskade familj, käraste vänner!
Nattens febertoppar var mycket skrämmande, men sen började antibiotikan ta på infektionen och följande dag på eftermiddagen fick jag igen en klar blick, inte en febersuddig, färgad av smärta, av min lille. Han var tillbaka, liksom. Började äta igen, blev mer och mer sig själv.
Den andra natten på madrassen på golvet vid hans säng fick jag sova lite själv också, fick en halv insomningstablett, jag var alldeles slutkörd och på helt otroliga varv samtidigt. Sömn är fantastiskt. Måndagen var redan mänsklig. Favoritmustaschen kom från skärgården enkom för att se sin gudson, satt där med barnet i famnen ett bra tag innan han åkte tillbaka igen och det gjorde mig så varm om hjärtat, Sophia L. dök förstås upp liksom alla andra vänner i närheten, pappa ringde flera gånger. Min vän Ally skulle hämta vindruvor men hade visst länsat en hel fruktbutik och dessutom fick vi hennes sons avlagda ljuvligheter till mjukisoveraller. Vi blev verkligen "love bombade"...
Personalen på ett sådan här ställe är något alldeles extra. De som valt att jobba med barn har något särskilt. Att spendera tid på dessa avdelningar på barnkliniken gör vem som helst, speciellt en medförälder, rätt tyst och respektfylld och bara lättad över att finnas i närheten av denna expertis och medicinska omsorg. Vart man ser, tappra barn, arga, förkrossade barn som skriker ut sin smärta, föräldrar som kämpar till det yttersta för att hålla ihop i sin hjälplöshet samtidigt som bara det faktum att de är där, finns i närheten av sitt barn, betyder allt. Det är ens primära uppgift som förälder, att finnas till hands. Så tydligt det kan bli ibland.
Nu är vi hemma igen, kanylen togs bort idag och vi kan börja dosera medicin oralt. Och nu dråsar resten av barnen hem! Nu får det inte hända något obehagligt genast igen! Tack det räcker! som vi brukar säga, Frida och jag.
Cornelia
lördag 4 april 2009
Njurar, selar och ekonomi
Det blir operation, en sådan går inte att undvika, säger urologen på Barnkirurgiska. Isbjörnsungens högra nedre del av njuren är död vävnad och sådan måste bort, annars blir det i sin tur en eventuell infektionshärd och kan också leda till smärtor för den lille patienten. Den ska ske inom ett år men de vill ändå vänta att han växer till sig lite, det är ingen liten operation, det handlar om en veckas sjukhusvistelse. Kallduschen var att det eventuellt blir en till operation lite senare, om inte den vänstra njurens situation förbättras under det här året. Visserligen är det en mindre operation det är fråga om i så fall, men ändå, jag hade inte väntat mig det. I och för sig varnade han ju senast och sa att allt är mer komplicerat än det brukar i de här fallen. Det som nu kunde ändra på tidtabellerna, är att isbjörnsungen skulle drabbas av flera infektioner innan året är till ända, vilket ofelbart skulle leda till ett tidigareläggande av operationen.
På något sätt känns det som om det mesta nu är under kontroll, det var ju det som en diagnos också skulle leda till. Det är lättare att handskas med det man känner till, så jag är inte fruktansvärt orolig just nu. Operationen kommer att bli hemsk, oron är given, men den är troligtvis ändå så långt framme i tiden att jag inte tar ut någon oro i förskott. Jag lägger locket på och oron hålls där, det är ingen idé att hetsa upp sig mer än nödvändigt, tidigare än nödvändigt, tror nog den oron kommer sen ändå, när ingreppet närmar sig. Nu medicinerar vi dagligen, mer och mer enligt hans tillväxt, går på kontroller och låter bli att simma babysim (alltså verkligen, vilken uppoffring! Speciellt när de alltid försigår i ottan under veckoslutet...) men annars ser vi bara tiden an. Ungen växer som ett ogräs som hittat in i substralflaskan, han väger redan sju kilo! Men lite förkylda är vi, konstaterar jag förvånat och snörvlar, isbjörnsungen hostar lite, tycker såna här triviala åkommor kunde hålla sig borta som liten kompensation, men när har nu livet fungerat riktigt så rättvist...
Farmor vet det inte ännu, för hon är ute och reser, men för presentpengarna hon gav sin sonson, har jag köpt en fin äppelgrön bärsele. Vagnar är praktiska på många sätt, vi har minsta tösens kvar, men jag gillar att komma hastigt iväg och ha ens någon smidighet i kollektivtrafiken. Igår konstaterade jag ändå att sju kilo är ganska mycket, när vi först var på Tennispalatsets museum med barnen och sen gick ut på stan en stund... Nej, det hade inget alls att göra med att jag envisas med att ha högklackade boots också när isbjörnsungen hänger med på magen! Inte alls... När jag sen på ryggsidan har en nästan lika äppelgrön ryggsäck, är nog glamouren ganska långt ifrån mig, men komedin som livshållning får mig att hålla huvudet högt ändå!
Leendet dog visserligen igår när jag fick skatteförslaget, restskatt så mycket att jag inte alla år ens tjänat så mycket (ja, ja, lindrig överdrift, men bara lindrig)... Puh. Jag visste att det skulle komma rester att betala. I höstas när när allt var som mörkast och mest kaotiskt, minns jag att jag i något skede reflekterade över att jag borde justera min skatteprocent, men den glimten var inte tillräcklig, för att jag skulle ha fått gjort det. Jag har läst om att människor hastigt hamnar också i ekonomiska trångmål när de drabbas av katastrofer på det emotionella (läs; det enda viktiga) planet och nu förstår jag att det lätt. Till och med jag som är en stor (nästan lite neurotisk) vän av ekonomisk ordning och reda (ja, hur skulle denna något egna familj alls annars fungera?) har haft uppenbara problem att ta i sånt som borde tas i. Det här är inte en katastrof, tack och lov, men restskatten gör ett fult och elakt hål i min buffertzon. Tvärtemot vad folk ofta tror, måste frilansare verkligen ha ekonomisk koll, bohemisk får man vara på andra områden om man inte har turen att vara förmögen, då kan man ju göra lite som man vill. Så en frilansare utan betalningsanmärkningar och annars också fläckfri ekonomisk bakgrund, det är personen ni kan låna pengar åt. Han eller hon är verkligen van vid att ta hand om sina finanser. Det här har annars inte tex Visa förstått. Jag vet om att Luottokunta vägrat utfärda kreditkort just för att sökanden ifråga inte haft månadslön. Fel tänkt, påstår jag.
Det intressanta med frilansarinkomster är just detta; de kommer helt hippsomhapp, utan att sprida sig jämnt över ett år, två eller tio. Så royaltieinkomster kan plötsligt braka in, höja skateprocenten ett år för att sen sjunka till nya lågvattenmärken nästa. I mitt fall befinner jag mig dessutom i den idiotiska situationen, att mina royalties för i fjol alltså påverkar skatten, samtidigt som det faktum att det är fråga om just bruksavgifter, inte LÖN som normala människor får, leder till att dessa inkomster inte alls räknas när det gäller sjuk- och/ eller moderskaps- och föräldrapenningar! Kan någon förklara detta för mig?! Jag har ju betalat skatt på dessa pengar (eller har snart...) men i och med att de sociala kostnaderna inte betalas (nu ska det bli ändring, tack kära FSF, tack kära Kirjailijaliitto!) står man sedan här med sin tvättade hals, med allt annat än inkomstrelaterade dagpenningar.
Jag som redan hann bestämma mig och beställa glas till balkongen. Nej, det ångrar jag inte alls, det här är visserligen en hyreslägenhet, men vi kan bo här så länge jag betalar vår hyra (och den har jag stenkoll på!) så jag bedömer det som en investering i livskvalitet. Vi för mera utrymme i vårt trånga bo. Balkongen är ganska stor och vi har haft mycket använding av den redan som den är, nu hoppas jag vi ska få ännu mer glädje utvunnet. Till våra vårtraditioner hör att ordna balkonginvigning med bandklippning och allt. Det får bekanta att skratta glatt. Nu måste bara de två uttjänta sofforna ut och jag kan själv ännu inte bära något. Hoppas på syster och hennes sambo, annars får storisarnas älgstora vänner tillfrågas. Disponenten var snäll och låter mig ställa in gulingarna i invabastun i väntan på skräpflaket senare i vår.
Sen sockret på botten! Mamma var ren från cancer också den här gången! Tjohoo!
Cornelia
På något sätt känns det som om det mesta nu är under kontroll, det var ju det som en diagnos också skulle leda till. Det är lättare att handskas med det man känner till, så jag är inte fruktansvärt orolig just nu. Operationen kommer att bli hemsk, oron är given, men den är troligtvis ändå så långt framme i tiden att jag inte tar ut någon oro i förskott. Jag lägger locket på och oron hålls där, det är ingen idé att hetsa upp sig mer än nödvändigt, tidigare än nödvändigt, tror nog den oron kommer sen ändå, när ingreppet närmar sig. Nu medicinerar vi dagligen, mer och mer enligt hans tillväxt, går på kontroller och låter bli att simma babysim (alltså verkligen, vilken uppoffring! Speciellt när de alltid försigår i ottan under veckoslutet...) men annars ser vi bara tiden an. Ungen växer som ett ogräs som hittat in i substralflaskan, han väger redan sju kilo! Men lite förkylda är vi, konstaterar jag förvånat och snörvlar, isbjörnsungen hostar lite, tycker såna här triviala åkommor kunde hålla sig borta som liten kompensation, men när har nu livet fungerat riktigt så rättvist...
Farmor vet det inte ännu, för hon är ute och reser, men för presentpengarna hon gav sin sonson, har jag köpt en fin äppelgrön bärsele. Vagnar är praktiska på många sätt, vi har minsta tösens kvar, men jag gillar att komma hastigt iväg och ha ens någon smidighet i kollektivtrafiken. Igår konstaterade jag ändå att sju kilo är ganska mycket, när vi först var på Tennispalatsets museum med barnen och sen gick ut på stan en stund... Nej, det hade inget alls att göra med att jag envisas med att ha högklackade boots också när isbjörnsungen hänger med på magen! Inte alls... När jag sen på ryggsidan har en nästan lika äppelgrön ryggsäck, är nog glamouren ganska långt ifrån mig, men komedin som livshållning får mig att hålla huvudet högt ändå!
Leendet dog visserligen igår när jag fick skatteförslaget, restskatt så mycket att jag inte alla år ens tjänat så mycket (ja, ja, lindrig överdrift, men bara lindrig)... Puh. Jag visste att det skulle komma rester att betala. I höstas när när allt var som mörkast och mest kaotiskt, minns jag att jag i något skede reflekterade över att jag borde justera min skatteprocent, men den glimten var inte tillräcklig, för att jag skulle ha fått gjort det. Jag har läst om att människor hastigt hamnar också i ekonomiska trångmål när de drabbas av katastrofer på det emotionella (läs; det enda viktiga) planet och nu förstår jag att det lätt. Till och med jag som är en stor (nästan lite neurotisk) vän av ekonomisk ordning och reda (ja, hur skulle denna något egna familj alls annars fungera?) har haft uppenbara problem att ta i sånt som borde tas i. Det här är inte en katastrof, tack och lov, men restskatten gör ett fult och elakt hål i min buffertzon. Tvärtemot vad folk ofta tror, måste frilansare verkligen ha ekonomisk koll, bohemisk får man vara på andra områden om man inte har turen att vara förmögen, då kan man ju göra lite som man vill. Så en frilansare utan betalningsanmärkningar och annars också fläckfri ekonomisk bakgrund, det är personen ni kan låna pengar åt. Han eller hon är verkligen van vid att ta hand om sina finanser. Det här har annars inte tex Visa förstått. Jag vet om att Luottokunta vägrat utfärda kreditkort just för att sökanden ifråga inte haft månadslön. Fel tänkt, påstår jag.
Det intressanta med frilansarinkomster är just detta; de kommer helt hippsomhapp, utan att sprida sig jämnt över ett år, två eller tio. Så royaltieinkomster kan plötsligt braka in, höja skateprocenten ett år för att sen sjunka till nya lågvattenmärken nästa. I mitt fall befinner jag mig dessutom i den idiotiska situationen, att mina royalties för i fjol alltså påverkar skatten, samtidigt som det faktum att det är fråga om just bruksavgifter, inte LÖN som normala människor får, leder till att dessa inkomster inte alls räknas när det gäller sjuk- och/ eller moderskaps- och föräldrapenningar! Kan någon förklara detta för mig?! Jag har ju betalat skatt på dessa pengar (eller har snart...) men i och med att de sociala kostnaderna inte betalas (nu ska det bli ändring, tack kära FSF, tack kära Kirjailijaliitto!) står man sedan här med sin tvättade hals, med allt annat än inkomstrelaterade dagpenningar.
Jag som redan hann bestämma mig och beställa glas till balkongen. Nej, det ångrar jag inte alls, det här är visserligen en hyreslägenhet, men vi kan bo här så länge jag betalar vår hyra (och den har jag stenkoll på!) så jag bedömer det som en investering i livskvalitet. Vi för mera utrymme i vårt trånga bo. Balkongen är ganska stor och vi har haft mycket använding av den redan som den är, nu hoppas jag vi ska få ännu mer glädje utvunnet. Till våra vårtraditioner hör att ordna balkonginvigning med bandklippning och allt. Det får bekanta att skratta glatt. Nu måste bara de två uttjänta sofforna ut och jag kan själv ännu inte bära något. Hoppas på syster och hennes sambo, annars får storisarnas älgstora vänner tillfrågas. Disponenten var snäll och låter mig ställa in gulingarna i invabastun i väntan på skräpflaket senare i vår.
Sen sockret på botten! Mamma var ren från cancer också den här gången! Tjohoo!
Cornelia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
