Snabbkaffe och halvfabrikat

Jag hade nästan lovat mig själv att inte klaga på novembervädret. Det är ju som det är. Men idag har november krupit in under min hud i form av en underlig apati och molande halvhuvudvärk. Första tecknet på november i själen är att jag inte o-r-k-a-r koka espresso, utan nöjer mig med snabbkaffe. Koffeinet fungerar ju, men livskvalitetsindikatorn bara sjunker trött. November har fått mig att tappa glamourattityden, så är det.

Så mycket piggnade jag dock till att jag gjorde ett litet experiment, när jag ändå måste ut -ett barn måste följas till tandläkaren. Jag tog på mig min läderrock som jag köpt i slutet av 80-talet, för att se om jag skulle känna mig löjlig. En dålig dag kan ju inte bli lika mycket sämre som en bra dag, så det kändes som om tidpunkten var rätt... Fyrtioåringar i ungdomskläder är en patetisk styggelse men inget intressant hände. Jag kände mig mest bara tråk-sunkig och det var inte pga rocken. Den är nog ganska ROCK fortfarande och kanske inte ens helt fel på mig, men idag... Min självbild krackelerar när jag går ut på stan utan ha gjort en estetisk ansträngning. Lite rörande var det att jag hittade ett par miniatyrsrumpor i Tuffa Jackans ficka. Jag hade den senast på mig när mitt äldsta barn var baby!

Min novemberblues beror delvis på mitt ensamliv, har jag för mig. Det finns ingen att visa hur duktig jag är i min vardag. Ungarna tar det för givet att jag ska klara allt och orka allt och det gör jag ju också, det är inte det. Är det för att vi är flockdjur vi behöver publik? Eller är det bara jag? Jag är också mitt emellan två projekt. Det jag trodde jag skulle jobba med till julen blev färdigt med hastigheten av en störtförlossning och nu känner jag mig tom och lite främmande för "babyn", som inte bara föddes i racerfart, den blev också vuxen och flyttade ut i det samma.

Så vad ska Ordentliga Mamman laga för mat idag då? Det blir nog ärtsoppa på burk (med grädde och rå lök i!) och pannkaka med hallonsylt och mera grädde.

Vi blir inte älskade av de orsaker vi tror

Män som jobbar häcken och den mentala hälsan av sig för att de ska uppfylla modellen som ansvarstagande familjefäder, för att kvinnan i deras liv ska inse deras kärlek. Kvinnor som späker sig eller pumpar upp valda kroppsdelar för att vara attraktiva för sina män (och deras vänner, för att männen ska vara stolta över dem?). Prestationer, prestationer! När kvinnan egentligen vill ha sin karl mer hemma och mannen tycker hon är ljuvligast när hon är yrvaket rufsig och naturell.

Jag säger inte att hon inte uppskattar att han drar hem pengar eller att han inte gillar att hon är snygg, men ingendera älskar den andra av de här orsakerna. Och om de gör det så förtjänar de varandra.

Är det här ett könsrollsproblem? Beskrivningen ovan är förstås karrikerad och kanske går den att vända på? Om det är hon som sliter för brödfödan och han som pysslar med sitt utseende, vad händer då? Nå, om de har ont om gemensam tid så har de det, oberoende av vem som är borta och inte älskar hon honom för hans biceps heller.

Jag börjar sakta förstå att jag kan älskas för min egen skull. Jag har aldrig älskat någon av någon annan orsak, men mina krav på mig själv har varit helt andra. Nu nosar jag försiktigt på tanken att utrycket "åldras tillsammans" kan vara ett uttryck för innerlig kärlek och inte en eufemism för "jag är för gammal för att få någon ny".

Funderar Cornelia, tidigare cyniker

Praktisk glamour...

...vad skulle det vara? Kanske det är vad jag försöker utöva. I mitt vardagsliv försöker jag vara så praktisk och tidseffektiv som möjligt, så att jag ska ha råd och möjlighet med lite glamour. Jag struntar i att de andra föräldrarna på dagis skrattar åt att jag också på vintern bär solglasögon, så fort det finns minsta lilla solstrålande anledning till det; det är ett enkelt trick för att få mig att känna mig som en filmstjärna. Attityd verkar som vanligt vara nyckel till framgång. Jag har märkt att en viss sorts hållning, i kombination med höga klackar, ger intressant utdelning på stan, i form av uppskattande blickar. Ibland kan man läsa ett "Vem sjutton var det där?!?" i betraktarens öga. Om man beter sig som en stjärna blir man ofta också betraktad som en sådan. Fake it til you make it? tror nog det. Nåja, det här är ju bara fråga om att känna sig lite attraktiv innan medelåldern tar ut sin rätt. Jag har slutat tycka att jag är ytlig och istället börjat erkänna att jag är skönhetstörstande och "en sån som pyntar sig". Det är inte så länge jag har bejakat min kvinnlighet, barn av sjuttiotalet som jag är. Det var orange, brunt och grönt i garderoben och prinsessa lekte jag aldrig. Det har jag lite tagit igen nu.

Eftersom jag för det mesta tar hand om tre barn utan inneboende vuxenhjälp, finns det lite tid för glamour, men pyntet hjälper upp situationen, kvinnlighetsleken får mig att känna mig lite härlig och solglasögonen, ja, de är omistliga.

Nu ska jag satsa på skönhetssömn.

suss' gott, Cornelia

Även om jag ibland valt udda vägar att vandra och gjort val som fått vänner och familj att misstroget skaka på huvudet,(som nu det här med fyra barn med två karlar och två skilsmässor ovanpå det) tror jag att vi människor ändå är så lika varandra i grunden, att vad jag än har upplevt och tänkt, så har någon annan också gått igenom liknande situationer. Det här möjliggör kommunikation.

Att jag levt ett emotionellt sett... komplext liv gör mig till en person som gärna ger andra råd, speciellt när det gäller relationer. Nu har jag tänkt sprida mina skenande käpphästar på det här sättet också...Allvarligt talat förhåller jag mig ödmjuk till livet och allt vad det innebär. Det som stör mig mest med andra människors bloggar är en viss sorts prutthurtighet och ett flytande ovanpå, ja, till och med en slags cynism, som gör det svårt att nå till personen bakom bloggen. Det enda man får tag på är blogg-personan. Ska göra mitt bästa för att undvika dessa fällor. Få se hur det går.

Såja. Nu är min blogg uppkorkad. Jag väntar på relationsrelaterade frågor. Och jag lovar att säga till när jag inte vet, något annat vore oansvarigt. Tills det händer något på frågelådefronten (och annars också) ska jag underhålla er med bitar ur mitt liv. Det blir både högt och lågt (jag tror jag menar den intellektuella nivån, när jag skriver så?), men mest lågt, för det är ändå tradigt vardagsliv det mest handlar om.

VARDAG

Jag måste verkligen tillstå att jag inte är någon vän av Vardagen. Vad än de skriver i damtidningarna om att det är där själva livet finns. Nix. Möjligtvis kan jag gå med på att vardagen fungerar som kontrast till de mer spektakulära händelserna i livet och att den på sätt är nödvändig, men som självändamål, jo-nej, som de säger i Åbolands skärgård. När det gäller barnen är rutiner förstås både praktiska och nödvändiga, men Vardagen (ens den Goda Vardagen) som någotslags mål livet, det har jag svårt med. Ja, jag inser att jag vore en lyckligare människa om jag kunde njuta mer av rutiner, men jag är inte arkivarie eller bokförare och kan heller aldrig bli det för jag har inte de förutsättningarna, helt enkelt.

Ska fundera mer på det. Ha det!

Cornelia