Varje Kvinnas Blogg snöar in, det finns inget alternativ i denna babycentrerade kokongtillvaro, allt handlar om livet här inne. Jag får väl bejaka det, det känns inte ens lite svårt den här gången. Hoppas ni står ut med mina mikrorapporter från familjetermosen.

Morgonnatten blev orolig med våta lakan, magknip (isbjörnsungens) och migränsymptom (mina). Och sen somnar jag bara inte om så hastigt, som när jag var tjugotre och mamma för första gången. Isbjönsungen skulle helst och bäst sova på magen, men det får han inte om natten pga faran för plötslig spädbarnsdöd. "Tieto lisää tuskaa" som min ryskalkärare sa efter att ha berättat om de sjutton olika s- och sche- ljuden som man borde behärska... Nej, jag kan inte ryska, men Frida, hon kan hon. Avundsvärt.

Morgnarna blir lätt kaotiska! Till all lycka har staden ordnat socialservice åt mig i form av leverans av föreskoleev till förskolan. Ibland funkar sånt precis som det ska.

Mjölk åt isbjörnsungen!

Cornelia

Åh, vilket dop...

Jag är fortfarande helt varm inombords. Alla dessa nära och kära och en fin och finkänslig präst, men ändå sann, med djup och tyngd och förankring. Hur hon lyckades behandla hela situationen, öppet men ändå subtilt. Och med blicken riktad framåt. I det ögonblicket saknades ingen. Allt fint, allt viktigt fanns där, samlat kring detta barn, just då.

Ett extra tack till älskade mamma som ordnat allt hos sig på bästa, vackraste sätt.

Cornelia

Sömnskulder

Isbjörnsungen är i princip en klar och tydlig baby som sover när han sover och äter när han äter och inte tjafsar däremellan. Men killen är så stor, att han behöver äta med minst tre timmars mellanrum också om natten och jag inte längre så duktig på att somna om som jag någon gång varit. Han somnar snällt om. Har tydligen något grepp om vad "mörkt sovrum" kunde signalera. Vargtimmen är förödande, alla ångestar hemsöker mig just då. Min läkare har gett mig tillåtelse att ta en halv insomningstablett två gånger i veckan om helveteskarusellen börjar snurra på för hårt under morgontimmarna men då måste jag veta att isbjörnen sover i helst fyra timmar och det gör han inte nu. Uh.

På dagen har jag honom ibland att sova på mage, han trivs helt klart bäst så om han inte kan vara i famnen, vilket är det allra bästa i alla lägen, men det får han ju inte göra utan uppsikt så då kan jag inte själv vila då. Gnäll, gnäll... Nå, jag har tankat med ingefärachoklad som också innehåller något uppiggande och ska föröka få de döda blommorna slängda åtminstone. Mitt bo håller på att sunka ner sig! Inte bra. Har verkligen inga tiptopkrav, men trivsamt, hemtrevligt skulle det vara fint att ha det.

Idag kommer mina småflickisar också hem, vi ska ha dop på söndagen, så vi ska storhandla idag. Vi skulle ha gjort det igår, storisarna och jag, men sen fick tösen andra Jätte Viktiga Planer och jag tappade helt sugen. Bara att bestämma sig för att gå och handla är så energikrävande här i amningsträsket, att en liten ändring stjälper allt. Måste bara acceptera det.

Glad att veckans njurundersökning är överstånden åtminstone. Isbjörnsungen visade sig vara så robust att vi slapp kanyl i huvudet, det var en lättnad, han fick världens minsta i tassen iställen. Men jag fick inte vara med, bara stå bakom dörren i korridoren och gråta när jag hörde honom gråta, men sen var det värsta över, alldeles mot förmodan. Isotopröntgen kräver att patienten är stilla i en halv timme och de vill inte söva så här små, så med ultraljudets fasor i färskt minne, man måste hålla honom stilla med våld, var jag ganska skärrad på förhand. Men isbjörnen gick som på beställning i 25 minuterside och de sista oroliga fem minuterna fixade jag med medhavd mjölkanestesi. Allt gick alltså över förväntan bra, men efteråt var båda alldeles slut. Nästa stora undersökning på måndagen. Försöker låta bli att tänka på den, så mjölken inte sinar.

Nu ska jag åtminstone kasta de döda snittblommorna, hur ytterst o-feng shui kan det bli med stendöda, slemmiga, luktande narcisser i vas... Isbjörnen sover.

Cornelia

Det här skriver jag med en baby i famnen...

Tre månader gick inte fort. De sniglade sig fram och innehöll förutom diverse underligheter från barnets biologiska far, mycket oro för babyns njurar. Stressen ledde till tre akuta besök på inremedicinska. Mitt hjärta stannades tre gånger vid tre olika tillfällen, för att det skulle hitta sin rätta rytm igen. Det var vidrigt och ledde förstås till än mer oro för babyn i magen. Det ligger ju något poetiskt i det, hur ett krossat hjärta också fysiskt går sönder, men inget var så långt ifrån mig som poesi när jag låg där på sjukhusbritsen.

När de tog in mig för tredje gången, stannade jag på sjukhuset tills förlossningsdatum kunde bestämmas och min fina lilla isbjörnsunge föddes! Lilla och lilla, han vägde över fyra kilo och var 52 cm lång. Jag har fött alla mina fem barn med kejsarsnitt, min benstruktur gör en normal födsel omöjlig, och de har alla varit fina upplvelser. Denna sista var kanske ändå den finaste. Min väninna (som liknar en ung Sophia Loren och får gå under det namnet i framtiden) var med under själva operationen och favoritmustaschen som självskriven gudfar tog emot babyn medan jag försökte hitta mina ben igen i ett par timmar efter epiduralbedövningen.

Barnets biologiska far var och såg sin son i tre minuter samma kväll. Jag tyckte att jag kunde klara det, men förstås var det också mycket tungt, trots morfin- och endorfinångorna. Samtidigt var det så kristallklart att jag, som hade de sovande lilla knytet under armen, var vinnaren trots allt. Jag menar; ur mitt perspektiv har jag ju allt, allt som är bra, kvar. Och en isbjörnsunge. Världens finaste. Det enda barnafadern egentligen kunde komma med var en hälsning från en gemensam bekant. Jag hade heller inget jag ville säga honom just då. Jag hade kanske nog trott att han ens då skulle sagt "förlåt" eller "tack", men det ingår nog inte i vokabulären.

Under de senaste fyra veckorna har han tagit kontakt per sms, ibland nattetid, ibland annars. Jag har förklarat att han inte kan turista i vårt liv, plocka russinen ur bullen, plötsligt börja dyka upp som om inget har hänt. Speciellt inte som hans nya kvinna och hennes barn har flyttat in i mitt gamla hem och han alltså så konkret har en ny, ersättande familj. Hur skulle jag förklara det för barnen? Hur skulle jag stå ut själv? Inte alls ännu. Jag skulle gå sönder varje gång. Och det kan jag inte. Jag måste komma igen, bli mig själv igen och vara bra och harmonisk för isbjörnsungen och hans syskon. Vad som eventuellt skulle vara bra för den biologiske fadern är inte min sak längre. Det har hans själv sett till. Inte en gång har han frågat efter hur mina barn, som han sa sig älska, mår eller har det. Konkret skulle det också vara extremt svårordnat med träffar och han har heller inte haft några förslag om hur det kunde fixas. Jag har sagt jag behöver tid och framhållit att jag inte kommer att stå ivägen för en relation biologisk far och son emellan när det blir aktuellt, men också att det inte är det nu. Isbjörnsungen saknar inte en tillfällig besökare i sitt liv på länge ännu, men far illa om hans mamma far illa.

Det är som om barnafadern inte förstår att han krossat mig och att det tar tid för mig att bli hel igen. Länge trodde jag att jag aldrig skulle bli det igen. Nu tycker jag ibland att jag kan se ett slut på sorgen. Men ännu är jag inte där. Kanske det är vanligt att speciellt den som förorsakat sorg och smärta inte vill acceptera att skadorna tar tid att läka. Skulle tro att ett år är minimi. Allt måste gås igenom en gång, innan man kan lämna det bakom sig. Sorgeår kommer efter alla stora förluster, död och separation. Så tror jag.

Fast nu har saker igen förändrats. En någotsånär normal kontakt verkar mer och mer osannolik. Det finns gränser för vad man tål. När jag meddelade vem fadern var inom faderskapsutredningen, meddelade barnatillsyningsmannen att den biologiske fadern redan varit i kontakt med henne och att han bestrider faderskapet. Mannen som alltså lämnade mig, och sitt ofödda barn i fjärde månaden, för att starta ett nytt förhållande innan familjeterapin var slut, vill nu ytterligare smutskasta mig på detta sätt. Han hade till och med sagt att han nog vet att han är fadern, men att han ändå kräver dna-test för ett erkännande. Jag trodde inte det var sant och bröt förstås ihop i både chock och rena förödmjukelsen. VAD är det karlen säger om mig? Om sitt barns mor?

För mig kan han testa fast hela södra Finland om han så vill, men just nu kommer det inte på fråga. Den lilla isbjörnsungen går igenom så många obehagliga test på Barnkliniken pga av njurfelet, idag var vi på isotopröntgen, att ett fullständigt onödigt test, för att barnafadern ska komma åt att jävlas med mig, inte kommer att ske. Han upprepade för min väninna och jurist som ringde honom samma kväll detta samma; att han nog egentligen är övertygad om sitt faderskap men att han ändå kräver...

Så nu får isbjörnsungen ha "Fader okänd" i sina papper. Inget hindrar fadern från att göra sitt erkännande och börja betala underhåll, vill han vara delaktig kan han vilken dag som helst anmäla detta, bollen är hans, men för att få ett dna-test måste han stämma mig. Jag hoppas njurundersökningarna och den troliga operationen vi har framför oss är över vid det laget, om han verkligen är så... ja, fyll i valfritt adjektiv själv. Men kanske jag ändå utgår från att det är det här han vill ha, total ansvarsfrihet. Jag tar senare ställning till vad jag gör gällande en faderskapsutredning. Det jag nu förlorar i underhållsbidrag, vinner jag i frid. Inga fler fylle-sms, inga fler nattliga meddelanden, inga klagomål. En slutgiltig kvävning av det hopp om erbjudande om stöd och hjälp som förstås aldrig kom och troligtvis aldrig skulle komma. Frid och ro. Att isbjörnsungen får en diagnos, sin sannolika operation och sen blir frisk, det kommer först.

För att citera Oscar Wilde; en cyniker vet vad allting kostar, men inte vad någonting är värt. Jag har inte blivit cynisk. Lugn är viktigare än pengar.

Cornelia

PS En hälsning till G som skrev så fint till mig för några dagar sen. Tack. Kanske jag kommer igång med bloggandet igen. I så fall är det till stor del din förtjänst.