Soundtracket till mitt liv har plötsligt förändrats. Sitter i prinsessäng III på balkongen och lyssnar till en musikalisk granne som spelar...klarinett, tror jag att det är. Mycket, mycket vackert. Igår sjöng min revisor för mig. Han skulle bara veta hur knäsvag en kvinna blir av en man med en röd gitarr och sammetsröst. (Nå, när han läser detta och strängt rättar mina stavfel, kommer han han att få det. Förmodligen fnyser han åt det.)Det är rent genant.

Vågar jag tro att livet har ändrat riktning, hittat ett nytt spår? Det känns så. Kanske det inte är beständigt, men just nu är det sant. Just nu är det verklighet.

Cornelia

Vilket kex skulle du vara?

Jag måste på kex-detox! Jag har mer kexsmulor i blodet än något annat. Amningen "håller kalorierna på plats och hälsan vid gott mod!" som det stod på en mager ost i en åländsk kyldisk en gång, men jag kan inte fortsätta med bakverk som basföda. Inte i evighet. Inte för att det skulle vara något omoraliskt med det, utan för att jag inte mår så jättejättebra av det.

I tiderna, när jag orkade vara kreativ, började min telefonsvarare med att påstå att den inte skulle uppta meddelandet, om inte person som ringde först angav sin favoritbakelse på bandet (det var faktiskt band då). Sen glömde jag bort det och undrade varför alla meddelanden började med en förbryllad tystnad och sen t.ex. ett "Eh... Napoleonbakelse..."

I flickböcker gick huvudpersonen alltid "på kondis" men det fanns rätt ont om konditorier åtminstone i Åbo i min barndom. Mina första signifikanta bakelseminnen har jag från Rhodos, ditt min ensamförsörjarmamma tog mig och min syster sommaren jag skulle fylla fjorton. Om kvällarna gick vi ner till hamnen och de fantastiska caféerna där. Efter det har jag varit såld på bakverk. Åh, Rhodos. Undrar om det är alls sig likt? För en fjortis var det fantastiskt.

Jag befinner mig i Helsingfors för tillfället igen. Försöker att inte tänka så mycket på allt som kan gå fel och allt som gått fel, men märker hur frånvaron av de flesta barnen ger mig utrymme för alla sorters reflexioner. Trodde jag såg Fader Okänds bil på byn och drabbades på ett nästan komiskt sätt av fruktansvärda mindervärdeskänslor och gravt självförakt. Att jag glömde köpa bröd registrerade jag så fort jag kommit hem, men att jag kände mig så hemsk och misslyckad hela dagen, kom jag inte förrän senare på vad berodde på. Puh. Lite fiffigare skulle man önska att man var.

"Om du var ett kex, vilket skulle du vara?" undrade tioåringen härom veckan över basfödan. Tja, jag tror jag skulle vara ett chokladöverdraget dominokex. Ballerina citron-lime är favoriten för tillfället, men är det inte ett lite... borgerligt kex? Det skulle jag inte kunna vara. Mariekex vill jag heller inte identifiera mig med, hellre något med fyllning och dubbeltextraallt...

Cornelia

Julinatt

Vingklippt pingvin. Så har jag känt mig. Dagarna innan jag fyllde fyrtio slogs jag av hur annorlunda jag trodde allt skulle vara när den dagen närmade sig, hur, var och med vem jag skulle fira. Att det inte blev som planerat är en sak, men att jag i detta skede av livet inte alls har luft under vingarna, har känts illa, deprimerande, sorgligt och… orättvist. Verkligen; just skriande orättvist. Eventuellt är det en bra känsla, en dynamisk.

Själva födelsedagen var fin! Pappa med hustru bjöd mamma, min lilla familj samt Favoritmustachen och isbjörnsfarmor på fin middag och på lördagen kom några av mina kära vänner på middag. Utan syster skulle det inte ha gått, men nu flöt allt på och jag behövde inte alls stå i köket efter att förberedelserna var gjorda, de flesta under veckan innan.

Jag är inte bara bortskämd med vänner och familj, jag är bortskämd med de finaste födelsedagspresenter också! Lyxbling och glamour och de vackraste rosor. De sistnämnda till ungarnas förtjusning sända av En hemlig beundrare. Själv ler jag fortfarande. Livet i skärgården är oväntat spännande.

Den främsta medelålderssymbolen var den hett eftertraktade kristallkronan jag fick. Men för mig är det inte en statussymbol, för mig är det en prinsessgrej, inte utan humor. Mina morföräldrar hade en vacker krona som jag förstod idén med först då mamma låtit sätta in ljusstakar för levande ljus i den. Hur de levande ljusen leker i kristallerna är vackert. Och nu ska jag få njuta av det själv!

Döttrarna har rest till sina pappor och jag är tillbaka i skärgården efter flickleverans till Helsingfors. Jag känner mig lite melankolisk och funderar på vem man blir, vem man kan bli, med rätt person, med rätt personer. På hur vänner formar en, på hur en älskad person tar fram det bästa i en. Och sen det sämsta. Älskar vi dem mest som tar fram det bästa i oss? Ger oss möjlighet att vara den vi helst vill vara, den vi vill se oss som? Hur länge kan man älska någon som föder förakt för en själv? Jag tror jag vill vara tillsammans med en människa som tar fram det länge dolda i mig, hjälper mig att hitta det som jag bara anar att jag nog kan ha, men inte kan locka fram på egen hand. Jag vill åtminstone att det ska finns sådant i mig som bara en annan kan få mig att se. Fast det är skit att vara ensam när man inte vill det, önskar jag ändå att det ska vara så att det i tvåsamheten finns sådant som bara kan upplevas just där, med just den som förmår mer än jag på egen hand. Jag vill inte att ensamheten ska vara tillräcklig, vara nog för mig, inte ens om jag måste nöja mig med den och inte hittar Den Som…. Jag behöver något att längta efter.

Cornelia i julinatten

Vad är det här? Det här vädret? Kallt och obehagligt. Favoritmustaschen hade visst rätt när han sa "Höstens första!" när jag ivrigt pekade på en lysande prick i gräset. Fjortonåringen anser att lysmaskar lyser för att de är mörkrädda.

Samma fjortonåring konfronterades med Fader Okänd med den nya igår. Jag har sagt mina storisar att de verkligen inte behöver hata honom för min skull, att saklighet alltid är bra och kanske till och med önskvärt, men detta barn tyckte inte att hon vill hälsa på honom, dvs bemöta hans avmätta nick. Hon kan vara hård som flinta och jag respekterar nog detta i detta fall, ungarna har sina egna relationer som de behandlar som de finner för bäst, självständigt inom vissa gränser. Som hon beskrev situationen var han inte oberörd, snarast skärrad. "Han ser annorlunda ut nu när man inte står honom nära längre. Mera som den han tydligen är." sa hon. Så nu är den milstolpen passerad. Bra så, antar jag, inte längre så uppriven.

Jag tror lysmaskar lyser för att de tycker det är roligt. En ganska konstruktiv sak att göra med sin bakdel.

Cornelia

Brygga har blivit byggd, systerson har rest och det som jag trodde var en "saavutettu etu"; solen, har ersatts av lite tristare väder. Men jag har varit till Åbo och levt vuxenliv i veckan och känner mig ännu också mer konturfast, varmt tack till revisorn, fast tillbaka i skärgården tar det här semestervardagslivet nästan knäcken på mig. Tror någon att jag ens öppnat jobbfilen sen jag senast skrev? Jo nej. Men det känns ändå som att jag är beredd att fylla fyrtio nästa vecka. Det känns alldeles bra.

Det härliga här har varit besök! Minsta prinsessans föriskompis med föräldrar och underbara Frida med Spolnosvovven.

Tioåringen hade under mitt dygn i Åbo lärt in Wiehes "Flickan och kråkan", den fick jag höra, på skånska, när jag kom hem.

Turistinfo: Jag besökte Forum Marinum igen och var igen förtjust. Rekommenderas! Det är ett av de finaste muséer jag känner till. Och det doftar gott. Av tjära.

Cornelia