Min badrock doftar semester

Jag är tillbaka i kylan, solvarm och lätt till sinnes! Det blev en underbar resa. Hotellet var mycket finare ännu än jag (den tillfälliga skeptikern) anat, frukostbuffén den bästa jag sett, med egna omelettkockar och allt, allt man kan tänka sig att äta till frukost. Chokladcroissanter till exempel och kaffe med mycket vispgrädde...

Vi hade en sagolik tur med vädret, bara en molnigare dag, som vi använde till shopping i Los Christianos. Vi köpte skor och kikare och åt glass. Den bergsslingriga och beckmörka hemvägen var det enda som man kunde ha levt utan. Lokalbussarna har skickliga chaufförer, det blev tydligt, men ganska våghalsiga.

Turistorter är intressanta fenomen. Tenerife verkar vara åldringarnas paradis. På kartan vi fick av researrangören fanns så många läkare och hälsostationer och kliniker utmärkta, att jag först trodde att olycksstatisktiken på öarna var alarmerande, men så insåg jag att det är fråga om medicinsk turism, eller vad man nu ska kalla den. Det är billigare att bli behandlad i Spanien än i Storbritannien eller i Tyskland. I Los Christianos fick man akta sig att inte bli platt under en gamyl på elmoped, när man lugnt vandrade på strandpromenaden.

På torsdagen firade vi storisarnas födelsedag. De fick tårta till frukost som hälsning från hotellet och applåder av serveringspersonalen. Vi var nog alla väldigt glada. På kvällen såg vi en flamencoshow och därmed är tonåringarna introducerade i nattklubbslivet... Skämt åsido, lugnare nattliv får man leta efter. Småbarnsfamiljer i och 65 -plussare genererar just inget testosteron att tala om. Barnen fick de finaste äppeldrinkar man kan tänka sig. Jag kom plötsligt ihåg, som extrabonus, detaljer från greklandsresan mamma gjorde med min syster och mig, när jag skulle fylla fjorton.

Den enda arrangerade utflykten vi gjorde var på lördagen till Loro Parque. Vi blev nedblötta av enorma späckhuggare (splash zone- varningen tog vi inte så på allvar som vi borde ha gjort), såg kelna delfiner och skådespelande sjölejon. Det var en fin final på resan.

Sol och värme gör människor snälla, tror jag. Vi grälade inte en gång, vi bara absorberade d-vitamin och simmade, trettonåringen var knappt ur bassängerna alls, bara till lunch. Tror hon har säl- eller sjölejongener... Själv njöt jag också av ett par engelska familjers storögda förvåning över att jag var ungarnas mamma och inte syster. Ha-ha, en av fördelarna med att få barn när man är ung! De barnfamiljer som fanns var småbansfamiljer, med förstagångsföräldrar äldre än jag i många fall, vilket förvirringen förstås berodde på, men oj vad kul det var! Och vad stolt jag var över att vara mamma.

Den spanska machokulturen fick oss också att känna oss väldigt väl omhändertagna. En mamma med två barn ska tydligen beskyddas och det var ganska ljuvligt. Kontrasten till den underliga lilla österrikiska krogen vi åt på en kväll, var slående. Där blev vi inte så väl behandlade, en konstig konservativ attityd, som antydde att det skulle ha varit bättre om vi haft med oss en vuxen karl. Eller så var ägaren bara en skitstövel, helt enkelt, oberoende av kultur. Vi blev kramade och pussade av "våra" spanjorer när vi skulle åka. Jag blev alldeles tårögd.

Så nu är jag inte gråblek längre! Jag ser frisk ut och inte som mitt eget blodlösa spöke. Jag hoppas den lätta känslan innanför håller i sig ännu någon vecka längre än solbrännan. Det gick lätt att jobba under resan (jag skrev om morgnarna när tonåringarna ännu sussade) och det känns roligt nu.

(Hmm. Borde jag sätta min badrock i en plastpåse för att konservera semesterdoften? Några större problem än så har jag inte för tillfället.)

Tacksamhet! Det är känslan jag har överst.

Cornelia

Jag fick nog

Det började troligtvis med en diskussion om en sån där väckarklockelampa, som simulerar soluppgång. Såna ser man ju inte i verkligheten under den här underliga årstiden. Ju äldre jag blivit, desto mer kaamoskänslig har jag blivit. Mörker går väl ännu an, men i kombination med snålblåst och evigt regn... På måndagen fick jag nog ("Tack, det räcker" tänkte jag som Frida, min vän, ofta haft för anledning att säga den senaste tiden), på tisdagen beställde jag en södernresa, på söndagen reser vi.

Vi , är denna gång de stora valparna och jag. Jag har lyckats föda dem på samma dag, den 24, med två års mellanrum, så nu fyller de tretton och femton. Detta är en födelsedagspresent, en mörkerutbrytningsrit, en oas i verkligheten... Den äldstes förstareaktion fick mig att skratta när jag kastade fram förslaget "Öh, det där, jag sku ju gå och bowla med mina vänner..." men sen tog han in informationen på riktigt.

Så vi åker till Teneriffa. Det enda jag förväntar mig är att poolen ska vara uppvärmd som det står i hotellbroschyren och att det är ljust dagtid. Allt annat kommer att vara en bonus att glädjas åt. Hotellet är ett av de lite bättre, för något sådant här kommer jag troligtvis inte ha möjlighet att göra igen på länge, länge, så det måste vara tillfredsställande fint nu när vi engång reser. Att kaptenen blir hemma är förstås trist, men alldeles väntat och ingen besvikelse på det sättet. Tror också det kan vara bra att bara umgås med den här kullen barn så här, det känns roligt. De står inför nya förändringar i livet, de ska få tvillingsyskon hos sin pappa och hans fru under den närmaste månaden. Fint.

Företagaruppgifterna gjorda för den här månaden, skönt. Jag tror jag börjar veta vad för slags "butik" jag ska ha. Skulle bara behöva lite mer tid för initiering. Nu ska årets ungdomsskådespel skrivas och det kommer att merparten av min för arbete tillgängliga energi.

Såg en pjäs jag skrivit och regisserat för fem år sedan igår. Den har snart spelat 200 gånger. Skådisarna är så välsynkade med varandra och berättelsen vid det här laget att jag känner lyckoil när jag ser dem. Kul med en sån "bestseller". En av fördelarna med att syssla med barnkultur är att produkterna håller mycket längre ute på marknaden. En roman som det tagit tio år att skriva, får kanske bara julförälljningen som sin egentliga chans, sen reas boken i februari och sen är det slut. Barnböcker (och vissa pjäser, tydligen) lever längre och kan till och med göra comeback efter en generation, då barnen blir föräldrar. God hållbarhet på barnlitteratur, alltså. Gör det den till en mer ekologisk produkt också? skämt å sido, är litteratur nog inte särskilt betungande för miljön, fast jag vet inte vad de använder för gifter när de trycker i färg, förstås... Turnéteater kan på riktigt vara en miljömedveten handling, bättre att forsla de få skådespelarna till skolan än hundratals elever till teatern. Fast egentligen tycker jag att alla ska se så mycket som möjligt av all slags teater. Nära och fjärran och ständigt.

Ekologiskt är det heller inte att resa till södern, jag kan inte säga att jag struntar i det, det gör jag inte, men samtidigt resaer jag ju, så words are cheap. Den extra och frivilliga miljöavgiften har jag dock betalat.

Åh, förväntan är ett fint tillstånd. Den hemska pengasumman känns redan som ett litet pris att betala genom att jag varit så glad åt denna resa. Om nu mammas cancer har lärt mig något, så att det inte finns några garantier för att det man uppskjuter någonsin kommer att hända. Nu har jag möjlighet till detta, nu ska det göras.

Cornelia (snart i bikini)

Bowling, misshandel och skrivarritualer

På lördagen var vi, hela familjen och bowlade. Det var den äldsta tösens julklappsönskning; att hela familjen skulle gå och bowla. Det tyckte jag var en så sympatisk önskan att den måste uppfyllas. Jag har bowlat en gång tidigare i mitt liv (i Borgå) och blev genast nervös av larmet på bowlingbaren, men så slog jag en strike och började stortrivas! Minsta dottern vann hela turneringen, hon fick assistans av Kapten och mig turvis och det var ett under att hela tjejen inte gled iväg med klotet.

Har gjort en polisanmälan idag. Sonen blev antastad av pojkgäng igår, inte fysiskt allvarligt skadad, tack & lov, men själsligen stukad. Till all lycka hade några unga vuxna sett och ingripit, det känns förtröstansfullt. Jag inser att ungarna som attackerade (lindrig misshandel, ev. rånförsök) honom förvisso är de som har de verkliga problemen, men de ska ge fanken i att kanalisera sitt tillstånd på oskyldiga förbipasseranden. Primärt är jag ute efter att skydda mitt barn och andra barn genom en anmälan, men förhoppningsvis fäster någon också uppmärksamhet vid att de här förövarungarna inte har någon som ser efter dem i tillräcklig mån.

Jag uppmanar mina ungar att vara förståndiga , för jag vill inte att de ska vara försiktiga i betydelsen "rädda", oberoende om de rör sig skärgården eller här i stan. Här är kan andra människor utgöra ett hot, på landet ska man hålla sig från vargar och drunkningsdöden.

Jag sov gott förra natten. Hurra, hurra! Det är så ovanligt nuförtiden att jag måste skriva ner det. Före friskispasset somnade jag igen och vaknade en och en halv timme senare. Därför är jag fortfarande vaken. Borde egentligen läsa Runeberg, men blir allt sömnigare. Ska försöka börja skriva imorgon, bara jag kommer över mina fånigaste skrivtrösklar. Jag har aldrig haft problem med att producera text, inte på allvar, men nu har jag lagt mig till med ett antal ritualer gällande omständigheterna för mitt skrivande, som gör mig misstänksam. Som med livet, kan man gällande skrivandet endast sträva efter att kontrollera omständigheterna, resultatet är okontrollerbart. Till detta projekts "kontrollerade omständigheter" hörde att välja en ny plats i lägenheten för skrivandet. Jag var redan riktigt nöjd och hade försiktigt öppnat ett dokument och tänkt lite lura mig att skriva något vettigt, när jag ramlade igenom min sittplats, rakt in i lådan där vi förvarar returglas och tomma mjölkkartonger. Eftersom det inte är slap stick jag försöker åstadkomma, blev jag lite avtänd och måste nu hitta en ny plats att sitta på.

Jag försökte förklara mina konstnärliga bekymmer för kaptenen, med en så saklig ton och seriös röst jag bara kunde, så att han skulle förstå allvaret, men ju mer jag pratade, desto mer neurotiskt lät det hela. Att han var så förstående gjorde det hela bara värre. Tur att man har författarvänner som begriper...

Cornelia

mp3

Årets julklapp isolerar mina barn i sina egna ljudvärldar och varje fråga jag ställer besvaras först med "Va?", sedan följer ett "plopp" när hörlursproppen dras ut och först sen kan man tänkas få ett svar på sin fråga. Ja, jag förstår behovet av ett eget utrymme, speciellt när man är fysiskt trångbodd, som vi är. Jag förstår det mer än väl faktiskt, behovet av Ett Eget Rum kan för mig kännas påfrestande stor, speciellt ute i skärgården, när hela familjen är närvarande under längre tidsperioder, men ändå... Var det en bra idé? Idén var min, och jag inhandlade de små ungdomsdistansierande manickerna för tomtemorfar, men nu undrar jag... Nåja.

Det gäller väl främst att lära dem mp3-vett&etikett. Och det måste ju vara okej att lyssna på sin egen musik i bilen, men ändå sörjer lite våra gemensamma CD-bokssessioner. Flickorna har visserligen lyssnat på Anne på Grönkulla med mig under våra längre färder i helgen, men annars har Radio Pleppos och p3s poddar varit jullovets stora grej. Den minsta fick ingen manick, bara hörlurar till TVn (vettigt i ett minivardagsrum) och den nästminsta lyssnar på Apan Anders och Lena Ph och inte lika frekvent som de två stora som ju är... stora. Åh, jag gillar inte att låta som en bakåtsträvande gamyl, men jag är så överraskad av mp3effekten, eller förvånad över att jag inte kunde förutspå effekten. Nå, vi har kommit åt att diskutera vikten av att inte stänga in sig i en egen värld på heltid och vad det kan leda till (jag var så dramatiskt opedagogisk och ickekorrekt i mitt "uttalande" att jag inte täcks avslöja vad jag egentligen sa så här i offentligheten), och bra är väl det.

Jobbstrulet har äntligen gett med sig, men inget "hurra" känns i mitt bröst, bara vag lättnad. Fortfarande är jag upprörd. En organisation som påstår sig måna om barnens väl och ve, ansåg det viktigare att "inte stöta sig med någon" än att på riktigt ta upp barn och ungdomars problem i hemmen och i skolan. Med den påföljden att de nu fegt betalat för de verk de modigt beställt, med pengar som borde ha gått till arbete för ungarna, men inte får något för pengarna, av ovannämnda orsak. Det tråkiga är att organisationen ifråga vägrat kommunicera med oss som påbörjat och till vissa delar slutfört vår andel av avtalet. Istället för att vara med och påverka en första textversions vidare utveckling, som man normalt gör, vägrade man att alls diskutera med oss, att visa var det "stötande" låg, man ansåg sig veta på förhand att innehållet man beställt inte sen heller var vad man ville ha.

Min jurist sa att detta är hennes konstnärsklienters vanligaste situation; beställaren förstår inte sitt eget beställaransvar när det gäller konstverk. Men lika lite som man kan beställa en skräddarsydd dräkt av en skräddare vars produktion man känner till sedan tidigare, för att när tyget man valt är klippt enligt överenskommen design, annulera sin beställning, lika lite kan man utan orsak avbeställa ett redan skrivet verk som ett produktionsled i processen gällande en teaterföreställning.

Det är tråkigt att en etablerad organisation inom det här området inte kan sin juridik och tror sig kunna behandla konstnärer som halvmänniskor utan rättigheter, att man tror sig veta bättre än de professionella på ett område, men det är rent tragiskt att man inte klarar av sitt eget jobb inom barn- och ungdomsarbetet, att man frångår sin egentliga uppgift och använder sina pengar för att undvika möjligheterna till en levande diskussion och debatt kring hur endel ungar mår idag. På riktigt. Inte som vi skulle vilja att de mår. Jösses...

Annars har julhelgen förlöpt på ett ganska trevligt sätt, mat och dryck och allmänt softande vid brasan, spaklapp (jag spinner lite fortfarande) och nyårsrakter från hög höjd (svart berg i svart natt). Men jag är lite glad åt att vara tillbaka i rutinerna. Annars har man inget att bryta, liksom.

Cornelia