Glufs! Vardagen åt upp mig. Jag har haft bara halva besättningen valpar (3 av 5) under de senaste två veckorna och ändå har jag inte fått något vettigt gjort! Dramatiseringen som borde sysselsätta mig mycket mer än den gör, blir färdig(are) i så långsam takt att det är nästan svårt att se någon rörelse alls. jag hade tänkt att jag kunde jobba intensivt med den under de veckor som småflickisarna är hos sin far, men "intensivt" med en babyisbjörn är inte samma "intensivt" jag känner känner sen tidigare, liksom.

Isbjörnen har börjat med fast föda och jag försöker gå ner till något slags fåfängt hopp om mysammande morgon och kväll, som jag ju egentligen vet inte funkar särskilt bra. Hans morgon är nu kring nollfyra, den fasta dagsfödan och kvällsvällingen till trots är han helt enkelt hungrig då igen och vill äta, något mysande är det inte fråga om. Sen somnar han om och jag ligger och stirrar och undrar hur mitt blev så här, på om jag verkligen kan känna mig lättad över kvarskatten om 4000 €, nerjusterad från 6000€ (Tack! vill jag ropa. Och samtidigt Perkele!) och på om jag någon gång kommer att få träffa min revisor utan dubbla deadliner som galopperar mot oss från minst två håll. Men jag gläds åt att att fundera på framtiden igen, det ÄR mycket bättre att lite oroa sig för den än att grämas över det förflutna. (Överhuvudtaget är det en gåva att få ha en revisor. Tillåter jag mig försiktigt att tycka, så försiktigt att jag inte alltid känner igen mig själv.)

Halvårsbesiktningen nu genomförd, 74,5cm och 10840g. Tja, kanske inte något under att killen vill äta lite på natten också...


Cornelia

Isbjörnsungen blev verkligen dålig i magen av profylaxen, helt plötsligt, och får nu ny medicin. Han har också en eventuell infektion, som den nya medicinen också borde bita på, men det kunde också vara fråga om "suttu- pissa" som sköterskan sa, dvs att provet blivit kontaminerat. Njurarna är ultrade igen, det var en helt bra dag på barnkliniken, allt är som förr. Killen är stor nu, inga fler hälstick, och han log stort mot labsköterskan också när hon stack. Urolog Taskinen ( ja, han heter faktiskt så, fortfarande) har satt honom i operationskö, i vinter blir den första operationen av och sen får man se om en till gällande den andra njuren, är av nöden.

Sista veckoslutet innan skolan börjar. Förstabarnet har varit på Airshow och är lyckligt, tvåan och trean är på Borgbacken, isbjörnen omväxlande sover på balkongen och leker med Kirjais (leksak köpt på loppis, se bilden) och minsta prinsessan leker och pratar oupphörligen för sig själv. Storasyster:"Varför pratar du för dig själv?" Minsta prinsessan (förvånat): "Inte pratar jag för mig själv. Det är Kakmonstret som pratar!"

Annt nytt: Mysdress i cerise från Ikea. Första barnet skrek till när han fick se mig i den. Jag tror att om vi alla hade en sån, skulle vi bli en Ikea- family och då kunde vi få bo i möbelutställningen...

Åh, veckoslut. Harmoniskt och okomplicerat som bäst. Igår besök av revisor med prinsessor, parkliv och prosaisk korvsoppa. OCH sen drink helt utan barn i den sena sommarnatten. Oj.

Dagens projekt är att röra sig så långsamt som möjligt, sävlighet som livshållning är ett bra söndagsprojekt för mig, baka ett bröd och åstadkomma middag i något skede. Gääsp. I cerise.

Cornelia

Så är då den första konfrontationen med Fader Okänd genom- och överlevd. Främst var det en absurd upplevelse. Jag har barn med en människa som jag träffar på en parkeringsplats vid snabbköpet, säger ett mycket kort hej till och går vidare. Jag blev förstås mycket uppriven redan där och då, glömde min plånbok i kundvagnen och fick jaga den ett tag innan den kom fram, någon vänlig själ hade hittat den och överlämnat den till kassan, hela upplägget är så befängt och värre blev det, när Fader Okänds nya kvinna promenerar förbi. Av allt man kan tänka sig göra i en sådan situation, väljer denna person att söka min blick och sedan le stort och vinka!? Jag blev paff. Vad hade hon tänkt? Hur hade hon tänkt? Att jag glatt skulle vinka tillbaka och kanske ropa något lite käckt; "Hur mår pionerna?" till exempel? Jag nickade, och stirrade är jag rädd, av pur förskräckelse och nog rätt mycket uppdämt hat. Förstod hon inte hur det kändes för mig att se henne göra allt jag gjort för ett år sedan? Hon gjorde mina lördagsbestyr, hade sovit i min säng, lagade frukost i mitt kök, klättrade upp i min lastbil, tillsammans med fadern till mitt barn, med min... Nej. Så känns det inte mer. Han är inte min. Han såg ut som en främling. Det här är människor jag inte känner. Inte bara för att de inte ingår i min bekantskapskrets, utan för att de tillhör en art jag inte känner eller förstår. Desto mer befängt blir det med det biologiskt gemensamma barnet.

Jag tror jag måste inta en muminmuggshållning. Om jag ska hitta något positivt att säga om isbjörnsungens ursprung, alltså. Om jag ser på saken som de regnbågsfamiljer jag läst om i Meidän Perhe (bra tidning, inte så konventionell), kan jag konstatera att jag fick ett babyfrö och det var ju bra det, men heller inget mer. I och för sig har dessa familjer ofta kontakt med donatorn, men annars funkar analogin någotsånär. Kanske adoption ligger ännu närmare som analogi?

Det som sakta blir klarare är att så länge som Fader Okänd inte tar initiativet till erkännandet av sitt faderskap, ju längre tid som förflyter, desto mindre ser jag anledning till att blanda in denna människa i vårt liv igen. Varför ska jag tvinga in honom? Vad jag skulle vilja kunna ge isbjörnen är en person som vill ha honom. Är det inte en rimlig begäran? Ett erkännande, är det för mycket? Lika lite som jag skulle tvinga mig på isbjörnsfarmor om hon inte ville vara engagerad själv, lika lite känns en tvingad far som något/någon isbjörnen behöver. Att han förstås i sinom tid ska få veta vem hans biologiska far är och det som hör till, är klart. Men varför alltså släpa in en ovillig, främmande människa? Av ekonomiska skäl? Det kännas inte riktigt som att det räcker som motiv. Men jag måste fundera vidare, förstås.

Cornelia