Värme

Jag har en känsla av att det vänt, att det svåraste för tillfället är över och att det nu blir bättre. Säkert är det en tillfällig trend som allt i mitt berg-och-dalbaneliv, men just nu verkar fler bra saker hända än dåliga. Jag hittar mer än jag tappar, minns mer än jag glömmer bort, jag skrattar mer än angstar. Bästa att njuta medan det varar.

Mer sällan har jag riktigt anledning att gratulera mig själv för gott förälderskap, även om jag inte hör till dem som känner sig otillräckliga för det mesta. Igår tyckte jag ändå att jag var ganska bra. Jag måste visserligen dela äran med tre andra vuxna, men det var det som var hela poängen. Den äldsta dottern med cirkushobby uppträdde på Borgbacken och alla hennes fyra vuxna träffades för första gången. Jag har bara hört gott om de stora barnens styvmor och det är klart jag litar på barnens omdöme, men det var ändå spännande att mötas "live". Det var precis som barnen sagt, jag träffade någon som jag genast kände bryr sig om mina ungar på riktigt. Det kändes så bra. Att se hur ungarna lyste upp bara för konstellationen existerade där och då och blev verklig och tydligen fungerade var värt vad som helst. Nu när jag tänker på saken var mitt ex-ex och jag förmodligen lika belåtna som barnen. Och dessutom lättade. Eventuellt är det så att det egentligen våra tillkommande som ska tilldelas de stora tolerans- och värmemedaljerna och alls inte vi som är biologiska föräldrar, men kanske man lite försiktigt kan gratulera sig till att ha lyckats hitta människor som har sådan kapacitet som de här. När man bekantat sig med andra variationer på temat, blir man nästan så rörd av tacksamhet att det är svårt att beskriva. Försökte lite valhänt förmedla detta till medhavd älskling igår, hoppas jag gjorde mig förstådd.

Mina egna föräldrar har i det stora hela kunnat umgås med varandra också efter skilsmässan för tusen år sen och jag har som barn till dem uppskattat det mycket. I något skede tyckte jag dock att det fanns outredda konflikter som förblev outredda för att vi-kommer-överens-som-vuxna-människor-bör-fernissan var så tjock, men nu tänker jag att "ho vet". Efter två äktenskap och två skilsmässor vet jag att ingen annan någonsin kan veta vad som försigår inom ett äktenskap, utom just de två personerna som befinner inom det. Eventuellt gäller det samma för skilsmässor.

När jag en gång refererade till ex-exets och min relation som "barnäktenskapet" utbrast han, ex-exet, "Det var nog en barnskilsmässa också!". Det hade jag inte tänkt på, att vi inte bara var väldigt unga när vi bildade familj, vi var nästan lika gröna när vi skilde oss. Det var ett helt nyttigt nytt perspektiv för mig på den delen av mitt liv.

Förtröstansfullt så länge man lär sig av sina tillkortakommanden. Jag vet inte om det har någon direkt relevans till det övriga jag skrivit idag, men det känns ändå viktigt att säga.

Cornelia

PS Jag ser att Gud fått ge vika inför bland annat Åland och kontaktannonser på mina annonser. Filtret fungerar, halleluja!

Nybörjarkapitalist

Nu har jag då blivit en kommersiell bloggare och jag har vidtagit alla försiktighetsåtgärder man kan för att reklamen på varjekvinna inte ska strida mot mina övertygelser. Hah. Jag glömde att jag bloggar på en amerikansk sajt. Jag glömde Gud... Hur länge ska jag nu ha en reklam för värsta hihulitsidan på min blog?!? Jag har försökt filtrera bort den och hoppas det är gjort när ni läser det här...

Men lite full i skratt blir jag, över den inbyggda ironin. Och sen är det ju så att jag nog har barnatron kvar, men den har inget att göra med den den här typen av religiositet! Den är privat och kanske liten, men den är min och ska inte fläkas ut längs med internet, speciellt inte i missionsform.


Ja, ja. Som det kan gå.


Cornelia

Goda nyheter!

Äntligen goda nyheter på mammafronten! Magnetröntgen visade att behandlingen tagit där den skulle, visserligen finns smått oidentifierat krafs också kvar på bilderna, men det kan vara ärrvävnad. Nu ska mamma ännu pet-fotograferas för att man också ska kunna se krafset för vad det är. Även om det skulle vara fråga om cancer i initialskedet, behöver det inte vara farligt. Det är ju rätt sannolikt att många av oss bär på motsvarande cellförändringar som aldrig kommer att hinna utvecklas till något hälsohot och som vi aldrig får veta om så länge vi inte scannas från topp till tå, som de gjort med mamma. Litet moln finns det på moderhimlen; hon har en diminutiv lunginflammation, väldigt oansenlig, men som de ändå vill ge antibiotika mot. Hah. Peanuts, tänker jag och hissar flaggan högt. Här ska det idkas gott humör tills det finns bevis för att motsatsen är mer lämplig, man kan ju inte ständigt på förhand ta ut sorgerna, man blir så utmattad av sånt!

Cornelia

Jag brukar alltid vara glad att komma hem till mitt eget bo när jag varit borta ett tag, bara nu för att det är mitt eget bo med mina egna rutiner, essensen av mitt fungerande och rätt trevliga vardagsliv. Idag känner jag mig mest missmodig och halv. Hälften av mig blev den här gången kvar i skärgården och här sitter jag nu och saknar min karl och mitt andra liv och längtar till sommar och mindre resande av och an. Längtar till mer gemensam vardag. Det trodde jag inte att jag skulle säga. Det är ju mycket som passar mig så bra när det gäller särboskapet, men det har också börjat kännas lite... ja, fegt nästan, att inte dela det tristaste och mest rutinmässiga.

Jag har läst för många artiklar om dagens light-relationer, förhållanden som inte är tänkta att vara riktigt själsintima, förhållanden för stunden, i just den här livssituationen, tills något bättre uppenbarar sig, något intressantare. Så cyniskt. Vad är det som skapat en generation som tycker light är bra? Jag tycker ju att det måste få finnas flera olika sorters liv att leva tillsammans med den man älskar, alla kan ju orimligen passa i de mest traditionella formarna. Tycker själv min livssituation, och personlighet, kräver ett annat tänkande, annars kan jag svårligen ha denna så viktiga person i mitt liv. Men om alternativen, i form av lättviktarkärlek, strävar till mindre närhet, ytligare kontakt, då blir jag skeptisk. Världen måste ju vara ett bättre ställe att leva på om det finns mycket djup kärlek bland invånarna, än om relationerna är flyktiga, eller?

Jag blir nog aldrig någon helhjärtad vardagsälskare, men det är ju klart att det är svårt att ha glamour i sitt liv om man inte har rutiner att jämföra med. Jag har tänkt att jag helt enkelt inte är särsklit begåvad när det gäller vardagsliv, annat än det gäller det jag har med ungarna, det är jag rätt bra på, att jag inte i onödan ska pressa in mig i en mall jag har dåliga förutsättningar för, att det är fiffigare att försöka hitta alternativ än att försöka passa in fyrkanter i runda hål. Nu vacklar jag lite. Hur ska man kompensera kvantitet med kvalitét när det gäller just kontinuitet och att kärlek djupnar när man segar sig igenom tid tillsammans? Nåja, jag ska akta mig för att göra jämförelser typ underbart samboförhållande- dysfunktionell särborelation. Jag har inte upplevt någondera. Det blir som när dagismotståndarna alltid jämför den bulldoftande hyperharmoniska hemmamamman med tiotimmars horrodaghem med för liten personal och mögel i väggarna. Varför inte göra en jämförelse mellan den knarkande hemmapappan och fyratimmars kreativt och kärleksfull daghemsvård? Lika nyanserat.

Puh, vad jag är ostrukturerad. Trött. Helgen blev tung när min utarbetade kapten rasade ihop i hög feber. Samtidigat var det förstås härligt att finnas till hands, för en gångs skull, att göra det som ska göras när ens älskling bara kraxar svagt. Syster Cornelia kände att hon var på rätt plats i rättan tid och ungarna och jag gick på svärmors revy på ungdomsföreningen i varje fall, precis som planerat, fast Kapten ju blev kvar hemma i influensaträsket.

Idag vaktar jag de bestämda prinsessorna, min systersons dagis har stängt och min yngsta håller sällskap. Jag får lite extratid med minstingen som ska till sin pappa idag. Mjuklandning för mig och ännu en legitimt förlorad arbetsdag. Dubbelsuck. Imorgon ska jag bli en bättre och mer produktiv människa. Imorgon.

Cornelia

Cirklar

Jag cirklar runt mina verkliga uppgifter som satellit runt en planet, fjättrad vid min omloppsbana och behovet att få något till stånd, men helt inkapabel att förflytta mig alls närmare. Jag vet att mitt drivande omkring har betydelse för och rent av är en del av skrivprocessen, men på riktigt känner mig bara lat och inkapabel. Snurr, snurr...

Det är inte ens det att jag skulle ha drabbats av något så dramatiskt som skrivkramp, Writer´s Block låter ju som en riktig sjukdom och innehåller en viss dignitet för att att den som lider av detta verkligen är Författare, det hör man på diagnosen. Jag har en värld, så långt har jag kommit, jag vill bara inte gå in i den. Nej, inget dramatiskt alls, tyvärr har jag bara lite kvalitetstidsbrist, lös tid som är avsedd att användas för att glo tomt och spotta i taket, för att sen komma ikapp sig själv. Jag vet som sagt att det är så här, ändå finns det någon liten jordnära husmorsmuckla inom mig som knappt kan hålla sig för skratt "Konstnärsdravel!" fnyser hon och går sen själv för att göra allt som behöver göras för att det behöver göras "Och vad är det mer med det?"

Att skriva, att skapa har sin egen inbyggda och varierande tidtabell. Jag sitter förstås inte och väntar på att få inspiration, inspiration är något man själv skapar för det mesta, just genom att komma igång och genom att umgås med sitt stoff (tack, Cora S. för det begreppet), det handlar mer om att skapa de förutsättningar som brukar generera viljan att lyfta, få tag i en tråd. Som många småbarnföräldrar mitt i karriären, har jag varit bra på att sno åt mig de tidsfragment jag behöver. Tjugo minuter här och femton där. Koncentrationen accelerar från 0-100 på bråkdelen av en nanosekund. Familj och arbete i kombination kräver ett visst mått av organisation, så är det bara. Nu funkar jag inte mera på det sättet, jag behöver mer lös tid för att få mina uppgifter utförda.

Läste Husis bilaga om sjöfart igår. Gillar sjöfart som fenomen och kultur. I tidningen ingick förstås sjömanshustruns historia och det här var en trebarnsmor på Åland med en sjöfarande make som gjorde törnar på en månad och en månad. Hon var hemmamamma och hade alldeles fullt upp med det. Jag har fler barn och är mer ensam med dem! Varför plågar jag mig själv med att ha ett jobb också? Det är ju faktiskt ingen som kräver det av mig. Ingen skulle komma på tanken att tycka att sjömanshustrun i fråga på något sätt har ett enkelt liv. Varför låter hon mer heroisk än jag känner mig? Hon är liksom mer ensam, och därigenom duktigare, än jag för att utgångspunkten i hennes fall är en traditionell kärnfamilj och för att hon saknar något när karln är borta. Men klarar sig med glans ändå. Men för mig som är särbo med någon annan än barnens pappa, är en familj på en vuxen och fyra barn legio och utgångspunkt och inget man får poäng för. Det är nu bara mitt liv och inget undantagstillstånd.

Jag vet ju nog egentligen varför jag inte hänger mig åt hemmamammaskapet. Jag skulle inte stå ut. Jag skulle inte klara av det i brist på fallenhet. Jag behöver ett eget liv, det är så jag skapar min identitet.

Så kanske jag försöker tillåta mig själv att irra lite till, cirkla kring och försöka skapa fler tillfällen och mer förutsättningar för att kunna komma igång, inte inrikta mig på effektivitet och produktion och resultat direkt. I sitter här i mitt eget väntrum och väntar på att kunna öppna dörren och gå in.


Cornelia

Paketsnöre

Är det så som en filmregissör en gång sa; att det finns två sorters människor, sådana som utvinner energi ur att initiera projekt och såna som får sin kick av att avsluta dem? Tror det ligger något i det. Jag hör till de senare. Jag gillar att paketera, knyta ihop och slutföra. Det är mitt sätt att handskas med livets grundkaos. Det är nästan en defensmekanism, om allt riktigt skiter sig tycker jag alltid att en toltal rensning av skrivbordet är det bästa jag kan göra, ut med allt bara (både barn och badvatten), för att få möjlighet att nolla läget, chans till nystart. En sådan här personlighet har flera fördelar, eventuellt är det grunden för ett målinriktat och handlingskraftigt sätt att leva. Nackdelen är att i kombination med att jag är dålig på att uthärda, leder rensningskaraktären till alltör hastiga beslut ibland. Jag blir allra olyckligast när jag känner mig hjälplös i betydelsen att jag inte med någon handling kan förbättra situationen. Det är då jag rusar iväg.

Att be om förlåtelse och att beredas möjlighet att förlåta är fundamentalt viktigt för mig. Tror att det kan ha något med min avslutarpersonlighet att göra. Som i sin tur förstås formats av uppfostran och familjekultur. Jag känner mig trygg när hädelseförloppet är handling, erkännande, förståelse, förlåtelse. Till de positiva sidorna med den sort jag bekänner mig till hör att jag inte är långsint. Det som läggs bakom, ligger där, det avslutade har upphört att intressera mig. Det är det ouppklarade som stjäl min tid, mattorna buckliga av nertystade konflikter som sopats inunder dem. De är skrämmande och oberäkneliga. Som jag ser det försvinner inte konflikterna någonstans, de kanske mattas av, men dyker sen upp i nya oförståeliga former, som ryggont, elallergi och ätstörningar. Eller allmän surhet. Till exempel.

Att jag inte kan bli förlåten för allt, har varit hårt att lära sig, hur stort mitt behov av det än varit. Så måste det förstås vara. Förlåtelse kan inte vara automatisk, även om nåd gärna skulle få gå före rätt. Jag kanske också någon gång kommer att stöta på något oförlåtligt. Hittills har jag bara hamnat i limbo med människor som inte bett om förlåtelse, som liksom förlåtit sig själva (väl?) och inte behövt målsägandes absolution. En familjekulturfråga kanske. Resultatet är för mig ändå att fallet så att säga förblir ouppklarat och relationen dålig eller sämre. En sorts kulturkrock. Kanske tid rår på sådana relationer?

Det som jag håller på att lära mig är att ge människor och fenomen den tid de kräver. Jag har försökt att bli en mer tålmodig person, men det är ett för abstrakt projekt för mig, jag måste lära mig i situation att just nu inte rusa iväg, att just nu stå ut, att uthärda ens en nanosekund längre än vad som känns uthärdligt och på så sätt utveckla mig. Att den här gången sova på saken, först sen reagera. Inte tvärtom. Annars missar jag mina käraste människors finare nyanser. Samtidigt kan jag rasa över att vi som har ett snabbare livstempo alltid förväntas dra ner på farten för att sniglarna ska hinna med. Jag tror inte att det alls är lättare för någon som har en snabb livsrytm att sakta ner, än det är för en långsam att öka farten. Jag tror det är precis lika svårt. Kanske det är lite som med morgon- och kvällsmänniskor? Att man i viss mån kan justera sina inbyggda preferenser, men att grunden ändå förblir den samma.

Men ännu om förlåtelse. Det är det finaste paketsnöre jag vet. Befriande och varmt om hjärtat känns det.

Cornelia (på väg i lördagsbastu, förväntansfull inför schlagervakan)

Svek

Jag har förklarat mitt behov av lojalitet som sviter efter många mobbningsår i lågstadiet. Mina vänner, som jag nästan helt utan undantag fått efter att jag blev myndig och flyttade till Helsingfors, är extremt viktiga för mig.

Min första riktiga bästis fick jag först i gymnasiet, när jag nästan slutat sakna en sådan relation, social som jag ändå var. Det var som om livet äntligen öppnade sig. Vi hade, bland annat, en alldeles otrolig sommar i skärgården när vi var 17, en riktig starletsommar, med förälskelser, sommarjobb, fester... Den vänskapen är bokstavligen inristad i min hud, vi har varsin orm tatuerad på vänster axel, som manifestation och minne av den relationen. Själva vänskapen finns ännu, någonstans på djupet, men lever inte ett särsklit aktivt liv. Men den finns och jag gillar min reptil.

Kanske den första upplevelsen av ett fenomen alltid präglar våra senare erfarenheter i samma genre. De aktiva vänskaper jag har idag har samma fundament av obrottslig lojalitet, vilket inte innebär att de skulle vara konfliktfria i alla sammanhang. Det är nästan som om jag förlorat en kapacitet att umgås med lättare, ytligare förtecken. Dels har jag inte så mycket överloppsenergi att jag skulle orka dölja mig i någon större utsträckning, dels möter man inte andra själar på samma sätt om man gömmer sig bakom en umgängesmask. Men jag medger att jag åtminstone kunde lära mig att inte alltid svara ärligt när någon frågar hur det är, eller ens aningen justera mitt svar. "Hur mår du?"-människan är ju inte alltid beredd att greppa ett "Helt skit! Jag fattar inte hur jag ska klara av cancer, förpubertet och ekonomiska bekymmer!"...

Om jag uttalat befinner mig på jobb, klarar jag bra av att bara representera mig, inte "vara jag" i så hög grad, det hör till yrkesrollen, men i grumligare sammanhang blir det... grumligare. Ibland har jag missuppfattat situationen, trott att sammanhanget är mer likt potentiell vänskap än affärsverksamhet eller yrkesroll. Då blir ju frågan om man verkligen blivit sviken, vilket nyligen har hänt att jag känt, om man missförstått premisserna från början. Misstanken om att man länge hört till en klubb som egentligen fungerar på ett sätt man inte själv kan omfatta är ganska upprörande. Ett sammanhang där man trott sig trygg, en plats där man öppnat upp, visar sig läcka i lojalitetskanterna.

Jag antar att det är något som lätt händer på en arbetsplats, till exempel. Att parterna i ett sammanhang engagerar sig olika djupt när det gäller det personliga och att de som bara sett engagerade ut senare kan dra sig ur lojaliteten, ut genom den alltid öppna bakdörren med ett "Jag lovade aldrig..." på läpparna.

Jag tycker inte själv (vem gör nu det själv?) att jag är helt humorfri, men när det gäller vänskap, eller vänskapsliknande relationer, är jag en torris. Jag ogillar också alldeles speciellt mycket bakdörrar som plötsligt öppnas med ett "Men jag tänkte ju inte..." för det existerar tanklöshet som egentligen stavas hänsynlöshet. "Jag tänkte inte efter, för jag brydde mig inte om konsekvenserna, för jag tyckte min egen agenda var viktigare". Det som man själv varje dag försöker få ungarna att förstå; "hur tror du det känns för den andra parten?" har endel föräldrar tydligen helt hoppat över när det gäller uppfostran. För alla kan väl inte vara beväpnade med en empatiuteslutande bokstavskombination till diagnos?

Sviker en lojalitetsknarkare som jag, själv? Ja, tyvärr. Jag har svikit så fult att jag ännu också, flera herrans år senare, skördar frukterna i form av svårigheter med tillit. Jag har själv svikit, så jag förstår att det kan hända, att det kan drabba mig och det har gjort mig livrädd och ibland akut fången av mitt eget inre (panikslagna) barn -som en psykolog uttryckte det; kökkigt men adekvat.

Nu ska jag ta mitt inre barn till tandläkaren, hu.

Mammarapport: Hon var inne på sjukhus i ett par nätter, fick två påsar blod och kom hem igen, inte fullt så blek och heller inte illamående som tidigare.


Cornelia

Berg- och dalliv

Ambitiös som jag ibland kan vara, blåste jag upp åtta gigantiskt stora ballonger (måste vila emellan, huvudet ville inte palla för vad lungorna presterade), ordnade en serpentinspårning från ytterdörren och gömde mig under ballongerna. Fick den hårt prövade kaptenen att skratta, så jag var rätt nöjd.

Valborg kan ju vara en tvångsfest utan like, men den här blev överraskande bra. Nåja, det kanske var mer när man var desperat och ung och inte kunde tänka sig något värre än att efteråt vara tvungen att otydligt mumla "Hemma" på frågan "Var var du på vappen?". Båt (att klä på sig vinteroverall på festkläder är lite kul, man känner sig som en fjäril när man skalar av sig vid destinationen) till krogen med Kapten och Storgodsägaren, lins- och svampsoppa (delikat), pepparbiff (inte medium minus som beställt, men god) och skumvin, skumvin, skumvin. Och sen mer festande för Kapten och mig på annat håll, fast Storgodsägaren var tvungen att åka hem och göra sånt som de gör den här tiden på året; se till att potatisen inte fryser.

Bra hemmafest! Jag fick dansa med både min älskling och min mustaschprydde vän. Plötsligt var klockan fem och vi delade taxi mot byn. Givetvis hann kapten och jag ännu med ett ordentligt helvetesgräl i den abnormt vackra morgonen i gästhamnen. Något hade det att göra med skumvinskonsumtionen men mera med det där att båda kontrahenterna har arbetsledarutbildning, men ingendera är riktigt begåvad på att ta order... Men sen blev allt så bra, så bra igen, att jag inte riktigt hann med i svängarna, så hastigt, och smått förskräckta, hittade vi tillbaka till varandra. Logi fick vi hos en väldigt tolerant kaptensmamma.

Det är lite vitsigt att i höga klackar, blek om nosen och rufsig en sval eftermiddag traska hem genom en liten skärgårdsort. Fast vi var väl glada ändå, speciellt om man jämför med mamman som släpade på ett barn som skrek "Jag vill dö! Du förstör mitt liv!" och försökte rymma. Mamman var lugn och färm som ett berg. Senare såg vi duon traska vidare under lugnare former. Tvångspromenad kan säkert vara helt bra i vissa fall.

Ja, inte vet jag hur det är på andra öar, men lika roligt är det knappast som på den jag lärt känna lite bättre. Idag när jag körde hem, stannade jag vid sorkarnas och hasselmusens miniatyrpostlådor och ja! Det hade kommit post! Jag skrattade förtjust hela vägen till färjan.

Cornelia