Mina psykosomatiska tandbesvär har lättat en aning, ska jag bli ännu mer avslappnad i käken kommer jag att börja drägla se debil ut. Jag har lite svårt att smälta att mina besvär inte är fysiska i grunden, men intressant är det.

Veckoslutet tillbringades i bil. Nå, det kändes så! Först åkte vi ut till skärgården, sen åkte vi ännu längre ut i skärgården, med bil, för det fanns ingen båt att tillgå, vilket var verkligen synd för vädret var strålande. Och sen tillbaka. Och sen till Helsingfors.

Men dopet var fint och högtidligt! Det måste vara den lugnaste baby jag sett i de här sammanhangen, han sov mest, åt lite, log charmerande mot mig, sov igen.

Gudbarnet med föräldrar och storasyster bor i ett fantastiskt hus. Det är säkert fyra-, femhundra kvadratmeter och nyrenoverat. Jag brukar inte gilla alltför stora tomma ytor, men det här... Det var inte alls kliniskt (eller safe mode-inrett med Aalto & Artek, dyra möbler för osäkra människor) utan hemtrevligt och fridfullt, ja just det, lugnt och harmoniskt. Och vyn, sen. Norr-om- Nagus vackraste, gissar jag. Jag var bra grön av avund ett tag, så kommer jag nog aldrig att bo. Men sen ganska nöjd igen; gudbarnsföräldrarna vill verkligen att vi ska besöka dem ofta, så fine, jag kommer aldrig att ha råd att bo så vackert, just på det här sättet, men jag får ta del av det tack vare dessa människor och den relation vi har. Ganska stort.

Och när vi nu ändå är inne på ämnet avund, så tittade jag igår på Friskis på damer sextiofem +, som ledigt och snyggt bar jumppakläder jag verkligen inte skulle kunna ha på mig, utan att känna mig obekväm och stoppad som en korv. Det var annars också ett dåligt pass, jag vantrivdes genom timmen och fick ingen flygkänsla. Det var inte alls ledarens fel, jag var bara ur form som en ledbruten, astmatisk och stelopererad elefant.

Nu blir det valborg. Jag ska göra struvor, (premiär i fjol, det är inte så svårt, men känns lite farligt med oljan) men någon annan matlagningsinspiration infinner sig segt eller inte alls, verkar det som. Ungarna är hos sina pappor över helgen, jag ska till skärgården. Skulle en heliumballong pigga upp mig?

Cornelia (-seg. Är dödskallen i sonens kakaoglas ett omen?)

Tandläkarskräck

Brrr... det är lite för kallt för att ligga i soffan på balkongen, någon längre tid åtminstone. Ändå var jag utrustad med både kaffe, vaniljcrememunk och tidning. Nu är det skönt med en varm och gosig laptop i famnen.

Jag överträffade mig själv idag och beställde tandläkartid. Jag har varit en fullständig tandläkarfobiker i många år, på tio år gick jag inte alls och skyller det på dels dåliga tänder (trots ihärdigt borstande) dels på de sadistiska barnhatande tandläkarna i Åbo. Sen hittade jag en tandläkare som specialiserat sig på räddhågsna och hon sövde mig och gjorde tio års munhygiensiskt arbete på fyra timmar. Det var det värt. Kela betalade en del av både behandlingen och anestesin. Sen dess har min tandläkare lyckats bygga upp ett förtroende för sig och idag är jag inte så fobisk längre. Förra året frågade hon mig ännu väldigt milt, hur det kändes för mig när jag fick kallelsen till den årliga undersökningen per post, om det var obehagligt eller ens lite uthärdligt. Riktigt så neurotisk har jag inte varit, men det var ändå lite fint, tyckte jag.

Idag ilade gröten så illa och länge i en tand som jag bevakat misstänksamt ett bra tag redan, att jag måste ringa och det fanns en tid idag och i slutet av maj. Jag drog ett djupt andetag och sa att jag kommer idag. Beväpnad med en Diapam. Till min stora förvåning visade sig att jag inte alls har några hål, inte i de tänder som gjort ont, i alla fall. Annikki, så heter tandläkaren, trodde att jag spänner käken under natten, eventuellt gnisslar tänder och att det är dessa spänningar som påverkar tänderna så att det gör ont att tugga. "Har du stressat?" undrade hon och visade mig röntgenbilderna. "Och hur är det med huvudvärk, har du haft sådan?" Har jag det? Migrän, ja, men något annat? Inte vet jag. Och eftersom jag för det mesta sover ensam och kaptenslös, kan ingen heller berätta om jag eventuellt gnisslar mig mig genom mina nätter. Det hade jag nu verkligen inte väntat mig; att mina tandbekymmer kunde vara psykologiskt förankarade. Jag är förbluffad, men lättad över att inte bli bedövad och iborrad. Annikki slipade bara ner lite ojämnheter, som eventuellt har bidragit till det onda. Vi får väl se.

Tidigare träffade jag den nya förlagschefen över lunch på Kosmos. Jag är lättad och imponerad och ser med försiktig tillförsikt på framtiden. För första gången var jag inte arg och på defensen under ett förläggarmöte. Vi får väl se med det också.

Cornelia (psykosomatisk tandläkarpatient)

Nätskugga, läsning och balkong

Jag har befunnit mig i ofrivillig nätskugga den senaste veckan, den stora gratisservern som huset jag bor i hör till, har varit sönder. Hoppas det fixat sig nu äntligen.

Repeterade den nya pjäsen idag. Äntligen hittar skådisarna rätt, det är svårt att ta in att de behöver nästan lika lång tid på sig att orientera sig i texten som jag har behövt för att skriva den. Det som varit självklart för mig redan i månader är helt nytt för dem vid en första läsning. Jag spinner ljudligt när jag får göra teater, ha ett socialt sammanhang och konstnärligt ansvar. Hur ska det någonsin kunna bli en riktig författare av mig?!

Kaptenen dök upp i fredags, ramlade in dödstrött och i samma skick som en disktrasa man lämnat ute över vintern. Med en bukett blåklint till mig. Det hördes ett stort "ritsch" igen i mitt karborrebandshjärta när han åkte på söndagseftermiddagen, men det var skönt att se att turistandet i familjelivet gjort min älskling gott. Men tomt blev det.

På söndagen hade vi den traditionella balkongsinvigningen. Flickisarna städade i dagarna två och sen var det dags för klippning av bandet och så åt vi kex och vindruvor, barnen, både egna och andra, fick saft och min granne/väninna och jag drack äkta champagne för att fira våren och bougainvillean som jag hoppas kommer att överleva. Margariterna klarar sig säkert.

Dagens friskis tog alldeles andan ur mig, som bäst antar jag att jag ser ut som de i reklamerna, fånigt småleende när endorfinerna får en att flyga, men nu känner jag mig bara dehydrerad och trött. Dags att sova, men först lite bok.

Cornelia

Brist på romantik, men bokhylla och bilder

Viking line har inte romantik i sina reklamer, upptäckte jag. Inga solnedgångar. Silja kör med lite mer traditionellt softande, men med ett kallt 90-talsstuk. Eller så med humor, det gör bägge rederierna.Det är bara hard core ös som gäller, party, party...

Att prata långa samtal i telefon är också att umgås. Jag är klart gladare. Också för att alla valparna är hemma igen och för att den minsta envisas med att sova i bokhyllan. Vilken idé! Varför inte. Hon har bäddat sig ett fint bo. Blir glad av barnen.

Fotosession med riktig fotograf idag. Sen dilemmat; ska man välja en bild man gillar eller en där man ser ut som sig själv? Också den där jag ser mer ut som mig själv, antar jag att är åtminstone lite photoshoppad. Bedrövligt. Borde man vara modigt sliten på en författarbild? "Naturlig" liksom? Ja usch, vad jag 40årskrisar patetiskt gällande de fysiska effekterna åldrandet har. Nu senast måste man skaffa sig en personlighet för att ersätta brist på fräschör, så hastigt går det efter 38 med den här genuppsättningen... Kanske det är ett ytligt (inte bara bokstavligen) problem, men ett problem är det likafullt, men jag antar att krisen går om, bara jag får ta avsked först. Och inte låtsas att den inte finns. Kanske alla kriser handlar om avsked?

Det är för övrigt intressant att bilden har ett sådant eget liv idag, att vi inte så mycket ifrågasätter bildmanipulation, om den visuella effekten blir mer estetisk, vilket ju är rätt äckligt kommersiellt samtidigt som vi ju alltid älskar det vackra och måste få göra det. Om jag själv printar mina bilder, tar jag nog bort en finne om jag har möjlighet. Är det nu sen fel? Acne kan väl inte höra till personlighetsdrag som i sanningens namn måste demonstreras ens på privata familjebilder? Rynkor låter jag däremot bli och har inte något emot mina egna begynnande heller. Det är mer lystern jag saknar. Är det alltid lättare att ta till sig något, än att förlora något? Kanske.

Tja. Kanske jag borde sova nu. Skönhetssömn för att minska häxeffekten i morgon på morgonen.

Cornelia (mamma till den sällsynta bokhyllssovaren)

Jag vill ha vikinglineromantik! Jag är helt utmattad av verkligheten. I verkligheten är kärlek en naturkatastrof.

Vi har diskuterat hela veckoslutet, grälat och gråtit, hämtat andan och försökt igen och allt under en djävulsk tidspress. Bristen på tid är vårt ständiga problem, vårt ständiga samtalsämne.

Det skulle vara lätt att säga att våra problem beror på vårt särboförhållande, men jag tror inte det är så i grunden. Däremot är jag övertygad om att ett särboförhållande avslöjar minsta kommunikationsförbistring, vilket kan vara en bra sak. Det finns en brutal ärlighet över ett förhållande som inte kittas ihop av något annat än vilja och de handlingar man utför för att man älskar och vill den andra och relationen väl. Men det finns inte heller någon nåd, mycket lite av "vi kan vänta och se"- möjligheter.

Man måste jobba för sin relation, javisst,javisst, men en kärlekshistoria ska inte vara ett arbete. Jag tyckte att veckoslutets pärs bara var en enda lång krishantering, som det intet gott kom ur, men den kloka kaptenen hade bättre klarsyn och kunde peka på sådant vi faktiskt löst eller insett. Kaptenen visade på resultat jag inte sett, djupt nere i min grop som jag var. Nu tror jag att det kan vara okej att inte skörda så mycket direkt efter sådden, att även om vi inte rör oss någonstans, varken framåt eller bakåt, just nu, att vi ändå har en gemensam riktning.

Min naturkatastrof har målat in mig i ett hörn och jag blir desperat när ingenting fungerar, när detta är det enda jag vill ha. Det finns ingen väg ut. Skrämmande, men stort.

Cornelia (drabbad)

Hur klarar sig de som kommer från andra världsdelar och reser österut, puh, min jetlag exploderade i ett fjärde migränskalv, jag trodde nästan jag skulle få hjärnblödning, så ont gjorde det. Jag har Immigran, men den gången jag prövade medicinen, var biverkningarna så obehagliga, att jag drar mig för att ta rävgiftet. Faktiskt brukar jag inte få en så hård värktopp, jag tappar bara synen och mår skit och ser ut som en spökpanda tillsammans med en allmänmolande basvärk som känns i själva kraniet, runt ögonhålan, den ena eller den andra. Nåja, det om det. Det är väl över för den här gången.

"Everythings else pales after Alaska" sa överläkaren till Joel i "Northern exposure". Repriserna började igår.


Så känns det post Grönland också. Det är lite trångt och mörkt och ingenting händer. En nätverkslunch med listvännerna igår räddade dagen från total meningslöshet. Ja, jag blev ju också påkörd, faktiskt. En liten buckla i baken på bilen, eller en skråma är det kanske, damen som rammade mig fick betydligt värre skador av min dragkrok. Men på något sätt var det här inte tillräckligt sensationellt fast jag blev sådär hjärtklappningsrädd är det small. Vi var på väg till ett köpcentrum med storisarna för att handla "dopklänning" åt äldsta dottern och för att slippa laga mat själv. Det är twinsarna som ska döpas hos storisarnas pappafamilj nästa veckoslut. Och sen blir det ett dop till om någon vecka; den tidigare festöverraskade 40-åringen med flickvän har bett kaptenen och mig att bli gudföräldrar åt deras nyfödde son. En ära, givetvis. Jag gillar gudbarn (mina) och hela gudföräldrarskonceptet.

När vi handlade såg sonen till sin förvåning att det finns specialtidningar för människor som står i beråd att gifta sig."Inget man prenumererar på" antog han först, med en sarkastisk blick på sin mor som ju varit gift två gånger (ett bröllop bara, vill jag poängtera!)och undrade sen om det möjligen inför hösten för hans del också finns ett glassigt magasin som heter "Konfirmation!". I övrigt skrattade jag inte så mycket igår.

Får en syster på besök idag. Annars kommer nog inget speciellt att hända idag heller. Att tvätta kläder är inte så stimulerande, 40 eller 60 grader? Torktumlare eller inte? Suck.

Cornelia (understimulerad och hushållsapatisk)

Adjö Maniitsoq, adjö Grönland

Promenad, flickornas grönländska handbollsmästerskap och avskedsmiddag med VH och ny musikerbekant från Hans Lang-kvällen. Så kan den sista söndagen sammanfattas. Eventuellt såg jag några Americas Funniest..., men inte så många, effekten håller på att gå ur, repriserna på "If you can get on tape, you can get it in cash" och vinnarna som tackar Gud, har som fenomen peakat och planar nu ut utan större abstinensbesvär...

Vi gav VH en flaska Laphroaig (min eviga favorit) som tack för att han tagit hand om oss så väl och det var verkligen inte meningen att vi skulle ta del av innehållet, men så blev det. En glad fest, men jag måste säga att det är sista gången jag packar ett så omfattande bagage efter att ha druckit whiskey.

Spontanväckning klockan fem och sen lite frukost och iväg. VH följde oss ända till flygfältet och väntade segt på vårt försenade plan med oss. Vi var en ovanligt tyst liten teatertrupp. Avskedsvemod och hemlängtan i ett paket. Samt lite sviter efter finalfesten. Bara lite.

I Kangerlussuaq åt vi en ny frukost och shoppade lite souvenirer och väntade igen. Resan till Köpenhamn kändes lång, men flygvädret var gott och Greenland Airs plan är stora och fina. Jag köpte småflaskor champagne på Kastrup (min söta granne har ju lärt mig att alltid ha minst skumvin i kylskåpet!) och multinationell (shame on me) choklad till barnen. Kunde inte motstå ett "pack" med fyra dragétuber med varsin disneyprinsessa på, det var så jättejättepraktiskt med just fyra i ett... Tur att den femtonårige sonen har humor, han får välja prinsessa först.

Så Helsingfors- Vanda 01.30. Skådespelaren glad för att komma hem till sin familj, jag både lättad och glad men samtidigt lite tom. Jag är på något sätt bättre på att resa iväg, än på att komma hem, hur mycket jag än saknat min familj. En sorts själslig jetlag, en oförmåga att omanpassa sig antar jag. Nå, lite spelade det väl in också att jag kom till ett tomt hem, jag skulle tycka så mycket om att bli mött på flygfältet, men sånt är nu inte möjligt i min värld. Klockan tre kom jag i säng och här är jag nu igen, mitt i vardagen, nästan anpassad men med fysisk jetlag, (huvudet värker och jag känner mig utanför mig själv)i väntan på att mina stora ska komma hem ikväll så att jag får krama dem! Min snälla mamma fixar middag åt dem mellan skola och hobbyn, men sen får jag hem dem. De små får jag först nästa vecka, men jag ska gå och smygkrama dem till park och dagis.

Nu ska bostadsbidrag justeras och räkningar betalas, mat inhandlas och kläder tvättas. Jag har verkligen ett kontrastrikt liv, klagar inte alls!

Tack för reseläsesällskapet och kommentarerna, både till bloggen och som epost. Fint att få dela med sig. Takuss, Grönland! På återseende.

Cornelia

Mera harmonisk tomgång men också lite oro

Lite champagne som aperitif, sen de randiga räkorna och mineralvatten och sen… ja, sen sömn. Det var gårdagens program det. I något skede var jag och handlade och såg en halv CSI (eller vad de heter?), småpratade lite med skådisen/teaterchefen, som för övrigt ser så avslappnad ut, att man knappt tror det är sant. Vanligtvis är han mer som en ekorre på amfetamin, så där som många egenföretagare… Om man gillar fotboll, är det förmodligen himmelriket att vara legitimt insnöad på ett hotellrum tillsammans med Liverpool och Arsenal, eller vem det nu var som spelade igår.

Tror för övrigt att vårt samarbete löper så friktionsfritt just för att vi båda ha ett visst helhetsansvar, han som teaterchef och producent; i relation till det är jag bara medarbetare och anställd, jag som husregissör; då han kan strunta i de konstnärliga helheterna som är mitt ansvar, och vara skådespelare med ansvar för sitt eget arbete endast. Vi klampar inte på varandras revir, men tar ansvar omlott, på något vis, för verksamheten.

Vaknade utvilad imorse före klockan sju (duktigt morgonpigg på Grönland, en riktig sömntuta enligt finsk tid) och gick för att äta frukost. Fick sällskap av en amerikan och jag konstaterade i konversationssyfte att ”You seem to prefer the bigger mugs like me” eftersom jag också ratat de pyttesmå tantkaffekopparna till förmån för de stora blå förmodligen avsedda för te. ”Sorry, I’m from America, I only speak English” sa han till det. Jahapp, jahapp, jag måste göra något åt min accent, tydligen… Nå, sen bad han om ursäkt och sa att han är så van vid att folk tilltalar honom på språk han inte förstår att han automatiskt svarar att han inte fattar. Han berättade att han tillbringar en månad i året här, han åker tillsammans med grupper upp på berg med helikopter och skidar sen ner med dem. Resten av året tillbringar han i Utah eller i Thailand, där han också har business och en flickvän. På frågan om han familj, svarade han att han hoppas att det är under arbete, att han tror att han äntligen träffat en kvinna som förstår honom och är den rätta. De ska ha ett företag ihop och söker mark att köpa, för att bygga något slags strandhotell, om jag förstod det rätt.

Han var sympatiskt nog inställd på att vara en del av samhället när han är här, han bor med sina grupper i byarna, inte på någon turistanläggning långt borta, som många av äventyrsentrepenörerna här har ordnat det för sig. Cafét vi åt en hamburgare på i Kangaamiut visade sig vara hans pensionat- och cateringservice. Jag berättade om vår andra amerikanska kontakt på Napasoq och han suckade och tyckte att cynism är ett trist fenomen, speciellt här, men att han tyvärr träffat många krassa människor, speciellt danskar, under sina sex år här som vill bort, men som upplever sig instängda och oförmögna att lämna landet. ”Men det är ju så, att många människor verkligen är ”stuck” här, att flyga är väldigt dyrt här” sa jag, lite allmänt och amerikanen (vi presenterade oss aldrig) berättade att många av hans bekanta inom hotellbranschen här sagt sig vara mer än villiga att komma och jobba hos honom i Thailand när det projektet blir verklighet, men att det stupar på pengar till flygbiljetten. De tjänar kring 1000$ i månaden och boendet slukar hälften. En flygbiljett till Thailand kostar ca 2500$. Det hade jag inte tänkt på, att man kan bli ekonomiskt stuck, så konkret. Jag är en bortskämd liten kulturmarakatta, märker jag, priviligerad.

Vid det laget hade VH äntrat frukostbordet och det blev tal om piloter. Amerikanen hade denna gång en svensk pilot, jag undrade om han inte haft någon inhemsk, men han räknade upp många andra nationaliteter. Jag frågade VH om han känner grönländska piloter och han nästan fräste ”många!” så jag inser att det här är ett känsligt kapitel, balansen mellan turism och exploatering och allt annat. Jag för min del tog för givet att endast grönländska piloter är något ha i det här landet, de lokala förmågorna måste ju vara de som känner till väderförhållandena bäst, jag hoppas verkligen vi ska flyga Dash 7 med en grönländsk pilot, speciellt då det som nu blåser så att tatueringana lossnar, som min kapten skulle uttrycka det. På samma sätt föredrar jag en skärgårdsbo vid rodret om vi ska till sjöss i skärgården. Demokrati i sin mest förenklade form politiskt korrekthet och låt alla blommor blomma, är mindre viktigt än att komma hem hel och hållen. Men det har kanske handlat om något annat för amerikanen. Och det harmar mig att jag inte hann parera hans förutfattade mening om vad jag tycker om kaffet här. Han hällde upp mjölk åt mig i den blå muggen, och när jag bad om ytterligare några centiliter sa han konspiratioriskt ”Yes, it makes the coffee taste better, doesn’t it.” Först senare förstod jag att han ansåg att kaffet här är dåligt i gemen, vilket är helt fel! Jag har fått gott starkt samt ickebeskt kaffe över allt här, både på caféer, på hotellet och ur kapten Niels termos på Targan. Det är ju amerikanerna som gillar blask och lankigt kaffe! Och nu hamnade jag i det svaga kaffets parti, helt mot min vilja och för att jag inte var tillräckligt snabb i tanken. ”Vi” och ”Dom”- tänkandet finns överallt. Måste lobotomera ut den funktionen ur min egen hjärna åtminstone, inget är så osympatiskt maktfullkomligt som den strukturen.

Det som också är osympatiskt och djupt oroande är vad VH berättade för skådespelaren igår, om hur narkotikan sprider sig som en löpeld på Grönland. Vi har tidigare talat om de problem som spriten medför och VH har själv nämnt incest som något som man verkligen borde ta itu med på de här breddgraderna, men knarket hade jag missat. Jag har blivit van vid att se narkotiskamissbruk som personliga, individuella tragedier som ödelägger enskilda människor och givetvis förstör det för deras närmaste också, men här ser jag plötsligt möjligeten att ödelägga ett helt folk, om vi nu ska vara riktigt dystopiska. Det är isolationen som gör det möjligt att förorsaka ett helt samhälle skada på ett alldeles annat sätt än i andra miljöer. Att någon tjänar pengar på sådan förstörelse är avskyvärt. Måtte de hamna längst ner i infernostruten. Ska försöka ta reda på mer. Narkotika skrämmer mig allra mest, det är vad jag är mest rädd för att ska drabba mina barn, narkomani och schitzofreni i sin värsta form, både fenomenen skulle tvinga en att se hur ens barn dör framför ens ögon, trots att de skulle stanna kvar som sina egna vålnader.

Det blåser som sagt, men det har slutat snöa. Den lilla gula båten är nu helt vit som synes. Bilderna på soluppgången från i går morse och den stora båten från igår kväll.Solen skiner igen på mig och skapar akut växthuseffekt i mitt rum. Om några timmar ska vi gå och se en handbollsmatch, VH fungerar som domare. Han är något av en kändis tack vara sitt spelande i landslaget för några år sedan. Vi rör oss bara med eliten, ha- ha! Skulle också lite vilja ha en sån där röd och vit t-shirt som det står ”GREENLAND” eller ”Kalaallit Nunaat” på ryggen, men då borde jag först bli tillräckligt bra inom någon idrottsgren och sen flytta hit, så jag får väl klara mig utan, mina mest idrottsliga dagar är nog över och jag betvivlar att det finns en fäktningsklubb här. Fast man vet faktiskt aldrig. Det behövs ju bara en engagerad eldsjäl för att det mest oväntade ska ske.

Fick trevliga nyheter hemifrån igår, överraskningspartyt för kaptens och min vän hade lyckats över förväntan, 40-åringen hade verkligen tagits på säng. Där är de i Åbolands skärgård och här är jag, i Grönlands. Fascinerande.

Cornelia (fortsättningsvis ändå avslappnad)

Lediga!

Började på Lina Forss ”Hallonbäcken” och är inte så förtjust, men läser tappert vidare. Morgonpromenaden igår senarelagdes från klockan elva till tolv (såg karlarna kanske lite, lite bleka ut?) och där emellan promenerade jag själv runt klippan Hotell Maniitsoq (se bilden) är byggd på och log och nickade mot alla mötande vänliga och satt sen en stund på hotellterassen som till hälften var en meter hög snöhög mer än terrass, och läste.

Vi drog ut i byn och försökte hitta souvenirer, men det var lättare sagt än gjort. Och så köpte vi vykort. Det finns två varuhusoider i byn, det är svårt att identifiera butiker när de inte har skyltfönster av något slag, men det är ju rätt förståeligt. Det känns tassigt att stiga in genom en anonym dörr, för först på insidan kan man vara säker på att det är en affär man hamnat i och inte någons privata hem.

Sen vet jag nu inte om jag planerat så mycket för lördagen, men vad det än kunde ha varit omintetgjordes det av ett sjujävla migränanfall. Det hade förvarnat om sin ankomst under två dagar, men hittills låtit sig motas av mediciner, men nu slog det då till med full kraft och däckade mig totalt i hotellrummets soffa, under det svalare fönstret. Ja, jag trodde ju att Grönland skulle vara kallt, men det har varit säkert 35 grader inomhus på de flesta ställena, t-shirtsväder, tack vare det strålande solljuset som skämt bort oss hittills.

Det blev ingen middag för mig ens, jag låg bara platt som en hälleflundra. Men sen när solen lagt sig kvicknade jag till, lockade håret (glamour, för fanken!) och kunde följa karlarna med på Hans Langs minnes-jam till församlingshuset, som här fungerar som vilket föreningshus som helst (”Nej, jag tror inte Jesus skulle ha något emot detta”, sa VH). Hans Lang var en kär musiker och artist som med sin hustru under en båtfärd drunknade ifjol. Det var som Falmingokvintetten (utan ansiktslyften) på grönländska! Jag lärde mig grunderna till grönländsk polka och så skuttade jag runt till all möjlig sorts grönländsk pop och rock och det var härligt! Skärgårdsliv är skärgårdsliv, var än det försiggår, verkar det som. Jag stortrivdes och fick dansa mycket.

Enligt VH är det grönländska samhället jämlikt, men jag undrar lite jag. De kvinnor jag hittills träffat har nästan utan undantag (hälsovårdaren i Kangaamiut var ett riktigt rivjärn,i ordets bästa bemärkelse) varit aningen kuvade på något sätt. Inte privat och personligen, men strukturellt, om ni förstår hur jag menar. Jag inser att vi träffar de små byarnas folk när vi befinner oss här (Maniitsoq är för övrigt en ö) och att man inte ska dra för långt gående slutsatser av detta sociologiska forskningsmaterial, men också skådespelaren reagerade på detta. Det är svårt att mötas kvinna mot kvinna, känns det som, vi lever i olika världar.

Det som däremot är alldeles uppenbart är hur förtjust man är i barn här. Det är alldeles tydligt att barn är en stor tillgång och samhällets gemensamma ansvar. Här har jag inte sett några könsskillnader, alla verkar genuint hänryckta över de barn som vandrat runt i famnarna under våra föreställningar. Syskon ser ut att vara väldigt engagerade och stolta när det gäller de små i familjen. Funderar på det där med tonårsgraviditeter. På vad som är illa och vad som faktiskt kan vara bra. Det känns nästan som om det vore mer politiskt inkorrekt att säga att de kan leda till något gott, än att automatiskt fördöma dem, men jag tror ju nog att allting är relativt och kan inte anse att en kärleksfull förälder är ett dålig fenomen i något sammanhang.

Vi fick en stor komplimang av VH. Han sa att vi genom vår föreställning och turnén fått honom att komma närmare sitt eget folk. Jag tror jag grät en skvätt.

Idag är vädret dåligt, det blåser och regnar slask. Vi är stuck här på ön till måndagen, för inga röda flyg stiger under veckoslutet (jag får lite panik när jag tänker att de är röda för att man ska kunna hitta ett störtat plan bland snö och is och dessutom är de dash 7or…). Det finns två fungerande tv-kanaler i platt-tv’noch det är det. Ja, och så har jag Lina och några till samt ett par nyinhandlade danska damtidningar. Jag kommer att vara alldeles överavslappnad när jag kommer härifrån (om inte jetlagen tar knäcken på mig, förstås). Av någon anledning sänder den ena kanalen flera avsnitt av ”Americas funniest videos” fler gånger om dagen. Programvärden är så fenomenalt dum men samtidigt så supernöjd med sig själv att man baxnar och mår illa, mer blir samtidigt beroende av serien. Illa!

Snart ska vi sammanstråla för middag. Tigerräkor, kanske?

Cornelia (avslappnad)

PS. Haren Kanin! Det var den finaste kritiken någonsin! Tack och puss på ditt långa öra.

Atammik!

Dubbelt längre sjöresa till Atammik än till Napasoq och dubbelt högre vågor. Det är fjordvattnets rörelser fram och tillbaka i fjorden som skapar den gropiga sjön, inte vinden. Jag var inte rädd, Niels’ kaptensförmågor inger kompakt trygghet i mitt hjärta, men nog vagt ljusgrön ännu när vi kom fram. VH var totalt oberörd medan skådespelaren såg aningen orolig ut, så jag behövde inte var ynklig alldeles ensam. Niels medkänsla med mig botade mig nästan.

Men allra först levererade vi guiden Adam till foten av sitt berg Apussuit. Han skulle upp på toppen till turistanläggningen (om jag förstod det rätt) med motorkälke, hans gäster från Saudiarabien skulle anlända under veckoslutet med helikopter.

Maniitsoqs kommun har sett till att också mindre byar, som nu Atammik med sina 300 invånare, har en ordentlig sporthall till sitt förfogande. Den här, med pastellinteriör, var byggd för en sex år sen, men fortfarande i mycket gott skick, slitaget är inte i proportion till storleken som vi är vana, antar jag. Det är en bra idé att satsa på såna här utrymmen, jag tror min professor på Teaterhögskolan hade rätt, när hon sa att vilsna ungdomar i puberteten kan räddas av två fenomen; teater eller idrott.

Jag är ingen workshopmänniska egentligen, jag är inte en särskilt hågad pedagog, mycket mer en föreläsare och diskussionsledare, men de här ungarna tänder något sådant i mig. Det är så imponerande att de lever där de lever, som de lever, att jag får lust att bidra med något ännu mer konkret än vår föreställning. Jag måste fundera på saken ur det perspektivet. När vi kommer hit nästa gång, för det tror jag vi gör, allt annat känns som en väldigt främmande tanke, vill jag ha en föreställning som är mer anpassad till språkförbistringen, mer fysisk mindre texttung, än den vi har. Om vi kan göra autografskrivarsuccé med den vi har nu, som handlar om språk, bland annat, hur mycket bättre skulle vi inte kunna kommunicera med något mer skräddarsytt? Det är väl så, att när man lite lär känna någon, så vill och kan man ge mottagaren en ännu personligare gåva. Ska fundera vidare.

Det blev fullt hus igår, vi var tvungna att dra fram fler stolar, tillslut var de nästan hundra. Det är en ganska fin procent!

Resan hem var mindre gropig (eller hade jag vant mig?) och issörjan hade reducerats ytterligare. Niels fick vår resescenografi, bestående av Ikeas pall ”Bekväm” som tack, den fick bli båtrekvisita istället och fungera som landstigningshjälp.

Hotellets tigerräkor var gudomliga, men efter desserten var jag så trött att jag knappt hann till mitt rum innan jag somnade. Karlarna däremot var pigga och farligt energiska och har antagligen haft en riktig helkväll i minihotellbaren, icke att förväxlas med minibaren, som inte är mycket mindre än hotellbaren, faktiskt… Det klarnar säkert när vi tar oss ut på byn om några kvällar.

Jag har sovit länge denna morgon, vakande först halv sex (dvs 10.30 finsk tid…) och läste slut min Nesser ”En helt annan historia” och nu saknar jag den redan. Måste börja på nästa bok.

De omnämnda amningsprocedurerna igår, annars; Den hungriga babyn satt inte alls i moders famn under föreställningen, utan i ett syskons, så när mamman plötsligt, mitt i repliken, drog upp skjortan och blottade sina bröst, förstod Herr Skådespelare först inte om det eventuellt var en eloge till hans skådespelartalanger eller vad? (Vi dramatiker och regissörer råkar mer sällan ut för den sortens manifesterad uppskattning, men man vet ju aldrig.) Nå, sen kom babyn till bröstet och pusselbitarna liksom på plats.

Vad ska hända idag?

Cornelia (nyfiken och förväntansfull)

Napasoq!

Kapten Niels kan köra båt, det är samma stuk på befälhavare världen över, de känner sitt fartyg i sin kropp, de verkligen kör, inte bara styr. Och så har de bra syn, Niels ropade ”Säl!” igår när vi andra bara kunde se en eventuell svart prick på ett isflak långt, långt borta. Sälen var så liten och söt och orädd, vilket skulle ha gjort den till ett enkelt harpunmål om inte båten forslat turister. Småsälar smakar inte så mycket tran och är därför en delikatess. Jag äter gärna kött och jag inser att för att jag ska få min biff, så måste djur slaktas, jag är inte blödig på det viset, men jag tror knappast jag hade pallat att se denna lilla tagen av daga mitt framför mina ögon. Förmodligen hade jag gråtit resten av dagen. Jag hoppar till när jag ser döda vita kutar i fryslådor på bryggor, men inser givetvis the name of the game och kommer säkert att köpa något av säl som souvenir, om jag hittar något vackert.

Napasoq var vår minsta turnéort, där bor 90 personer och stället är ytter om allting. Byn var sliten av väder och vind på ett annat sätt än välmående mer skyddade Kangaamiut. När vi kom till skolan blev vi mötta av en amerikan som i sitt första andetag tackade oss för att vi hämtade alls något positivt till detta ställe med ”How shall I put it nicely… lots of social problems…” och så gick han på, mitt framför vår grönländska VH. Amerikas enorma insatser i form av honom som utsänd projektlärare, förbigicks inte heller. Han signalerade att vi borde stå på samma sida, på något sätt. Jag blev arg och generad. Vilken plump människa, helt intrasslad i sin egen förträffligthet. Jag sa, med illa dold irritation, att vi var väldigt glada över den här upplevelsen, dessa möten och att vi känner oss priviligerade för att vi fått komma hit, till dessa vänliga människor som bor mitt i havet, mitt bland isberg.

Jag hade ett stort behov att senare förklara för VH (och mig själv, tror jag) att vi med vår föreställning inte kommer till Grönland i något slags besserwisser terapiavseende, att föreställningen är som en gåva man vill överräcka till någon speciell person och att mottagandet av gåvan är halva showen. Det betyder inte att man blundar för eller är ointresserad av de förekommande sociala problemen, de är intressanta att diskutera som alltid överallt, men en konstupplevelse är något helt annat, med helt andra mål och förutsättningar till kommunikation och ahaupplevelse.

Ungarna var ljuvliga igen. De kom och tog i hand och sa hej på en massa olika språk, mitt i sin arktiska fotbollsmatch. Den förträfflige amerikanen hade inte läst det grönländska synopsiset med barnen, så det gjorde VH innan vi började i det mörklagda klassrummet. Vi har justerat pjäsen under de här dagarna, dragit ihop dramaturgin en aning och herr Skådespelare har utvecklat en aldrig tidigare skådad gestik. Blir vi alls tydligare kommer vi att närma oss regelrätt teckenspråk, fnissade jag igår. Men det fungerar! Herr Skådis jobbar verkligen hårt på scen och det ger strålande resultat när det gäller kommunikationen, publiken tar intresserat emot gåvan och hänger med i berättelsen. Jag blir helt rörd varje gång. Quojen för att jag får jobba med begåvningar, har jag ofta tänkt. Vi hade inte bara barn i publiken, vi hade också åldringar och två spädbarn som åskådare! Amningsprocedurerna på första raden fick skådespelaren att för en halv sekund tappa fattningen, men det berättade han först senare.

Efter föreställningen var den förträfflige plötsligt ödmjukt överraskad. Han frågade om homotemat i pjäsen och jag förklarade att vi irriterats på att ”homo” är ett rätt allmänt skällsord på skolgårdar och att vi velat ta udden av det genom att förklara innebörden, i ett bispår i pjäsen. Huvudpersonen, vars far är en riktig karlakarl, vill göra sina föräldrar glada igen, när han till sin förskräckelse ser att hans tuffe pappa har blanka ögon när han står i beråd att resa på jobb, långt från hustru och barn. Så han ställer sig upp och deklarerar ”Jag är homo!” vilket får föräldrarna dels gå i taket (pappan) och dels undra vad mommo ska säga (mamman. Fast ”Sånt finns nog i Grankulla också!”). Och de undrar om elvaåringen vet vad det betyder. ”Klart det!” säger huvudpersonen ”Homon är pojkar som tycker om pojkar, precis som jag, jag vill inte leka med några flickor, bara med pojkar!” och för att ytterligare strö salt i såren ”Nu kan jag vara homo som pappa!” när han stolt meddelat att han lämnat bort sitt tidigare ständigt medsläpade och av pappan kritiserade gosdjur. Nå, mamman förklarar sen att det hela handlar om att bli kär i någon som man själv, inte om att leka osv…

Detta hade berört den förträfflige mycket. ”As I am openly gay” tillkännagav han ”but not here, of course!” tillade han lite nervöst. ”Openly” med modifikation, liksom…

Men nu måste jag ge honom lite credits också, för han fick syn på att vårt tvåspråksstoff, pappa finne, mamma fifi, är bekant här också. Kanske pjäsen kunde göras på danska och grönländska på samma sätt? Intressant tanke, jag ska prata med VH om det. Och jag är glad för att vår teaterpresent kunde tas emot av den förträfflige också.

På vägen tillbaka plockade vi upp en guide, men annars hände inget särskilt, havet var lite gropigt, men vädret annars vackert. Det är svårt att inse att det för bara två veckor sedan fanns ett tvåmeters islock på vattnet. Nu är det vår och allting smälter så man ser det. Den lilla gula båten (som gav mig moderskänslor och som jag oroade mig lite för) i hamnen utanför hotellet har kommit loss och guppar nu på i isfritt vatten.

Sista föreställningen idag. Mot Attamiq!

Cornelia (morgonpigg och hungrig!)

Kangaamiut!

Jag börjar ana ett folklynne, samtliga grönlandsinuiter (inuit betyder helt enkelt ”folk”, har jag just lärt mig) har hittills bemött oss med en speciell sorts vänlighet. Någonstans läste jag nyligen att alla kan lära sig att vara artiga, men att genuint vänliga människor är sällsynta. Tror det har något med själslig temperatur att skaffa, vänlighet kräver värme, artighet kan vara kallt om än korrekt. Hur som helst! Vi har blivit välvilligt och varmt bemötta av alla, barnpublik, lärare, hotdogsförsäljare…

Napas (Grönlands Nifin) idé har varit just att föra ut oss till de små bygderna, för att de mer sällan får ta del av kulturutbudet. När jag frågade vår napakontakt och lokala ”vårdnadshavare” (VH) vilka som kommer för att se vår föreställning, sa han ”alla” och på frågan ”men de som inte har läst synopsiset då? Kommer de att förstå något alls, speciellt barnen, om de inte hunnit börja läsa danska i skolan ännu?” svarade han ”De kommer ändå, ni är en begivenhet”. Mycket riktigt. Så också i Kangaamiut. Det var ett tag sen jag skrev autografer! Skådespelaren är väl vanare, men jag kände en liten fläkt av J.K Rowlinghet…

Den unge mannen som efter föreställningen tackade och kom och berättade att han är intresserad av skådespeleri, han förkroppsligade orsaken till att vi är här. Konst kan ha en livsomvälvande betydelse. De oförutsedda kontakterna -vilken kraft det finns i sådant.

Jag hade förberett mig på att Grönland skulle vara solkigt också, jag har läst på om alkoholproblem och tillhörande misär, men jag har inte sett riktigt något sådant ännu. Visst kan det vara anspråkslöst, som det ofta är i skärgård som skärgård bara man kommer tillräckligt långt ut, men inte solkigt alls. (Hotellet vi bor på är riktigt fint, badrummen helt klart nyrenoverade och det finns platt-Tv och allt. Rent och snyggt. Bara cigarettröken i pyttebaren är irriterande för en redan ovan.) Kanske är det annorlunda i Nuuk? Mera problem? Jag regerade på att jag i gårdagens lilla by med 300 invånare såg två reklamer för ångerpiller och jag har också förstått att man väldigt tidigt bildar familj här. För tidigt enligt VH. Det förhindrar i många fall vidare studier. Själv har han för övrigt åtta syskon. Plötsligt känns min egen familj rätt liten och behändig.

Skådespelaren hade glömt sina ögondroppar hemma och vi åkte via hälsovårdscentralen när vi skulle iväg. Till vår förvåning var medicinen gratis. ”Så är det här på Grönland, antingen är det dyrt eller så är det gratis” sa VH. En ganska intressant princip, lämplig för dem som är tryggare med det extrema än med det jämntjocka. Att plocka bort stygnen från det demolerade fingret var likaså gratis. Det skedde i Kangaamiut. Aldrig har jag sett en så vacker vy genom ett HVC- fönster tidigare; fiskebåtar, snö och is samt stora fåglar flygande förbi, allt mot en knallblå himmelsfond.

Man kan inte undvika att bli berörd av naturen här. Det praktiska livet påverkas så till den grad av omständigheterna att det blir en existentiell upplevelse, vare sig man vill det eller inte. Det tar den tid det tar att förflytta sig från plats A till plats B, det finns inga vägar mellan orterna och att flyga är väldigt dyrt. Så det blir båt. Om man alls vill förflytta sig. Jag tror att man måste vara bra på stå ut med sig själv, om man lever så här. Eller så måste man blockera, ”förnumba” sig på något sätt. Jag funderar på sånt här, för att författarskapet kräver detsamma, att man står ut med att vara med sig själv. Jag är själv inte säker på att jag gör det i längden, men någon gång måste jag försöka mig på det där längre textprojektet, antar jag.

Miljön skapad av isen och havet och de höga bergen är inte bara majestätiskt vacker, den känns trösterik. Det är inte möjligt att tro att man kan påverka sitt liv i någon högre grad, när man är utsatt för elementen på det här sättet. Det känns befriande. Det blir möjligt att koncentrera sig på mindre men essentiella detaljer istället. Som på att vara vänlig.

Klockan är mitt på dagen i Finland när jag skriver det här, men här är det arla-arla morgonstund och snart möjligt att få frukost. Fast jetlagen inte borde påverka en så mycket när man reser åt det här hållet, märker jag att min kropp nog ändå anser att jag borde hålla mig till vad den är van vid, när det gäller vila. Jag kan bli så trött och seg att jag verkar växelvarm, bara av att tejpa några sladdar, att det är komiskt. (VH har erbjudit sig att ta över om det blir för tungt… Stackars min mer energiska skådis! Det är ju inget snack om vem som gör det verkliga jobbet här, representation kan inte riktigt klassas som annat än kul nödvändighet, även om jag anser att stödtrupperna är oumbärliga liksom depåpersonal. ) Efter middagen slocknar jag mer eller mindre direkt, trots goda föresatser när det gäller den här lustfyllda rapporteringen och avslappnat tv-tittande eller bokläsande. Morgnarna får bli mina istället. Det passar mig bra.

Snart ska vi i Targan igen, med stäven mot nästa föreställning! God morgon på er!

Cornelia (glad och växelvarm)

Skärgård

Sjöresan genom isarna var gnistrande vacker och lite farlig, vi körde på grund och en propeller gick sönder, men det var väldigt odramatiskt. Båten är en Targa 35 ("Alltid trevligt att berätta för finländare!", sa killen som körde vårt pick och pack till hamnen "Men motorn är svensk och inte så bra" tillade han.) Min internetanslutning tar slut nu, återkommer...

Cornelia

Jag är här!

Övernattning på sleep in- hotel i Köpenhamn och sen iväg mot Grönland i lyxigt flyg med alla de traditionella servicetillbehören också för ekonomiklassresenärer, sen ännu ett rött propellerplan tätt över bergen till Maniitsoq, sen bara is och ljus och en själ som inte riktigt hinner med i miljöombytena. ”Nu är jag verkligen här!” säger jag mig högt för att det ska bli verkligare att stå mitt emellan de färgglada husen. Det blir det inte. Inte ens efter den första föreställningen.

Jag märker generat att jag stirrar på det vackra folkets vackra barn, det är som ungar mest, men bär en annan atmosfär. Föreställningen blir välvilligt emottagen, med glad nyfikenhet av en intresserad kärna, de som inte orkar ända fram tassar diskret ut.

Nu har jag sovit en natt och försöker fortsättningsvis acklimatisera mig till tidsskillnaden och… ljuset.

Snart är vi på väg igen, med båt mot nästa föreställning. Jag ser verkligen fram emot sjöresan! Jag ska palta på mig mina lager och min fula, fula dunrock (Kollegan sa lätt sarkastisk, att han trodde hans blessyrer skulle vara det största problemet under resan, men att det visade sig att mitt felköp till horrorbeiget plagg renderade minst lika mycket ångest…) Vår kontakt här på Grönland är för övrigt en skatt, jag ska verkligen försöka lära mig några fraser på grönländska bara för den sakens skull. ”Quojen” (felstavat, eventuellt) betyder tack. ”Q” ska låta i strupen, som ett litet kluck. Svårt!

Cornelia (snart på havet!)