I sommarstartgropen

Jag kan inte tro det; i morgon börjar mitt sommarlov! Av en slump har jag gjort som ska, inte stressat slut på mig strax före ledigheten, utan trappat ner. Det lär vara vanligt att man jobbar som ett djur just innan man får semester, med den påföljden att det tar en tio dagar att alls varva ner och har man bara fyra veckor på sig för återhämtning, är tio dagar en ganska stor del av kakan.

Min slump består av ett annulerat arbete, sådant händer en freelancare, men tack vare ordentliga skrivna kontrakt lider inte ekonomin oskäligt mycket. Lite förvirrad blev jag däremot, min själsliga tidsorientering tappade lite riktningen, men just det gjorde förmodligen att jag kopplade av, så jag klagar inte, inte så länge jag jag inte måste slåss för mina rättigheter, men beklagar nog att projektet för min del inte blev av.

Funderade på paradoxen med skrivna kontrakt. De som gör upp kontrakt som man ska, blir mer sannolikt involverade i konflikter, just för att det finns ett avtal, svart på vitt. Det är ju endast då man har medel att stå på sig. Har man igen gått med på luddiga muntliga avtal i enrum (ja, de är juridiskt bindande, men hur bevisa vad som sagts?), finns inget annat göra än att tyst svälja besvikelsen och de ekonomiska förlusterna. "Konfliktfritt" men tärande i längden. Inte bara för en personligen, utan för hela skrået. Då börjar hastigt egenskaper som "snäll och billig" bli viktigare än "begåvning och kapacitet".

Förra veckoslutets höjdpunkt var Fridas härliga fest bersån! Tack ännu för den.

Den här veckan har jag fortsättningsvis försökt sporta regelbundet (kakätandet i bersån och glassen på balkongen kräver lite fysiska åtgärder) men jösses så jag onjuter av den typens konditionsträning. Jag tycker om det efteråt, ja, då känner ju hur kroppen tackar mig, men under träningen vill jag bara bort. Gårdagens motionsform var simning. Omständigheterna var de bästa, min snälla vän och granne tog mig till simstadion (antagligen tyckte hon det var på tiden att jag besökte stället, jag hade aldrig varit där trots att jag bott här i snart tjugo år! Det tyckte jag också) och vädret var ljuvligt och det var inte överfullt i bassängen, ändå kunde jag inte fokusera på att ha det skönt mitt i träningen, inte ens fast jag mycket väl klarar att simma min kilometer utan att förgås.

Jag tror att det beror på mina ätstörningssymptom i ungdomen. Motion, just löpning och simning, är för förknippat med straff och späkning, inte med glädje och konstruktivt upprätthållande. Av någon anledning går Friskis fritt från de här konnotationerna, som bäst är F&S helt enkelt så roligt i sin förutsägbara mångsidighet. När jag fäktades i min ännu tidigare ungdom, var det lika, jag uppfattade det inte som motion, det var tävling och roligt som självändamål. Hur ska jag nu hitta samma känsla i att spring och simma? Jag behöver säkert en beteendeterapeut för att kunna omprogrammera mig, eller hjälper seghet? Nu vill jag vara i god kondition, jag vill vara frisk, känner jag. Det är säkert ett ålderstecken...

Andra höjdpunkter under veckan som gått, var främst möten med vänner, över lunch och annars, det är underbart med tid för det! och sen Eurovisionen. Inte för att jag tycker att evenemanget rent musikaliskt är någon höjdare annat än i sin egen underliga genre, men för att hela familjen vakar tillsammans och har åsikter och för att ungarna är såna eurovisionsfanatiker, att man bara kan beundra ett sådant glödande intresse. Nåja, hela och hela, både den minsta lilla och kaptenen gick i däck innan det hela var slut och avgjort, men det hör också liksom till.

Söndagen var också en höjdpunkt. Vi gjorde just inget, bara var tillsammans, drällde på balkongen, tog en promenad via glasskiosken till parken och hann spela ett spel ännu rätt sent på kvällen. Det sista, spelet, gällde förstås inte arbetsnarkomanen, han måste påbörja sin arbetsvecka redan på söndagen, men det tycker jag är helt acceptabelt. Men jag oroar mig nog. När tappar man förmågan att varva ner och koppla av under ett par dagar? Hur långt har det gått då?

Själv märker jag hur avkoppling ger mer kreativa idéer och lekfull energi. Medan vi drällde på balkongen, översatte jag på skoj Finlands eurovisionsbidrag.

Där som männen rider bra

där kan ingen ängslig fårskock va’

Där som männen rider bra

där hör man yl av vargarna

Jag har resten också... Ja, "rider bra" är ju inte så suveränt, nej...


Cornelia* snart hos pionerna

PS. Bakade på begäran bröd till söndagsbrunchen (vilket betyder att vi inte kom oss för att göra frukost i tid), kaptenen önskade bröd-bröd, jag ville ha muffins. Se bildens hybrid. Bröddeg i muffinsform.

Kalas på söndagen! Jag bakade en rätt skrymmande Brita-tårta och glädjande nog försvann den nästan helt under eftermiddagen. Rosa skumvin i de vuxna och gul saft i de små och alla verkade ganska nöjda.

Jag gillar jurister! Vad än de säger tror jag ändå envist att deras vardag är ganska allymacbealsk och glamourös och när småflickisarna har kalas, så har jag julafton; hela fyra stycken av gudmödrar och andra vänner är jurister! Sen hade jag en mindre kollektion sjöfarare och annat löst folk också... Härliga gäster! Tack för att ni kom, alla mina ungar, inte bara festföremålen, var nöjda och glada.

Själv åt jag tårta till den grad att jag igår måste springa bort lite maräng och grädde, min favoritfriskis har sommarstängt så det är äckliga joggningen som gäller. På något sätt var det inte så hemskt igår, men jag vet nog hur det sen blir igen.

Jag har underlig stiltje i mitt arbetsliv för tillfället. Ännu lider jag inte av det, det är ett preludium inför sommaren, men lite tomgång är det nog över livet just nu. Varför kan jag inte bara njuta av det? Jag har bara trevliga uppgifter att utföra, jag ska läsa böcker och skriva ett tal beställt av min väninna och granne samt ta hand om familjen. Det låter rätt idylliskt egentligen.

Nu ska jag läsa "Vålnaden" för en nioåringen, hon mysryser men jag blir rädd på riktigt, jag är verkligen dålig på övernaturligheter och skräck överlag, hur barnadapterat det än är.

Cornelia

Veckans söthet

Vi familjefirade småflickornas födelsedag i onsdags. Egentligen fyller den större först om ett par veckor, men då är de inte hos mig, så firar i klump. Vi är vana; av en slump är de två äldsta nämligen födda samma dag, med två års mellanrum. Den stora lilla fick en fantomenprenumeration och böcker och hopprep, den lilla bok och lite leksaker.

Samma dag var det premiärt förskolebesök. Åh, en sexåring är en elev och ingen baby längre, så är det bara.

På eftermiddagen uppfyllde jag den lillas önskan; att tvätta bilen i automat! Där satt vi sen hela familjen i bilen, åt godis, ryste lite åt de närgångna jätteflaskborstarna och blev glanstvättade och fina.
Kanske var det därför jag igår fick ett kort med denna text. "Jag älskar dig" på engelska.

Cornelia

Praktisk hamster

Barnen tittar på ishockey, jag hör exalterade utrop och överraskande kännande idrottsjargong från vardagsrummet. Halva skaran hejar på Finland, halva på Ryssland. Det kommer alltså att sluta i tårar, hur än det går... Själv sitter jag i min säng med ett glas rödvin och återhämtar mig från dagens förrådsstädning. Vårt förråd finns längst nere i källaren, bortom dagsljus och i fullständig radioskugga. Jag som förläst mig på deckare sen kittyåldern, kan tänka mig ("Mammamammmamammma! Ryssland leder ett-noll!" Ett barn studsade hastigt in och ut i synfältet.) många verkligt otrevliga scenarion... brrr. Och föstås var det någon annan källarbesökare som inte märkte att jag också befann mig i labyrinten, för när jag hävt ut allt ur den pyttelilla hytten och liksom hade målat in mig i ett hörn, släckte denna någon lampan och det blev beck-beckmörkt. Det tog ett bra tag innan jag orienterat mig till en av det massiva säkerhetsdörrarna och kontakten.

Det blev sex sopsäckar med kläder och skor för fida-lådan och en hel del för lastibilsflaket som varje vår och höst dyker upp på vår gård. Varför blir jag så medtagen av städning? Nåja, det tog sina modiga tre timmar, det inverkar säkert, speciellt när syre känns som bristvara i underjorden, men kanske det är lite själsligt tärande också, att avstå och ta adjö? Jag är en äkta materialist på det sättet, att jag fäster mig vid världsliga ägodelar och att ge bort småklänningar berör mig., jag blir vemodig... Samtidigt gillar jag känslan av frihet som uppstår när man slutar vara en superhamster, det blir lättare att andas.

Lite tvivelaktig glädje hade jag också av mitt tidigare spara-liv, jag hittade byxor som passar. Igen. I samband med att jag skilde mig gick jag ner över tio kilo och en del trevliga kläder blev oanvändbara. Nu sitter mockabyxorna igen och jag vet inte riktigt om jag ska vara tillfreds eller missnöjd... Den praktiska hamstern är glad, men, men...



Jag fick ett föreläsningsarvode delvis i form av ett presentkort för ett tag sen. Så många böcker som syns på bilden fick jag för gaget! Bokhamster kommer jag att förbli! (Man får skratta åt strömsöboken...)

Ställningen är 2-0 för Ryssland. Mina små rysslandssupporters gick redan och lade sig, Finland vakar...

Cornelia

Fåfängligheternas fåfänglighet

Om man trär en filt över huvudet på en hjort, paralyseras den och det samma verkar hända kräftor , om de hamnar upp-och-ner. Och harar i strålkastarljus har väl alla sett. Om man visar mig en locktång, regearer jag på samma sätt. Jag är besatt av hårlockar och har lagt ner otaliga eurodollars på manicker med varierande verkningsgrad (min vän Mustaschens favoritbegrepp). Nåja, varierande och varierande; i regel har de inte funkat . Och om de har det, har lockarna gått ur snabbare än fördrinken slunkit ner och det var den partajfrisysren, det. Och manicken har åkt vidare till mer lämpliga kalufsinnehavare. Fast man är en bedrövlig hårstylare, kan man ändå vara en föredömlig recyclare.

Min frissa, med mer skinn på näsan än jag har hår på huvudet, brukar ibland föna mig till en Charlie's Ängel, originalversionen, men det håller inte heller i sig. Men nu, nu har jag sett lochtångsljuset och är igen så där förälskad som jag aldrig förr varit... Allvarligt talat, jag har hittat The Locktång, som egentligen är en platt-tång. Eller egentligen hittade den mig.

Jag hatar verkligen "feissarna" på metrostationer och i köpcentrum, (ska jag verkligen mitt i vardagsbrådskan på en metrostation bestämma mig för om jag vill ha ha ett gudbarn eller inte? Hallå, är det inte ett lite större beslut?) men den här gången var jag så umgängesdepriverad, att jag genast föll till föga inför erbjudandet att bli lockig. Den israeliska flickan ( typ 20) berättade dessutom allt om sin nyligen avslutade relation Med Äldre Man, så det var intressant också på det sättet. Och nu är jag alltså lycklig ägare till HerStyler. Fint namn, va? Ljusröd är den också och min bästa vän.

Hjorten Cornelia

Pengar, pioner och andra blommor

Strax innan jag reste iväg mot struvor och röda lösnäsor i skumgummi (ha-ha, inga kan bli så förförda av valborgsbarnsligheter som vuxna förståndiga människor!), öppnade jag posten. "Trööööt!" Stort misstag. Jag har tjänat mer i fjol än beräknat, vilket resulterar i att jag måste betala tillbaka en del av bostadsbidraget och att det sänks inför kommande period. Jag har tjänat tiotusen mer än beräknat, därför ska jag betala tillbaka nästan hälften av det, som det ser ut nu. Inkomstfälla, javisst. Verkligen irriterande, att allting jämnas ut tills det inget betyder om jag jobbar mycket eller lite. Det här var det privata, subjektiva gnället, i princip är jag helt för att man försöker skapa en så stor medelklass som möjligt, tror nog att samhället är lugnast och tryggast så. Men ingen ingen större idé att jobba ihjäl sig åtminstone. Fpa utgår också lite snorkigt från att jag kommer att tjäna lika mycket som ifjol, för "de har inte tillgång till annan fakta". Jaha? Att jag förklarat extrapengarna med en engångsbetalning från utländska förlag betyder inget. En kela-hjärna är byggd så att endast fyrapersonersfamiljer med fasta arbeten existerar i verkligheten och allt annat är konstigt och suspekt. Och givetvis är det så att om man estimeras sin inkomst för högt, att man inte då kan erhålla bidrag retroaktivt. Puh. Nåja, systemet är kanske inte vettigt eller rättvist, men det går att förstå, åtminstone. Det andra kuvertet innehöll avslag angående biblioteksstipendium. "Anslagen räckte inte till" och inte kan man överklaga heller. Och ingen vet enligt vilka kriterier detta mystiska statliga stipendium utdelas. En sak är säker; inte har det något med bibliotek att göra, i varje fall. Varken för den sökande eller för biblioteken. Jag gissar att kakaokraniet jobbat övertid och hoppas det uttömt all sina dåliga karma på min post och nu låter mig vara ifred.

Men valborg blev så lyckad som en valborg kan bli! De röda näsorna på vännerna, mat & dryck, lite såpbubblor och ballonger, de nya skorna och det ljuvliga, ljuvliga vädret. Resten av helgen har jag mest tillbringat som extralätt lättmatros på diverse båtar. Skulle ha önskat mer ledig tid, mer sömn och mindre spända käkar, men nöjer mig med fin valborg och sjöliv som tar en till småöar med trevliga människor, för det mesta. Endel bjuder på rom! Och trädgårdsarbete. Jag är tuktaren av hallonsnår. Pionerna växer så det knakar. Kanske blommor i år redan? Klematisen får en att tro på ett liv efter döden, genom att spreta ut gröna blad från dödbrun pinnestjälk. Min mor fick mig en annan vår att hicka till när hon ringde och sa "Jag är Jesus!" och jag hann redan tänka att det finns andra sjukdomar man kan få än fantasilös cancer, men det visade sig att hon med framgång återupplivat några pelargoner efter vintervilan (pelargonernas, inte hennes). Tog några kvistar häggmispel åt henne från skärgården eller "häggvispel" som kaptenen trodde trädet hette, själv fick jag några kvistar körbärs- eller paradisäpplesblommor av den samme.

Cornelia

Ps Skorna är främst fotade för att kunna MMSas till en vän och scenograf som en gång , när vi vandrade genom ett österbottniskt Citymarket, utbrast"Vem fan köper sina kläder här?!?" Jag pep "jag" och brukar alltid efter detta sända henne bilder på det jag inhandlat på nämnda ställe... Oftast skor, faktiskt. Det är lätt att roa en estet. Och kul!