Mycket sommar kvar, tyckte jag för en vecka sen. Nu har jag allt drabbats av en "snart är det slut" känsla i alla fall.

Vi har levt härligt kollektivliv med syster och systerson, det är fint med kontinuerligt vuxensällskap i familjelivet (kaptenen jobbar långa dagar igen, men snart ska det väl lätta), de minsta leker så intensivt med varandra att man knappt ser dem, de stora flickorna simmar sju gånger om dagen och utnyttjar så till fullo den tillfälliga sextiometersbryggan som på något sätt självsäkert ståtar i vår strand, bred och bastant. Om det bara skulle bli så varmt igen att man skulle kunna duka ett middagsbord på bryggändan, har jag drömt om, men inser att det kanske är en Lantliv-fantasi mer än något annat... Det äldsta barnet dräller i regel omkring på ett ganska sympatiskt sätt och är bra tv-sällskap om kvällarna.

Mamma förde jag till Helsingfors igår. Jag har under sommaren blivit något av specialist på rutten ifråga. Hon mår fortsatt illa och ska undersökas under veckan, både gällande cancer och neurologi. Sen tror hon inte att hon vill komma till landet mer. Taxen har utackorderarats till pappas vänner igen, sorgligt men nödvändigt. När blir det bättre, undrar jag?

Nej, nu ska jag skaka av mig det här onödigt tidiga höstvemodet, det är juli, det är juli, det är juli, ju.

Cornelia

Norge är en dramatisk skönhet

Sverige må vara fantastiskt (särskilt Småland, konstaterade vi i fjol) men Norge är hisnande, hisnande vackert! Fjaerland vid Sognefjorden var vår första norska anhalt med bokby och det vackra Hotell Mundal. Hundra år av hotellverksamhet! Där firade vi födelsedag och reste sen mot Bergen. Jag har i flera år varit medlem i en hembytarförening och också nu kunde vi bo hos en av medlemmarna. Det är faktiskt ett strålande system, speciellt om man reser med barn; det är lättare och roligare att bo i ett hem än inklämd på hotell, och så är det ju en ekonomisk fråga också. Det var ett par ekonomiskt begränsade ( jag övar min rikssvenska...) holländska lärare som för för över 50 år sedan fick den ljusa idén att grunda föreningen. Jag har undrat över hur det kan fungera så bra och kommit till att det uppstår ett positivt moment 22, där de som inte under några omständigheter kan tänka sig att ha främmande människor boende i sitt hem, givetvis inte går med i en förening som uppstått och fungerar just enligt den tanken. Det är en väldigt praktiskt inriktad "rörelse", men jag gillar den ideologiska delen som uppstår, jag gillar att bo i en värld där man utgår från att man kan lita på sina medmänniskor. (Läser också för tillfället "Konsten att vara snäll", fin!)

Två nätter i Bergen och sen hemåt igen, snirklande på småvägar valda av "Astrid", dvs GPS-apparaten, som först inte alls ville fungera efter en uppdatering, men som återupplivades i Karlstad på vägen till Norge. Astrid blir aldrig irriterad, hon är alltid saklig och rikssvensk och tyvärr lite tjatig, speciellt om man enligt henne kört fel ("Gör en u-sväng", upprepar hon tålmodigt). Hon är ingen partypingla, precis, men rätt användbar. En hederlig utvikbar (men sällan återinvikbar) papperskarta har däremot fördelen av ge en mer av översikt och plats för improvisationer, men inget säger ju att man måste välja antingen ett GPS-liv eller ett pappersliv, man kan ju faktiskt kombinera.

Vi såg och upplevde så mycket, att det känns som om vi varit borta mycket längre än en vecka, kaptenen och jag. Det gick underligt lätt att vara tillsammans 24 timmar i dygnet, det pallar jag inte för med vem som helst och här handlade det inte om att "palla", även om vi förstås också grälade, utan jag njöt så jag spann för det mesta. Semester är som bäst en känsla av att ha tid. Nu känns det härligt att vara hemma igen och jag längtar efter valparna som jag ska hämta i Helsingfors på måndagen. Än är halva sommaren kvar!

Cornelia

Dammsug din fårhund

Snabbt ur startgroparna: Vi åkte till Helsingfors med mamma på onsdagen och träffade läkaren igår. Jag öste ur mig all min oro och avslöjade rått mammas duktigaflicka- tendenser som alltid dyker upp i dylika sammanhang och berättade hur knäckt hon är på riktigt, när hon inte läkarskärper sig. Hon protesterade inte. Hon insåg att att hon inte sagt mer än två meningar på 200 km och att det var ett bra tag sen hon log. Läkaren kollade darrningen och trodde att det eventuellt har med en av medicinerna hon äter att göra, även om det är lite underligt att vibrationerna sitter bara på höger sida och inte på båda. Så det ska bli mer undersökningar av neurologisk art.

Det var en bra läkare. Han tog både patienten och medhavd drakdotter på allvar. Jag ville att vi allvarligt skulle diskutera antidepressiva, för om man inte efter sju år av cancer med fem diagnoser och ett tiotal ingrepp inte känner att man har rätt att medicinera bort den värsta svärtan, så när då? Och att alternativet är att min syster och jag börjar medicinera istället? När vi i min barn- och ungdom hade en lurvig fårhund, skämtade vi ibland om att vi borde dammsuga den, källan till hundhårshelsicket och slippa städa allt annat så ofta. Nå, nu ska vovven dammsugas. Något av det finaste med mamma är att hon alltid till slut verkligen lyssnar och är beredd till förändring om det behövs. Och bra att de undersöker henne ordentligt, som helhet!

Nu kastar jag mig iväg till Norge!

Draken Cornelia

Trista mammanyheter. Vi har ju hela tiden väntat att hon skulle bli bättre, sluta må illa, samla krafter, men icke. Hon mår bara sämre, riktigt dåligt hela tiden trots mediciner och när jag körde henne till och från Åbo för magPEGsbyte (PEGen bara krånglar, läcker och inflammeras) så märkte jag att hennes händer börjat skaka, liksom vibrera när hon sitter stilla. Tvingade henne att ringa en läkare, det ska ju för fanken inte bli sämre nu?! Frågan är bara om det finns en person som kan säga något om hennes allmänna tillstånd. Det är så många olika specialister som behandlat henne. Det är lite av "behandlingen lyckades, patienten dog" över det hela. Ingen håller koll på hur hon mår. När ska man sluta behandla kroppsdelar och rikta in sig på personen? Vad har man för glädje av att vara bevisligen cancerfri, om varje vaken minut är fylld av plåga och obehag?

Idag fick hon tag på någon som ska titta på henne på torsdagen. Kör henne till Åbo till tåget, eller till Helsingfors, om hon inte orkar med tågresan. Vi får se. Ex-svärmor, som är läkare och snällt svarar på mina oroliga frågor, sa att behandlingen mamma fått är så massiv och hård, att det nog kan ta sin tid, innan det vänder. Ska resa bort på tumanhand med kaptenen på fredagen, är det tänkt och bokat. Känns inte alls bra det här. Oroar mig. Skitliv.

Cornelia