Rättvisa och stresskanaler...

... och tre steg! Isbjörnen tog sina första egna tre steg idag. Han hade en stekpanna som mentalt stöd i handen.

Rättvisa i nyfamiljer. Mycket svårare än jag trodde att genomföra. När vi flyttade ihop, Revisorn och jag, var devisen att ingen skulle få det sämre under ett gemensamt tak. Gärna bättre, men inte sämre åtminstone. Jag tror att vi uppfyllt den förväntningen. Men, men... Hur gör man med den inbyggda orättvisan i familjen, när olika barn har olika ekonomiska resurser och lever olika liv utanför vår gemensamma sfär. Att lära barn att livet inte är så rättvist, att resurser är olika fördelade är helt okej, så länge de egna barn hör till den priviligerade gruppen. Men om det är de egna barnen som ska ständigt ska undervisas i att "en del har nu bara mer än ni", börjar det kännas olustigt.

Jag kan inte och vill heller inte, kontrollera omständigheterna för det liv barnen lever när de vistas hos sin pappa och sina släktingar. Jag tycker att det är fint att ens någon får resa, fastän inte alla får det. Men hur gör man för att jämna ut på ett vettig sätt? Vi provade med att resa på en liten familjesemester med dem som blev hemma och inte reste på skidsemester, men det blev också underligt. Det var en okej resa med tanke på sammanhållningen och familjelivet (även om jag verkligen inte rekommenderar Tallinks tallinnrutt på en fredag-lördag, för barnfamiljer. Det var ganska äckligt och aktiviteterna för barn ett skämt.) men ändå kändes det som att utjämning är fel orsak att resa. Nästa gång ska vi nog försöka resa tillsammans. Men finansiering för nio personer är ingen enkel sak att ordna... Att presentbarnen var borta en hel vecka märktes också på det yngre. Vår relation är ett så nytt bygge, att den störs ganska mycket av en längre separation. Det hade jag nog inte tänkt på på förhand, att vi skulle ta några steg tillbaka i vår relationsutveckling och -fördjupning. Jag är en grön styvmor.

Å andra sidan var det bra att kunna umgås med sina biologiska barn som "förr i tiden". Och skidåkarna hade haft det roligt och bra. Ja-a. Svårt, men intressant, det här med liv i nyfamilj.

Sen har jag funderat på stresskanaler. Var och hur pyser ånga ur mig när allt kör ihop sig? Främst påverkas min sömn. Det är illa, för att en dåligt natt eller vecka påverkar också allt annat; arbete, familjeliv, matlagning... Men jag blir också lättare svartsjuk, har jag märkt. Jag antar att det är fråga om att stressen förvandlar min självbild på ett negativt sätt. Stress är ett bevis på att man inte har saker under kontroll, vilket får mig att känna mig rädd och ynklig vilket leder till att jag inte kan tro att någon kan älska mig. Egentligen och På Riktigt! Störd självbild leder också en tidigare ätstörd till funderingar kring vikt och kost. Så fort jag börjar känna mig tjock, vet jag att det egentligen är något annat som är källan till ångesten och sen gäller det att hitta den och förinta den. Med mitt lasersvärd. Men alltid är jag ju inte så fiffig. Ibland räcker det ganska länge innan jag inser att mina symptom inte är vad de ger sig ut för, att de har andra källor än de påstår.

Kan man månne omprogrammera sina stresskanaler? Låta dem jobba för sig? Varför kan inte ångest leda till ett ivrigt promenerande, flitigt arbetande eller allmän kärleksfullhet mot dem man bryr sig om?

Vilka är era stresskanaler? Cornelia vill veta!

Cornelia

Jag tror jag har brist på konstruktiva rutiner i livet. Jag borde gå ut oftare, både i solen och på krog, men när ska man hinna? Solpromenader skulle kunna förbättra mitt sovande, som igen blivit en vargtimmefars. Jag vaknar mellan 03 och 04, suckar, tar en halv insomningstablett och ligger och glor en stund och somnar till slut. Om förmiddagarna, när jag borde skriva medan isbjörnen sover, är jag utvilad men för seg för att producera något som inte får mig att allvarligt skämmas. Sömnbrist gör mig också mosig, men påverkar inte kreativiteten så mycket. Eller nåja, inte på samma sätt.

Åh, vad jag är less på min gnälldiskurs!

Nu är ju babyn frisk igen, likaså resten av gänget, ett lite misslyckat sportlov borde inte få ha så långtgående konsekvenser. Jag ska skärpa mig. Ut med mig!

Min äldsta son har börjat sällskapa, det är en odelat trevlig sak, speciellt när flickebarnet är så trevligt. Jag kan inte komma på något negativt med det hela. Dagtid. På natten drömmer jag de mest bisarra separationsdrömmar. Intressant.

Annat genuint glädjande; Revisorn gjorde mig till fästmö.

Cornelia

Leverlåda och rödvin

Jag har inget emot leverlåda och jag köper den med gott samvete, som allt jag anser att jag inte kan laga själv. Halv- och helfabrikat undviker jag annars i det längsta. Nå okej, makaronilåda är inte svårt att tillaga, men ungarna älskar den fyrkantiga mer; det händer att jag köper sån.

Men igår skulle jag ha träffat en väninna över middag, jag hade så sett fram emot det, men då började nummer hmm... måste räkna efter... 5/7 att kasta upp. Hur kan en magsjuka vara så seg?!? One to go, då. Eller tänker hon bli undantaget som bekräftar regeln? Hoppas.

Så det blev leverlåda för mig. Rödvin till, som oriktad protest.

Själv är jag så snuvig att jag inte kan tänka. Min deadline för en dramatisering stirrar mig i ansiktet och jag stirrar bara trött tillbaka. Jag skulle vara en ännu trasigare trasa om inte det barnfria veckoslutet verkligen hade blivit verklighet förra veckan. Åh. Jag är så lyckligt lottad med en sådan Revisor. På finska säger man att man inte får skylta med sin lycka, implicit för att den då kan förgå, men jag har verkligen tänkt att de så kallade parterapeuterna i Pargas kanske borde få en blomsterkvast som tack för deras formidabla inkompetens. Som tack för att jag får uppleva det här nu. Om jag ska förhålla mig seriös till deras oförmåga, måste jag nog anse att de eventuellt bidragit till att förstöra livet för den andra parten. Jag tror inte man kan gå omärkt genom resten av livet efter att man har övergett ett barn. Jag tror det blir en smutsrand på allt man företar sig efter det.

Eftersom Isbjörnen nu har en pappa, funderar jag allt mindre på hans biologiska ursprung, men processen pågår nattetid och då jag inte är på min vakt. Mycket obehagligt men säkert nödvändigt. Föräldraskap överhuvudtaget är på tapeten i denna nykonstellation. Vi har talat om olika begrepp med barnen, om vem som är "riktig" och vem som är "biologisk", "halv" och "styv". Jag upplever ju att Revisorn är Isbjörnens riktiga pappa. Den som har velat ha honom, tar hand om honom och älskar honom. Att någon är "riktig" handlar om hur det subjektivt känns. Sen är det biologiska släktskapet en formalitet, eller strängt taget inte ens det, eftersom inget erkännande av faderskap har kommit, men just biologisk fakta. Utomstående tycker dock om att sätta likhetstecken mellan "biologisk" och "riktig" och därför tycker jag att det är viktigt att grundligt prata om saken med barnen, så att de har verktyg att bemöta frågor och kommentarer och inte själva blir förvirrade.

Mitt minsta presentbarn pratar ibland om sin gamla mamma och sin nya, när hon menar mig, men kallar mig för det jag heter, i alla möjliga olika fantasifulla varianter (jag tror jag inte någonsin haft så många smeknamn!). Hennes förskolevänner ropar "Din mamma kom!" när jag hämtar henne, men jag presenterar mig nog alltid som "styvmamma". Jag försöker göra ordet till mitt eget. Vi skämtar också om elaka styvmödrar. En häximage kanske passar mig rätt bra, egentligen... När vi försökte bena ut begreppen kom jag till slut fram till att jag åtminstone är presentbarnens Riktiga Styvmor, om någon insisterar på detaljer... Men de får förstås kalla mig helt vad de vill (utom "morsan" så jag hör det. Det gäller samtliga 7/7).

Nu ska jag stirra lite på deadlinen.

Badande Isbjörn på bilden.

Cornelia

Funktion och existens

Jul, nyår och magsjuka har svept förbi och jag känner mig både i grunden tillfreds med livet och fullständigt slut och sliten, samtidigt. Omstrukturering tär på en, trots att det är fråga om goda förändringar. För tillfället känner jag dessutom att jag inte återhämtat mig från maginfluensan, som tog mig till sjukhuset med rytmstörningar, framkallade av spyendet. Urk. (Har ni sett Little Britain? Vi har frossat med tonåringarna. Ni vet högerdamen som mår illa när något icke fullständigt blå-svart nuddar vid hennes verklighet? Ni förstår...) Dessutom stal maghelsicket Revisorns och mitt månatliga barnfria dygn, grrr.

Gemensam tid, utan barn, blir lätt banken man plockar tid ur när den ju aldrig räcker till i vardagen. För att förhindra detta, har vi lagt in ett barnfritt ett och ett halvt dygn var fjärde vecka. Älgbrorsan tar Isbjörnen till mormor och de övriga utplaceras hos diverse fäder och andra morföräldrar. Vi glor på varandra här hemma. Helt toppen!

Igår jagade jag rätt ilsket tonåringar i säng, eller till sina rum åtminstone, klockan tio. Jag behöver få prata med min sambo, ens någon gång, utan klängande småbarn, klättrande/pladdrande större barn och skärmhängande tonåringar i närheten.

Har funderat mycket på funktion vs. varande. Att vara mamma eller styvmamma, är en funktion, en ganska kul funktion, men den tar lätt över helt och hållet. Jag har väldigt svårt att släppa rollen som aktiv aktör, att bara vara, i en handvändning. Jag behöver varva ner någon timme åtminstone för att transportera mig mentalt från ett tillstånd till ett annat och så mycket tid finns det just aldrig. I min parrelation vill jag vara, inte agera. Att möta mannen i mitt liv kräver just det där varandet, jag förstår det, men kan ändå inte tvärvända från problemlösarmode. Mycket frustrerande

När jag känner mig sliten slutar jag intressera mig för putsa pälsen, ruggar igen och allt blir bara värre. Jag har lärt mig att också utan inspiration ta hand om mitt yttre, för att det får mig att må bättre än att bara släppa den delen. Det är varken ytligt eller onödigt. Jag har vissa produkter som fungerar på riktigt, se bilden. Egentligen använder jag helst Ardens nattserum, men den har jag nu inte kommit mig för att investera i. Xylitolbalsamet är toppen för långt hår åtminstone och mycket förmånligt, det är också sminkborttagarservietterna från Lidl. Den färgade fuktcremen från EstéeLauder är min lyxigaste produkt, underligt blekgrön när man trycker ut den ur tuben och ger sedan vilken ansiktston som helst en diskret frisk nyans. Jag har aldrig riktigt fixat det där med underlagscreme, det blir alltid som en mask på min torra nuna. L'Occitans sheabuttercreme passar mig, torrisen, bra den med. Handcremen är egentligen Revisorns, men jag lånar den. Eighthourcreme behöver jag när läpparna blir förkylda, men jag tror inte den är magisk på något sätt. Mineralsmink har jag inte provat annars, men den här concealern är bra. Bodyshops peeling fungerar den med, Dr. Hauschkas rosenolja är en ljuvlig present av en hare jag känner. Efter-badet-produkt.

Det här håller min nos ovanför vattenytan och förhindrar att jag förvandlas till en statiskt elektrisk dammråtta med mammafunktion.

Jag vill skriva mer om att hitta sin plats i nyfamilj, men nu ska jag dricka en kopp kaffe och mata en baby.


Cornelia