Ord och avund

Tacksamhet. Det är ett nästan sakralt tillstånd, tycker jag, att känna tacksamhet. Innehåller kanske ibland också en lättnad över att något inte gick så illa som man befarat. Eventuellt något slag av skuld man försatt sig i, i vissa fall? Vill jag att mina nära och kära ska känna tacksamhet för vad jag är eller gör för dem? Nej, tänkte jag idag, jag vill nog att de ska känna glädje, om det är något jag vill att människor jag bryr mig om ska känna, är det just glädje. Det är ju det de kära genererar i relation till mig, jag blir glad av att ha dem. Glädje är för mig något mer aktivt än tacksamhet, jag kan liksom inte ha tacksamhet, varken sådan jag själv känner eller sådan jag eventuellt får någon annan att känna, som rättesnöre eller livshållning, medan glädje nog kan fungera på det sättet. Kanske tacksamhet gör sig bäst som separat upplevelse, en djup punkt i tillvaron, när man känner sig priviligerad för att man får leva just sitt liv. Ja, sakralt, var det. Det är svårt att inte låta religiös i tacksamhetssammanhang, märker jag. Nåja, jag gillar tacksamhet i stunder, inte som livshållning och speciellt inte när det gäller andras känslor för mig. Jag vill inte generera tacksamhet i första hand, men gärna glädje, om det går.

Beundran är ett annat ord jag funderat på. Jag beundrar inte någon, känns det som. Däremot är jag djupt imponerad av många. Jag vet inte varför det är en sådan skillnad på de här uttrycken för mig, eventuellt är det bara fråga om mitt väldigt subjektiva sinne för nyanser och inte alls något allmänt vedertaget, men beundran känns som något som har distans och kommer utifrån och som också lätt av dessa orsaker, kan svänga om till avund. Jag är oerhört imponerad av mina bästa vänner, av den belästa och visa och intelligent och elegant analyserande samt av den innerligt begåvade och övermänskligt starka och klara när det gäller viktiga människor och känslor man måste stå för. Jag blir stum av kaptenens förmåga att kunna fixa allting. Jag vet att det i det närmaste krävs när man bor i skärgården, att man måste vara händig och praktiskt lagd, men ändå. Att man kan bygga ett hus, reparera snart sagt vad som helst, svetsa, montera, installera. Jag har inte sett sådant förut och jag är så imponerad. Att vara imponerad för mig på något sätt närmare "objektet" och gör mig mer till en deltagare, än vad att beundra gör. Att vara imponerad är för mig en djupare känsla som kräver mer av mig vad gäller engagemang, än vad beundran gör. Det gör ett större märke i mig, ett mer distinkt avtryck. Jag blir stolt över att känna dessa människor.

Avund förekommer förstås ändå, som obehagliga il när någon får uppmärksamhet eller framgång, jag själv tycker jag borde kunna uppnå. Under mitt andra år på Teaterhögskolan var jag ständigt avundsjuk. Allt som någon annan uppnådde var bort från mig personligen, tyckte jag. Avund är en så låg känsla, en så skamlig känsla att det är svårt att bli av med den, eftersom bearbetning av den gröna djävulen kräver att man först erkänner den. Så småningom växte mitt självförtroende och jag upptäckte att poängen med konst är det personliga och att alla skapar utgående från sin egen person och inte utgående från någon kosmisk allmän konstbank som alla har samma tillgång till. Då slutade jag också vara rädd för att någon skulle komma och "ta mina saker" lika lite som någon skulle kunna sno min personlighet eller begåvning och avunden försvann för att endast dyka upp som genanta il ibland. De ilen förvandlas numera fogligt till stolthet över att få ta del av de näras & käras framgångar. Det ger mer glädje åt alla, men är inte så altruistiskt som det kanske låter, jag blir helt enkelt också glad över att det är möjligt att nå sina mål, jag menar att om andra kan göra det, är det inom rimligheternas gräns för mig med.

Det är ju inte så att det är i nöden vännen prövas, utan i framgången. Det finns många som gärna tar del av ens misslyckanden och sorger och miserabla liv, och bra så, men få som pallar för att glädjas med en när det går bra. Jag vill själv vara en sån som gläds för och med andra, jag menar att det är ett medvetet val och någonting jag strävar efter att bli. Av egoistiska skäl främst, antar jag, det blir bättre och kuligare också för mig när det finns mer att glädjas åt. Avund kan säkert fungera som en välbehövlig spark i baken i en del fall, men som ständig följeslagare är den gröne bara en tärande bekantskap. Att erkänna avund för sina vänner är annars befriande och erkännandet brukar tas emot med förtjusning. Erkända avundsil evaporiserar och kommer ens till någon glädje, dvs för den avundsvärde. Jag antar att "avund som livshållning", medveten (det kanske ändå inte finns?) eller omedveten, ofrånkomligen leder till bitterhet. Bitterhet är ett stagnerat hopplöst tillstånd, ett permanent sårat känslotillstånd som fått bäraren att gå i baklås. Hu. Bitter vill jag aldrig bli.

Cornelia

Midsommaren liksom bara blåste förbi. Vi hade stor fest och jag väntade hela tiden att hushållsarbetet skulle lätta och en glugg i tiden skulle öppnas, så att jag skulle kunna sätta mig ner och umgås ordentligt med våra gäster, det brukar alltid ske, men nej, den gluggen förblev stängd den här kvällen och plötsligt hade bekanta till bekanta druckit sig alldeles för fulla och festen tonade av och jag stod där förvånad och hade varken pratat med syster, vänner, guddöttrar (vi hade varsin vacker på festen!) eller släktingar eller lutat huvudet mot kär kapten i tillräcklig mån, vi möttes bara i köket när vi ven förbi varandra. De nära & kära förnimde jag som varma punkter i virrvarret, men därvid blev det. Och deras generösa komplimanger för maten värmer ännu. Kapten gör en marinerad lax som får vuxna människor att bli helt simmiga i blicken av njutning. Systers småsmå köttbullar och väninnans toscakaka var också superhittar. Det var många som hämtat med sig matljuvligheter.

Ungarna hade en härlig midsommar! De var alldeles lyriska över den vuxna och lekfulla som orkade och orkade leka med hela skaran. Det var fint att se! Det känns bra med fester med barn och vuxna, såna fester minns jag vagt från min egen barndom och de var de bästa. Det hann vi ändå vara rörande överens om med syster till kaptenen. De kanske obligatoriska midsommarfylltrattarna blev jag lite illa berörd över. Ett barn blev olyckligt på grund av den som raglade mest och kröp omkring, jag kom ihåg att jag själv var rädd för berusade när jag var liten. Hade inte sett sådant på nära håll.

Jag antar att det finns folk som tycker att det till och med hör till, att barn inte far illa av lite fulla vuxna och jag är själv definitiv ingen förespråkare för absolutism, men med risk för att låta outhärdligt präktig, så gillar jag inte redlös berusning i något fall och speciellt inte med ungar i närheten. Tror nästan nog att alla vettiga föräldrar kan justera sitt drickande efter om barnen är med eller om det är en barnfrifest. Och visst, misstag kan ju hända, men , men...

Nu har jag sovit gott och mardrömsfritt i två nätter. Jag har en teori om att stress smittar, nu när Kapten varit ledig på riktigt i två dygn, har min adrenalinnivå också sjunkit. När han idag började visa arbetsrynkan i pannan igen, började jag genast känna mig vagt jagad, jag med. Vilken fullständigt onödig absorberingsförmåga, men jag antar att det funkar så när man lever ihop och engagerar sig i varandras liv. Hoppas jag kan motverka effekten, nu när jag tror jag vet hur det funkar.

Imorgon ska småflickisarna till sin far. Sen har jag de stora hos mig i en vecka ännu, men sen blir det två veckor barnfritt. Det är vemodigt, men ger också möjlighet till vuxenliv och lite resande.


Cornelia

Ja! Han blev överraskad! Och glad! Antagligen gladast för 24-DVDboxen... Nej, ungarnas kort var nog de bästa, tror jag sen också. Igår firade vi lite med middag och britatårta, med kaptenens mamma och Favoritmustachen. När jag ringde svärmor frågade hon, efter en stunds dividerande om möjliga kvällar för umgänge (alla företagare har fullt upp före midsommar, som om det vore en magisk milstolpe i människors privata tideräkning), om det var någons födelsedag vi skulle fira. Ha- ha, man kan nog inte komma längre från varandra än Kaptens barndomsfamilj och min när det gäller födelsedagsfirarkultur, men det verkar vara hur lätt som helst att kombinera dem båda ändå, och det är det som räknas.

Igår städade jag så frenetiskt att jag idag tillåter mig att vara en ovriden lurvmopp, både vad gäller själsliv och fysik. Jag har annars också förfallit till en mjukisbyxtillvaro som jag inte är riktigt säker på om jag känner är mitt rätta jag. Eller eventuellt verkligen speglar mitt innersta? Vilket är än mer skrämmande! Minns ni 80-talets "salihousut"? Whoaaa och skräckrysning! Kommer jag att hitta mig själv i spräckelmönstrade fetmansbyxor och dygrå pomarfinnskor? När folk klär sig fult i filmer, ser de ändå alltid lite chica ut, men när vi klär oss fult på sommarstället är det bara fultfult och har inget alls av tidningen "Lantiliv" över sig. Tyvärr, tyvärr. Det som på bild ser ut som vindrufsigt hår är hos oss ofrivillig rasta, så snart principen om att borsta håret en gång per dag frångås och det är ju ganska lätt hänt.

Uh. Jag fick nyss ett brev angående en kolumn jag skrev för ett bra tag sen om det fina med tillgänglig gymnastik till moderata priser och om hur en normalidrottslig barn- och ungdom är en förutsättning för att kunna återuppta motionsträning, även om pausen varit lång. Skribenten ondgjorde sig över att jag lyft fram svenska Friskis och Svettis och inte alls tagit upp gymnastikföreningarnas insats inom området. Mitt ÅKG Palästra-hjärta sårades! Jag jämförde F&S-konceptet med de råkommerisiella koncepten, ju. Skulle gärna ha berättat detta för denna Kerstin, men kontaktuppgifter saknades. Jag hoppas det inte är fråga om ett jantetänkande, där man aldrig kan se det fina i något annat än i sitt eget och också uppfattar beröm av någon annan som kritik mot en själv och det man förespråkar. Ja, ja, varför bryr jag mig? Kolumner har ett format som inbjuder till missförstånd för att de är så komprimerade och nyanslösa, och därför oftast roliga att skriva, så sånt här hör till. Jag är en osäker mjukis, så är det bara.

Nu kan ni sluta äta chokladpudding och gå över till britatårta!

Cornelia (moppen)

Mardrömmar

Är det med själen som med kroppen, att den långsamt avgiftas och att ett osunt leverne/ svåra livssituationer länge efter att man detoxat sin kropp eller själ och sanerat sin livsstil kan ge upphov till flashbacks? Ja, annars har jag ingen förklaring till att jag mitt i sommarharmonin varje natt drömmer fruktansvärda mardrömmar. Den återkommande, att jag glömt något livsviktigt jag inte kan minnas mer än fragment av vad det var, låter simpel när man skriver ner den, men är djävulskt ångestfylld. I natt befann jag mig dessutom, efter att jag klarat av den återkommande, i det hus där mina morföräldrar en gång bodde, men stället var någotslags läroinrättning med bisarra djurförsök. Det hemska var att min älskling hade lämnat mig och att jag på något sätt bara var ett domnat skal i chock. Jag var mer än lättad när jag vaknade, grät som en fontän förstås, men blev tröstad av en något förvånad och sömndrucken kapten, som dock fann sig förvånansvärt snabbt.

Kapten kommer från en familjekultur som inte firat födelsedagar i någon större utsträckning, medan vår är festfixerad på ett helt annat sätt. Han fyller år imorgon och det är fråga om han själv kommer ihåg det. Jag frågade lite försiktigt om hans planer inför imorgon, jag har en prinsesstårta och presenter och kort som barnen ritat och champagne undangömda och i högsta beredskap. Jag hade förberett mig på att vi skulle stiga tidigt upp imorgon, kanske redan 05.30, man kan ju gå och lägga sig igen sen, men det visade sig förstås att han skulle iväg redan vid halvfyrasnåret, så nu måste vi nog tidigarelägga firandet ytterligare. Jag menar att vi firar idag, alltså, inte att vi stiger upp klockan 03.00... Fast först måste han ju komma hem från dagens söndagsarbete, förstås. Nå, det uppenbarar sig säkert ett lämpligt tillfälle, förr eller senare.

Och så över till kroppsbehåring och andra komplex. Nej, man behöver inte var en slät som en ål bara för att man är kvinna, men jag gillar inte morrhår på mina egna ben i kombination med sommarklänning. Andras morrhår struntar jag i. Och ja, jag har undrat om jag tillför världens kvinnor mer bekymmer genom att låta omvärlden tro att tillvaron med ålben är ett naturligt tillstånd för en kvinna, men ärligt talat orkar jag inte bära det feministiska ansvaret gällande detta. Förlåt, men så illa är det. Må kvinnor ha mod att själva välja hårighetsgrad, är allt vad jag och min nyinköpta epilator (vader -okej, armhåla-AAAJ! sen okej) har att framföra i saken. Celluliter tänker jag däremot aldrig börja jaga, den mediala uppmärksamhet som riktas mot dem, är ett sorgligt sätt att lura av kvinnor deras pengar, för såvitt jag förstått, så hjälper inget ens tillfälligt, ett argument som jag (och min nya kompis epilatorn) använder som hårborttagningsförsvar. Skönhetsvård och annan flärd är härligt om det känns härligt (eller ens resultatet...) men att känna sig tvingad av självförakt eller komplex, nä-ä, det skulle jag vilja bespara mina döttrar.

Cornelia

Tältare i stormen

Härligt med syster och systersonbesök! När min mormor blev sjuk för en femton år sen, tänkte jag att det uppenbarligen inte var så kul att vara enda barnet som mamma är. Visserligen verkade mina morföräldrar strunta i generationerna och bunta ihop oss, mamma, syster och mig till helheten "flickorna", men så har det ju förstås inte känts för mamma. Som hennes barn har vi ju inte delat hennes barndom och hennes föräldrar just som föräldrar. Som morföräldrar var de underbara, hur som helst.

Nu när mamma varit sjuk har jag ofta tänkt att det är en så stor lättnad att ha en syster. Inte bara för att man kan dela sorg och praktiska göromål utan för att sådant som känns som Stora Eventuella Tragedier i vardagen när man möter dem ensam, luckras upp och höjs till absurditetsnivå i bästa fall. När mamma, med emfas, säger apropå de katter som också bor på sommarstället "Jag hatar kattpiss!" läser den ensamma individen in skuld för att ha besvärliga husdjur, funderingar över ersättning om någon av missarna skulle ha en olycka på vinden ("Sen ser man fläckarna i taket!") och allmän olust över allt besvärligt som man gärna vill bespara sin sjuka mamma ifrån, om möjligt. Men när man är två får kattriskerna vettigare proportioner och mammas "Jag hatar kattpiss!" (med emfas) får istället oss att titta på varandra i lite systerligt samförstånd och konstatera att faktiskt ingen vi känner är speciellt förtjust i just den odören. Och sen är det inte mer med det. Och mamma småler också, med motvillig eventuell självinsikt men ändå.

Mina tre flickisar ville sova i tält i natt och vi spände upp fjolårets sommarpresent, åttapersonerstältet (noterar hur lätt det är skriva och hur svårt att genomföra utan bruksanvisning) köpt i billighetsbutiken. Bestämde mig igår kväll (efter att ha checkat oddsen med den som känner till vädret i den här familjen) för att det nog inte börjar regna inatt och att prinsessängen inte behöver tas in. Ha! Klockan två vakande jag av stormvindar och hällregn och blev dyngsur när jag kilade ut och in som en hal vessla för att rädda allt som räddas skulle. Barnen i tältet antog jag skulle klara sig, bara de inte vaknade och blev rädda. Det här intalade vi oss länge, men Kapten gick ändå och kollade (och kom in våt som en dränkt sjöbjörn) och allt verkade lugnt i tältet mitt i regnstormen. Vi försökte sova, men ett stort ka-dung! fick mig att studsa upp och texta oroat ett försiktigt sms till tälttelefonen. "Hur har ni det?" det kom inget svar på ett tag - sen, "Jag vill komma in". Då ringde jag och ja, två var vakna av tre, men på frågan "Har ni kallt?" blev svaret ett förvånat "nä?" och vi kom överens om att de ska kura ihop sig och försöka sova vidare, men ringa om de blir olyckliga. Sen sov de gott hela natten och förmiddagen. Ibland ligger äventyret 100 meter från ytterdörren. Troligtvis var det mitt modershjärta (och Kaptens sjöbjörnshjärta) som tyckte det var äventyligast.

Cornelia

Panda i prinsessäng

Ett stycke mamma installerad på sommarstället! Vi, flickorna och jag (sonen har sommarjobb som galärslav), hämtade henne på tågstationen igår.

Det var de goda nyheterna, annars har livet igen varit turbulent med den vanliga urinvägsinfektionen med tillhörande skyll-dig-själv-känsla, för dricker jag inte min havtornssaft slår den till, säkert som tolvslaget från Åbo Domkyrka. Nåja, "U" tillhör de usla ohälsorutinerna, mer spektakulärt var det när Kapten blev getingstungen härom dagen. Det lär ha något med den milda vintern och varma våren att göra, att det finns så mycket getingar. En randig en tyckte att ärmen till arbetsrocken var ett bra ställe för vila och stack störd och irriterad kaptenen i handleden när han klädde rocken på sig. Det var ju enerverande, men ingen katastrof, tyckte han, men köpte ändå ormantidot på apoteket innan han stävade mot den yttre skärgården. Halvvägs började det kännas illa, armen svullnade och läpparna domnade. Ett samtal till HVC gav klart besked efter symptombeskrivning; Han ska in på direkten. "Direkten" är ett relativt begrepp i skärgården, men efter en timme befann han sig i läkarvård och fick antihistaminer, adrenalin och lades i dropp. Han är inte allergisk, läkaren sa att det finns enstaka getingar som har starkare gift och att han helt enkelt visade förgiftningssymptom.

När jag städade i torpet inför mammas ankomst, blev jag också stungen av en geting, men inget speciellt hände, jag var nästan lite besviken.

De svarta pandaringarna kring mina ögon hade nästan försvunnit redan, men nu är de nog tillbaka igen. Någon annan strävan har jag för tillfället inte, bara att sluta se ut som WWFs mannekäng. Så nu sitter jag här i prinsessängen och idkar ultrasnäv ornitologi, dvs övervakar blåmesparets matrally. De har byggt bo innanför ett foderbräde i hörnet av huset. De är lite avvaktande först när man visar sig på terassen, men sen bryr de sig inte ens om radionyheter eller duploskrammel. De bara matar och matar.

Nu ska reseförsäkringen utnyttjas, tack och lov för den, är man på besök i främmande kommun kan man glömma all sjukvårdsservice på ort och ställe, om man inte är riktigt döende förstås. Fast då gäller väl Mediheli.

Jag är inte så mycket för trender, men de fjunlätta plastdojorna har vunnit mitt hjärta. Nu ser mina ungar väldigt snälla ut på fötterna.

Cornelia, antibiotikablek

Vila

Jag läste, i en av de där tidskrifterna jag försöker sluta sluka, om hur man när man vilat färdigt verkligen är utvilad i betydelsen att man känner sig färdig med hängmatteslappande och romanläsning och inspirerad att påbörja något nytt. Jag är inte i det tillståndet ännu. Jag känner hur jag varvar ner. Min tidsuppfattning håller på att förändras, men ännu hoppar känslan av att ha försummat någon plikt upp med jämna mellanrum som ett envist pop-up-fönster.

Snart kommer mamma också ut till sitt sommarställe. PET-undersökningen visade samma som magnetröntgen, dvs inga tumörer. Just nu är hon faktiskt cancerfri! Stor fortsatt lättnad.

Jag skulle egntligen ha åkt på teaterfestival idag, men ändrade planer och tidtabeller som först ledde till lite velande av och an (åka-inte åka-åka) blev slutgiltigt ändrade när jag i förrgår ramlade så illa att jag inte kan sitta i bil i sex timmar för att ta mig från och till skärgård. Egentligen hade jag tur eller änglavakt eller vad det nu var; det var en bastupall som slant under mig och jag rasade i golvet i fällknivsställning. Jag hade tur som inte slog huvudet. Men mitt lår är mörkblått i formen av ett uttänjt Sydamerika och armen uppskrapad. Jag kan sitta nätt med det ena benet över det andra, men så går det inte att köra. Morfar kom ändå, enligt de ursprungliga planerna, för att hämta barnaskaran till sig. Jag stod på bryggan och vinkade av de orangea. Vädret är perfekt för båtfärd och picnic.

Det är något jag också väntar på, lusten att baka. Lusten att laga mat finns nog, men rutiner dödar allt. Att fixa matsäck åt sjöfararna var roligt. Tricket är på något sätt att inte se helheter, utan reda bo i liten, liten skala. Bädda en säng, rensa begränsat med ogräs, koka en kopp kaffe.

Min tidigare svärmor har en irriterande men skarpsynt teori om att borttappade saker nog alltid egentligen finns där de borde finnas. Efter att ha sökt ett sängbotten i veckor på alla upptänkliga platser, bestämde jag mig för att praktisera hennes teori och se, där var det, i källaren, som genomsökts redan ett par gånger, men slarvigare för varje gång, precis som det skulle. Nu har jag bäddat prinsess-sängen (på bilden, Sydamerika får ni inte se) och ska öva mer på att göra ingenting i min egen takt.

Cornelia

Rapport från Biskops-A.

På torsdagen åkte jag trött och misstänksam på barnlitteraturseminarium och -workshop till Biskops-Arnö. Misstänksam för att jag inte gillat förhandslitteraturen som visade sig vara så snävt psykoanalytiskt inriktad att jag började undra vad slags människor vi var, vi som blivit intresserade av barndomsminnen som källa till material för barnböcker. Vad gäller de övriga deltagarna var jag misstänksam i onödan, samtliga förhöll sig ungefär på samma sätt som jag till materialet vi fått och också till föreläsaren som var upphovet till detta material. Hans föreläsningsinsats på plats var inte alldeles poänglös, men han visade sig vara kapabel till rasistiska och sexistiska påhopp, riktade mot en person som fanns på plats som hedersgäst för att hon vunnit första pris för sin roman om hur man skapar sig en identitet som same i Sverige, som fick oss alla att baxna.

Barnboksförfattare är lika lite en homogen grupp som författare i andra genrer, men för de flesta nordiska konstnärer är tanken att människor är lika värda nog en given omständighet. Att vi befann oss i Sverige gjorde det hela ännu mer suspekt och att den svenska föredragshållaren vigt sitt liv åt att förstå människors själsliv, gjorde det mycket obehagligt. Det blir intressant att se vad vår reaktion kommer att ha för följder.

Det här egentligen en detalj som inte ska ges för stora proportioner, vad seminariet gav var så mycket mer. Ulf Stark, bland annat. Den som hört honom prata vet vad jag menar.

Att ha studerat på konsthögskola gör att man konkret kan sakna verkningarna av att många människor med samma sorts begåvningar och ambitioner finns på samma ställe. Även om vi inte producerat något, bara suttit och ätit tillsammans (på Biskops-A äter man sig genom dagarna) skulle vi ha rest hem klokare och ivrigare än när vi kom. Jag var egentligen emot att producera något alls inom vår lilla grupp 4, eftersom jag inte vill falla i duktighetsfällan som är frilansarens vardag; man vet aldrig när man får nästa jobb, så man vågar aldrig tacka nej. Men det blev en fin sammanhängande berättelse, vävd av våra minnen och drömmar, en isländsk-dansk-färisk-finlandssvensk produktion. Vi var ett litet dreamteam, förtroende uppstod genast och kontakten tror jag kan bära ut i framtiden och till nya projekt. Jag är nordist av hela mitt hjärta. Jag tror det beror på att man som finlandssvensk känner att ens kulturella revir växer explosionsartat när man inser att man blir förstådd och förstår i detta så mycket vidare sammanhang än den egna ankdammen.

Guðrun, Lise, Rakel och Henrik, jag saknar er redan!

Cornelia