Kära Frida

"kära cornelia,
för ett par, tre år sedan frågade en man (homosexuell) lite längtansfullt och samtidigt ledset hur det är det där med barn, om det förändrar ens liv för evigt, om det förändrar en själv, om allt är något annat sedan man fått barn. Och jag hörde mig själv svara "nej, jag är inte försvunnen". Det förvånade mig lite grann själv att jag svarade så, något år tidigare (med spädbarn i huset) hade jag bergsäkert sagt " allt är annat nu". hm, livet är såtillvida förändrat sedan man fick barn att det finns nya människor (barnen!) man inte kan tänka sig att leva utan, de MÅSTE finnas. Men samtidigt är inte jag försvunnen, eller förändrad (mer än vad livet nu förändrar...) Det här gör mig lycklig märker jag." Frida

Kära Frida

Egentligen svarade du på din egen fråga eller kommentar. Så är det just, att man både blir en annan, men att kärnan, utgångspunkten, ändå inte försvunnit. Eventuellt är det också en fråga om fokusering, spädbarn tillåter ju inte riktigt att man man koncentrerar sig på något annat i längre studer än dem. Jag har märkt att jag nuförtiden kan fokusera om med en förbluffande hastighet. I jobbsituationer är jag klart jobbinriktad, så har det alltid varit, men också då min hjärna inte upptas av arbete kan jag i dessa dagar plötsligt känna mig som bara jag. Det här kommer sig av den situation jag har med barnens boende; de veckoslut jag är helt barnfri märker jag att jag tänker andra privata tankar. Den mest prosaiska nivån är när jag ska handla i butiken och går till andra hyllor, undviker det praktiska och väljer fritt, just väljer, däri ligger en njutning. Jag kan välja om jag alls vill äta något. Ha-haa! Den tanken ger mig en fånigt stor känsla av frihet. Det är något av "Döda poeters sällskap" över den insikten. ("Jag utövar min rätt att låta bli att promenera" eller hur det nu var)

Nej, jag tror inte vi har försvunnit, men jag kan känna mig verkligen främmande för den jag var i slutet av tonåren och i början av vuxenheten. När jag ser tillbaka på mitt första äktenskap och den jag var då, känns det som om det fanns mer av den situationsbundna Cornelia och mindre av kärnan. Kanske jag inte hade någon vidare god kontakt med mitt inre då?

Kära läsare, när har ni mest varit det jag ni tycker är ert sannaste jag? Jag vet bara att jag varit mest försvunnen i tonåren och strax efter.

undrar nyfiken Cornelia

Själar

Jag hörde en gång ett program med och om Solveig von Schultz, där hon påpekade det besvärliga i att tro att ting, och inte bara levande varelser, har en själ. Hon berättade om hur hon kunde stå i köket, i all sköns ro, men plötsligt liksom känna på sig att något var fel... kanske i bestickslådan? Och sen vara tvungen att öppna lådan för att kunna flytta en aningens aning på en gaffel som hon visste, hon bara visste det, kände sig obekväm i sitt fack.

Mina känselspröten är inte fullt så utvecklade att jag skulle veta vad som verkligen pågår bland husgeråden bakom de till synes anonyma skåpdörrarna och djupt inne i de mörka lådorna, men jag medger att jag också har en tendens att besjäla föremål. Mina datorer har nästan alla haft namn (just nu sörjer jag lite att "Tryggve", datorn-som -aldrig-kraschade, verkar gå ur tiden, bit by bit, om ni ursäktar språkleken) och jag är glad att ha "Cornelia" (ja, hon heter så, hon med) tillbaka, låt vara med nyintransplanterad fläkt. (Måtte allt gå väl...)

Min bil har inget eget namn, utöver det av Ford givna, men jag vet att den är en "han". Jag känner också en "Prinsessan Mercedes" som sköter en kran på en pråm. Om min kapten skulle få för sig att sälja sin bogserbåt, skulle jag anse det oförlåtligt, rått och okänsligt. Vi har faktiskt en Relation, hon och jag. Senast har jag lite nosat på att acceptera en grävmaskin som familjemedlem. Som offergåva har jag gett den (honom?) en ödla i plast, som bisarrt nog doftar av rosor. Vi får se hur det utvecklas...

Så är det här en religion, eller är det bara en småtrist förutsättning för någon som har konst som sitt levebröd? Kanske det också handlar om makt; det jag namnger, det är mitt. Eventuellt det med. Mest är det ändå en lek och nu ska lek inte förväxlas med underhållning. Lek är allvar inom vissa ramar, det är underhållning aldrig till innehållet, även om de yttre pretentionerna kan vara seriösa till max.

Vuxen lek har en helt annan arsenal än barnen har och kanske vuxna som leker har ett annat behov av att förverkliga sina fantasier så konkret det bara går. På en ö i skärgården vet jag t.ex. att det bor ett kollektiv med sorkar och en ensam och lite försupen hasselmus som har alldeles egna postlådor. En blå och en svart i gnagarstorlek.

Cornelia

Strul, strul...

Min dator har havererat! Snällt av den att braka ihop en liten vecka före garantin på två år gick ut, men kommer det att vara samma dator när de bytt ut inre vitala organ? (Ja, jag ska sluta läsa G. Larson...) Jag återkommer så snart jag bara mäktar!

Cornelia i nätskugga

Utveckling

Jag har förändrats. Tidigare var det framgången, eller känslan av mening, i arbetslivet, som gjorde mig till en bättre mamma och partner (ett ord jag förknippar med motorsågar, f.ö.). Men nu upptäcker jag att det vänt och att jag blir bättre på mitt jobb när jag är familjeharmonisk. Vad är nu detta? Mognad eller något medelålders-bekvämlighetsorienterat krafs? Jag har inte tidigare varit kapabel att uppfatta familjelivet som en resurs eller haft kapacitet att hämta kraft & glädje ur det. Som bäst har familjelivet varit en utmaning (vilket i sig är en positiv sak) jag klarat av utan värre åderlåtning på mig själv och det har jag väl varit nöjd med, men att det skulle ha tillfört något akut och konstruktivt...Nja.

Kanske det handlar om att ha äldre barn? Det praktiska livet flyter ju på rätt obehindrat med ungar som är stora nog att ta del av hushållsarbete. Å andra sidan är den minsta också en källa till pur glädje, även om hon verkligen inte gör någon annan nytta än är allmänt gosdjur. Eller är det den största nyttan? Troligtvis.

Trots att jag... utvecklats på det här sättet, upplever jag ändå att min kärna inte finns att finna inom moderskapet, utan mer inom det jag jag alltid varit. Och det jaget är nog mer bundet till arbetet jag gör, än till Uppgift Förälderskap. Helt utan att ringakta betydelsen för den uppgiften.

Eller är det en säkerhetsventil? Som frilancare skulle man gärna veta ett år på förhand vad för jobb man har, ens på lut, men 2007 var helt blankt ännu i förrgår, med undantag av ett litet, litet uppvärmningsjobb nu på våren. I vargtimmen gjorde det här mig (ekonomiskt) olycklig, men på morgonen (efter den första koppen kaffe, innan jag druckit den tror jag ofta jag är djupt deprimerad) kändes det ganska...fritt. Nå, jag är ingen anhängare av för mycken frihet, lite ramar är bra att ha. Igår uppstod sen en "på lut" -situation, så den friheten varade inte så länge. Men det är nog hälsosamt att släppa allt emellanåt. Man liksom ser vad man har, istället för att fokusera framåt.

Så funderar Cornelia

Nyårslycka

Ett ondsint magvirus däckade halva familjen genast när vi var redo för transport längre ut i skärgården. När den första brickan i familjedominot föll, valde jag ännu att envist tro att det var fråga om ett migränanfall. Det var en ynklig sjukla som efter att ha kräkts ner ett par mattor sorgset stod och borstade sin tandställning vid handfatet... (Akuta moderskänslor upstod.)

Så vi åkte till pappa trots allt. Sen föll de övriga brickorna. Ungarna blev friska rätt snart och skeppades till sina fäder, men jag återuppstod först på nyårsafton. Skönt att det är ett helt år till nästa jul, det blev lite pavlovskt med julmatsdofterna.

Nyårsfirandet var helt oplanerat, champagnen undantagen, jag hade egentligen inga planer på att ens komma ur pyjamasen och humöret var heller inte på topp och det grälades och gräts. Men sen vände allting. Vi bjöd en orädd gäst och badade bastu och jag fick Seaman´s shot som present och efter den var allt möjligt. Mat och egen julesnaps (vodka smaksatt med 400g frusna hallon och en matsked kummin som dragit ett dygn och sen silats och kylts. Fin färg och hallonsmak!) och sen nyårsskål på bryggan under spridda gnistrande nyårsraketer. Därefter båtfärd över kalla men öppna vatten mot byn och egendomliga fester.

Endel människor, speciellt endel specifika sammansättningar av sällskap, tar fram det bästa hos mig. Jag blir välvilligare, gladare och mer harmonisk än jag vanligtvis är. Och lycklig.

Cornelia