180 grader

Jag hade nog tänkt att jag skulle återhämta mig från helvetesåret, i och med att Isbjörnsungen föddes, tänkte jag nog så; att det här hemska går över. Så småningom. Aldrig hade jag trott att livet kunde vända i 180 grader, men nu har det gjort det. Plötsligt är jag lycklig.

Jag som ingen framtid hade, har plötsligt en fin, snart i ett gemensamt hem med Revisorn. Hur gick det så? Revisorn skulle säga: "Det är Meningen".

På något underligt sätt börjar jag känna igen mig själv igen, jag verkar vara mest hemma i de snabba, extrema situationerna. För ett en knapp månad sedan frågade Revisorn mig hur jag skulle vilja bo, om det var fritt att drömma. "Centralt, gärna jugend" sa jag glatt, två veckor senare står jag med ett hyreskontrakt i handen till en lägenhet tillräckligt stor för vår behändiga familj på nio personer, centralt belägen, i ett hus från 1924. Ett gemensamt hem. Kanske han inte är revisor alls? Kanske han är trollkarl.

Cornelia