Spänt och förstoppat

Aarghh! Mitt huvud är som ett för hårt virat nystan, jag vet vad jag ska skriva, men inte hur. Mitt arbetsläger var en egen, mer möjlig värld, nu i vardagen är jag lite pressad och konstnärligt förstoppad. När jag reste hemåt gjorde skärgården dessutom som vanligt sitt bästa i att se ut som en reklam ur turistbroschyren; strålande solsken genom nattens regndroppar, här regnar det snöslask...
På måndagen porlade jag ännu av uppslag, men nu -trafikstockning i huvudet.

Jag försökte lösa upp mitt nystan igår med en liten whiskey (på inrådan av min käre kollega, som eventuellt tröttnar på mitt marr, en vacker dag) och eventuellt känns det lite bättre idag. Mest för att jag fick överraskande och trevligt besök av min vän Mustachen. Han skulle hämta en stator ur min bil. Just det, en stator. Det är såna jag transporterar, tydligen. (Nej, jag vet inte vad det är! Den var inplanterad av kaptenen)

En tråd, jag behöver en tråd att dra i!

Cornelia

Slut på lägret

Jag är lite krigstrött. Och också identitetsförbryllad. Jag har pluggat in information om Finska Kriget, hellre försökt hitta orsaker och utgångspunkter och se följder gällande rikssprängningen 1808, mer än att stirra mig blind på slagen och bataljerna. Samtliga slag är för någon enskild forskare alltid "Det Avgörande Slaget". Militär strategi och taktik intresserar mig föga. Det är som med vilken skilsmässa som helst, att det är bakgrunden till skilsmässan, inte själva brytningen, som innehåller information och möjligheter till insikter. Krig, liksom juridiska processer, verkar följa sin egen dramaturgi, oberoende av orsakerna till det och utgången av det.
Krigsrapporter och historisk dokumentation från tiden i fråga är irriterande kvinnofri. Det är nästan så man tror att män förökade sig med män. Det handlar inte endast om att kvinnoliv är mer sparsamt dokumenterat (tack och lov att folk skrev pappersbrev på den tiden), utan om att senare historiker framlägger fakta på ett så ensidigt sätt att det är svårt att få syn på människan bakom en historiskt signifikant handling, handlingen tar för stor plats i sig. Historien blir som ett enda strategispel med vinnare och förlorare. Gå och vet (som finnen säger) om det handlar om att historiker tidigare var män, eller om de bara var torra?

På torsdagen fick jag hänga på kolleger som gjorde studiebesök på Forum Marinum i Åbo. Alla kulturmakare i svenskfinland är mer eller mindre engagerade i 200-årsmarkeringen... Mera krig, men i trevligt sällskap! Fick storhetsvansinne och köpte världen. Fint museum. Jag återsåg Bore III i miniatyrformat.

Givetvis borde man , i den bästorganiserade av världar, ha börjat dra in fakta och information redan för ett par år sedan, sen skulle materialet inom en ha fått mogna en aning och därefter skulle man kunna skriva något vettigt och färdigprocessat. Nu tycker jag jag spottar ur mig lite halvidisslade repliker... Fast det finns också en charm i att arbeta så här, intellektuellt ur hand- i mun, men jag blir extratrött av den här metoden. Den överviktiga snigeln har producerat mindre än planerat, men kanske lite bättre än jag vågade hoppas. Känner mig inte just för pressad och stressad, rätt inspirerad faktiskt. (Jag har en enerverande ovana att ständigt analysera min författarkapacitet, skrivlust och mitt allmänna skaparkänsloläge...)

Veckans sista bastubad, sen middag (kaptenen forslar ett torn åt min far) och sen, stadshemåt när dagen gryr... Alla ungar imorgon! Härligt och skrämmande, som alltid.

Cornelia

Mellanrapport från arbetslägret

Vilken tråkig konstnär jag är, mer en kontorist! Har jag tvingats inse. Jag har en så djupt inrotad rutin, skriva på förmiddagen, läsa eller luncha på eftermiddagen, leva familjeliv på kvällen, sova på natten, att jag helt enkelt inte lyckas frigöra mig från detta. Jag tickar framåt som ett urverk, nu frustrerad av tidkaoset och oförmögen att göra något annat om nätterna än just sova. Trots lång tupplur på kvällen!

Påminner mig om hur besviken jag var när jag, nattugglan och superslarvmajan, flyttade hemifrån. Äntligen skulle jag få leva livet enligt mina premisser. Nåjo. Jag upptäckte rätt snart att jag är både ordningsam och morgonpigg, såna ränder har den här tigern.

Skrivandet går nog framåt, men tungt, som en överviktig snigel.

Cornelia

Hälsningar från den lata trälen

Ja, här har jag suttit ni timmar och åter timmar och snart försvinner solen bakom granarna, via ett grått moln. Har ja fått något gjort, då? Tja, jag tror faktiskt att jag kommit något på spåren, men vart det spåret leder vet jag inte ännu, bara att början på något sätt känns gedigen i jämförelse med tidigare initieringar.

St. Petersburgssammanhangen lockar fortfarande, känns mindre ensamt när man vet att man inte är den enda som inte får allt det gjort man trott och hoppats. Inte den enda som sitter framför en skärm och suktar efter än det ena och än det andra. Dagen är ju inte slut än, i och för sig. Och sen finns ju natten. Jag måste verkligen försöka undersöka de yttre premisserna för mitt skrivande. Gäääsp.

Jag har för övrigt skrivit ut mig från ansiktsboken, det var sen heller inte mitt forum. Min amerikakusin och min gudmorsdotter hoppas jag tar kontakt med mig på annat sätt i fortsättningen, de övriga viktiga träffar jag annars också.

Nu har parasollet på terassen skrämt upp mig två gånger genom att fyllas av vinden och flaxa förbi fönstret. Månne jag håller på att gå in i rätt sorts mentala tillstånd?

Bokpärmen borde nu vara under kontroll. Skönt. Varde höstlista!

Cornelia (frustrerad, skärrad och kaffesugen)

Ett försvunnet berg och kommande arbetsläger

Tvättmounteverest var försvunnet när jag äntligen masade mig till Andra Badrummet! Istället hade Någon klistrat fast ett meddelande på torktumlaren "Behandla andra, som du själv skulle vilja bli behandlad" undertecknat av äldsta dottern med en glad smiley och "Kram!". Söta unge!

Nu har jag rymt till skärgården för att påbörja mitt arbetsläger. Jag vill bara se hur mitt skrivande artar sig, när jag ingen har som avbryter mig just när jag tycker att jag har flyt, eller snart kunde ha det. Sanningens minut alltså; hur mycket av mitt icke-skrivande är baserat på good excuses och hur kommer min arbetsrytm att bli om jag inte behöver göra något annat än skriva i en hel vecka? Kommer jag att bli galen eller bara besviken på min kapacitet eller eventuellt glatt överraskad? Jag är rätt produktiv annars också, men måste lura mig själv till arbete, hitta en lekinställning. Jag har aldrig varit bra på traditionellt medvetet hårt arbete. Det kan ju vara att kreativa yrken ofta är såna, att vitala delar av kreativiteten inte går att tvinga fram (lika lite som en lek kan lekas för att man måste) trots att det kvantitativt behövs just rutinerat och självdisciplinerat jobbande för att åstadkomma en helhet.

Idag ska jag ändå helga vilodagen. Kanske promenera efter posten så länge solen faktiskt skiner. Gårdagens souvenirmiddag med kaviar och blinier och skumvin känns som en rätt trevlig matthet i kroppen idag.

Cornelia

Jag är fortfarande vardagsseg efter St. Petersburg. Att först umgås med hyperbegåvade och känsliga konstnärer i tre intensiva dygn, med champagne på Grand och milslånga stadspromenader, för att sen idag övervaka en föreställning för en 280 personer stor pubertetspublik skapar underliga verklighetskraschar i huvudet. Tvättmounteverest i badrummet har jag varit och tittat på ett par gånger och dammtottarna gläfser (så stora är de) när man går förbi, men längre än till observationsstadiet kommer jag inte. Tur att jag hade ett litet regiuppdrag igår för en pjäsläsning. Jag blev så upphetsad att det var omöjligt att sen gå direkt hem, utan måste gå på bar en stund.

Jag är trött och lite uttråkad och börjar misstänka att jag har en liten förkylning, vilket alltid är ett tecken på ett begynnande tillstånd av självömkan, ett trist tillstånd och förkylningen är helt mental i regel.

Det som engagerar mig mest för tillfället är pärmen till hösten bok. Konstnärer och förlag är inte riktigt i synk för tillfället.

Seghet leder till eskapism. Istället för att köpa apelsinjuice till frukosten köpte jag ett par högklackade skor och en damtidning. Sen tog jag ungarna på bio. Nu är jag lite enchanted och ganska road.

Kramar till de behövande. Speciellt en.

Prinsessan Cornelia

Åh, St. Petersburg!

Det var tio år sedan jag senast var i "metropolen runt hörnet" och eftersom jag förändrats något under dessa år, blev min rysslandsupplevelse också annorlunda den här gången. Att resa med poeter var förstås också intressant och en alldeles ny erfarenhet. Jag har faktiskt aldrig varit på en enda poesiuppläsning tidigare. Nu kommer mina lyrikupplevelser också i framtiden att för evigt vara präglade av denna prototyp med långa recitationer på ryska, framförda av ryska original; diktare som läste sina sjuttiotalsverk ur minnet med patos och pondus. I fortsättningen kommer jag alltid att kräva sidentapeter när jag ska läsa ur mina böcker, det är helt klart! Våra finlandssvenska verk var samtliga översatta till ryska och framfördes växelvis på båda språken, några finska översättningar fanns också med. Det var speciellt att få beröm efter en sådan uppläsning, en känsla av att verkligen nå ut, det är nog det finaste.

Och glamouren sen! De flesta av oss bodde i centrum i ett hus avsett för gästande musiker och att ha efterfest i rummet med flygeln och en musicerande poet och en med änglaröst var en glamourhöjdare. Hallelujah. (se youtube här inunder)

Att resa i grupp har oanade effekter. Man möter andra, bildar nya uppfattningar och förkastar gamla. Man möter sig själv, reflekterad i nya vinklar av dessa nya människor. Jag hann vara både upprymd och nedstämd i sjok, lycklig över att se så mycket, vemodig för att det som gått förlorat gjort det för evigt, ledsen, ledsen men mest glittrande glad. Det finns kanske något glamouröst över såna stora "rena" känslor. För det mesta känner man ju sig någotlunda tillfreds, eller lite irriterad eller aningen trött eller vagt road eller oroad i en mycket mindre och kanske solkigare känsloskala.

Många kramar till reseförledaren och vänner och lite speciellt till K med den fina siluetten.


Cornelia

Gul bil!

Ungarna leker en lek som i all sin enkelhet går ut på att var gång man ser en gul bil, rör personen bredvid en och säger "Gul bil!". Varje gul bil kan gulbilas bara en gång (i dygnet, vi bor nära en pizzataxibar...). Poängen man samlar kan man inte göra något med. Man kan egentligen inte ens samla dem, det gäller bara att vara först i stunden. Jag är helt indoktrinerad, jag kan inte se en gul bil utan att åtminstone tänka "Gul bil!" för mig själv. En underlig, enkel lek, som man inte kan bli av med när man en gång låtit sig omfattas av den. Fascinerande.

Min badrock doftar fortfarande semester, men soleffekten inombords börjar mattas av, märker jag. Förra natten blev det inte så mycket sovet, ett barn hade en eventuell urinvägsinfektion som höll oss vakna. Jag är på något sätt helt bortdomnad idag som en följd av detta. Hur sjutton klarade man någonsin av babytiden, undrar jag nu? Förmiddagen spenderade vi på HVC och det verkar som om det var falskt alarm den här gången. Skönt. Vi är illa konstruerade i vår släkt när det gäller den här åkomman, skulle verkligen inte vilja vidarebefordra den egenskapen till mina döttrar.

Avmattning eller inte, redan den här veckan kommer jag åt att ruska av mig vardagsdammet igen. Vi är ett stort gäng som åker till St. Petersburg på torsdagen. Vi ska ha uppläsningar, men mest bara insupa Ryssland. Jag har sett halva Anna Karenina igår (hinner inte läsa den!) för att komma in i rätt atmosfär, vill bara ha vackra kläder och höga klackar med mig! (En av de manliga medresande författarna undrade förbryllat varför man måste vara finklädd, när jag i ett PS skrev att han nog inte kan tro hur mycket vi diskuterat klädsel och hur litet kultur, mina vänner och jag, inför den här resan. "Måste"? Vill!)

Jag ska se resten av filmen idag. Jag blev så oväntat drabbad av den och rätt ångestfylld och värre lär det ju bli. Plötsligt var det inte så länge sedan äktenskapet var en institution som skulle försvaras med lag och paragrafer, speciellt om det var kvinnan som var den aktiva parten. Jag har mött män som gärna skulle se att det fortfarande vore så. Jag har funnit det tragikomiskt, men aldrig känt mig hotad, nu insåg jag hur kort tid det var sedan världen såg ut på det sättet, att min självklara självständighet är så skör och ny. Brrr.

Cornelia

PS En extrahälsning till min granne och vän på alterneringsledighet.
Strålande uppfinning! Jag är lika glad som hennes barn (nästan!) över att ha fler möjligheter att ses i vardagen också.