Det är förstås bra att hellre fokusera på det trevliga och fina i livet, det kan rent av fungera suggestopediskt, men när jag tänker på mina fotoalbum från de mindre harmoniska åren, slås jag av hur hårt lyckoredigerade de är. Jag gillar att fota och när man tar mycket bilder kan man rata allt som inte håller måttet, tekniskt eller innehållsmässigt. Mer sällan tar man ju alls bilder när allt är åt helvete, så cencuren är inte så överväldigande, men ändå. Under de senaste åren har jag haft fullt upp med att leva och mina lyckade bilder kommer inte in i album så hastigt som förr. Kanske mitt behov av att skapa avstånd för att bättre kunna betrakta livet har minskat? Eller bättre och bättre... För att alls få syn på livet. Vågar och kan jag se livet mer som det är, lite mindre redigerat än tidigare? Behovet att visa upp en representativ sida varierar kanske.
Att blogga har likadana förtecken som albumsfixandet. Eller kan ha det. I sämsta fall blir det en rapportering av det ofarliga och trevliga. Det känns svårt att undvika den fällan, också för mig som inte skriver av vykortsskäl (hälsningar till nära&kära långt borta) som ju förstås är en helt egen och fin blog-genre. Album och bloggar är båda möjligheter att skapa en värld, något som jag av yrkesmässiga skäl förstås har i ryggmärgen och älskar att göra, men när snubblar man på sin egen förträfflighet? Det är svårt att visa sin uslighet och inte är den ju alltid så intressant heller, men det är någonting med sanningshalten jag är ute efter.
Jag funderar vidare.
Cornelia
PS Kuronen tyckte jag först synd om, sen blev jag illa berörd, men nu tycker jag kanske att hon ändå gör det vettigaste; rider ut stormen på sina egna envisa villkor. Vanhanens junttiga matvanor är det enda jag dragit på mun åt i den härvan.
fredag 23 februari 2007
torsdag 22 februari 2007
SkidSEMESTER -ha! Jag misströstade verkligen de första dagarna; när skulle det bli roligt och sluta kännas som arbete, liksom? Rädd var jag också, uppsläpad till de höga höjderna som jag blev redan den första eftermiddagen, när skidskolan var fullbokad.
Nästa dag var det dags för undervisning. Jag trodde jag skulle vara den äldsta deltagaren bland tio nioåringar, men det visade sig att jag verkligen hade en helt egen och privat skidlärare. Ingen mustasch och inte särskilt lik Ken, men nog ett charmtroll. Viktigare var att han var en god pedagog; den tredje dagen blev jag kallad Sputnik av mina snälla och framförallt tålmodiga medresenärer. Man kan lära gammal katt sitta och skida.
Jag har varit något naiv när det gäller skidsemestrar. Jag har faktiskt hittills trott att skidorter drar till sig idrottare och sportintresserade. Heh. Nu har jag sett vinterlanzarote för vad det är.
Jag satt på ett café under de tidiga morgontimmarna med min deckare (medan de andra festade loss på sina håll, de som inte sov) och fick sällskap av en kock som undrade vad jag gjorde på Levi. Jag nickade åt backen till och sa "Vad nu folk brukar komma hit för" varpå han sade "För att få sex?". Den charmante skidläraren berättade senare att det hör till traditionerna att turisterna tar av sig sina förlovnings- och vigselringar vid Levin portti. Jag visste inte riktigt om jag skulle känna mig löjligt naiv eller eventuellt bara nöjd med min ringa erfarenhet.
Den sällskapssjuke kocken var utled på sitt jobb. Jag undrade om inte hans yrke ändå hade sina kretiva sidor, men nej, kreativitet har man inget för i turistfällor. "De ger ett foto på hur portionen ska se ut och så förverkligar man bilden". Ett sorts macdonaldism, tydligen.
Hur som helst åt vi gott samtliga kvällar, men servicen var inget att bli glad över. Det har väl att göra med säsongarbetet, antar jag. Alpvillan vi bodde i var också fin och fräsch och centralt belägen.
Ett missöde råkade vi ut för; en av oss vurpade med sitt bräde så att hon fick en mindre hjärskakning och tappade två timmar av sitt medvetna liv. Sen hyrdes det hjälm. Vår vurpare var visserligen spiknykter men det är faktiskt fascinerande hur skidkulturen går ut på att man tar sig ett järn eller två (mintkakao ÄR gott) och sedan glatt kastar sig ut för stupen på en eller två brädlappar...
Nu har jag då tillskansat mig en ny förmåga; grunderna i slalomåkning, men har ingenstans att använda mig av den. Det känns lite som att ha lärt sig ett nytt språk som man sen inte kan tala med någon. Lite har det tröstat mig att jag ens kunnat använda mig av mina nya (budget-) utekläder också hos far i skärgården. Jag var vindtät och nöjd på vinterfiske med honom i går i kylan. En stor gädda, en aborre och fem gösar fick vi. På riktigt var jag väl inte till mer nytta än vad man kunde skola en labrador att vara, men kvalitetstid med förälder är det kanske aldrig för sent att ha.
Cornelia
Nästa dag var det dags för undervisning. Jag trodde jag skulle vara den äldsta deltagaren bland tio nioåringar, men det visade sig att jag verkligen hade en helt egen och privat skidlärare. Ingen mustasch och inte särskilt lik Ken, men nog ett charmtroll. Viktigare var att han var en god pedagog; den tredje dagen blev jag kallad Sputnik av mina snälla och framförallt tålmodiga medresenärer. Man kan lära gammal katt sitta och skida.
Jag har varit något naiv när det gäller skidsemestrar. Jag har faktiskt hittills trott att skidorter drar till sig idrottare och sportintresserade. Heh. Nu har jag sett vinterlanzarote för vad det är.
Jag satt på ett café under de tidiga morgontimmarna med min deckare (medan de andra festade loss på sina håll, de som inte sov) och fick sällskap av en kock som undrade vad jag gjorde på Levi. Jag nickade åt backen till och sa "Vad nu folk brukar komma hit för" varpå han sade "För att få sex?". Den charmante skidläraren berättade senare att det hör till traditionerna att turisterna tar av sig sina förlovnings- och vigselringar vid Levin portti. Jag visste inte riktigt om jag skulle känna mig löjligt naiv eller eventuellt bara nöjd med min ringa erfarenhet.
Den sällskapssjuke kocken var utled på sitt jobb. Jag undrade om inte hans yrke ändå hade sina kretiva sidor, men nej, kreativitet har man inget för i turistfällor. "De ger ett foto på hur portionen ska se ut och så förverkligar man bilden". Ett sorts macdonaldism, tydligen.
Hur som helst åt vi gott samtliga kvällar, men servicen var inget att bli glad över. Det har väl att göra med säsongarbetet, antar jag. Alpvillan vi bodde i var också fin och fräsch och centralt belägen.
Ett missöde råkade vi ut för; en av oss vurpade med sitt bräde så att hon fick en mindre hjärskakning och tappade två timmar av sitt medvetna liv. Sen hyrdes det hjälm. Vår vurpare var visserligen spiknykter men det är faktiskt fascinerande hur skidkulturen går ut på att man tar sig ett järn eller två (mintkakao ÄR gott) och sedan glatt kastar sig ut för stupen på en eller två brädlappar...
Nu har jag då tillskansat mig en ny förmåga; grunderna i slalomåkning, men har ingenstans att använda mig av den. Det känns lite som att ha lärt sig ett nytt språk som man sen inte kan tala med någon. Lite har det tröstat mig att jag ens kunnat använda mig av mina nya (budget-) utekläder också hos far i skärgården. Jag var vindtät och nöjd på vinterfiske med honom i går i kylan. En stor gädda, en aborre och fem gösar fick vi. På riktigt var jag väl inte till mer nytta än vad man kunde skola en labrador att vara, men kvalitetstid med förälder är det kanske aldrig för sent att ha.
Cornelia
onsdag 14 februari 2007
Vänner gör mig hög
Det blev mer skumvin än planerat igår... huvudet känns lite ömt och skakigt, men ja! Det var det värt. Jag tror jag helt enkelt har en tendens att bli hög på vänskap och umgänge. Jag känner lycka när jag ser vänner och släktingar bekanta sig och trivas med varandra medan de äter maten jag lagat. Jag har aldrig varit någon förespråkare för "barnbord", jag tycker att det är lumpet av vuxna att anta att barn, bara för att de råkar vara lite samma ålder, automatiskt ska trivas ihop, som om "att vara barn" skulle vara en gemensam hobby de har. Men nu blev det ändå ett sådant pga av utrymmesbrist och se, det fungerade till och med över språkgränserna. Mina svenska valpar var lite skeptiska innan de finska kom, men sen var det inga problem. Förbluffande. Eventuellt är mina ungar inte så blyga som jag var, eller så är mina vänners barn bara trevligare än de främmande småkusiner jag antogs trivas med som barn. Fullt möjligt, det med.
Igår kom det ett gult kuvert med posten. Inuti fanns en muffinsbok och varma hälsningar från USA-vännen. Jag blir helt stum och rörd av allt stöd som når mig, via kära virtuella vänner på mammalistan, genom telefonsamtal från skrivaröar och skärgårdsturnérare och tänker, att mig går det nog ingen nöd på, jag känner mig tillräckligt stark för det här tack vare er.
Mamma skulle få besked igår om nya undersökningar och behandlingen, men ingen ringde och ingen gick det att få tag på. Idag visade det sig att det var ett fall av lunginflammation som var orsaken till informationsbortfallet och att inget omfattande händer under de närmaste dagarna. Det här betyder att jag kan resa på mitt livs första skidsemester (tre dygn), som planerat, jag som aldrig varit högre upp i Finland än till Jakobstad. Eller sett ett par slalomskidor, mer än på bild. Jag är beredd att bli sällskapets slap stick clown och försöka lära mig något alldeles nytt, hoppas det blir kul! (Och att skidläraren ser ut som de gör i filmer, ha-ha! Blixtrande leende under svart mustasch, typ, lite Ken-aktig. Det skulle roa mig!)
Jag återkommer med rapport.
Cornelia
Igår kom det ett gult kuvert med posten. Inuti fanns en muffinsbok och varma hälsningar från USA-vännen. Jag blir helt stum och rörd av allt stöd som når mig, via kära virtuella vänner på mammalistan, genom telefonsamtal från skrivaröar och skärgårdsturnérare och tänker, att mig går det nog ingen nöd på, jag känner mig tillräckligt stark för det här tack vare er.
Mamma skulle få besked igår om nya undersökningar och behandlingen, men ingen ringde och ingen gick det att få tag på. Idag visade det sig att det var ett fall av lunginflammation som var orsaken till informationsbortfallet och att inget omfattande händer under de närmaste dagarna. Det här betyder att jag kan resa på mitt livs första skidsemester (tre dygn), som planerat, jag som aldrig varit högre upp i Finland än till Jakobstad. Eller sett ett par slalomskidor, mer än på bild. Jag är beredd att bli sällskapets slap stick clown och försöka lära mig något alldeles nytt, hoppas det blir kul! (Och att skidläraren ser ut som de gör i filmer, ha-ha! Blixtrande leende under svart mustasch, typ, lite Ken-aktig. Det skulle roa mig!)
Jag återkommer med rapport.
Cornelia
måndag 12 februari 2007
Helt kort
Mamma ska få en ny behandling som ska få cancercellerna att explodera och försvinna. Biverkningarna är de samma som vid strålbehandling, så vi vet vad som väntar. Därför ska här ätas familjemiddag imorgon. Skumvin på en tisdag, familj, älskling och vänner & släkt; vi håller huvudena över vattenytan och crawlar framåt. Just nu är allt ganska bra ändå.
Cornelia
fredag 2 februari 2007
Sörja
Jag klarar inte av kaos. Speciellt emotionellt kaos är jag dålig på. Mitt behov av klarhet leder till en viss kontrollfreakighet, som inte i sig är ett karaktärsdrag, har jag tänkt, utan just ett sätt att handskas med en viss överkänslighet och rädsla för att livet ska bli så rörigt att man inte kan skilja det viktiga från det oviktiga. Kontrollfreakigheten är självmedicinering, en förutsättning för att kunna leva sitt liv med mod, ett sätt att skapa sina egna förutsättningar, en plattform.
Jag befinner mitt inne i en känslosörja just nu och jag vet inte var, i vilken tråd jag ska börja dra för att slippa ångesten eller ens lindra den. Själva kärnan kan jag inget åt, min mammas femte cancerdiagnos, men jag funderar mycket på vilka människor jag ska omge mig med under den här perioden som kommer. I extremsituationer som den här blir livet svart-vitt. Det finns människor vars stöd man kan lita på och mäniskor som inte kommer när man behöver dem. I den första gruppen finns det så känsliga individer att de verkar veta kusligt exakt när de ska ringa eller höra av sig, när behovet är som störst, medan det i den andra grupper finns personer som alltid har något annat viktigare de ska utföra först. Kanske är det så med den andra gruppen att de inte vet vad de ska göra, att de är rädda för det tunga, rädda att inte stå ut och rädda för att inte kunna stöda. Så de vänder sig bort och ser ut som de inte bryr sig.
Även om jag kan förstå de rädda, orkar jag inte med dem just nu. De får mig att känna mig krävande och kvävande, som om jag var tungsint med avsikt, som om sorg är ett val. De ger mig skuldkänslor och får mig att känna mig misslyckad över att jag inte lyckats kontrollera livet bättre
Jag känner faktiskt ett ansvar över att livets berg- och dalbana bara består av dal efter dal i vissa perioder, fast jag vet att det är onödig, skadligt och bortom min kontroll och mina möjligheter att påverka. Sådan blir man när man ogillar att vara offer. Jag har aldrig kunnat identifiera mig den rollen eftersom den fråntar en allt ansvar och därmed alla möjligheter att påverka situationen. Det verkar lite för bekvämt. Frånsidan är sen att det är svårt att inse sina begränsningar när det gäller vad som verkligen faller innanför ens ansvarsområde och vilka de omständigheterna är som verkligen tillåter mig att sluta försöka förändra det som inte är föränderligt. AAs bön har sina poänger...
De rädda måste få vara rädda, men de kommer inte att höra till min närmaste krets på ett tag.
Men vi ger inte upp. Fast huvudet värker och utmattningen hotar att ta överhand, ger vi inte upp. Det är ändå den starkaste känslan, den glimtar till också nu när återhämtningsfasen efter de dåliga nyheterna först kommit långsamt igång. Att samtliga barn är borta över veckoslutet kommer att försnabba förloppet, jag behöver inte vara trygg för dem i ett par dagar, utan kan vara en halvrisig kattrasa just nu och sen samla ihop mig till en mer rovdjursliknande existens till nästa vecka. Ger inte upp. Nej.
Jag befinner mitt inne i en känslosörja just nu och jag vet inte var, i vilken tråd jag ska börja dra för att slippa ångesten eller ens lindra den. Själva kärnan kan jag inget åt, min mammas femte cancerdiagnos, men jag funderar mycket på vilka människor jag ska omge mig med under den här perioden som kommer. I extremsituationer som den här blir livet svart-vitt. Det finns människor vars stöd man kan lita på och mäniskor som inte kommer när man behöver dem. I den första gruppen finns det så känsliga individer att de verkar veta kusligt exakt när de ska ringa eller höra av sig, när behovet är som störst, medan det i den andra grupper finns personer som alltid har något annat viktigare de ska utföra först. Kanske är det så med den andra gruppen att de inte vet vad de ska göra, att de är rädda för det tunga, rädda att inte stå ut och rädda för att inte kunna stöda. Så de vänder sig bort och ser ut som de inte bryr sig.
Även om jag kan förstå de rädda, orkar jag inte med dem just nu. De får mig att känna mig krävande och kvävande, som om jag var tungsint med avsikt, som om sorg är ett val. De ger mig skuldkänslor och får mig att känna mig misslyckad över att jag inte lyckats kontrollera livet bättre
Jag känner faktiskt ett ansvar över att livets berg- och dalbana bara består av dal efter dal i vissa perioder, fast jag vet att det är onödig, skadligt och bortom min kontroll och mina möjligheter att påverka. Sådan blir man när man ogillar att vara offer. Jag har aldrig kunnat identifiera mig den rollen eftersom den fråntar en allt ansvar och därmed alla möjligheter att påverka situationen. Det verkar lite för bekvämt. Frånsidan är sen att det är svårt att inse sina begränsningar när det gäller vad som verkligen faller innanför ens ansvarsområde och vilka de omständigheterna är som verkligen tillåter mig att sluta försöka förändra det som inte är föränderligt. AAs bön har sina poänger...
De rädda måste få vara rädda, men de kommer inte att höra till min närmaste krets på ett tag.
Men vi ger inte upp. Fast huvudet värker och utmattningen hotar att ta överhand, ger vi inte upp. Det är ändå den starkaste känslan, den glimtar till också nu när återhämtningsfasen efter de dåliga nyheterna först kommit långsamt igång. Att samtliga barn är borta över veckoslutet kommer att försnabba förloppet, jag behöver inte vara trygg för dem i ett par dagar, utan kan vara en halvrisig kattrasa just nu och sen samla ihop mig till en mer rovdjursliknande existens till nästa vecka. Ger inte upp. Nej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
