Hämtade hem mamma igår, hon verkar lite mer företagsam plötsligt och fixade en massa telefonärenden medan jag satt i soffan och läste Drömhem & Trädgård och drack snabbkaffe, kryddat med två pälsängerlarver. De måste ju ha funnits i koppen, eller hur, de gillar väl inte kaffe heller? De såg inte så pigga ut när jag fiskade upp dem.

Jag har sträckläst "Dinas bok" och trollbundits, men tror inte, efter att ha konsulterat mitt viktigaste nätsammanhang, att jag vill se filmen. Bonnevie motsvarar inte "min" Dina, hur jag än vrider på det.
Åh, Norge...

Kom just hem från tredje Bourne-filmen, som jag var och såg med min son. Nu känns detunderligt nog som om det vanliga livet skulle lunka på i slowmotion och helt utan suggestivt soundtrack. Fint slut, ett traditionellt litet grepp som överraskade i sin enkelhet.


Och Johanna Kurkela skulle ännu vilja säga något om. Hur kan en 23- åring ha en sådan röst och förmåga till tolkning? "Sun särkyä mä anna mä en" och de andra låtarna med texterna skrivna av Heikki Kerkelä gillar jag bäst, men Sinikka Svärd är heller inte dålig när hon är som bäst, men ofta är hennes idé bättre än lyriken. När en kvinna tolkar en mans text (och en annan mans musik), eller tvärtom, händer det något med framförandet, innehållet blir ofta mer komplext på nyansnivå. En del bitar på "Marmoritaivas" -CDn är lite överarrangerade, men några riktigt värda att lyssnas på. Ska försöka mig på det där med schlager i något skede, hittills har jag skrivit låttexter för barn. Det roar mig att höra till och då och då få betalt från Teosto, för jag är inte särskilt musikalisk. Ett något oväntat sammanhang för mig alltså. Men lyssna på Kurkela. Det är väl lite medelåldersvarning på finsk schlager, det förstod jag redan på min granne och vän när jag för något år sedan lyssnade på Anna Eriksson, men lyssna ändå. Anna E är också purung men ger ändå ett neurotiskt intryck i intervjuer. Intressant i sitt sammanhang. Jag är lite monomanisk när det gäller musik, kanske det just beror på att jag inte alls behärskar det området. Jag lyssnar bara på en CD åt gången, ifjol var det Poets of the fall, före det James Blunt, Eva Dahlgren... Jag inser hur begränsad jag är (och vilket popoffer, sen!) och måste kanske poängtera (mest för mig själv) att jag också gillar klassiskt. Men bara de populäraste verken, förstås...

Nu ska vi äta lax, de stora barnen och jag, flickebarnet kom just hem från jumppan.

Cornelia

PS Tallinnresans idyllatmosfär sprack redan nästa dag då jag fann mig själv rytande och svärande över outförda hushållsuppgifter. Bara så att intrycket av mitt familjeliv inte blir för rosa.

Tallinn!

Vi reste på endagskryssning till Tallinn igår, hela familjen. Kaptenen hade fått en bunt fribiljetter till födelsedagen av favoritmustaschen och lyxlirare på sjömanskontaker som vi är, fick ungarna också se kommandobryggan och till och med svänga fartyget. Frukosten var riktigt bra och plötsligt var vi framme i Estland.

Vi tog en hop on -hop off- busstur, men trots att det var roligt att åka dubbeldäckare, var det nu kanske inte riktigt prisvärt att sitta i stadsavgaserna medan bussen väntade på avgång. Det engelska guidebandet var informativt, men lite fattigt på något sätt. Vi "hoppade off" i gamla stan och traskade omkring, först till utsiktsplatserna (jag har en gång haft förmånen att ha en egen guide i gamla stan och hittar till en del av sevärdeheterna alldeles själv. Mitt estniska förlag vet hur man tar hand om en sniff...) och sen till rådhustorget där vi åt lunch. Ett cafébesök hann vi med (vi hade svår bakelsedeficit!) men sen var det dags för en promenad tillbaka till båten. Jag lyckades förstås glömma mina solglasögon på Café Matilda, så efter att min hjälte & kapten hämtat dem (och bekissat den minsta) fanns det ingen tid för att shoppa snittblommor, som jag lite bespetsat mig på. Det var verkligen en pyttemissräkning. Familjen mår bra av att vara tillsammans, det känns fint speciellt med tanke på att Familjen här är en samling människor som håller ihop med känsloband i första hand och blods- i andra. Ett litet gräl med äldsta dottern avklarades, men annars var det rätt idylliskt. Ynnestliv.

Idag ska jag sno åt mig lite arbetstid, dead linen för pjäsen flåsar mig i nacken. Sen ska vi hälsa på mamma, som bestämt sig för att inte använda sig av remissen till Dals sjukhus, vilket verkligen gläder mig. Förmodligen blev hon skrämd av att jag framlade ett kollektivt boende som enda alternativ, om hon tänker vara så sjuk att långvården känns som rätt plats för henne. Jag tänker inte gå med på att mamma tynar bort på det sättet. Då flyttar vi ihop, helt enkelt, och hör sen. Tror hon föredrar sin självständighet framom mig som Syster Ratched...

Cornelia

Skvalradio

Vi har en radio i badrummet som alltsomoftast står på. I regel är det Radio Vega som sänder på vår wc. Vilka program jag hör (delar av) beror alltså på antalet besök och längden på badsessionerna. Har ett gammalt gjutjärnsbadkar (utan tassar, tyvärr) som följt mig i tio år vid det här laget. En vecka i våras åhörde jag (naken) samma intervju med Bjarne Kallis två gånger. Ibland har jag tur och råkar ut för ett kulturprogram eller nyheterna. Jag saknar Markus Haakana på Aktuellt! Han lyckades låta seriös men glad på samma gång. Janne Wass har jag haft svårt med, men nu roar hans slarviga, sluddriga släpighet mig. Samtliga kvinnor på nyhetsredaktionen är bra och förtroendegivande.


Kaffekvarnen brukar jag också höra snuttar av så som av Radiohuset, den senares sändningstid är så lång att man oundvikligen måste höra något av den om man dricker så mycket kaffe som jag (medan jag flyttar omkring mina papper, så att jag ska tro att jag arbetar). Jag gillar inte Radiohuset, men vet inte riktigt varför. De har ibland intressanta lyssnarfrågor och aktuella är de för det mesta, men det är något i helhetsgreppet som inte tilltalar mig.

Nu ska jag flytta papper igen. Jag har materialet, skrivet och allt, i princip, men jag har stora problem med kronologin. Det är ett evigt pusslande och sökande efter en röd tråd som skulle göra pjäsens inre logik koherent. Allt behöver då inte ske i kronologisk ordning, men handlingen måste uppfattas som logisk. Pust.

Cornelia

Jag är Sniff

En längre tid har jag vetat att jag inte är Tiger. Jag avskyr Nalle Puh, speciellt huvudpersonens låga intellekt oroade mig redan som barn, men persongalleriet är ganska arketypiskt och användbart. Jag skulle så gärna vara Tiger, men jag är nog Kanin. De flesta storasystrar är det. Nalle Puh skulle vara mardrömmen som äkta make, en Ior kan vara intressant, men tungt blir det i längden... Nasse är väl ett barn? En kulting?

I muminvärlden har jag alltid tänkt att jag är Snorkfröken. Så klart! Fåfäng med fotring, that´s me. Men nu inser jag att jag är Sniff, girig och lat, men ändå energisk i en underlig kombination. Muminmamman har jag alltid funnit suspekt, hon är för mild och idealiserad. Mormors halvhemliga bok räcker inte som Eget Liv, tycker jag. Mumintrollet är inte... helt färdig, mogen, liksom (har lite Puh- egenskaper, inte när det gäller intellektet, men rytmen är gemensam) och Muminpappans sanna karaktär undlfyr mig. På något sätt är det en lättnad att vara Sniff.

Synd bara att Sniff inte gillar att Arbeta och Ta i. Det skulle behövas med min text just nu.

Pust.

Cornelia

Stadsliv

Tillbaka i stan! Känner mig oväntat harmonisk och nöjd med rutiner och äntligen, äntligen har flickisrummet blivit städat. Min äldsta dotter är en hamster, men nu verkade hon få tag på frihetskänslan som uppstår när man avstår något och hon avstod med besked, minsann. Fem stora plastpåsar fyllde hon och slängde och sen gick vi ännu igenom kläder och gamla leksaker och i smyg hade jag sorterat bort ett och annat redan på förhand. I och för sig kan det vara svårt att veta vad som är viktigt för något barn, en papperslapp kan vara en skatt, det minns jag själv, men jag tror jag klarade av att sålla agnarna från vetet. Jag förstår egentligen inte hur allt rymts i det pyttelilla rummet, bebott av tre i tvåveckorspass.

Till höstrutinerna hör också magsjuka (en avklarad) och saknad efter älskling i skärgården. Å andra sidan knäckte vi "spydaren" på en förmiddag, den minsta och jag, och kaptenen dök plötsligt upp på överraskningsvisit på torsdagen, så egentligen är jag på plus på något sätt. Nästa vecka ska jag på författarmiddag för att träffa översättare och sen ska jag besöka ett infotilfälle för en kurs i företagande. Ja, ja, jag ska skriva den där pjäsen också. Faktum är att allt är mycket lättare när man är utvilad. Till skillnad från våren får jag idéer och infall och vettiga insikter. Jag har redan tagit två huvudpersoner av daga och står nu inför helt nya rätt intressanta problem.

Mamma är fortsättningsvis på sjukhus. De undersöker darrningarna och försöker balansera medicinerna och verkar ta det hela på allvar, men ändå... Något skumt är det med drogerna hon fått. "Mot vad ger ni morfinderivatet?" frågade jag sköterskan. "Mot smärtor" svarade hon. "Var har hon smärtor?" undrade jag. "I överarmarna" löd svaret, trots att mamma är opererad i halsen. "Men var inte den senaste teorin att just den drogen förorsakar darrningarna, som förorsakat smärtorna i armarna? Varför ger ni henne just det preparatet för att bota smärtan som drogen i fråga skapar?" "Ja, inte vet jag riktigt, jag är bara sköterska, jag kan fråga läkaren om jag ser henne" "Okej, men förstår du att det låter tokigt i mina lekmannaöron?" Det gjorde hon, lite motvilligt, men sen har jag inte hört något. jag förstår ju visst att det finns mer komplicerade farmakologiska effekter än man med bondförnuft kan omfatta, men skulle någon någon gång kunna berätta vad det är fråga om!?!

Hon mår inte så bra, men kläckte sitt första lakoniska skämt på tre månader. Jag konstaterade att hon mixat sin sjukhuspyjamas så snärtigt, med rosa M-överdel och gula S-byxor och hon sa, efter en liten paus "Jag är engelsk lakrits." På riktigt var det det roligaste jag hört på ett bra tag!

Och ni vänner till mamma, som jag vet läser det här, tack för att ni engagerar er och ringer och hör av er. Det är viktigt för oss alla.

Kram, Cornelia

Mamma är intagen på sjukhus igen. Min syster satt hos henne i över fyra timmar innan en läkare hann titta till henne. Och nu är det i det närmaste omöjligt att komma fram på numret som givits och när man äntligen kreativt krånglat sig fram till rätt skötare får man uppgifter om hennes tillstånd som verkar vara helt motstridiga i relation till vad mamma själv har berättat. Och canceravdelningarna är proppfulla, så de har henne fortsättningsvis på akuten. Jag vet inte vad jag ska tro mera? Hoppas något klarnar idag.

Mera sjukdom; min nästminsta har fått borrelios. Upptäcktes tackvare observant släkting (tack!) och botas nu med antibiotika, om jag förstått det rätt. Telefonsamtalet från läkarfarmor bröts och sen dess har jag inte fått tag på öborna.

Skärgårdslivets senaste ljuvligheter är kantarellskörden och en svartvinbärsplockande svärmor. Jag fick sju liter solvarma supersöta bär som nu blivit svartvinbärsmarmelad till den del jag inte njöt dem som sådana.

Annars börjar det kännas som att jag är redo för de urbana höstrutinerna. Jag har isolerat mig färdigt, vilat och börjar känna mig lite ensam. Det är egentligen något av en lyx att hinna känna extrema känslor på det här sättet, så länge man är i någorlunda takt med sig själv. Jag menar att jag snart kan sluta känna mig som en ö och lättare kan träffa vänner och att jag har jobb att göra, nu när krafterna återvänt. Oroar mig ändå också för att återuppta dåliga rutiner från våren. Mammas situation skapar ett dovt muller av stress någonstans i fundamentet, men det börjar man ju vara rätt van vid. Oron gäller mer förmågan att handskas konstruktivt med kommande frustration och tidsbrist, eller konstruktivt och konstruktivt… det låter lite väl präktigt, men att åtminstone känna att man inte reagerar på sätt som får en att skämmas. För tillfället skäms jag lite över de födslovåndor jag anfäktades av igår när jag började jobba med min text efter den långa pausen. Jag blev en grälsjuk satmara på tomgång och fick knappast formulerat det som jag egentligen hade på hjärtat, det som var viktigt.

Har igen läst en Kalle & Hobbe-antologi där Kalles pappa minns hur han som barn trodde att vuxna satt inne med alla svar och förvånad han skulle ha varit om han då vetat hur mycket föräldraskapet är ren improvisation. Jag förstår honom. Ibland tycker jag att min vuxenhet bara är en dålig förklädnad för det barn jag egentligen är och undrar när jag ska bli avslöjad.


Uh, upp ur dammen och hitta rinnande vatten i stället, så känns det.

Cornelia

Sov en natt i stan i mitt bo, för att förbereda mig inför hösten. Det kändes helt okej. Ungarna åkte till sina pappor efter att vi varit på måndagsbio, istället för på Borgbacken som planerat, vädret var inte riktigt tivolianpassat. "Kiki" var fin, fast början rätt långsam. Det var visst första gången som jag var på bio med samtliga barn samtidigt. När den äldsta var den enda, drömde jag om att ha barn som var tillräckligt gamla för att man skulle kunna se film med dem. Jag var nog inte riktigt i mitt ässe som spädismamma den första gången, kan jag lugnt säga. Dessutom hade jag en släng av förlossningsdepression, inser jag så här i efterhand, men det var inget som dryftades, då för fjorton år sen. Det var inte bättre förr.

Idag ska mamma träffa en läkare och vi får veta mer om provsvar och andra undersökningsresultat. Hon mår som tidigare, dvs illa, men darrningarna har förvärrats och hon känner sig svag i händerna. Vi var till apoteket igår, hon orkade inte ta sig dit själv, hur ekologisk jag än skulle vilja vara, är min privatbil ändå en välsignelse. Jag har en undersökning på gång; jag vinkar alltid till likadana bilar och ser om jag på så sätt kan skapa en trend... Ja, ja, man har det inte roligare än man gör sig!

Ett annat projekt jag har på gång är en liten kosmetikarevolt, eller nåja, den begränsar sig till fuktighetskräm, smink har ju en lättdokumenterad akut effekt. Fuktighteskräm verkar däremot vara en onödighet som skapar en ond cirkel som skapar sitt eget behov enär huden vänjer sig vid att bli återfuktad utifrån. Har jag läst. Nu checkar jag empiriskt. Hittills har det inte hänt något speciellt, trots att jag är en torris. Eventuellt är jag inte alls så torr i huden som tidigare, faktiskt. Efter ansiktstvätt stramar det en stund, ja, men sen återställs balansen, ser det ut som. Precis som det det stod. Kommer detta stora, stora beslut att påverka mitt åldrande, kommmer mitt ansikte att falla av en morgon, eller bara plötsligt i ett vinddrag blåsa bort i en miljard små hudpartiklar? Återstår att se. Nej, man har det heller inte mer spännande än vad man själv förmår att prestera vad gäller omständigheter.

På tal om vind. Mina brittsommarastrar har lagt sig platta. Mina liljor har brustit i stormen. Jag har ett knippe "inva"-liljor, inköpta hos växtplågaren HongKong i ett väldigt sent skede i fjol, då lökarna redan grott till långa krokiga larvformationer i sågspånet i påsen, vilket gjorde det hart när omöjligt att plantera dem. Mot alla odds kröp de fram i våras och gjorde hejdlöst långa stjälkar och många blommor ( i en rätt outhärdligt sillsallad av färger) som nu inte pallat för blåsten. Tidigare knäcktes en kortare (icke inva-variant) Lilium Regale, nu blommar den trots att jag spjälade den med silvertejp. En seger för blomsterlivet, men estetiken är det lite si och så med, där med.

Puh. Nu måste jag ta tag i äldsta barnets bokprojekt. Han har gjort sin del för länge sen, men jag har inte fått "historien om andra världskriget, läsning för ungdom" läst ännu. Mitt läsprojekt för barnen (de väljer kapitelbok och läser den, jag läser den, vi går på glass och diskuterar boken, de kallar det "bokprat".) har stigit mig över huvudet. Hoppas den minsta inte lär sig läsa alldeles snart. Å andra sidan håller jag mig up to date vad gäller barn- och ungdomslitteratur, vilket ju kan vara bra. Har en klassiker på lut, åttaåringen har plöjt igenom Doktor Doolittle.

Cornelia, lite semesterapatisk