Berg- och dalbana sen senaste inlägget. Börjar lite tröttna just på den här berg- och dalbanan, tycker jag kan den nu. Men det har säkert karaktärsdanande effekter att uthärda och studera samma upp- och nerförsbackar om och om igen. ("Om och om igen" ska sägas på rikssvenska så som den välmodulerade reklamrösten säger det på ungarnas gamla disneyVHSar)

Isbjörnen fortsätter att växa i galen takt, nu är de strategiska måtten 9175 g och 69,5 cm. Det på bara börstmjölk. Muuu. Och han är inte ens fullt fyra månader ännu. Det betyder bland annat att jag inte får sova tillräckligt! Vilket igen betyder att bara tanken på att jobba lite under dagen gör mig darrig av utmattning. Men nu har jag faktiskt öppnat filen; man måste umgås med sitt stoff, det visste redan Cora S, skrivit lite, så att jag har en första helhet att titta på imorgon (om jag inte är alldeles död). Håh! Jag tror inte det är sant! En första version! Jag är värd en stor grogg, tycker jag! Men det är det nog för tidigt för. Jag nöjer mig med att kasta en nöjd blick på den gyllene påsen på den sneda hyllan. Påsen innehåller en flaska favoritwhiskey, Laphroaig, den värmer redan där den står för att den är en present från min vän och... eh, revisor.

Det är egentligen inte skåpet som är snett, utan golvet. Det är ett under att flaskan står där den står, en ask pectuspastiller på rymmen skulle alldeles säkert rusa ner i andra hörnet.

Nu när jag slutat jobba blir det plötsligt alldeles tyst på terassen. Duploknarkarna försvinner och jag behöver inte längre stänga ute deras dialog "Vi leker att dina föräldrar inte mera orkade med dig och att du måste flytta in hos oss!" Önsketänkande av systersonen gällande minsta prinsessan. Hennes jakande svar borde kanske oroa mig? När Ruffa också skällde i diskant måste jag lite, lite pressa min koncentrationsförmåga, där brände jag ytterligare 300 kalorier, gissar jag...

Det är strålande sommarväder! Om jag plockar ner handdukarna som hänger på tork kan jag se den solglittrande viken. Det ska jag göra. För sen vaknar Isbjörnen igen och ska ha sälmjölk. Det var hans morfars teori. Biologiskt lite svårförklarat, men sälmjölk lär till 90 % bestå av fett, så något säger det. Väl? Arf, arf, säger sälen.

Cornelia, zoologiskt förvirrad

Jag har ingen speciell orsak att vara glad just idag, men jag är det. Känns lite som när man hittar ett smickrande klädesplagg i sommarskåpet som man inte saknat, men som är en gammal favorit. Och nu talar jag inte om den ljusgula snoopycollegen ("kålitjar" som nu 10-åringen skrev på en liten lapp på sin klädhylla avsedd för såna) från 80-talet; favorit- ja, smickrande-nej.

Jag tror det gör gott för själen att få vistas i sina barndomslandskap. Och det gör gott att ha människor i sitt liv som kan återge en de konturer som gråsorg kan sudda ut.

Cornelia

Baby matad, ved kärrad och sorterad, brasan tänd. Det sägs att den som är kär lätt får en brasa att brinna. Min tändes enkelt, det vill säga mammas näringslösningslåda som jag använde som tände brann upp som en glad fackla, men sen var det ganska mycket segt glödande bland tall och björk innan det verkligen blev något. Nu sprakar det väldigt muntert. Hmm? Analysera nu sen det.

Den sommarinitierande vistelsen i skärgården, på vårt sommarställe, där jag spenderat mina somrar sen jag var någon månad gammal, har varit överraskande tung. (Jag är överraskad över att jag är överraskad också) Varje gång jag varit in till byn har jag träffat någon som aktiverat sorg och besvikelse. Om någon ännu säger "Man får inte mer att bära än man klarar av" kastar jag upp. I åtminstone ett fall av tidigare gemensamma bekanta, visade det sig att bekantingarna trodde att jag tagit mitt pick & pack och dragit från Fader Okänd och de hade ingen aning om isbjörnen. Det var en rätt absurd diskussion som fördes vid det lilla snabbköpets kassa. Minen var ganska chockerad när ljus gick upp gällande de faktiska omständigheterna.


Det är som om speciellt män skulle ha svårt med att förhålla sig till situationen. Kvinnor kommer och tittar på isbjörnen medan män ignorerar oss eller kommer fram men låtsas som om isbjörnen inte finns. Jag har hört att folk kan bli underliga mot en om man drabbas av dödsfall i familjen, undvika en som om det skulle smitta och det här är väl någon variant av det. Det blir bara så grymt och underligat när jag har en baby i famnen. Det riktas mot björnen, liksom. Kan det vara så att man på en liten ort drabbas av något slags kollektiv skam, just om man är man? Svårt att säga. Men nu är det mesta gjort för första gången och stora negativa överraskningar förhoppningsvis inte på insegling.

Snart sagt varje gång jag åkt in till byn har jag också hämtat grejer från min ex- svärmor. Fader Okänd har dumpat allt mitt där. Boet jag redde, allt som inte kom redan i höstas, är nu packat i svarta sopsäckar. En praktisk åtgärd, inget mer, men just därför så brutal. När jag en gång textat om ett saknat badkar kommer inget svar, men om ett par dagar dyker det rosa babykaret upp på farmors gård. Anonymt.

Jag var helt konturlös av utmattning och sorgsörja när jag åkte till Helsingfors för barnbyte på söndagen. Suddig. Och rädd att bli deprimerad. Men när det praktiska lättade och jag fick stor hjälp med återupprättande av konturerna, blev allt hanterligt igen. Jag känner mig inte längre fjättrad av mina känslor och min situation, den är fortsättningsvis svår, men inte alls omöjlig. Det må regna, det sprakar i spisen.

Cornelia, tillfällig pyrotekniker

De senaste två veckorna har varit så fyllda av vårfester, grundskoleavslutningar, födelsedagsfirande och till slut; avresor till och från skärgården att jag inte klarat av något annat än att hålla det praktiska inom hanterliga ramar. Faktum är att jag inte ens riktigt klarat av det. Jag har varit en sur, ful och avig mamma, en utmattad, hålögd och skör. Usch! Jag hatar verkligen mitt liv (mig) när glädjen helt rinner ur det och just så skapar man en verkligt ond cirkel, för att inte säga tvärt nedåtgående spiral.

Med fyra barn hade jag aldrig känslan av att inte räcka till. Visst, att inte kunna organisera vardagen tillräckligt bra, att missa det ena och det andra, men jag kände mig inte i grunden otillräcklig, som jag gjort nu med fyra plus en baby.

Och nu vill nämnda baby ha mat igen, så jag måste rusa. Återkommer.

Cornelia