Rättvisa och stresskanaler...

... och tre steg! Isbjörnen tog sina första egna tre steg idag. Han hade en stekpanna som mentalt stöd i handen.

Rättvisa i nyfamiljer. Mycket svårare än jag trodde att genomföra. När vi flyttade ihop, Revisorn och jag, var devisen att ingen skulle få det sämre under ett gemensamt tak. Gärna bättre, men inte sämre åtminstone. Jag tror att vi uppfyllt den förväntningen. Men, men... Hur gör man med den inbyggda orättvisan i familjen, när olika barn har olika ekonomiska resurser och lever olika liv utanför vår gemensamma sfär. Att lära barn att livet inte är så rättvist, att resurser är olika fördelade är helt okej, så länge de egna barn hör till den priviligerade gruppen. Men om det är de egna barnen som ska ständigt ska undervisas i att "en del har nu bara mer än ni", börjar det kännas olustigt.

Jag kan inte och vill heller inte, kontrollera omständigheterna för det liv barnen lever när de vistas hos sin pappa och sina släktingar. Jag tycker att det är fint att ens någon får resa, fastän inte alla får det. Men hur gör man för att jämna ut på ett vettig sätt? Vi provade med att resa på en liten familjesemester med dem som blev hemma och inte reste på skidsemester, men det blev också underligt. Det var en okej resa med tanke på sammanhållningen och familjelivet (även om jag verkligen inte rekommenderar Tallinks tallinnrutt på en fredag-lördag, för barnfamiljer. Det var ganska äckligt och aktiviteterna för barn ett skämt.) men ändå kändes det som att utjämning är fel orsak att resa. Nästa gång ska vi nog försöka resa tillsammans. Men finansiering för nio personer är ingen enkel sak att ordna... Att presentbarnen var borta en hel vecka märktes också på det yngre. Vår relation är ett så nytt bygge, att den störs ganska mycket av en längre separation. Det hade jag nog inte tänkt på på förhand, att vi skulle ta några steg tillbaka i vår relationsutveckling och -fördjupning. Jag är en grön styvmor.

Å andra sidan var det bra att kunna umgås med sina biologiska barn som "förr i tiden". Och skidåkarna hade haft det roligt och bra. Ja-a. Svårt, men intressant, det här med liv i nyfamilj.

Sen har jag funderat på stresskanaler. Var och hur pyser ånga ur mig när allt kör ihop sig? Främst påverkas min sömn. Det är illa, för att en dåligt natt eller vecka påverkar också allt annat; arbete, familjeliv, matlagning... Men jag blir också lättare svartsjuk, har jag märkt. Jag antar att det är fråga om att stressen förvandlar min självbild på ett negativt sätt. Stress är ett bevis på att man inte har saker under kontroll, vilket får mig att känna mig rädd och ynklig vilket leder till att jag inte kan tro att någon kan älska mig. Egentligen och På Riktigt! Störd självbild leder också en tidigare ätstörd till funderingar kring vikt och kost. Så fort jag börjar känna mig tjock, vet jag att det egentligen är något annat som är källan till ångesten och sen gäller det att hitta den och förinta den. Med mitt lasersvärd. Men alltid är jag ju inte så fiffig. Ibland räcker det ganska länge innan jag inser att mina symptom inte är vad de ger sig ut för, att de har andra källor än de påstår.

Kan man månne omprogrammera sina stresskanaler? Låta dem jobba för sig? Varför kan inte ångest leda till ett ivrigt promenerande, flitigt arbetande eller allmän kärleksfullhet mot dem man bryr sig om?

Vilka är era stresskanaler? Cornelia vill veta!

Cornelia

Jag tror jag har brist på konstruktiva rutiner i livet. Jag borde gå ut oftare, både i solen och på krog, men när ska man hinna? Solpromenader skulle kunna förbättra mitt sovande, som igen blivit en vargtimmefars. Jag vaknar mellan 03 och 04, suckar, tar en halv insomningstablett och ligger och glor en stund och somnar till slut. Om förmiddagarna, när jag borde skriva medan isbjörnen sover, är jag utvilad men för seg för att producera något som inte får mig att allvarligt skämmas. Sömnbrist gör mig också mosig, men påverkar inte kreativiteten så mycket. Eller nåja, inte på samma sätt.

Åh, vad jag är less på min gnälldiskurs!

Nu är ju babyn frisk igen, likaså resten av gänget, ett lite misslyckat sportlov borde inte få ha så långtgående konsekvenser. Jag ska skärpa mig. Ut med mig!

Min äldsta son har börjat sällskapa, det är en odelat trevlig sak, speciellt när flickebarnet är så trevligt. Jag kan inte komma på något negativt med det hela. Dagtid. På natten drömmer jag de mest bisarra separationsdrömmar. Intressant.

Annat genuint glädjande; Revisorn gjorde mig till fästmö.

Cornelia

Leverlåda och rödvin

Jag har inget emot leverlåda och jag köper den med gott samvete, som allt jag anser att jag inte kan laga själv. Halv- och helfabrikat undviker jag annars i det längsta. Nå okej, makaronilåda är inte svårt att tillaga, men ungarna älskar den fyrkantiga mer; det händer att jag köper sån.

Men igår skulle jag ha träffat en väninna över middag, jag hade så sett fram emot det, men då började nummer hmm... måste räkna efter... 5/7 att kasta upp. Hur kan en magsjuka vara så seg?!? One to go, då. Eller tänker hon bli undantaget som bekräftar regeln? Hoppas.

Så det blev leverlåda för mig. Rödvin till, som oriktad protest.

Själv är jag så snuvig att jag inte kan tänka. Min deadline för en dramatisering stirrar mig i ansiktet och jag stirrar bara trött tillbaka. Jag skulle vara en ännu trasigare trasa om inte det barnfria veckoslutet verkligen hade blivit verklighet förra veckan. Åh. Jag är så lyckligt lottad med en sådan Revisor. På finska säger man att man inte får skylta med sin lycka, implicit för att den då kan förgå, men jag har verkligen tänkt att de så kallade parterapeuterna i Pargas kanske borde få en blomsterkvast som tack för deras formidabla inkompetens. Som tack för att jag får uppleva det här nu. Om jag ska förhålla mig seriös till deras oförmåga, måste jag nog anse att de eventuellt bidragit till att förstöra livet för den andra parten. Jag tror inte man kan gå omärkt genom resten av livet efter att man har övergett ett barn. Jag tror det blir en smutsrand på allt man företar sig efter det.

Eftersom Isbjörnen nu har en pappa, funderar jag allt mindre på hans biologiska ursprung, men processen pågår nattetid och då jag inte är på min vakt. Mycket obehagligt men säkert nödvändigt. Föräldraskap överhuvudtaget är på tapeten i denna nykonstellation. Vi har talat om olika begrepp med barnen, om vem som är "riktig" och vem som är "biologisk", "halv" och "styv". Jag upplever ju att Revisorn är Isbjörnens riktiga pappa. Den som har velat ha honom, tar hand om honom och älskar honom. Att någon är "riktig" handlar om hur det subjektivt känns. Sen är det biologiska släktskapet en formalitet, eller strängt taget inte ens det, eftersom inget erkännande av faderskap har kommit, men just biologisk fakta. Utomstående tycker dock om att sätta likhetstecken mellan "biologisk" och "riktig" och därför tycker jag att det är viktigt att grundligt prata om saken med barnen, så att de har verktyg att bemöta frågor och kommentarer och inte själva blir förvirrade.

Mitt minsta presentbarn pratar ibland om sin gamla mamma och sin nya, när hon menar mig, men kallar mig för det jag heter, i alla möjliga olika fantasifulla varianter (jag tror jag inte någonsin haft så många smeknamn!). Hennes förskolevänner ropar "Din mamma kom!" när jag hämtar henne, men jag presenterar mig nog alltid som "styvmamma". Jag försöker göra ordet till mitt eget. Vi skämtar också om elaka styvmödrar. En häximage kanske passar mig rätt bra, egentligen... När vi försökte bena ut begreppen kom jag till slut fram till att jag åtminstone är presentbarnens Riktiga Styvmor, om någon insisterar på detaljer... Men de får förstås kalla mig helt vad de vill (utom "morsan" så jag hör det. Det gäller samtliga 7/7).

Nu ska jag stirra lite på deadlinen.

Badande Isbjörn på bilden.

Cornelia

Funktion och existens

Jul, nyår och magsjuka har svept förbi och jag känner mig både i grunden tillfreds med livet och fullständigt slut och sliten, samtidigt. Omstrukturering tär på en, trots att det är fråga om goda förändringar. För tillfället känner jag dessutom att jag inte återhämtat mig från maginfluensan, som tog mig till sjukhuset med rytmstörningar, framkallade av spyendet. Urk. (Har ni sett Little Britain? Vi har frossat med tonåringarna. Ni vet högerdamen som mår illa när något icke fullständigt blå-svart nuddar vid hennes verklighet? Ni förstår...) Dessutom stal maghelsicket Revisorns och mitt månatliga barnfria dygn, grrr.

Gemensam tid, utan barn, blir lätt banken man plockar tid ur när den ju aldrig räcker till i vardagen. För att förhindra detta, har vi lagt in ett barnfritt ett och ett halvt dygn var fjärde vecka. Älgbrorsan tar Isbjörnen till mormor och de övriga utplaceras hos diverse fäder och andra morföräldrar. Vi glor på varandra här hemma. Helt toppen!

Igår jagade jag rätt ilsket tonåringar i säng, eller till sina rum åtminstone, klockan tio. Jag behöver få prata med min sambo, ens någon gång, utan klängande småbarn, klättrande/pladdrande större barn och skärmhängande tonåringar i närheten.

Har funderat mycket på funktion vs. varande. Att vara mamma eller styvmamma, är en funktion, en ganska kul funktion, men den tar lätt över helt och hållet. Jag har väldigt svårt att släppa rollen som aktiv aktör, att bara vara, i en handvändning. Jag behöver varva ner någon timme åtminstone för att transportera mig mentalt från ett tillstånd till ett annat och så mycket tid finns det just aldrig. I min parrelation vill jag vara, inte agera. Att möta mannen i mitt liv kräver just det där varandet, jag förstår det, men kan ändå inte tvärvända från problemlösarmode. Mycket frustrerande

När jag känner mig sliten slutar jag intressera mig för putsa pälsen, ruggar igen och allt blir bara värre. Jag har lärt mig att också utan inspiration ta hand om mitt yttre, för att det får mig att må bättre än att bara släppa den delen. Det är varken ytligt eller onödigt. Jag har vissa produkter som fungerar på riktigt, se bilden. Egentligen använder jag helst Ardens nattserum, men den har jag nu inte kommit mig för att investera i. Xylitolbalsamet är toppen för långt hår åtminstone och mycket förmånligt, det är också sminkborttagarservietterna från Lidl. Den färgade fuktcremen från EstéeLauder är min lyxigaste produkt, underligt blekgrön när man trycker ut den ur tuben och ger sedan vilken ansiktston som helst en diskret frisk nyans. Jag har aldrig riktigt fixat det där med underlagscreme, det blir alltid som en mask på min torra nuna. L'Occitans sheabuttercreme passar mig, torrisen, bra den med. Handcremen är egentligen Revisorns, men jag lånar den. Eighthourcreme behöver jag när läpparna blir förkylda, men jag tror inte den är magisk på något sätt. Mineralsmink har jag inte provat annars, men den här concealern är bra. Bodyshops peeling fungerar den med, Dr. Hauschkas rosenolja är en ljuvlig present av en hare jag känner. Efter-badet-produkt.

Det här håller min nos ovanför vattenytan och förhindrar att jag förvandlas till en statiskt elektrisk dammråtta med mammafunktion.

Jag vill skriva mer om att hitta sin plats i nyfamilj, men nu ska jag dricka en kopp kaffe och mata en baby.


Cornelia

Glitsch!

Isbjörnen blev nyligen levererad till vårt sovrum av sin älgbror och presenterad som "Rudolf". Mulen lyste faktiskt röd! Det berodde på ficklampan han tuggade på. "Vattentät" informerade brorsan, förhoppningsvis drägel-proof också... Bra leksak, skapade intressant ljusshow när lillen lekte vidare, väl nedsläppt på golvet. Sen tröttnade han och glitschade iväg till prinsessornas rum. Det är hans handflator som låter "glitsch- glitsch" när han kryper omkring.

Julstress. Ja, en aning, julklappsstress, närmare bestämt. Tomtebestyr med barnvagn är inte kul och snabba ruscher åt på stan när barnvakt ibland finns för annat än det nödvändigaste, är inga roliga, stämningsfulla evenemang precis. Lider av uteblivna frissabesök också, mina grundfåfänga behov blir inte alls uppfyllda för tillfället. Det finns gränser för vad man göra i sitt eget badrum, även om jag upptäckt att man kan göra räddningar med tredjedels färgpaket, men tillslut ser man ändå ut som en grävling och behöver professionell hjälp.

Cornelia

Vart tog en och halv månad vägen? Flyttlådorna förpassade till sitt flyttlådehem, möblerna på plats och det mesta praktiska under kontroll. Lite förbluffad sitter jag här i mitt nya kök och försöker få den mentala jetlaggen att ge med sig. Hur kan förändring till det bättre och lyckligare ta så mycket energi?

Så här stort har jag aldrig bott. Det känns som oförtjänt lyx att sitta i sitt kök och veta att vardagsrummet står tyst och väntar, att sovrummet är tomt. Isbjörnen sover middag i sitt rum, som han delar med sin bror (fast älgbrorsan vidhåller att det är hans rum, att lillkillen strängt taget bara har en vägg...), men både flickrummet, där som mest fyra flickor flockas och tonårstrollets rum är tomma, i väntan på sina invånare.

Fundamentet känns mycket bra, det här var rätt beslut, men klart att livet också blir mer komplicerat med en så här stor familj. De allra flesta har glädjts med oss, nysläktingar och gamla vänner, men ett par har dragit körsbärstomater i näsan (älgbrorsans utveckling av den traditionella ärtan...) och hårt kritiserat både ihopflyttarbeslutet och mig, utan att någosin ha träffat mig. Jag har blivit mycket ledsen, båda har vi det. Det verkar som om det vore mer tillåtet att explicit tycka allt möjligt när mina presentbarns mamma är död, de fräckaste drar sig inte för att blanda in barnen, ifrågasätta och undergräva deras förtroende för sin pappas beslut inför dem, men med ringa framgång, som det verkar, till all lycka.

Jag tycker det är bra med respekt för de döda, men en aning mer för de levande skulle jag önska mig. Jag, som lever, blir ledsen om man försöker skada mig och de mina, här och nu. Jag har förståelse för andra människors, också främlingars, eventuellt ofullgågna sorgeprocesser, men det ska inte behöva drabba mig. Hur djävulskt mitt förra år än var, tycker jag inte jag heller har rätt att attackera någon annan med det som någotslags legitimitet. Nåja, de som verkligen vet vad vi varit med om och som vill oss väl, de har visat mycket värme, jag fokuserar på det.

Nu har vi nyfamiljsnosat på varandra i tre veckor och jag antar att vi lever i något slags smekmånadsfas, eftersom allt fungerar helt bra. Några tristare bagagen har uppdagats i och med flytten, sånt ingen kunde veta, men inga medvetna hemligheter, och inget man inte skulle kunna leva med. Det är ju något av arrangerat äktenskap över att ha träffats så här och nu ha ett gemensamt liv, vi upptäcker varandras egenheter allteftersom... Jag gillar det. Det är intressant.

Att mötas som vuxna ger en andra möjligheter. Vi är redan vi, det är inte identitetsskapande längre att ha en relation, som det är när man är tjugo. Fast ännu när jag var trettio blev jag på riktigt ifrån mig när min dåvarande svärmor gav mig ett strykjärn till julklapp. Hur visste hon inte alls vem jag var?! Jag var fruktansvärt sårad. Stackars svärmor. I och för sig var det väl riktigt att hon inte lagt ner någon möda på att ge mig något som passade mig (jag stryker aldrig, jag ser på det som på kosmetika; det är ett frivilligt val som ska ge en glädje, inte vara ett krav), men hon ville ge mig något hon själv tyckte var praktiskt och bra på riktigt. Det hade jag ingen kapacitet att se då. Skammens rodnad stiger allt lite på kinderna här... Nu är det en fin bonus att få nysläktingar jag verkligen gillar, men skulle det inte kännas som att vi är själsfränder, är det inte så farligt, bara det praktiska går att ordna. Och det gör det.

Det där behovet att förändra den andra har också mer eller mindre trillat bort. Det märkte jag redan i relationen till Isbjörnens biologiska ursprung (där det kanske hade varit på sin plats med lite mindre acceptans från min sida...). Är man måntro mer benägen att försöka förändra sin omgivning och människorna i den, när man själv ännu förändras mycket, så där som man gör när man är mitt i processen själv? Jag upplever ju nog att jag hela tiden lär mig och förändras lite, men att övergången till att bli vuxen för första gången är mer turbulent. Som konstnär har man kanske mer behov av att sätta pli på sin verklighet överlag, så helt botad är jag inte, men poängen med att leva med en annan människa måste ju vara att det just är en annan människa, inte ens skapelse, skräddarsydd för egna behov. Det sistanämnda slutar hastigt vara intressant.

Med Revisorn blir jag en bättre människa. Men får också syn på mina egenheter, skapade under många år med ensamt ansvar för ungarna. Allt är inte så smickrande. Och hur svårt det varit att börja säga "vi" istället för "jag"! Rent patetiskt.

Tanken med ihopflytten har varit att alla i den stora helheten ska få det bättre, inte sämre i alla fall i ett lite längre perspektiv. Glada föräldrar är förstås humörhöjande för alla, men individen måste också tas i beaktande. Hittills verkar det rätt bra. Vi får se hur det utvecklar sig.

Cornelia, nyfiken men lite vardagsutmattad

180 grader

Jag hade nog tänkt att jag skulle återhämta mig från helvetesåret, i och med att Isbjörnsungen föddes, tänkte jag nog så; att det här hemska går över. Så småningom. Aldrig hade jag trott att livet kunde vända i 180 grader, men nu har det gjort det. Plötsligt är jag lycklig.

Jag som ingen framtid hade, har plötsligt en fin, snart i ett gemensamt hem med Revisorn. Hur gick det så? Revisorn skulle säga: "Det är Meningen".

På något underligt sätt börjar jag känna igen mig själv igen, jag verkar vara mest hemma i de snabba, extrema situationerna. För ett en knapp månad sedan frågade Revisorn mig hur jag skulle vilja bo, om det var fritt att drömma. "Centralt, gärna jugend" sa jag glatt, två veckor senare står jag med ett hyreskontrakt i handen till en lägenhet tillräckligt stor för vår behändiga familj på nio personer, centralt belägen, i ett hus från 1924. Ett gemensamt hem. Kanske han inte är revisor alls? Kanske han är trollkarl.

Cornelia