Flyt

Jag gillar driftighet som karaktärsdrag, jag tycker om männsikor med ambitioner. Det behöver inte alls vara stora ambitioner det är fråga om, tvärtom är kanske stora ambitioner lite besvärande och kanske ibland till och med skrattretande, när det gäller politik, speciellt. De kan vara farliga att komma ivägen för, om det är ambitioner utan hänsyn till annat än sitt eget uppdrag. Vad jag gillar är starka, sega ambitioner. Kanske för att jag själv är en "kärleksfull ångvält", som någon en gång sade (får mig nu att associera till en flodhäst...) och dåligt utrustad när det gäller tålamod och tänjbarhet.

Om man älskar sitt jobb, får man mycket energi av det, men arbetet kan ta över hela ens liv, också när man är förtjust i det man gör. Jag tittar på min egenföretagare till kapten och bekymrar mig. Jag tror att jag själv vill bli min egen någon gång i framtiden, som frilans är jag ju det i praktiken redan, jag har alla plikter en företagare har, men inga fördelar. Egentligen väntar jag bara på självtillit; som företagare kan man inte vara skriven som arbetslös, jag måste kunna tro på att jag verkligen kan försörja mig på mitt jobb, att jag klarar ekonomiska svackor också i fortsättningen. Viktigare är att tro på att man pallar för det själsliga trycket. Att verkligen kunna skilja på arbete och fritid och inte tro att man hela tiden måste prestera, för säkerhetsskull, som investering i framtiden. Organisation och tid för att verkligen organisera. Det ser inte lätt ut.

Som flickvän är jag förstås inte så analytisk och förstående, inte i all oändlighet. Som flickvän oroar jag mig för sånt kapital som man aldrig kan vinna tillbaka om man verkligen förlorar det, hälsa och kärlek och vänskap. Som flickvän är jag rasande över bristen på gemensam tid. Jag känner mig som Luthers hustru.


Cornelia, den håglösa balllongblåsaren

Bakmälla och frälsning

En glamourpeak i livet! Stipendieutdelning och dålighetsliv i Åbo! Till min stora glädje hade jag väninnesällskap med från Helsingfors och det var just så härligt som jag förväntat mig. Ibland överraskar livet en med att låta allt fungera enligt förväntningarna. Nåja, nästa enligt förväntningarna, det var lite ödsligt i dubbelrummet på hotellet, kaptenen i mitt liv fick förhinder.
Vi bevistade alltså själva utdelningen där programmet var blandat vad gäller nivå. Det är pk-självmord att säga, att ens tänka något negativt om barn som uppträder, så jag säger inget om det, men nog om att ungarnas ledare låtit sina egna ambitioner ta plats på barnens bekostnad, samtidigt som den egna talangen kanske inte var så omfattade. Långa program med flera koreografiska element som jag kände igen från högstadietidens jumpa. (Likadana trikåer också).
Härlig sång hörde vi och nu kan jag inte, relativt omuskalisk som jag är, bedöma kvaliteten, men jag är rätt säker på att den var excellent. Jag fick rysningar. Härös tal var bra (hans film också, såg den med mina stora valpar tidigare i veckan) och det han sa om "viljan att förkovra sig som drivkraft i konstnärskapet" fick mig att fundera på min egen motor. Tror nog han har rätt, men jag skulle kanske inte uttrycka det så högtidligt, min drivkraft är nog nyfikenheten, vilket kanske är ett förstadium till Härös.
Efter det skumvin och melontärningar och motsvarande. Sen började det kuliga. Vi var tre som gick på krog, åt gott och mycket rött kött och sen fortsatte väninnan och jag med mera skumvin och whiskey på andra krogar. När jag egentligen skulle ha krupit ner i min ensamma bädd, hittade jag pristagarna i hotellbaren och så slutade partajandet först på morgonen i obskyrt sällskap och plundrad minibar. Underbart!

Att vakna till hotellfrukosten var lite plågsamt och eftersom det var uteslutet att sätta sig bakom ratten på flera timmar, gick jag ut på stan för att hitta en frissa för att göra något åt min centrifugerat-spöke-look. Jag lyckade till och med jaga den premedelålders bekvämligheten/fegheten på flykten och lät frisören klippa en "lite busig lugg" för att tala som en damtidning.

Nyfriserad, men fortfarande inte i körskick, traskade jag till det nya församlingshemmet och hade tur, för min kusin fanns där på jobb. Sammanhanget och platsen gjorde mig road och rörd, för jag fick ju den tröst jag sökte och både huvudvärkstabletter och saft, samt trevligt sällskap. Sen shoppade jag på Åbos eminenta UFF (himmelsblå mockakjol, grå munkjacka, nansos frottéblus =15 €) och efter en sen sushilunch ansåg jag mig avgiftad och begav mig till skärgården.

Här sitter jag nu och borde fundera på min pjäs, men tar det ännu lite lugnt, ännu en liten stund...

Cornelia, som fotat häggmispel

Aprilväder. Jag har kurat både skymning och gryning och dagsljus. Mitt liv påminner ibland om en bättre heminredningstidning nu när jag sällskapar med en öppen spis i skärgården. Njuter mycket av det. Men det här veckolsutet gled förbi mig alldeles för fort, jag är inte alls så bra på att snabbkoppla av som jag var tidigare. Alla processer tar längre tid nuförtiden, eller har jag bara lärt mig att låta dem ta den tid de tar? Fjolårets bordspåskliljor, som jag petade ner i rabatten i höstas hade kommit upp. De är små och taniga, men perfekta, så miniatyrer de är. De verkar ha satsat allt på perfektion och struntat i storleken. Sparsamt skärgårdsbeteende á la martall.

Såg Biers "Efter Bröllopet" igår kväll. Ingen riktig filmnjutning eftersom jag hade pennan i högsta i hugg i avsikt att idag säga något fiffigt och strukturellt om den. Men en bra film. Om hur vi försöker ta kontroll över våra liv, om vad som får oss att svika och om att spela Gud. Med framgång. Vilket var en rolig om än oroande upplevelse. En intressant detalj i filmen var en översvallande, god föräldrakärlek. Oftast är ju relationen mellan barn och föräldrar problematiseradi fiktionen och här finns också en mäktig konflikt att behandla, men en ung vuxen hade hela tre föräldrafigurers varma kärlek och omtanke att stöda sig emot när livet sparkade henne i huvudet. Jag gillar att bli överraskad på det sättet.

Mamma påstår att hon mår lite bättre och att hon idag varit uppe mer än under hela förra veckan. Blek är hon ändå, men okej, låt gå för lite piggare. Jag hade hälsningar av hennes hund, som är glad fostertax hos pappa. Ruffa såg lite ut som om hon hade tupé på sne, för hon var så lurvig. Slickade nästan ihjäl mina barn.

Nu ska jag snart gå på skolmöte igen. Man blir så trött på dumhet och feghet i politisk kombination.

Cornelia

Sitter i mammas säng och väntar på att hennes illamående ska plana ut och försvinna. Hon är uppenbart trött på att må dåligt. Cancer är som en en liten by, har jag tänkt. En inskränkt liten by med snäva möjligheter till verksamhet och samtalsämnen. Vi familjemedlemmar är alla tvångsförflyttade hit till Cancer, men vi andra har ändå tillfälliga giltiga utresetillstånd, till skillnad från mamma.

Diskuterade resereportage. Jag har en aversion mot såna. Är det avund? Jag vill uppleva själv, inte ta del av någon annans upplevelse och tolkning. Jag vill veta att Kuba finns och vad som kan vara sevärt i Havanna, men jag vill inte ha någon annans tolkning av platserna och upplevelserna där. (Jenny Diski kan vara ett undantag, men så är hennes antarktisbok mer en litterär skildring av det som händer inom henne än en upplevelseuttryckande resebroschyr. ) Är reseskildringar på vecko- och dagstidningsnivå tänkta att väcka avund, slår det mig plötsligt? Avund kan ju vara en igångsättande kraft. Om det nu är resor man säljer eller annars förespråkar som livsstil.

På tal om aversioner gillar jag heller inte författarsamtal inför publik. Jag börjkar gäspa så fort någon börjar berätta om sitt författarskap på ett allmänt plan. Ibland, väldigt sällan, blir jag positivt överraskad. Det förvånar mig alltid att människor vill komma och lyssna när man intervjuas i samband med en nyutgiven bok, till exempel. Men jag gläds, för samtidigt så älskar jag förstås att tala om mitt författarskap. Inför publik. Vilken djupt osympatisk egenskap, ja, jag erkänner. Jag tror att min tristesströskel gällande andra författare är så låg för att jag har möjligheten och privilegiet att umgås med både författare och kritiker på ett mer personligt och djupare plan, än vad ett allmänt diskussionstillfälle i marknadsföringssyfte kan vara. Är det ett godtagbart försvar? Och dessutom anser jag att konstverket alltid måste vara större och intressantare än konstnären, om det ska vara något med det. Den utställda konstnären kan ju bara vara en människa på en scen, mer eller mindre välformulerad, mer eller mindre karismatisk, men konsten kan ge en stora, viktiga och upphöjda upplevelser som förändrar ens liv. Författarintervjuer i textform klarar jag däremot av och tycker till och med om.

Andra aversioner är inte aktuella för tillfället. Bara de vanliga gällande datorer som går sönder så fort garantin gått ut och kortsiktighet gällande planering av dagvårdsverksamhet och skolor, där politiker hänvisar till "De stora linjedragningarna" samt "De strukturella problemen" och menar att individens behov inte kan beaktas samtidigt. Va? Fungerande enheter med nöjda barn och föräldrar dras in och läggs ned för att man inte i tid tagit i de mer abstrakta problemen gällande samarbete olika statliga och kommunala verk emellan? Det är som att skjuta sig själv i benet med motiveringen att man inte hunnit till tandläkaren.

Nu sover mamma. Hoppas det betyder hon mår bättre.


Cornelia

Så hastigt allt kan vändas upp och ner. När jag var på väg mot stan på första halvan av motorvägen, fick jag ett samtal. Min älskling hade voltat med sin lastbil. Jag vände tillbaka. Bilen blev ett billik, men karln klarade sig med förmodad hjärnskakning , blått öga och ett limmat jack i huvudet. Vad blek och darrig man kan bli i efterhand, av pur lättnad. Och tänk att ha en syster man kan ringa till, som lugnt tar sig an fyra syskonbarn tillsammans med sitt eget när det behövs. Så att jag övervaka en rastlös kapten, för att utesluta dolda skador och för att med egna ögon se att han lever.

Cornelia

Hälsningar från påsk i skärgården! Som alltid när jag ska resa tillbaka till stan är det strålande solsken. Skärgården verkar ha någon inbyggd välkommen-åter- marknadsföring på gång.

Äntligen också goda mammanyheter; bevisligen och mätbart har hennes metastaser minskat i omfång! Det är alltså någon idé med den här behandlingen som krymper också min mamma till myrstorlek. Motivationen för den här veckans nya behandling är förstås i och med de goda nyheterna, men illa har hon ändå mått under veckoslutet.

Idag får jag hem alla mina barn, det blir härligt. Påsken var mat och dryck och påskhare med släkt och vän, men också migrän och skrivfrustration. Jag tror inte alls på att allt har en mening, men om jag riktigt pressar pollyannan i mig, medger jag att migränen fungerar som en huvudströmbrytare (ursäkta ordleken), jag går i däck och tvingas vila, för det går inte att göra något annat samtidigt, inte ens skrivangsta. Synstörningarna och huvudvärken/illamåendet kommer bara aldrig i realtid, utan när någon spänning eller stress släpper. Jag är inte så glad över att två påsklovsdagar gått förlorade, hur ändamålsenligt (=rätt åt mig) det än var, men hoppas jag slipper sånt nu när valparna är tillbaka i kenneln.

Kristallkrona! På tal om huvudströmbrytare. Jag har blivit med kristallkrona! Tur att min kapten har både humor och elektrikervän, för nu gläds jag som en prinsessa åt ett smycke varje gång jag går till köket. Ja, ja, jag vet att det är bara plexi, men ändå...

Cornelia

Bryssel är kanske inte det mest självklara resemålet för en turnerande teater, men där har vi nu varje fall varit. Vi spelade för de finska eleverna på Europeiska skolan, lågstadiet på 250 barn och högstadiet och gymnasiet på 160 elever sammanlagt. Olika pjäser, om någon undrade. En skola med 3000 elever är förstås en upplevelse i sig. Ungarna var artiga och väldisciplinerade och lärarna sympatiskt tacksamma över det orädda och aktuella innehållet i våra pjäser. Man berättade att det kokar under ytan i många utflyttarfamiljer. Att få jobba i Bryssel anses vara en så stor ynnest, att man i första taget inte erkänner några problem alls. Speciellt inte för släkten i Finland. Den initierande chocken lär vara arbetstiderna. Ingen går ifrån jobbet före klockan 19.00. För en familj kan det betyda att samvaron blir krympt till en timme om dagen. Det är ganska lite i en barnfamilj med skolbarn. Vi är vana vid att spela vår lågstadiepjäs för 7- till 12-åringar, den är skriven för den åldersguppen. Ett så stort åldersspektra är något av en utmaning, men vi har blivit ganska bra på det. Vi fick hicka när lågstadiet á la Bryssel tågade in i jättesalen; de minsta såg väldigt, väldigt små ut och visade sig också vara fyraåringar som allra yngst. De var duktiga. De kunde sitta tysta, även om de minsta nog inte förstod så mycket. Men en fyraåring är alltså också ett skolbarn. Skoldagen slutar halv fyra och sen är dags för eftis. Efter sju kommer mamma eller pappa efter sin unge.

Eventuellt föklarar det här en del av drogproblemen på högstadiet. "För mycket pengar i kombination med för lite vuxenkontakt" som en av lärarna sa. "I och för sig behöver man inte mycket pengar för att bli hög här. Dealarna kommer till skolporten och har du 2€ så är saken klar." Mycket riktigt var en av de yngre tonåringarna hög som ett hus. Läraren hade inte fått tag på hans mamma ännu när föreställningen började, men hon dök upp mitt i pjäsen, som handlar om familjevåld, och satte sig att vänta. När föreställningen var slut kastade hon sig över sin son, hon slog honom och rev honom i håret, medan hans klasskamrater tittade på.

En desperat handling av en desperat förälder. Jag tror att våld handlar om desperation, när det inte handlar om sadism.

Var det vi upplevde toppen av isberget eller ett ytterlighetsfenomen? En läraråsikt var att drogtestandet oftast är ett kontaktförsök, barnet vill ha sin förälders uppmärksamhet till varje pris. Ett annat problem som nämndes var språkförbistringen. Den ena timmen i dygnet av familjesamvaro räcker inte till för att modersmålet ska utvecklas till det fundament i personligheten det borde vara. Det har har långtgående följder.

Det är svårt att berätta om de här upplevelserna utan att låta som en kvällstidningsjournalist. Och svårt att inte känna lättnad över de annorlunda skolsammanhangen här hemma, utan att alls vara blåögd, i varje finländskt högstadium finns det någon som knarkat någon gång. För mig som ska skriva en pjäs om kommunikation mellan hennet och skolan är det förstås intressant och eventuellt användbart stoff, men mest känner jag mig olustig.

Cornelia