Grannar

Jag måste ha gjort något bra för grannsämjan i mitt förra liv, för nu har jag i varje fall de finaste grannar man kan tänka sig. Inte bara får vi massa kläder som deras barn vuxit ur, det blir veritabel modeshow här med jämna mellanrum när flickebarn nummer två sorterar innehållet i de magiskt uppdykande påsarna- det finaste är förstås att man alltid får hjälp när man behöver. Som idag när bilen stod svart och tyst och kall som Mårran och inte alls ville åka iväg för att hämta flickor från cirkusskolor.

Intressant vad det där med ett någorlunda gott allmänhumör gör, när det gäller att tackla vardagliga bekymmer. Jag jämför med när jag storgrät vid Lojovägrenen efter punkteringen, och "Ase ja Osa"- skylten på andra sidan vägen började verka oroväckande lockande. Vad var det nu för ödets ironi? Kunde det inte ha varit en skylt för...tja... blommor, eller ett café, för en skylt för bilreparatör förstår jag nog att skulle ha varit för mycket att begära.

Nå, nu behövde jag inte då stå ensam någonstans i intet och VARA VUXEN, men det betyder så otroligt mycket att det finns någon att ringa och att den kommer och är kompetent och bara kan sånt där och fixar det hela. Mårran gick igång och sen måste jag rasta den i en halv timme för att batteriet skulle hinna laddas om. Tala om mållös körning. Jag var av och an till Jupper, tror jag att det hette. Mest för att jag tyckte att det var lite kul att åka i Ring IIans tunnel, jag erkänner det.

Imorgon ska uppgifterna för företagarkursen jag går på lämnas in. Sniff har tyvärr sifferpanikångest och nu är det budjetar och sånt som ska förstås och läggas upp. Det är lite så där som med sjösjuka, att man kan vara så rädd att bli det att man blir illamående. Av rädslan. När jag tänker på saken är det mycket som är så i livet. Jag förstår nog att principen är enkel, det ska gå ut mindre än det kommer in, jag har till och med jobbat och ansvarat för sånt, men alltid med en proffsig ekonom, jag har inte behövt förstå detaljerna. Nu tycker jag att jag vill lära mig det. Debet&Kredit, here I come! (Det låter ändå som ett par bittra och elaka sammanvuxna tvillingar imina öran...)

Cornelia (svag Sniff imorgon, nu kanske lite sömn. Saknar den där älsklingen.)

Ideplaner

Jag tror min kropp förbereder sig för en hård vinter eller eventuellt för att gå i ide. Jag tycker jag äter som vanligt, glatt och oneurotiskt (det tycker vi gamla ätstöringar att är något man borde belönas för, faktiskt!) och dessutom har jag under hela hösten haft möjligheten att gå på friskis hela två gånger i veckan. Jag gillar att studsa. Och jag promenerar. Jag har till och med joggat (visserligen av pur arbetsfrustration, men ändå) och ändå visar vågen nästan 70! Va?!? Ja, ja, när man blir äldre blir ämnesomsättningen långsammare, men inte nu väl ändå vid 38 ännu? Och visst, muskler väger mer än fett, men det hade jag liksom räknat in, att jag efter sommarens härligheter och vinnjutande inte skulle gå ner, men nog bli fastare i och med motionen. Hur viktigt det är att röra på sig blev uppenbart förra tisdagen då jag fick ryggskott, nu är jag redan nästan helt bra, tack vare okej spänst och bra läkemedel.
Javisst, det här är ett lyxproblem. Jag är inte överviktig på riktigt, men jag är på riktigt irriterad på att jag inte kan kontrollera min kropp, på att kläder sitter fult och känns obekväma. Men kanske det är en fas, som min vän skulle säga. Ide-fasen.

Vikttjafs är lätt att skriva om, Jokela betydligt svårare. Återkommer om det när mitt arbetsstrul som är sammankopplat med frågeställningar som nu upsstått, är över. Inom kort hoppas jag.

Igelkotten George http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1251647.ab