Grannar

Jag måste ha gjort något bra för grannsämjan i mitt förra liv, för nu har jag i varje fall de finaste grannar man kan tänka sig. Inte bara får vi massa kläder som deras barn vuxit ur, det blir veritabel modeshow här med jämna mellanrum när flickebarn nummer två sorterar innehållet i de magiskt uppdykande påsarna- det finaste är förstås att man alltid får hjälp när man behöver. Som idag när bilen stod svart och tyst och kall som Mårran och inte alls ville åka iväg för att hämta flickor från cirkusskolor.

Intressant vad det där med ett någorlunda gott allmänhumör gör, när det gäller att tackla vardagliga bekymmer. Jag jämför med när jag storgrät vid Lojovägrenen efter punkteringen, och "Ase ja Osa"- skylten på andra sidan vägen började verka oroväckande lockande. Vad var det nu för ödets ironi? Kunde det inte ha varit en skylt för...tja... blommor, eller ett café, för en skylt för bilreparatör förstår jag nog att skulle ha varit för mycket att begära.

Nå, nu behövde jag inte då stå ensam någonstans i intet och VARA VUXEN, men det betyder så otroligt mycket att det finns någon att ringa och att den kommer och är kompetent och bara kan sånt där och fixar det hela. Mårran gick igång och sen måste jag rasta den i en halv timme för att batteriet skulle hinna laddas om. Tala om mållös körning. Jag var av och an till Jupper, tror jag att det hette. Mest för att jag tyckte att det var lite kul att åka i Ring IIans tunnel, jag erkänner det.

Imorgon ska uppgifterna för företagarkursen jag går på lämnas in. Sniff har tyvärr sifferpanikångest och nu är det budjetar och sånt som ska förstås och läggas upp. Det är lite så där som med sjösjuka, att man kan vara så rädd att bli det att man blir illamående. Av rädslan. När jag tänker på saken är det mycket som är så i livet. Jag förstår nog att principen är enkel, det ska gå ut mindre än det kommer in, jag har till och med jobbat och ansvarat för sånt, men alltid med en proffsig ekonom, jag har inte behövt förstå detaljerna. Nu tycker jag att jag vill lära mig det. Debet&Kredit, here I come! (Det låter ändå som ett par bittra och elaka sammanvuxna tvillingar imina öran...)

Cornelia (svag Sniff imorgon, nu kanske lite sömn. Saknar den där älsklingen.)

Ideplaner

Jag tror min kropp förbereder sig för en hård vinter eller eventuellt för att gå i ide. Jag tycker jag äter som vanligt, glatt och oneurotiskt (det tycker vi gamla ätstöringar att är något man borde belönas för, faktiskt!) och dessutom har jag under hela hösten haft möjligheten att gå på friskis hela två gånger i veckan. Jag gillar att studsa. Och jag promenerar. Jag har till och med joggat (visserligen av pur arbetsfrustration, men ändå) och ändå visar vågen nästan 70! Va?!? Ja, ja, när man blir äldre blir ämnesomsättningen långsammare, men inte nu väl ändå vid 38 ännu? Och visst, muskler väger mer än fett, men det hade jag liksom räknat in, att jag efter sommarens härligheter och vinnjutande inte skulle gå ner, men nog bli fastare i och med motionen. Hur viktigt det är att röra på sig blev uppenbart förra tisdagen då jag fick ryggskott, nu är jag redan nästan helt bra, tack vare okej spänst och bra läkemedel.
Javisst, det här är ett lyxproblem. Jag är inte överviktig på riktigt, men jag är på riktigt irriterad på att jag inte kan kontrollera min kropp, på att kläder sitter fult och känns obekväma. Men kanske det är en fas, som min vän skulle säga. Ide-fasen.

Vikttjafs är lätt att skriva om, Jokela betydligt svårare. Återkommer om det när mitt arbetsstrul som är sammankopplat med frågeställningar som nu upsstått, är över. Inom kort hoppas jag.

Igelkotten George http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1251647.ab

"Friends"

Facebook har diskuterats ivrigt. Min väninna formulerade det jag tänkte, att Facebook är en stor och avancerad adressbok i första hand. Vill man ha normal anonymitet i form av privatliv, använder man sig av andra fora eller andra medel när man vill kommunicera. Ja, jag erkänner att jag inte visste att jag i och med registreringen gett mitt medgivande till att överlåta rättigheterna på allt det material jag skapar eller handska med inom dessa ramar till Facebook, det är faktiskt lite snuskigt. Jag (och en miljon andra) borde verkligen ha läst villkoren ordentligt. Jag rodnar och skäms och lär mig. Men hur som helst; efter tio år i cyberspace vet min generation när det gäller att akta sig, vi är inga IT-oskulder längre och jag tror ingen är riktig förvånad gällande rättighetskapet. Redan min generation (jag hade ADB på läseordningen i gymnasiet) vet hur sårbart ett nätverk på nätet kan vara.

Trodde jag.

För nu när jag hafsat runt på Facebook i någon månad, har jag insett att endel människor nog inte har en aning om att deras fyllefoton kan ses av snart sagt vem som helst. De har laddat upp dem i ett öppet nätverk som vem som helst kan kliva in i, utan att ens själv höra till det nätverket, för många nätverk verkar vara dörrar till ytterligare nätverk i nya intressanta sammanhang. Ta bort era festfoton, tåntar! Eller kanske de inte bryr sig? Kanske de vill att bilderna ska säljas vidare?

Så länge man inte avslöjar mer än man tänkt, är Facebook kul. Jag har plötsligt kontakt med en amerikakusin och en gudmorsdotter som jag knappast skulle möta i verkligheten och som jag aldrig desto vidare har umgåtts med tidigare. Det är bara plus hittills. Det är också fascinerande att se vilka "friends"-människor andra omger sig med, vilka sammanhang de hör till. Å andra sidan är dessa sammanhang kanske lika artificiella som mitt, de existerar kanske främst i cyberspace i just denna facebook-friends-form som är en egen verklighet. Gillar tanken. Det är också tassigt hur beroendeframkallande det är att med några ord berätta vad man gör för tillfället (läser) och att få veta vad ens tamagotchivänner sysslar med (4hours ago).

Avancerad adressbok, var det.

Cornelia

Det har varit aningen för mycket aktivitet i ångestdagboken, vilket återspeglar sig i passivitet här på bloggen. Nu har jag nosborrarna ovanför vattenytan igen.

Det är verkligen länge sen jag varit med om att snart sagt alla områden i livet kollapsat samtidigt. Mycket tror jag har att göra med det här undantagstillståndet vår cancersjuka familj levt i allt för länge. I perioder kan man mobilisera all kraft och allt adrenalin för att klara av svåra komplicerade situationer, men det går inte att leva så permanent. Eller jag kan inte. Efter tilläggsskatt, grava och utdragna kommunikationsproblem med älskling och jobbstrulet (som jag inte ännu heller kan säga något om, eftersom den juridiska processen pågår), efter allvarliga diskussioner med de stora barnens pappa som talesmamma för barnen, efter utagerade konflikter i familjekretsen, efter panikstor oro för plötsligt och allvarligt sjuka fina, fina väninnan, sömnlösa nätter och en stressövervikt trodde jag inte det kunde bli värre. Jag hade fel.

Nu kan jag lite (men bara lite)le åt det, men när familjen på väg mot skärgården och höstlov råkade ut för punktering på motorvägen ville jag bara lägga mig ner och dö i diket. I två timmar stod vi vid vägrenen innan vi fick hjälp. Reservdäcket (som jag hur som helst inte skulle kunna byta själv, jag har intalat mig att jag inte behöver kunna allt, att man får be om hjälp) hade rostat fast under bilen och Autoliitto hade ingen jour i just det området och ingen visste hur dyrt kalaset skulle bli. Det vet jag inte ännu heller, men det verkar som om jag hade en försäkring som täcker den privata bärgningsbilen (visste inte det fanns så stora bilar) och däckservicen. Jag vansinnestjöt i telefonen åt kaptenen "Du lovade att allt blir bättre, men allt blir bara värre och värre!" Att ungarna tog det hela med ro var förstås praktiskt, men gjorde det samtidigt så uppenbart att det var mig ansvaret vilade på (det var de helt trygga med och åt mera kex) och jag ville också vara en unge som bara väntar på att någon fixar allting, utan annat eget ansvar än kexsmulor.

Tackgodegud för höstlov, att vara med sin familj helar. Det var lite skakigt, men sen blev det (som utlovat) äntligen bättre.

Jag är fortfarande blek som ett spöke, men kanske har det vänt nu, mest tack vare kärleken och speciellt tack vare vännerna. Jag har så kloka vänner, det är verkligen läge för ödmjukt tack. Tack.

Skattebyrån meddelade igår överraskande att de inte vill ha någon restskatt av mig, utan att de återbetalar 800 €. Va? Kan de bestämma sig? Och kan man nu lita på detta? Efter deras tidigare noggranna uträkningar som landade på 1800 € som jag skulle betala? Jag har lite svårt att tro på det här, märker jag. Måste väl vänta och se.

Nu mot skärgården. Ett steg i taget, en sak åt gången. Det är min överlevnadsstrategi för tillfället.

Cornelia (försiktigt positivt inställd igen)

Ångestdagboken

Som tonåring var jag aldrig särskilt bra på att skriva dagbok, redan som barn hade jag en tänkt läsare som verkligheten lite måste redigeras för, vilket tärde på dagbokssyftet som jag ser det; inte att rapportera händelser, utan ett medel för att förstå sig själv bättre.

Nu förtiden skriver jag sporadiskt någonting som heter "Ångestdagboken". Den består mest av uttalade ångestar i form av en lista. Den fungarar så som perspektiv fungerar, jag skriver ut rädslan, tittar på den och andas in den igen, men nu i en lite mer hanterlig form. Ibland försvinner faktiskt magkrampen av att bli utskriven, det är överraskande och inget jag mera förväntar mig, men fint när det händer.

Cornelia

Kurt

Det är Kurt på bilden intill. Jag var förtjust men kaptenen var mindre road av de ständigt uppstickande tofsöronen.Jag hittade Kurt upprepade gånger vilt prasslande inne i brödpåsen i köket. Han hade kommit på att fullkornsbrödet var bestrött med härligheter vilket fick honom att smaka på varje skiva favoritbröd. Hej, hej, favoritbröd. Bara en gång lyckades jag fånga honom på bild.

Vad är det med mitt minne? Jag glömmer bort namn på bekanta jag inte träffat eller tänkt på på länge, också såna som jag någon gång haft ganska mycket att göra med. Åldersfenomen?

Kurt minns jag, men det är ju bara en sommar sen jag mötte honom...

Cornelia

Mera barnsligheter

Jag har aldrig simmat i ett bollhav. De var inte uppfunna när jag var barn. Det grämer mig. Det verkar så roligt. Däremot har jag hoppat omkring i ett studsrum, eller ett -tält var det egentligen, tackvare att min syster är så mycket yngre än jag, vilket gav mig, det alltför stora barnet, det behövliga alibiet. Åh, vad det var kul! Det skulle jag gärna göra igen.

Sen gillar jag sugkoppar. Ja, jag vet inte varför jag finner dem så oemotståndliga som fenomen. Jag är den enda i familjen som idag har en barntandborste med sugkopp i ändan, alltid samma modell och äppelgeröna färg och alltid sugkopp. Någon designer på IKEA delar tydligen mitt intresse, så nu har jag också en möjligheternas diskborste.


Mamma kom på besök! Det gjorde mig verkligen glad. Det känns som om livet kanske kunde normaliseras lite så småningom.

Skattestrulet visade sig dessvärre vara delvis av annan sort än den förmodade. 1800€ i restskatt landade jag på. Djup suck. Jag avbeställde en av morgontidningarna, men annars har jag inget särskilt jag kan dra ner och in på. Som delvis freelance har jag ändå en buffert för oförutsedda tillfällen, så jag klarar mig nog, men det är ganska mycket pengar i min mikroekonomi, det ska medges. Jag har alltså 2006 haft ett arbetsstipendium (underbart) och dessutom fått biblioteksstöd (strålande) samt bidrag för uruppförande av inhemsk pjäs (härligt). De två senare är statliga och därigenom skattefria, men arbetsstipendiet har kommit ur privat fond och kommer nu att beskattas efter som de knappa 15 000€ som man kan lyfta skattefritt har överskridits. Vanligtvis blir man inte beviljad bibliotekspengar samma år man får arbetsstipendium, men nu gick det nu så här. Jag är i varje fall glad, nåja; lättad, att jag förstår bevekelsegrunderna och inte råkat ut för något så hemskt som de författare som fått sina stipendier tre- och femdubblade av någon klant på skatteverket och tvingats att ta banklån för att betala restskatten, som måste betalas oberoende av att man anmält fel och bevisat det. Sen kan det ta två år att få upprättelse. Jag undrar just vem som betalar räntorna? Det här har enligt SFS hänt flera gånger, flera etablerade författare och poeter under de senaste åren. Det är helvetiskt tärande att råka ut för sånt.

Fick fina tackbrev från Norge, känns verkligen bra att nå ut och blir förstådd. Det värmer också en restskattebetalares hjärta.

Cornelia (i vackra höstskärgården)

Soppa

Jag lovar att jag igår lyckades tillaga en av de fulare soppor jag någonsin sett. Jag hade visualiserat en vackert orange linssoppa som blev senapsgul både till färg, konsistens och atmosfär och ärligt talat smakade den inte så väldigt gott heller. För ett och ett halvt år sedan lyckades jag prestera en ännu mer visuellt motbjudande soppa och då hade vi gäster och allt, den var god, till all lycka, men utseendet var verkligen inget att hurra för. Auberginer ska inte förvandlas till soppa, om man inte har "lera" som tema på bjudningen.

Professor Drövel har behållit sin glans! Absurd humor för verkliga barn och inre barn och också vuxna. Min son förstod plötsligt hur jag blivit som jag är, när han nu tittade på det program jag vuxit upp med, påstod han. Men skrattade mycket.

Jobbstrulet är som förr, dagens pappersarbete har varit skatterelaterat. Arbetsgrupper som jag varit med i och som fått projektstipendier, har av misstag (skatteverkets) blivit antecknade som mina personliga stipendier. Nå, det reder upp sig, men det tar tid. Också en sorts soppa.

Bästa nyheten idag; mamma försöker ta sig hem till mig på besök! Det ser jag fram emot.

Äldsta dottern har trillat och skrapat upp ansiktet, det är väl inte så farligt, men ser dramatiskt ut. Hon ska på lägerskola imorgon, de verkar ha ett några fina dagar framför sig, hon och hennes klass. Vi har samlat pengar i två år och nu blir det verklighet; härligt.

Cornelia

Härliga Norge!

Jobbstrulet bara fortsätter och har antagit nya underliga former, men också genererat ett massivt stöd för oss som drabbats. Den andra parten drar sig inte för rena lögner, men kan givetvis inte bevisa sådant som inte är sant. Det här leder förstås till att förtroendet och förhoppningarna att lyckas få ett samarbete till stånd börjar närma sig nollpunkten.

Men! Igår kväll kom jag hem från Oslo. Jag var ombedd att hålla en av jubileumsföreläsningarna på Barn- och ungdomsförfattarförbundets 60-årsseminarium och det var spännande men gav den mest glädjande respons. Är fortfarande varm om hjärtat. Hela tillställningen var förberedd med stor kärlek, maten var superb och programmet överraskande och uppfinningsrikt. NBU hade bl.a hyrt en spårvagn som gästades av allehanda artister som steg på och av på hållplatserna på rutten vi gjorde. Vi sjöng och drack det vin som "konduktören" generöst delade ut. Senare blev det cirkuskonster och eldsslukare och mera god mat och skräckshow med.. hmm...nunnor, faktsikt... (en present av dramatikerförbundet). Och mycket vin och lite Koskenkorva ur muminmugg (en present åt min norske kontaktman och vän) och många diskussioner och sen hem till fina hotellet på morgonkvisten. Verkligen. Ibland är mitt liv oförskämt bubbligt och kul.

Hotellfrukosten var verkligen bra och jag hade dessutom sällskap av mina danska kolleger, vilket gjorde det ännu trevligare. När jag sen, efter promenad i ösregn, verkligen hittade DVDn med "Bröderna Dahl och professor Drövels hemlighet" och en med "Elias" var lyckan ungefär gjord. Bara den lindriga baksmällan förmörkade tillvaron något.

Och nu är det söndag och jag har just vinkat av en kapten och känner mig lite förkyld. Min äldsta kommer hem redan idag från sin pappa, eftersom han vill gå och träna judo, höstens nya hobby. Kanske jag kan lura honom att se på bröderna D. med mig.

Purrrr, spinner Cornelia

Den långa pausen...

...beror på en strulig arbetssituation, som tar all min tid i anspråk, men som jag inte riktigt kan orda om här på bloggen så länge fackets jurister är mitt i skrivelserna. Så där löst kan jag säga att det handlar om en beställning som levererats, godkänts, men därefter, mot avtalet, refuserats. Ja, därför har man avtal, för att förhindra att det oförutsedda förstör det för en, men roligt är det ju inte att syssla med sånt här, hur rätt vi i arbetsgruppen än har. Obehagligt och ångestfyllt, i det närmaste.

Mera obehag har höstens loppcirkus förorsakat. Löss i familjen Hårfagre är vidrigt. Till all lycka är bara två av fem drabbade hittills, inte som för två och ett halvt år sedan när det kryllade överallt. Nu har vi bara sett några stycken äckliga fullvuxna existenser. Men man kan nog säga att luskamning i förebyggande syfte är det jag sysslar med allra mest just nu. Plus jobbstrulet.

Mamma är fortsättningsvis domnad i framtassarna och rätt knäckt över situationen. Tur att jag har så stora barn, att de kan hjälpa till med att hjälpa till!

Det kuligaste den här veckan har varit premiäryra på turnéteatern går, åh, vad jag älskar såna små glamourvirvlar mitt i allt annat.

Cornelia

Loppis

Jag älskar loppisar. De tillfredsställer mitt skattletarbehov och har inget med effektivitet eller målinriktad verksamhet att göra. Det här gäller moderna loppisar, där människor gör sig av med sitt överflöd, för man behöver inte komma så långt ifrån städerna för att finna lopptorg där allt är ganska lusigt, slitet och desperat överprissatt. Då vill inte köparen ha säljarens varor för att hon/ han känner sig lurad redan på förhand. Vi loppisshoppare på moderna överflödsloppisar köper mycket för att vi inte har just något att förlora, om varorna har realistiska jag-vill-bli-av-med-den-här-grejen-prislappar. Jag stöder hellre de desperata på något annat sätt än genom att våldsköpa noppiga behån.

Min väninna brukade relativt regelbundet sälja barnkläder och annat på det stora loppiset här i närheten. En gång stod jag och pratade med henne vid ståndet och såg i ögonvrån hur en flicka provade min väninnas avlagda läderrock, förälskade sig i den men mulnade när hon insåg vad den var värd. Hon frågade ändå, med svag röst, efter priset och min väninna avbröt som hastigast vårt samtal och kastade fram en låg summa att jag kunde se hur överraskningen tillsammans med läderrocksglädjen riktigt exploderade i flickebarnet. Jag tror att det var då jag lärde mig poängen med secondhand, det är en sorts generositet, som just kan utövas för att det är fråga om överflöd.

Under de senaste tio åren har jag köpt fem espressokokare på loppis. Den första nästan kastades efter mig av en mamma som vikarierade sin son i ett stånd "Jag vet inte vad det är för en manick! Ta den!" Den var liten, vit och ganska trekantig (en Rowenta, tror jag) och gjorde sitt jobb som den skulle med kaffet, men inte riktigt med mjölken, tills metallflitret plötsligt försvann och det inte i hela Europa fanns ett likadant. Jag minns att skickade runt epost under rubriken "Kär kaffekokare söker reservdelar". Mitt nästa fynd var en stor och tung Krups. Ett mejl till företagets agent i Finland resulterade i att de skickade mig kopior på bruksanvisningen, kundservicen var annars också härligt vänlig. Den mjölkvärmaren fungerade heller aldrig riktigt, men nu när den apparaten har flyttat till replokalen, kanske det kan fixas.

På mitt favoritloppis i åbotrakten i Piispanristi, hittade jag i våras en Krups igen. En lättviktare, den här gången av en lite tassig utgången modell "Espresso Bravo" som skulle få bo i skärgården. Den visade sig vara suverän! Och nu äger jag en till som bor i stan, den har jag jagat på "Blocket" i Sverige och den blev lite dyrare med frakt och allt, men visade sig i gengäld vara splitterny och oanvänd. Tack Lidköping! Mellan de två Bravona köpte jag ytterligre en espressokakare, för att jag visste att min pappa gärna ville ha en. Den förhåller jag mig skeptisk till. Designen ser ut som en östkopia på Krups, den har inget land angivet som tillverkningsort på förpackningen men en bild på svartmuskig man utanför en liten sunkig bar. Mannens beröm av den "professionella kvaliteten" på kokaren är citerad på flera språk på lådan. Och kokaren heter något typ"Gourmet DeLuxe". Hm. Men tretton euro är ändå bara tretton euro och det var pappa som stod för dem. Jag hoppas den inte exploderar åtminstone. Och att de har en täckande försäkring...

På samma piispanristiloppis har jag köpt en digimanick till min dator, den fungerade vad hårdvaran gäller, men fjärrkontrollen var sönder och softan oanvändbar, jag fick tag på ägaren och han gav mig utan knot 10 € rabatt. Jag gillar den sortens hederlighet.

Jag har utformat några riktlinjer gällande loppisshoppande under åren:

• Försök inte hitta någon specifik vara, dvs gå inte på loppis när du har bråttom och verkligen behöver något. Gör hellre regelbundna räder i lugn och ro och se om det finns något som passar dig. I vanliga butiker är kunden kung, men på loppis är det loppistempo som råder.

• Satsa på kvalitet, köp ylle, linne och siden, det är nästan alltid prisvärt.

• Håll koll på barnkläder, ibland är de nästan oanvända. Skrinnskor kan man också få billigt.
  

• Köp aldrig sällskapsspel. Det finns en enda anledning till att man gör sig av med såna och det är att de varken är bra eller roliga.

• Buntar med inrednings-, trädgårds- eller antiktidningar är ofta uppskattade presenter.

• Låt barnen shoppa loss och lär dem också att hålla utkik efter kläder. Attitydfostran är kanske det viktigaste här. Det är fint och miljövänligt om de lär sig att uppskatta återanvändning och de lär sig något om penningvärde på kuppen.
  

Mitt käraste kap är för tillfället en lång (rök-)rock i mörkblå siden-viskosblandning. Jag känner mig lite magisk i den. Den är inhandlad i en secondhandaffär och var lite dyrare, men inte i närheten heller av sitt butiksvärde. Vinröda stövlar med höga klackar var ett superkap för tre euro. En röd hemstickad polo kan vara ett missköp, men jag har ännu inte bestämt mig slutgiltigt. Jag ska ge den en till chans i jul...

Jag vill ännu poängtera att jag inte är någon samlare, de med hamstergenen beöker loppisar av andra orsaker än jag, inte heller är jag ute efter att göra verkliga klipp. Jag gillar helt enkelt loppisidén och det är en typ av shopping jag har ekonomiska förutsättningar för. Och sen är det det där med skattletandet både för mig och för andra, min bästa loppispresent är nog en mockarock åt älsklingen för en ynka euroslant.

God jakt!

Cornelia

Kräftor och maräng

Jag har för en gångs skull sovit så gott att jag är alldeles förvirrad.

Jag klarade deadlinen för pjäsen med lite marginal, natten till fredagen var version I klar! Nu väntar jag på att ha en läsning med mina skådisar, så att jag kan rensa vidare i materialet och städa upp i dramaturgin. Jag har skrivit två pjäser med flera roller, men med bara en skådespelare. Nu blev jag lite förvånad över att det på ett sätt begränsade mig att ha två skådespelare, som spelar flera roller, fast det på de allar flesta sätten är roligare med dialog. Det uppstår "logistiska" problem, när två personer förflyttar sig till varsitt set att av roller. Det får inte gå åt energi för åskådaren att försöka förstå vem som nu är vem, det måste kännas självklart. Och det gör det när det funkar, men vägen dit är lite komplicerad ibland. Det finns nog en och annan knut som måste lösas ännu på textplan, sen gör skådespelarna det konkreta jobbet i sista hand (piskade av demonregissören).

På fredag morgon åkte jag till Hangö för att se en av mina pjäser. Ungarna i skolan där vi spelade var fina, men det finns en grupp lärare som vaktar sina elever med en sådan frenesi, att de inte märker att de själva stör mer genom att väsa "schhhhh!" och blänga argt så fort barnen regarear på pjäsen. De ska regera! Det stör inte när de skrattar åt en komedi, det är meningen! Men när ska man hinna kulturuppfosta den delen av lärarna...

Vädret var fantastiskt i Hangö. Solen glittrade i havet och det var varmt och skönt och Pirates hamburgare var god. Vi åt lunch i hamnen och sen reste jag till skärgården. Nu har veckoslutet med kräftskiva och soffdrällande plötsligt bara tagit slut och i dag börjar företagarkursen på allvar. Det verkar som om jag får sällskap av kaptenen, vilket är roligt. Gemensamma studier är något nytt för mig, jag, företagsnovisen, kommer att ha stor hjälp av det. Hoppas tidtabellerna nu funkar.

Mamma verkar bättre vad gäller darrningarna, men hennes tassar domnar. Nu har de tomograferat henne igen, i våras såg de något på hennes njure, som de nu ville kolla närmare. Jag förhåller mig neutralt tills jag vet mer.

Mina stora barn har varit på sin pappas bröllop det här veckoslutet. Det lär ha varit en fin fest. Vi fick lite bråttom med ekiperingen i slutet av veckan, men sen förälskade sig min dotter i min laxrosa studentmaräng från -86 och så var den saken klar. Hon var söt som en bakelse i den något "cornyga" klänningen!

Nu ska jag packa.

Cornelia

Hämtade hem mamma igår, hon verkar lite mer företagsam plötsligt och fixade en massa telefonärenden medan jag satt i soffan och läste Drömhem & Trädgård och drack snabbkaffe, kryddat med två pälsängerlarver. De måste ju ha funnits i koppen, eller hur, de gillar väl inte kaffe heller? De såg inte så pigga ut när jag fiskade upp dem.

Jag har sträckläst "Dinas bok" och trollbundits, men tror inte, efter att ha konsulterat mitt viktigaste nätsammanhang, att jag vill se filmen. Bonnevie motsvarar inte "min" Dina, hur jag än vrider på det.
Åh, Norge...

Kom just hem från tredje Bourne-filmen, som jag var och såg med min son. Nu känns detunderligt nog som om det vanliga livet skulle lunka på i slowmotion och helt utan suggestivt soundtrack. Fint slut, ett traditionellt litet grepp som överraskade i sin enkelhet.


Och Johanna Kurkela skulle ännu vilja säga något om. Hur kan en 23- åring ha en sådan röst och förmåga till tolkning? "Sun särkyä mä anna mä en" och de andra låtarna med texterna skrivna av Heikki Kerkelä gillar jag bäst, men Sinikka Svärd är heller inte dålig när hon är som bäst, men ofta är hennes idé bättre än lyriken. När en kvinna tolkar en mans text (och en annan mans musik), eller tvärtom, händer det något med framförandet, innehållet blir ofta mer komplext på nyansnivå. En del bitar på "Marmoritaivas" -CDn är lite överarrangerade, men några riktigt värda att lyssnas på. Ska försöka mig på det där med schlager i något skede, hittills har jag skrivit låttexter för barn. Det roar mig att höra till och då och då få betalt från Teosto, för jag är inte särskilt musikalisk. Ett något oväntat sammanhang för mig alltså. Men lyssna på Kurkela. Det är väl lite medelåldersvarning på finsk schlager, det förstod jag redan på min granne och vän när jag för något år sedan lyssnade på Anna Eriksson, men lyssna ändå. Anna E är också purung men ger ändå ett neurotiskt intryck i intervjuer. Intressant i sitt sammanhang. Jag är lite monomanisk när det gäller musik, kanske det just beror på att jag inte alls behärskar det området. Jag lyssnar bara på en CD åt gången, ifjol var det Poets of the fall, före det James Blunt, Eva Dahlgren... Jag inser hur begränsad jag är (och vilket popoffer, sen!) och måste kanske poängtera (mest för mig själv) att jag också gillar klassiskt. Men bara de populäraste verken, förstås...

Nu ska vi äta lax, de stora barnen och jag, flickebarnet kom just hem från jumppan.

Cornelia

PS Tallinnresans idyllatmosfär sprack redan nästa dag då jag fann mig själv rytande och svärande över outförda hushållsuppgifter. Bara så att intrycket av mitt familjeliv inte blir för rosa.

Tallinn!

Vi reste på endagskryssning till Tallinn igår, hela familjen. Kaptenen hade fått en bunt fribiljetter till födelsedagen av favoritmustaschen och lyxlirare på sjömanskontaker som vi är, fick ungarna också se kommandobryggan och till och med svänga fartyget. Frukosten var riktigt bra och plötsligt var vi framme i Estland.

Vi tog en hop on -hop off- busstur, men trots att det var roligt att åka dubbeldäckare, var det nu kanske inte riktigt prisvärt att sitta i stadsavgaserna medan bussen väntade på avgång. Det engelska guidebandet var informativt, men lite fattigt på något sätt. Vi "hoppade off" i gamla stan och traskade omkring, först till utsiktsplatserna (jag har en gång haft förmånen att ha en egen guide i gamla stan och hittar till en del av sevärdeheterna alldeles själv. Mitt estniska förlag vet hur man tar hand om en sniff...) och sen till rådhustorget där vi åt lunch. Ett cafébesök hann vi med (vi hade svår bakelsedeficit!) men sen var det dags för en promenad tillbaka till båten. Jag lyckades förstås glömma mina solglasögon på Café Matilda, så efter att min hjälte & kapten hämtat dem (och bekissat den minsta) fanns det ingen tid för att shoppa snittblommor, som jag lite bespetsat mig på. Det var verkligen en pyttemissräkning. Familjen mår bra av att vara tillsammans, det känns fint speciellt med tanke på att Familjen här är en samling människor som håller ihop med känsloband i första hand och blods- i andra. Ett litet gräl med äldsta dottern avklarades, men annars var det rätt idylliskt. Ynnestliv.

Idag ska jag sno åt mig lite arbetstid, dead linen för pjäsen flåsar mig i nacken. Sen ska vi hälsa på mamma, som bestämt sig för att inte använda sig av remissen till Dals sjukhus, vilket verkligen gläder mig. Förmodligen blev hon skrämd av att jag framlade ett kollektivt boende som enda alternativ, om hon tänker vara så sjuk att långvården känns som rätt plats för henne. Jag tänker inte gå med på att mamma tynar bort på det sättet. Då flyttar vi ihop, helt enkelt, och hör sen. Tror hon föredrar sin självständighet framom mig som Syster Ratched...

Cornelia

Skvalradio

Vi har en radio i badrummet som alltsomoftast står på. I regel är det Radio Vega som sänder på vår wc. Vilka program jag hör (delar av) beror alltså på antalet besök och längden på badsessionerna. Har ett gammalt gjutjärnsbadkar (utan tassar, tyvärr) som följt mig i tio år vid det här laget. En vecka i våras åhörde jag (naken) samma intervju med Bjarne Kallis två gånger. Ibland har jag tur och råkar ut för ett kulturprogram eller nyheterna. Jag saknar Markus Haakana på Aktuellt! Han lyckades låta seriös men glad på samma gång. Janne Wass har jag haft svårt med, men nu roar hans slarviga, sluddriga släpighet mig. Samtliga kvinnor på nyhetsredaktionen är bra och förtroendegivande.


Kaffekvarnen brukar jag också höra snuttar av så som av Radiohuset, den senares sändningstid är så lång att man oundvikligen måste höra något av den om man dricker så mycket kaffe som jag (medan jag flyttar omkring mina papper, så att jag ska tro att jag arbetar). Jag gillar inte Radiohuset, men vet inte riktigt varför. De har ibland intressanta lyssnarfrågor och aktuella är de för det mesta, men det är något i helhetsgreppet som inte tilltalar mig.

Nu ska jag flytta papper igen. Jag har materialet, skrivet och allt, i princip, men jag har stora problem med kronologin. Det är ett evigt pusslande och sökande efter en röd tråd som skulle göra pjäsens inre logik koherent. Allt behöver då inte ske i kronologisk ordning, men handlingen måste uppfattas som logisk. Pust.

Cornelia

Jag är Sniff

En längre tid har jag vetat att jag inte är Tiger. Jag avskyr Nalle Puh, speciellt huvudpersonens låga intellekt oroade mig redan som barn, men persongalleriet är ganska arketypiskt och användbart. Jag skulle så gärna vara Tiger, men jag är nog Kanin. De flesta storasystrar är det. Nalle Puh skulle vara mardrömmen som äkta make, en Ior kan vara intressant, men tungt blir det i längden... Nasse är väl ett barn? En kulting?

I muminvärlden har jag alltid tänkt att jag är Snorkfröken. Så klart! Fåfäng med fotring, that´s me. Men nu inser jag att jag är Sniff, girig och lat, men ändå energisk i en underlig kombination. Muminmamman har jag alltid funnit suspekt, hon är för mild och idealiserad. Mormors halvhemliga bok räcker inte som Eget Liv, tycker jag. Mumintrollet är inte... helt färdig, mogen, liksom (har lite Puh- egenskaper, inte när det gäller intellektet, men rytmen är gemensam) och Muminpappans sanna karaktär undlfyr mig. På något sätt är det en lättnad att vara Sniff.

Synd bara att Sniff inte gillar att Arbeta och Ta i. Det skulle behövas med min text just nu.

Pust.

Cornelia

Stadsliv

Tillbaka i stan! Känner mig oväntat harmonisk och nöjd med rutiner och äntligen, äntligen har flickisrummet blivit städat. Min äldsta dotter är en hamster, men nu verkade hon få tag på frihetskänslan som uppstår när man avstår något och hon avstod med besked, minsann. Fem stora plastpåsar fyllde hon och slängde och sen gick vi ännu igenom kläder och gamla leksaker och i smyg hade jag sorterat bort ett och annat redan på förhand. I och för sig kan det vara svårt att veta vad som är viktigt för något barn, en papperslapp kan vara en skatt, det minns jag själv, men jag tror jag klarade av att sålla agnarna från vetet. Jag förstår egentligen inte hur allt rymts i det pyttelilla rummet, bebott av tre i tvåveckorspass.

Till höstrutinerna hör också magsjuka (en avklarad) och saknad efter älskling i skärgården. Å andra sidan knäckte vi "spydaren" på en förmiddag, den minsta och jag, och kaptenen dök plötsligt upp på överraskningsvisit på torsdagen, så egentligen är jag på plus på något sätt. Nästa vecka ska jag på författarmiddag för att träffa översättare och sen ska jag besöka ett infotilfälle för en kurs i företagande. Ja, ja, jag ska skriva den där pjäsen också. Faktum är att allt är mycket lättare när man är utvilad. Till skillnad från våren får jag idéer och infall och vettiga insikter. Jag har redan tagit två huvudpersoner av daga och står nu inför helt nya rätt intressanta problem.

Mamma är fortsättningsvis på sjukhus. De undersöker darrningarna och försöker balansera medicinerna och verkar ta det hela på allvar, men ändå... Något skumt är det med drogerna hon fått. "Mot vad ger ni morfinderivatet?" frågade jag sköterskan. "Mot smärtor" svarade hon. "Var har hon smärtor?" undrade jag. "I överarmarna" löd svaret, trots att mamma är opererad i halsen. "Men var inte den senaste teorin att just den drogen förorsakar darrningarna, som förorsakat smärtorna i armarna? Varför ger ni henne just det preparatet för att bota smärtan som drogen i fråga skapar?" "Ja, inte vet jag riktigt, jag är bara sköterska, jag kan fråga läkaren om jag ser henne" "Okej, men förstår du att det låter tokigt i mina lekmannaöron?" Det gjorde hon, lite motvilligt, men sen har jag inte hört något. jag förstår ju visst att det finns mer komplicerade farmakologiska effekter än man med bondförnuft kan omfatta, men skulle någon någon gång kunna berätta vad det är fråga om!?!

Hon mår inte så bra, men kläckte sitt första lakoniska skämt på tre månader. Jag konstaterade att hon mixat sin sjukhuspyjamas så snärtigt, med rosa M-överdel och gula S-byxor och hon sa, efter en liten paus "Jag är engelsk lakrits." På riktigt var det det roligaste jag hört på ett bra tag!

Och ni vänner till mamma, som jag vet läser det här, tack för att ni engagerar er och ringer och hör av er. Det är viktigt för oss alla.

Kram, Cornelia

Mamma är intagen på sjukhus igen. Min syster satt hos henne i över fyra timmar innan en läkare hann titta till henne. Och nu är det i det närmaste omöjligt att komma fram på numret som givits och när man äntligen kreativt krånglat sig fram till rätt skötare får man uppgifter om hennes tillstånd som verkar vara helt motstridiga i relation till vad mamma själv har berättat. Och canceravdelningarna är proppfulla, så de har henne fortsättningsvis på akuten. Jag vet inte vad jag ska tro mera? Hoppas något klarnar idag.

Mera sjukdom; min nästminsta har fått borrelios. Upptäcktes tackvare observant släkting (tack!) och botas nu med antibiotika, om jag förstått det rätt. Telefonsamtalet från läkarfarmor bröts och sen dess har jag inte fått tag på öborna.

Skärgårdslivets senaste ljuvligheter är kantarellskörden och en svartvinbärsplockande svärmor. Jag fick sju liter solvarma supersöta bär som nu blivit svartvinbärsmarmelad till den del jag inte njöt dem som sådana.

Annars börjar det kännas som att jag är redo för de urbana höstrutinerna. Jag har isolerat mig färdigt, vilat och börjar känna mig lite ensam. Det är egentligen något av en lyx att hinna känna extrema känslor på det här sättet, så länge man är i någorlunda takt med sig själv. Jag menar att jag snart kan sluta känna mig som en ö och lättare kan träffa vänner och att jag har jobb att göra, nu när krafterna återvänt. Oroar mig ändå också för att återuppta dåliga rutiner från våren. Mammas situation skapar ett dovt muller av stress någonstans i fundamentet, men det börjar man ju vara rätt van vid. Oron gäller mer förmågan att handskas konstruktivt med kommande frustration och tidsbrist, eller konstruktivt och konstruktivt… det låter lite väl präktigt, men att åtminstone känna att man inte reagerar på sätt som får en att skämmas. För tillfället skäms jag lite över de födslovåndor jag anfäktades av igår när jag började jobba med min text efter den långa pausen. Jag blev en grälsjuk satmara på tomgång och fick knappast formulerat det som jag egentligen hade på hjärtat, det som var viktigt.

Har igen läst en Kalle & Hobbe-antologi där Kalles pappa minns hur han som barn trodde att vuxna satt inne med alla svar och förvånad han skulle ha varit om han då vetat hur mycket föräldraskapet är ren improvisation. Jag förstår honom. Ibland tycker jag att min vuxenhet bara är en dålig förklädnad för det barn jag egentligen är och undrar när jag ska bli avslöjad.


Uh, upp ur dammen och hitta rinnande vatten i stället, så känns det.

Cornelia

Sov en natt i stan i mitt bo, för att förbereda mig inför hösten. Det kändes helt okej. Ungarna åkte till sina pappor efter att vi varit på måndagsbio, istället för på Borgbacken som planerat, vädret var inte riktigt tivolianpassat. "Kiki" var fin, fast början rätt långsam. Det var visst första gången som jag var på bio med samtliga barn samtidigt. När den äldsta var den enda, drömde jag om att ha barn som var tillräckligt gamla för att man skulle kunna se film med dem. Jag var nog inte riktigt i mitt ässe som spädismamma den första gången, kan jag lugnt säga. Dessutom hade jag en släng av förlossningsdepression, inser jag så här i efterhand, men det var inget som dryftades, då för fjorton år sen. Det var inte bättre förr.

Idag ska mamma träffa en läkare och vi får veta mer om provsvar och andra undersökningsresultat. Hon mår som tidigare, dvs illa, men darrningarna har förvärrats och hon känner sig svag i händerna. Vi var till apoteket igår, hon orkade inte ta sig dit själv, hur ekologisk jag än skulle vilja vara, är min privatbil ändå en välsignelse. Jag har en undersökning på gång; jag vinkar alltid till likadana bilar och ser om jag på så sätt kan skapa en trend... Ja, ja, man har det inte roligare än man gör sig!

Ett annat projekt jag har på gång är en liten kosmetikarevolt, eller nåja, den begränsar sig till fuktighetskräm, smink har ju en lättdokumenterad akut effekt. Fuktighteskräm verkar däremot vara en onödighet som skapar en ond cirkel som skapar sitt eget behov enär huden vänjer sig vid att bli återfuktad utifrån. Har jag läst. Nu checkar jag empiriskt. Hittills har det inte hänt något speciellt, trots att jag är en torris. Eventuellt är jag inte alls så torr i huden som tidigare, faktiskt. Efter ansiktstvätt stramar det en stund, ja, men sen återställs balansen, ser det ut som. Precis som det det stod. Kommer detta stora, stora beslut att påverka mitt åldrande, kommmer mitt ansikte att falla av en morgon, eller bara plötsligt i ett vinddrag blåsa bort i en miljard små hudpartiklar? Återstår att se. Nej, man har det heller inte mer spännande än vad man själv förmår att prestera vad gäller omständigheter.

På tal om vind. Mina brittsommarastrar har lagt sig platta. Mina liljor har brustit i stormen. Jag har ett knippe "inva"-liljor, inköpta hos växtplågaren HongKong i ett väldigt sent skede i fjol, då lökarna redan grott till långa krokiga larvformationer i sågspånet i påsen, vilket gjorde det hart när omöjligt att plantera dem. Mot alla odds kröp de fram i våras och gjorde hejdlöst långa stjälkar och många blommor ( i en rätt outhärdligt sillsallad av färger) som nu inte pallat för blåsten. Tidigare knäcktes en kortare (icke inva-variant) Lilium Regale, nu blommar den trots att jag spjälade den med silvertejp. En seger för blomsterlivet, men estetiken är det lite si och så med, där med.

Puh. Nu måste jag ta tag i äldsta barnets bokprojekt. Han har gjort sin del för länge sen, men jag har inte fått "historien om andra världskriget, läsning för ungdom" läst ännu. Mitt läsprojekt för barnen (de väljer kapitelbok och läser den, jag läser den, vi går på glass och diskuterar boken, de kallar det "bokprat".) har stigit mig över huvudet. Hoppas den minsta inte lär sig läsa alldeles snart. Å andra sidan håller jag mig up to date vad gäller barn- och ungdomslitteratur, vilket ju kan vara bra. Har en klassiker på lut, åttaåringen har plöjt igenom Doktor Doolittle.

Cornelia, lite semesterapatisk

Mycket sommar kvar, tyckte jag för en vecka sen. Nu har jag allt drabbats av en "snart är det slut" känsla i alla fall.

Vi har levt härligt kollektivliv med syster och systerson, det är fint med kontinuerligt vuxensällskap i familjelivet (kaptenen jobbar långa dagar igen, men snart ska det väl lätta), de minsta leker så intensivt med varandra att man knappt ser dem, de stora flickorna simmar sju gånger om dagen och utnyttjar så till fullo den tillfälliga sextiometersbryggan som på något sätt självsäkert ståtar i vår strand, bred och bastant. Om det bara skulle bli så varmt igen att man skulle kunna duka ett middagsbord på bryggändan, har jag drömt om, men inser att det kanske är en Lantliv-fantasi mer än något annat... Det äldsta barnet dräller i regel omkring på ett ganska sympatiskt sätt och är bra tv-sällskap om kvällarna.

Mamma förde jag till Helsingfors igår. Jag har under sommaren blivit något av specialist på rutten ifråga. Hon mår fortsatt illa och ska undersökas under veckan, både gällande cancer och neurologi. Sen tror hon inte att hon vill komma till landet mer. Taxen har utackorderarats till pappas vänner igen, sorgligt men nödvändigt. När blir det bättre, undrar jag?

Nej, nu ska jag skaka av mig det här onödigt tidiga höstvemodet, det är juli, det är juli, det är juli, ju.

Cornelia

Norge är en dramatisk skönhet

Sverige må vara fantastiskt (särskilt Småland, konstaterade vi i fjol) men Norge är hisnande, hisnande vackert! Fjaerland vid Sognefjorden var vår första norska anhalt med bokby och det vackra Hotell Mundal. Hundra år av hotellverksamhet! Där firade vi födelsedag och reste sen mot Bergen. Jag har i flera år varit medlem i en hembytarförening och också nu kunde vi bo hos en av medlemmarna. Det är faktiskt ett strålande system, speciellt om man reser med barn; det är lättare och roligare att bo i ett hem än inklämd på hotell, och så är det ju en ekonomisk fråga också. Det var ett par ekonomiskt begränsade ( jag övar min rikssvenska...) holländska lärare som för för över 50 år sedan fick den ljusa idén att grunda föreningen. Jag har undrat över hur det kan fungera så bra och kommit till att det uppstår ett positivt moment 22, där de som inte under några omständigheter kan tänka sig att ha främmande människor boende i sitt hem, givetvis inte går med i en förening som uppstått och fungerar just enligt den tanken. Det är en väldigt praktiskt inriktad "rörelse", men jag gillar den ideologiska delen som uppstår, jag gillar att bo i en värld där man utgår från att man kan lita på sina medmänniskor. (Läser också för tillfället "Konsten att vara snäll", fin!)

Två nätter i Bergen och sen hemåt igen, snirklande på småvägar valda av "Astrid", dvs GPS-apparaten, som först inte alls ville fungera efter en uppdatering, men som återupplivades i Karlstad på vägen till Norge. Astrid blir aldrig irriterad, hon är alltid saklig och rikssvensk och tyvärr lite tjatig, speciellt om man enligt henne kört fel ("Gör en u-sväng", upprepar hon tålmodigt). Hon är ingen partypingla, precis, men rätt användbar. En hederlig utvikbar (men sällan återinvikbar) papperskarta har däremot fördelen av ge en mer av översikt och plats för improvisationer, men inget säger ju att man måste välja antingen ett GPS-liv eller ett pappersliv, man kan ju faktiskt kombinera.

Vi såg och upplevde så mycket, att det känns som om vi varit borta mycket längre än en vecka, kaptenen och jag. Det gick underligt lätt att vara tillsammans 24 timmar i dygnet, det pallar jag inte för med vem som helst och här handlade det inte om att "palla", även om vi förstås också grälade, utan jag njöt så jag spann för det mesta. Semester är som bäst en känsla av att ha tid. Nu känns det härligt att vara hemma igen och jag längtar efter valparna som jag ska hämta i Helsingfors på måndagen. Än är halva sommaren kvar!

Cornelia

Dammsug din fårhund

Snabbt ur startgroparna: Vi åkte till Helsingfors med mamma på onsdagen och träffade läkaren igår. Jag öste ur mig all min oro och avslöjade rått mammas duktigaflicka- tendenser som alltid dyker upp i dylika sammanhang och berättade hur knäckt hon är på riktigt, när hon inte läkarskärper sig. Hon protesterade inte. Hon insåg att att hon inte sagt mer än två meningar på 200 km och att det var ett bra tag sen hon log. Läkaren kollade darrningen och trodde att det eventuellt har med en av medicinerna hon äter att göra, även om det är lite underligt att vibrationerna sitter bara på höger sida och inte på båda. Så det ska bli mer undersökningar av neurologisk art.

Det var en bra läkare. Han tog både patienten och medhavd drakdotter på allvar. Jag ville att vi allvarligt skulle diskutera antidepressiva, för om man inte efter sju år av cancer med fem diagnoser och ett tiotal ingrepp inte känner att man har rätt att medicinera bort den värsta svärtan, så när då? Och att alternativet är att min syster och jag börjar medicinera istället? När vi i min barn- och ungdom hade en lurvig fårhund, skämtade vi ibland om att vi borde dammsuga den, källan till hundhårshelsicket och slippa städa allt annat så ofta. Nå, nu ska vovven dammsugas. Något av det finaste med mamma är att hon alltid till slut verkligen lyssnar och är beredd till förändring om det behövs. Och bra att de undersöker henne ordentligt, som helhet!

Nu kastar jag mig iväg till Norge!

Draken Cornelia

Trista mammanyheter. Vi har ju hela tiden väntat att hon skulle bli bättre, sluta må illa, samla krafter, men icke. Hon mår bara sämre, riktigt dåligt hela tiden trots mediciner och när jag körde henne till och från Åbo för magPEGsbyte (PEGen bara krånglar, läcker och inflammeras) så märkte jag att hennes händer börjat skaka, liksom vibrera när hon sitter stilla. Tvingade henne att ringa en läkare, det ska ju för fanken inte bli sämre nu?! Frågan är bara om det finns en person som kan säga något om hennes allmänna tillstånd. Det är så många olika specialister som behandlat henne. Det är lite av "behandlingen lyckades, patienten dog" över det hela. Ingen håller koll på hur hon mår. När ska man sluta behandla kroppsdelar och rikta in sig på personen? Vad har man för glädje av att vara bevisligen cancerfri, om varje vaken minut är fylld av plåga och obehag?

Idag fick hon tag på någon som ska titta på henne på torsdagen. Kör henne till Åbo till tåget, eller till Helsingfors, om hon inte orkar med tågresan. Vi får se. Ex-svärmor, som är läkare och snällt svarar på mina oroliga frågor, sa att behandlingen mamma fått är så massiv och hård, att det nog kan ta sin tid, innan det vänder. Ska resa bort på tumanhand med kaptenen på fredagen, är det tänkt och bokat. Känns inte alls bra det här. Oroar mig. Skitliv.

Cornelia

Ord och avund

Tacksamhet. Det är ett nästan sakralt tillstånd, tycker jag, att känna tacksamhet. Innehåller kanske ibland också en lättnad över att något inte gick så illa som man befarat. Eventuellt något slag av skuld man försatt sig i, i vissa fall? Vill jag att mina nära och kära ska känna tacksamhet för vad jag är eller gör för dem? Nej, tänkte jag idag, jag vill nog att de ska känna glädje, om det är något jag vill att människor jag bryr mig om ska känna, är det just glädje. Det är ju det de kära genererar i relation till mig, jag blir glad av att ha dem. Glädje är för mig något mer aktivt än tacksamhet, jag kan liksom inte ha tacksamhet, varken sådan jag själv känner eller sådan jag eventuellt får någon annan att känna, som rättesnöre eller livshållning, medan glädje nog kan fungera på det sättet. Kanske tacksamhet gör sig bäst som separat upplevelse, en djup punkt i tillvaron, när man känner sig priviligerad för att man får leva just sitt liv. Ja, sakralt, var det. Det är svårt att inte låta religiös i tacksamhetssammanhang, märker jag. Nåja, jag gillar tacksamhet i stunder, inte som livshållning och speciellt inte när det gäller andras känslor för mig. Jag vill inte generera tacksamhet i första hand, men gärna glädje, om det går.

Beundran är ett annat ord jag funderat på. Jag beundrar inte någon, känns det som. Däremot är jag djupt imponerad av många. Jag vet inte varför det är en sådan skillnad på de här uttrycken för mig, eventuellt är det bara fråga om mitt väldigt subjektiva sinne för nyanser och inte alls något allmänt vedertaget, men beundran känns som något som har distans och kommer utifrån och som också lätt av dessa orsaker, kan svänga om till avund. Jag är oerhört imponerad av mina bästa vänner, av den belästa och visa och intelligent och elegant analyserande samt av den innerligt begåvade och övermänskligt starka och klara när det gäller viktiga människor och känslor man måste stå för. Jag blir stum av kaptenens förmåga att kunna fixa allting. Jag vet att det i det närmaste krävs när man bor i skärgården, att man måste vara händig och praktiskt lagd, men ändå. Att man kan bygga ett hus, reparera snart sagt vad som helst, svetsa, montera, installera. Jag har inte sett sådant förut och jag är så imponerad. Att vara imponerad för mig på något sätt närmare "objektet" och gör mig mer till en deltagare, än vad att beundra gör. Att vara imponerad är för mig en djupare känsla som kräver mer av mig vad gäller engagemang, än vad beundran gör. Det gör ett större märke i mig, ett mer distinkt avtryck. Jag blir stolt över att känna dessa människor.

Avund förekommer förstås ändå, som obehagliga il när någon får uppmärksamhet eller framgång, jag själv tycker jag borde kunna uppnå. Under mitt andra år på Teaterhögskolan var jag ständigt avundsjuk. Allt som någon annan uppnådde var bort från mig personligen, tyckte jag. Avund är en så låg känsla, en så skamlig känsla att det är svårt att bli av med den, eftersom bearbetning av den gröna djävulen kräver att man först erkänner den. Så småningom växte mitt självförtroende och jag upptäckte att poängen med konst är det personliga och att alla skapar utgående från sin egen person och inte utgående från någon kosmisk allmän konstbank som alla har samma tillgång till. Då slutade jag också vara rädd för att någon skulle komma och "ta mina saker" lika lite som någon skulle kunna sno min personlighet eller begåvning och avunden försvann för att endast dyka upp som genanta il ibland. De ilen förvandlas numera fogligt till stolthet över att få ta del av de näras & käras framgångar. Det ger mer glädje åt alla, men är inte så altruistiskt som det kanske låter, jag blir helt enkelt också glad över att det är möjligt att nå sina mål, jag menar att om andra kan göra det, är det inom rimligheternas gräns för mig med.

Det är ju inte så att det är i nöden vännen prövas, utan i framgången. Det finns många som gärna tar del av ens misslyckanden och sorger och miserabla liv, och bra så, men få som pallar för att glädjas med en när det går bra. Jag vill själv vara en sån som gläds för och med andra, jag menar att det är ett medvetet val och någonting jag strävar efter att bli. Av egoistiska skäl främst, antar jag, det blir bättre och kuligare också för mig när det finns mer att glädjas åt. Avund kan säkert fungera som en välbehövlig spark i baken i en del fall, men som ständig följeslagare är den gröne bara en tärande bekantskap. Att erkänna avund för sina vänner är annars befriande och erkännandet brukar tas emot med förtjusning. Erkända avundsil evaporiserar och kommer ens till någon glädje, dvs för den avundsvärde. Jag antar att "avund som livshållning", medveten (det kanske ändå inte finns?) eller omedveten, ofrånkomligen leder till bitterhet. Bitterhet är ett stagnerat hopplöst tillstånd, ett permanent sårat känslotillstånd som fått bäraren att gå i baklås. Hu. Bitter vill jag aldrig bli.

Cornelia

Midsommaren liksom bara blåste förbi. Vi hade stor fest och jag väntade hela tiden att hushållsarbetet skulle lätta och en glugg i tiden skulle öppnas, så att jag skulle kunna sätta mig ner och umgås ordentligt med våra gäster, det brukar alltid ske, men nej, den gluggen förblev stängd den här kvällen och plötsligt hade bekanta till bekanta druckit sig alldeles för fulla och festen tonade av och jag stod där förvånad och hade varken pratat med syster, vänner, guddöttrar (vi hade varsin vacker på festen!) eller släktingar eller lutat huvudet mot kär kapten i tillräcklig mån, vi möttes bara i köket när vi ven förbi varandra. De nära & kära förnimde jag som varma punkter i virrvarret, men därvid blev det. Och deras generösa komplimanger för maten värmer ännu. Kapten gör en marinerad lax som får vuxna människor att bli helt simmiga i blicken av njutning. Systers småsmå köttbullar och väninnans toscakaka var också superhittar. Det var många som hämtat med sig matljuvligheter.

Ungarna hade en härlig midsommar! De var alldeles lyriska över den vuxna och lekfulla som orkade och orkade leka med hela skaran. Det var fint att se! Det känns bra med fester med barn och vuxna, såna fester minns jag vagt från min egen barndom och de var de bästa. Det hann vi ändå vara rörande överens om med syster till kaptenen. De kanske obligatoriska midsommarfylltrattarna blev jag lite illa berörd över. Ett barn blev olyckligt på grund av den som raglade mest och kröp omkring, jag kom ihåg att jag själv var rädd för berusade när jag var liten. Hade inte sett sådant på nära håll.

Jag antar att det finns folk som tycker att det till och med hör till, att barn inte far illa av lite fulla vuxna och jag är själv definitiv ingen förespråkare för absolutism, men med risk för att låta outhärdligt präktig, så gillar jag inte redlös berusning i något fall och speciellt inte med ungar i närheten. Tror nästan nog att alla vettiga föräldrar kan justera sitt drickande efter om barnen är med eller om det är en barnfrifest. Och visst, misstag kan ju hända, men , men...

Nu har jag sovit gott och mardrömsfritt i två nätter. Jag har en teori om att stress smittar, nu när Kapten varit ledig på riktigt i två dygn, har min adrenalinnivå också sjunkit. När han idag började visa arbetsrynkan i pannan igen, började jag genast känna mig vagt jagad, jag med. Vilken fullständigt onödig absorberingsförmåga, men jag antar att det funkar så när man lever ihop och engagerar sig i varandras liv. Hoppas jag kan motverka effekten, nu när jag tror jag vet hur det funkar.

Imorgon ska småflickisarna till sin far. Sen har jag de stora hos mig i en vecka ännu, men sen blir det två veckor barnfritt. Det är vemodigt, men ger också möjlighet till vuxenliv och lite resande.


Cornelia

Ja! Han blev överraskad! Och glad! Antagligen gladast för 24-DVDboxen... Nej, ungarnas kort var nog de bästa, tror jag sen också. Igår firade vi lite med middag och britatårta, med kaptenens mamma och Favoritmustachen. När jag ringde svärmor frågade hon, efter en stunds dividerande om möjliga kvällar för umgänge (alla företagare har fullt upp före midsommar, som om det vore en magisk milstolpe i människors privata tideräkning), om det var någons födelsedag vi skulle fira. Ha- ha, man kan nog inte komma längre från varandra än Kaptens barndomsfamilj och min när det gäller födelsedagsfirarkultur, men det verkar vara hur lätt som helst att kombinera dem båda ändå, och det är det som räknas.

Igår städade jag så frenetiskt att jag idag tillåter mig att vara en ovriden lurvmopp, både vad gäller själsliv och fysik. Jag har annars också förfallit till en mjukisbyxtillvaro som jag inte är riktigt säker på om jag känner är mitt rätta jag. Eller eventuellt verkligen speglar mitt innersta? Vilket är än mer skrämmande! Minns ni 80-talets "salihousut"? Whoaaa och skräckrysning! Kommer jag att hitta mig själv i spräckelmönstrade fetmansbyxor och dygrå pomarfinnskor? När folk klär sig fult i filmer, ser de ändå alltid lite chica ut, men när vi klär oss fult på sommarstället är det bara fultfult och har inget alls av tidningen "Lantiliv" över sig. Tyvärr, tyvärr. Det som på bild ser ut som vindrufsigt hår är hos oss ofrivillig rasta, så snart principen om att borsta håret en gång per dag frångås och det är ju ganska lätt hänt.

Uh. Jag fick nyss ett brev angående en kolumn jag skrev för ett bra tag sen om det fina med tillgänglig gymnastik till moderata priser och om hur en normalidrottslig barn- och ungdom är en förutsättning för att kunna återuppta motionsträning, även om pausen varit lång. Skribenten ondgjorde sig över att jag lyft fram svenska Friskis och Svettis och inte alls tagit upp gymnastikföreningarnas insats inom området. Mitt ÅKG Palästra-hjärta sårades! Jag jämförde F&S-konceptet med de råkommerisiella koncepten, ju. Skulle gärna ha berättat detta för denna Kerstin, men kontaktuppgifter saknades. Jag hoppas det inte är fråga om ett jantetänkande, där man aldrig kan se det fina i något annat än i sitt eget och också uppfattar beröm av någon annan som kritik mot en själv och det man förespråkar. Ja, ja, varför bryr jag mig? Kolumner har ett format som inbjuder till missförstånd för att de är så komprimerade och nyanslösa, och därför oftast roliga att skriva, så sånt här hör till. Jag är en osäker mjukis, så är det bara.

Nu kan ni sluta äta chokladpudding och gå över till britatårta!

Cornelia (moppen)

Mardrömmar

Är det med själen som med kroppen, att den långsamt avgiftas och att ett osunt leverne/ svåra livssituationer länge efter att man detoxat sin kropp eller själ och sanerat sin livsstil kan ge upphov till flashbacks? Ja, annars har jag ingen förklaring till att jag mitt i sommarharmonin varje natt drömmer fruktansvärda mardrömmar. Den återkommande, att jag glömt något livsviktigt jag inte kan minnas mer än fragment av vad det var, låter simpel när man skriver ner den, men är djävulskt ångestfylld. I natt befann jag mig dessutom, efter att jag klarat av den återkommande, i det hus där mina morföräldrar en gång bodde, men stället var någotslags läroinrättning med bisarra djurförsök. Det hemska var att min älskling hade lämnat mig och att jag på något sätt bara var ett domnat skal i chock. Jag var mer än lättad när jag vaknade, grät som en fontän förstås, men blev tröstad av en något förvånad och sömndrucken kapten, som dock fann sig förvånansvärt snabbt.

Kapten kommer från en familjekultur som inte firat födelsedagar i någon större utsträckning, medan vår är festfixerad på ett helt annat sätt. Han fyller år imorgon och det är fråga om han själv kommer ihåg det. Jag frågade lite försiktigt om hans planer inför imorgon, jag har en prinsesstårta och presenter och kort som barnen ritat och champagne undangömda och i högsta beredskap. Jag hade förberett mig på att vi skulle stiga tidigt upp imorgon, kanske redan 05.30, man kan ju gå och lägga sig igen sen, men det visade sig förstås att han skulle iväg redan vid halvfyrasnåret, så nu måste vi nog tidigarelägga firandet ytterligare. Jag menar att vi firar idag, alltså, inte att vi stiger upp klockan 03.00... Fast först måste han ju komma hem från dagens söndagsarbete, förstås. Nå, det uppenbarar sig säkert ett lämpligt tillfälle, förr eller senare.

Och så över till kroppsbehåring och andra komplex. Nej, man behöver inte var en slät som en ål bara för att man är kvinna, men jag gillar inte morrhår på mina egna ben i kombination med sommarklänning. Andras morrhår struntar jag i. Och ja, jag har undrat om jag tillför världens kvinnor mer bekymmer genom att låta omvärlden tro att tillvaron med ålben är ett naturligt tillstånd för en kvinna, men ärligt talat orkar jag inte bära det feministiska ansvaret gällande detta. Förlåt, men så illa är det. Må kvinnor ha mod att själva välja hårighetsgrad, är allt vad jag och min nyinköpta epilator (vader -okej, armhåla-AAAJ! sen okej) har att framföra i saken. Celluliter tänker jag däremot aldrig börja jaga, den mediala uppmärksamhet som riktas mot dem, är ett sorgligt sätt att lura av kvinnor deras pengar, för såvitt jag förstått, så hjälper inget ens tillfälligt, ett argument som jag (och min nya kompis epilatorn) använder som hårborttagningsförsvar. Skönhetsvård och annan flärd är härligt om det känns härligt (eller ens resultatet...) men att känna sig tvingad av självförakt eller komplex, nä-ä, det skulle jag vilja bespara mina döttrar.

Cornelia

Tältare i stormen

Härligt med syster och systersonbesök! När min mormor blev sjuk för en femton år sen, tänkte jag att det uppenbarligen inte var så kul att vara enda barnet som mamma är. Visserligen verkade mina morföräldrar strunta i generationerna och bunta ihop oss, mamma, syster och mig till helheten "flickorna", men så har det ju förstås inte känts för mamma. Som hennes barn har vi ju inte delat hennes barndom och hennes föräldrar just som föräldrar. Som morföräldrar var de underbara, hur som helst.

Nu när mamma varit sjuk har jag ofta tänkt att det är en så stor lättnad att ha en syster. Inte bara för att man kan dela sorg och praktiska göromål utan för att sådant som känns som Stora Eventuella Tragedier i vardagen när man möter dem ensam, luckras upp och höjs till absurditetsnivå i bästa fall. När mamma, med emfas, säger apropå de katter som också bor på sommarstället "Jag hatar kattpiss!" läser den ensamma individen in skuld för att ha besvärliga husdjur, funderingar över ersättning om någon av missarna skulle ha en olycka på vinden ("Sen ser man fläckarna i taket!") och allmän olust över allt besvärligt som man gärna vill bespara sin sjuka mamma ifrån, om möjligt. Men när man är två får kattriskerna vettigare proportioner och mammas "Jag hatar kattpiss!" (med emfas) får istället oss att titta på varandra i lite systerligt samförstånd och konstatera att faktiskt ingen vi känner är speciellt förtjust i just den odören. Och sen är det inte mer med det. Och mamma småler också, med motvillig eventuell självinsikt men ändå.

Mina tre flickisar ville sova i tält i natt och vi spände upp fjolårets sommarpresent, åttapersonerstältet (noterar hur lätt det är skriva och hur svårt att genomföra utan bruksanvisning) köpt i billighetsbutiken. Bestämde mig igår kväll (efter att ha checkat oddsen med den som känner till vädret i den här familjen) för att det nog inte börjar regna inatt och att prinsessängen inte behöver tas in. Ha! Klockan två vakande jag av stormvindar och hällregn och blev dyngsur när jag kilade ut och in som en hal vessla för att rädda allt som räddas skulle. Barnen i tältet antog jag skulle klara sig, bara de inte vaknade och blev rädda. Det här intalade vi oss länge, men Kapten gick ändå och kollade (och kom in våt som en dränkt sjöbjörn) och allt verkade lugnt i tältet mitt i regnstormen. Vi försökte sova, men ett stort ka-dung! fick mig att studsa upp och texta oroat ett försiktigt sms till tälttelefonen. "Hur har ni det?" det kom inget svar på ett tag - sen, "Jag vill komma in". Då ringde jag och ja, två var vakna av tre, men på frågan "Har ni kallt?" blev svaret ett förvånat "nä?" och vi kom överens om att de ska kura ihop sig och försöka sova vidare, men ringa om de blir olyckliga. Sen sov de gott hela natten och förmiddagen. Ibland ligger äventyret 100 meter från ytterdörren. Troligtvis var det mitt modershjärta (och Kaptens sjöbjörnshjärta) som tyckte det var äventyligast.

Cornelia

Panda i prinsessäng

Ett stycke mamma installerad på sommarstället! Vi, flickorna och jag (sonen har sommarjobb som galärslav), hämtade henne på tågstationen igår.

Det var de goda nyheterna, annars har livet igen varit turbulent med den vanliga urinvägsinfektionen med tillhörande skyll-dig-själv-känsla, för dricker jag inte min havtornssaft slår den till, säkert som tolvslaget från Åbo Domkyrka. Nåja, "U" tillhör de usla ohälsorutinerna, mer spektakulärt var det när Kapten blev getingstungen härom dagen. Det lär ha något med den milda vintern och varma våren att göra, att det finns så mycket getingar. En randig en tyckte att ärmen till arbetsrocken var ett bra ställe för vila och stack störd och irriterad kaptenen i handleden när han klädde rocken på sig. Det var ju enerverande, men ingen katastrof, tyckte han, men köpte ändå ormantidot på apoteket innan han stävade mot den yttre skärgården. Halvvägs började det kännas illa, armen svullnade och läpparna domnade. Ett samtal till HVC gav klart besked efter symptombeskrivning; Han ska in på direkten. "Direkten" är ett relativt begrepp i skärgården, men efter en timme befann han sig i läkarvård och fick antihistaminer, adrenalin och lades i dropp. Han är inte allergisk, läkaren sa att det finns enstaka getingar som har starkare gift och att han helt enkelt visade förgiftningssymptom.

När jag städade i torpet inför mammas ankomst, blev jag också stungen av en geting, men inget speciellt hände, jag var nästan lite besviken.

De svarta pandaringarna kring mina ögon hade nästan försvunnit redan, men nu är de nog tillbaka igen. Någon annan strävan har jag för tillfället inte, bara att sluta se ut som WWFs mannekäng. Så nu sitter jag här i prinsessängen och idkar ultrasnäv ornitologi, dvs övervakar blåmesparets matrally. De har byggt bo innanför ett foderbräde i hörnet av huset. De är lite avvaktande först när man visar sig på terassen, men sen bryr de sig inte ens om radionyheter eller duploskrammel. De bara matar och matar.

Nu ska reseförsäkringen utnyttjas, tack och lov för den, är man på besök i främmande kommun kan man glömma all sjukvårdsservice på ort och ställe, om man inte är riktigt döende förstås. Fast då gäller väl Mediheli.

Jag är inte så mycket för trender, men de fjunlätta plastdojorna har vunnit mitt hjärta. Nu ser mina ungar väldigt snälla ut på fötterna.

Cornelia, antibiotikablek

Vila

Jag läste, i en av de där tidskrifterna jag försöker sluta sluka, om hur man när man vilat färdigt verkligen är utvilad i betydelsen att man känner sig färdig med hängmatteslappande och romanläsning och inspirerad att påbörja något nytt. Jag är inte i det tillståndet ännu. Jag känner hur jag varvar ner. Min tidsuppfattning håller på att förändras, men ännu hoppar känslan av att ha försummat någon plikt upp med jämna mellanrum som ett envist pop-up-fönster.

Snart kommer mamma också ut till sitt sommarställe. PET-undersökningen visade samma som magnetröntgen, dvs inga tumörer. Just nu är hon faktiskt cancerfri! Stor fortsatt lättnad.

Jag skulle egntligen ha åkt på teaterfestival idag, men ändrade planer och tidtabeller som först ledde till lite velande av och an (åka-inte åka-åka) blev slutgiltigt ändrade när jag i förrgår ramlade så illa att jag inte kan sitta i bil i sex timmar för att ta mig från och till skärgård. Egentligen hade jag tur eller änglavakt eller vad det nu var; det var en bastupall som slant under mig och jag rasade i golvet i fällknivsställning. Jag hade tur som inte slog huvudet. Men mitt lår är mörkblått i formen av ett uttänjt Sydamerika och armen uppskrapad. Jag kan sitta nätt med det ena benet över det andra, men så går det inte att köra. Morfar kom ändå, enligt de ursprungliga planerna, för att hämta barnaskaran till sig. Jag stod på bryggan och vinkade av de orangea. Vädret är perfekt för båtfärd och picnic.

Det är något jag också väntar på, lusten att baka. Lusten att laga mat finns nog, men rutiner dödar allt. Att fixa matsäck åt sjöfararna var roligt. Tricket är på något sätt att inte se helheter, utan reda bo i liten, liten skala. Bädda en säng, rensa begränsat med ogräs, koka en kopp kaffe.

Min tidigare svärmor har en irriterande men skarpsynt teori om att borttappade saker nog alltid egentligen finns där de borde finnas. Efter att ha sökt ett sängbotten i veckor på alla upptänkliga platser, bestämde jag mig för att praktisera hennes teori och se, där var det, i källaren, som genomsökts redan ett par gånger, men slarvigare för varje gång, precis som det skulle. Nu har jag bäddat prinsess-sängen (på bilden, Sydamerika får ni inte se) och ska öva mer på att göra ingenting i min egen takt.

Cornelia

Rapport från Biskops-A.

På torsdagen åkte jag trött och misstänksam på barnlitteraturseminarium och -workshop till Biskops-Arnö. Misstänksam för att jag inte gillat förhandslitteraturen som visade sig vara så snävt psykoanalytiskt inriktad att jag började undra vad slags människor vi var, vi som blivit intresserade av barndomsminnen som källa till material för barnböcker. Vad gäller de övriga deltagarna var jag misstänksam i onödan, samtliga förhöll sig ungefär på samma sätt som jag till materialet vi fått och också till föreläsaren som var upphovet till detta material. Hans föreläsningsinsats på plats var inte alldeles poänglös, men han visade sig vara kapabel till rasistiska och sexistiska påhopp, riktade mot en person som fanns på plats som hedersgäst för att hon vunnit första pris för sin roman om hur man skapar sig en identitet som same i Sverige, som fick oss alla att baxna.

Barnboksförfattare är lika lite en homogen grupp som författare i andra genrer, men för de flesta nordiska konstnärer är tanken att människor är lika värda nog en given omständighet. Att vi befann oss i Sverige gjorde det hela ännu mer suspekt och att den svenska föredragshållaren vigt sitt liv åt att förstå människors själsliv, gjorde det mycket obehagligt. Det blir intressant att se vad vår reaktion kommer att ha för följder.

Det här egentligen en detalj som inte ska ges för stora proportioner, vad seminariet gav var så mycket mer. Ulf Stark, bland annat. Den som hört honom prata vet vad jag menar.

Att ha studerat på konsthögskola gör att man konkret kan sakna verkningarna av att många människor med samma sorts begåvningar och ambitioner finns på samma ställe. Även om vi inte producerat något, bara suttit och ätit tillsammans (på Biskops-A äter man sig genom dagarna) skulle vi ha rest hem klokare och ivrigare än när vi kom. Jag var egentligen emot att producera något alls inom vår lilla grupp 4, eftersom jag inte vill falla i duktighetsfällan som är frilansarens vardag; man vet aldrig när man får nästa jobb, så man vågar aldrig tacka nej. Men det blev en fin sammanhängande berättelse, vävd av våra minnen och drömmar, en isländsk-dansk-färisk-finlandssvensk produktion. Vi var ett litet dreamteam, förtroende uppstod genast och kontakten tror jag kan bära ut i framtiden och till nya projekt. Jag är nordist av hela mitt hjärta. Jag tror det beror på att man som finlandssvensk känner att ens kulturella revir växer explosionsartat när man inser att man blir förstådd och förstår i detta så mycket vidare sammanhang än den egna ankdammen.

Guðrun, Lise, Rakel och Henrik, jag saknar er redan!

Cornelia

Värme

Jag har en känsla av att det vänt, att det svåraste för tillfället är över och att det nu blir bättre. Säkert är det en tillfällig trend som allt i mitt berg-och-dalbaneliv, men just nu verkar fler bra saker hända än dåliga. Jag hittar mer än jag tappar, minns mer än jag glömmer bort, jag skrattar mer än angstar. Bästa att njuta medan det varar.

Mer sällan har jag riktigt anledning att gratulera mig själv för gott förälderskap, även om jag inte hör till dem som känner sig otillräckliga för det mesta. Igår tyckte jag ändå att jag var ganska bra. Jag måste visserligen dela äran med tre andra vuxna, men det var det som var hela poängen. Den äldsta dottern med cirkushobby uppträdde på Borgbacken och alla hennes fyra vuxna träffades för första gången. Jag har bara hört gott om de stora barnens styvmor och det är klart jag litar på barnens omdöme, men det var ändå spännande att mötas "live". Det var precis som barnen sagt, jag träffade någon som jag genast kände bryr sig om mina ungar på riktigt. Det kändes så bra. Att se hur ungarna lyste upp bara för konstellationen existerade där och då och blev verklig och tydligen fungerade var värt vad som helst. Nu när jag tänker på saken var mitt ex-ex och jag förmodligen lika belåtna som barnen. Och dessutom lättade. Eventuellt är det så att det egentligen våra tillkommande som ska tilldelas de stora tolerans- och värmemedaljerna och alls inte vi som är biologiska föräldrar, men kanske man lite försiktigt kan gratulera sig till att ha lyckats hitta människor som har sådan kapacitet som de här. När man bekantat sig med andra variationer på temat, blir man nästan så rörd av tacksamhet att det är svårt att beskriva. Försökte lite valhänt förmedla detta till medhavd älskling igår, hoppas jag gjorde mig förstådd.

Mina egna föräldrar har i det stora hela kunnat umgås med varandra också efter skilsmässan för tusen år sen och jag har som barn till dem uppskattat det mycket. I något skede tyckte jag dock att det fanns outredda konflikter som förblev outredda för att vi-kommer-överens-som-vuxna-människor-bör-fernissan var så tjock, men nu tänker jag att "ho vet". Efter två äktenskap och två skilsmässor vet jag att ingen annan någonsin kan veta vad som försigår inom ett äktenskap, utom just de två personerna som befinner inom det. Eventuellt gäller det samma för skilsmässor.

När jag en gång refererade till ex-exets och min relation som "barnäktenskapet" utbrast han, ex-exet, "Det var nog en barnskilsmässa också!". Det hade jag inte tänkt på, att vi inte bara var väldigt unga när vi bildade familj, vi var nästan lika gröna när vi skilde oss. Det var ett helt nyttigt nytt perspektiv för mig på den delen av mitt liv.

Förtröstansfullt så länge man lär sig av sina tillkortakommanden. Jag vet inte om det har någon direkt relevans till det övriga jag skrivit idag, men det känns ändå viktigt att säga.

Cornelia

PS Jag ser att Gud fått ge vika inför bland annat Åland och kontaktannonser på mina annonser. Filtret fungerar, halleluja!

Nybörjarkapitalist

Nu har jag då blivit en kommersiell bloggare och jag har vidtagit alla försiktighetsåtgärder man kan för att reklamen på varjekvinna inte ska strida mot mina övertygelser. Hah. Jag glömde att jag bloggar på en amerikansk sajt. Jag glömde Gud... Hur länge ska jag nu ha en reklam för värsta hihulitsidan på min blog?!? Jag har försökt filtrera bort den och hoppas det är gjort när ni läser det här...

Men lite full i skratt blir jag, över den inbyggda ironin. Och sen är det ju så att jag nog har barnatron kvar, men den har inget att göra med den den här typen av religiositet! Den är privat och kanske liten, men den är min och ska inte fläkas ut längs med internet, speciellt inte i missionsform.


Ja, ja. Som det kan gå.


Cornelia

Goda nyheter!

Äntligen goda nyheter på mammafronten! Magnetröntgen visade att behandlingen tagit där den skulle, visserligen finns smått oidentifierat krafs också kvar på bilderna, men det kan vara ärrvävnad. Nu ska mamma ännu pet-fotograferas för att man också ska kunna se krafset för vad det är. Även om det skulle vara fråga om cancer i initialskedet, behöver det inte vara farligt. Det är ju rätt sannolikt att många av oss bär på motsvarande cellförändringar som aldrig kommer att hinna utvecklas till något hälsohot och som vi aldrig får veta om så länge vi inte scannas från topp till tå, som de gjort med mamma. Litet moln finns det på moderhimlen; hon har en diminutiv lunginflammation, väldigt oansenlig, men som de ändå vill ge antibiotika mot. Hah. Peanuts, tänker jag och hissar flaggan högt. Här ska det idkas gott humör tills det finns bevis för att motsatsen är mer lämplig, man kan ju inte ständigt på förhand ta ut sorgerna, man blir så utmattad av sånt!

Cornelia

Jag brukar alltid vara glad att komma hem till mitt eget bo när jag varit borta ett tag, bara nu för att det är mitt eget bo med mina egna rutiner, essensen av mitt fungerande och rätt trevliga vardagsliv. Idag känner jag mig mest missmodig och halv. Hälften av mig blev den här gången kvar i skärgården och här sitter jag nu och saknar min karl och mitt andra liv och längtar till sommar och mindre resande av och an. Längtar till mer gemensam vardag. Det trodde jag inte att jag skulle säga. Det är ju mycket som passar mig så bra när det gäller särboskapet, men det har också börjat kännas lite... ja, fegt nästan, att inte dela det tristaste och mest rutinmässiga.

Jag har läst för många artiklar om dagens light-relationer, förhållanden som inte är tänkta att vara riktigt själsintima, förhållanden för stunden, i just den här livssituationen, tills något bättre uppenbarar sig, något intressantare. Så cyniskt. Vad är det som skapat en generation som tycker light är bra? Jag tycker ju att det måste få finnas flera olika sorters liv att leva tillsammans med den man älskar, alla kan ju orimligen passa i de mest traditionella formarna. Tycker själv min livssituation, och personlighet, kräver ett annat tänkande, annars kan jag svårligen ha denna så viktiga person i mitt liv. Men om alternativen, i form av lättviktarkärlek, strävar till mindre närhet, ytligare kontakt, då blir jag skeptisk. Världen måste ju vara ett bättre ställe att leva på om det finns mycket djup kärlek bland invånarna, än om relationerna är flyktiga, eller?

Jag blir nog aldrig någon helhjärtad vardagsälskare, men det är ju klart att det är svårt att ha glamour i sitt liv om man inte har rutiner att jämföra med. Jag har tänkt att jag helt enkelt inte är särsklit begåvad när det gäller vardagsliv, annat än det gäller det jag har med ungarna, det är jag rätt bra på, att jag inte i onödan ska pressa in mig i en mall jag har dåliga förutsättningar för, att det är fiffigare att försöka hitta alternativ än att försöka passa in fyrkanter i runda hål. Nu vacklar jag lite. Hur ska man kompensera kvantitet med kvalitét när det gäller just kontinuitet och att kärlek djupnar när man segar sig igenom tid tillsammans? Nåja, jag ska akta mig för att göra jämförelser typ underbart samboförhållande- dysfunktionell särborelation. Jag har inte upplevt någondera. Det blir som när dagismotståndarna alltid jämför den bulldoftande hyperharmoniska hemmamamman med tiotimmars horrodaghem med för liten personal och mögel i väggarna. Varför inte göra en jämförelse mellan den knarkande hemmapappan och fyratimmars kreativt och kärleksfull daghemsvård? Lika nyanserat.

Puh, vad jag är ostrukturerad. Trött. Helgen blev tung när min utarbetade kapten rasade ihop i hög feber. Samtidigat var det förstås härligt att finnas till hands, för en gångs skull, att göra det som ska göras när ens älskling bara kraxar svagt. Syster Cornelia kände att hon var på rätt plats i rättan tid och ungarna och jag gick på svärmors revy på ungdomsföreningen i varje fall, precis som planerat, fast Kapten ju blev kvar hemma i influensaträsket.

Idag vaktar jag de bestämda prinsessorna, min systersons dagis har stängt och min yngsta håller sällskap. Jag får lite extratid med minstingen som ska till sin pappa idag. Mjuklandning för mig och ännu en legitimt förlorad arbetsdag. Dubbelsuck. Imorgon ska jag bli en bättre och mer produktiv människa. Imorgon.

Cornelia

Cirklar

Jag cirklar runt mina verkliga uppgifter som satellit runt en planet, fjättrad vid min omloppsbana och behovet att få något till stånd, men helt inkapabel att förflytta mig alls närmare. Jag vet att mitt drivande omkring har betydelse för och rent av är en del av skrivprocessen, men på riktigt känner mig bara lat och inkapabel. Snurr, snurr...

Det är inte ens det att jag skulle ha drabbats av något så dramatiskt som skrivkramp, Writer´s Block låter ju som en riktig sjukdom och innehåller en viss dignitet för att att den som lider av detta verkligen är Författare, det hör man på diagnosen. Jag har en värld, så långt har jag kommit, jag vill bara inte gå in i den. Nej, inget dramatiskt alls, tyvärr har jag bara lite kvalitetstidsbrist, lös tid som är avsedd att användas för att glo tomt och spotta i taket, för att sen komma ikapp sig själv. Jag vet som sagt att det är så här, ändå finns det någon liten jordnära husmorsmuckla inom mig som knappt kan hålla sig för skratt "Konstnärsdravel!" fnyser hon och går sen själv för att göra allt som behöver göras för att det behöver göras "Och vad är det mer med det?"

Att skriva, att skapa har sin egen inbyggda och varierande tidtabell. Jag sitter förstås inte och väntar på att få inspiration, inspiration är något man själv skapar för det mesta, just genom att komma igång och genom att umgås med sitt stoff (tack, Cora S. för det begreppet), det handlar mer om att skapa de förutsättningar som brukar generera viljan att lyfta, få tag i en tråd. Som många småbarnföräldrar mitt i karriären, har jag varit bra på att sno åt mig de tidsfragment jag behöver. Tjugo minuter här och femton där. Koncentrationen accelerar från 0-100 på bråkdelen av en nanosekund. Familj och arbete i kombination kräver ett visst mått av organisation, så är det bara. Nu funkar jag inte mera på det sättet, jag behöver mer lös tid för att få mina uppgifter utförda.

Läste Husis bilaga om sjöfart igår. Gillar sjöfart som fenomen och kultur. I tidningen ingick förstås sjömanshustruns historia och det här var en trebarnsmor på Åland med en sjöfarande make som gjorde törnar på en månad och en månad. Hon var hemmamamma och hade alldeles fullt upp med det. Jag har fler barn och är mer ensam med dem! Varför plågar jag mig själv med att ha ett jobb också? Det är ju faktiskt ingen som kräver det av mig. Ingen skulle komma på tanken att tycka att sjömanshustrun i fråga på något sätt har ett enkelt liv. Varför låter hon mer heroisk än jag känner mig? Hon är liksom mer ensam, och därigenom duktigare, än jag för att utgångspunkten i hennes fall är en traditionell kärnfamilj och för att hon saknar något när karln är borta. Men klarar sig med glans ändå. Men för mig som är särbo med någon annan än barnens pappa, är en familj på en vuxen och fyra barn legio och utgångspunkt och inget man får poäng för. Det är nu bara mitt liv och inget undantagstillstånd.

Jag vet ju nog egentligen varför jag inte hänger mig åt hemmamammaskapet. Jag skulle inte stå ut. Jag skulle inte klara av det i brist på fallenhet. Jag behöver ett eget liv, det är så jag skapar min identitet.

Så kanske jag försöker tillåta mig själv att irra lite till, cirkla kring och försöka skapa fler tillfällen och mer förutsättningar för att kunna komma igång, inte inrikta mig på effektivitet och produktion och resultat direkt. I sitter här i mitt eget väntrum och väntar på att kunna öppna dörren och gå in.


Cornelia

Paketsnöre

Är det så som en filmregissör en gång sa; att det finns två sorters människor, sådana som utvinner energi ur att initiera projekt och såna som får sin kick av att avsluta dem? Tror det ligger något i det. Jag hör till de senare. Jag gillar att paketera, knyta ihop och slutföra. Det är mitt sätt att handskas med livets grundkaos. Det är nästan en defensmekanism, om allt riktigt skiter sig tycker jag alltid att en toltal rensning av skrivbordet är det bästa jag kan göra, ut med allt bara (både barn och badvatten), för att få möjlighet att nolla läget, chans till nystart. En sådan här personlighet har flera fördelar, eventuellt är det grunden för ett målinriktat och handlingskraftigt sätt att leva. Nackdelen är att i kombination med att jag är dålig på att uthärda, leder rensningskaraktären till alltör hastiga beslut ibland. Jag blir allra olyckligast när jag känner mig hjälplös i betydelsen att jag inte med någon handling kan förbättra situationen. Det är då jag rusar iväg.

Att be om förlåtelse och att beredas möjlighet att förlåta är fundamentalt viktigt för mig. Tror att det kan ha något med min avslutarpersonlighet att göra. Som i sin tur förstås formats av uppfostran och familjekultur. Jag känner mig trygg när hädelseförloppet är handling, erkännande, förståelse, förlåtelse. Till de positiva sidorna med den sort jag bekänner mig till hör att jag inte är långsint. Det som läggs bakom, ligger där, det avslutade har upphört att intressera mig. Det är det ouppklarade som stjäl min tid, mattorna buckliga av nertystade konflikter som sopats inunder dem. De är skrämmande och oberäkneliga. Som jag ser det försvinner inte konflikterna någonstans, de kanske mattas av, men dyker sen upp i nya oförståeliga former, som ryggont, elallergi och ätstörningar. Eller allmän surhet. Till exempel.

Att jag inte kan bli förlåten för allt, har varit hårt att lära sig, hur stort mitt behov av det än varit. Så måste det förstås vara. Förlåtelse kan inte vara automatisk, även om nåd gärna skulle få gå före rätt. Jag kanske också någon gång kommer att stöta på något oförlåtligt. Hittills har jag bara hamnat i limbo med människor som inte bett om förlåtelse, som liksom förlåtit sig själva (väl?) och inte behövt målsägandes absolution. En familjekulturfråga kanske. Resultatet är för mig ändå att fallet så att säga förblir ouppklarat och relationen dålig eller sämre. En sorts kulturkrock. Kanske tid rår på sådana relationer?

Det som jag håller på att lära mig är att ge människor och fenomen den tid de kräver. Jag har försökt att bli en mer tålmodig person, men det är ett för abstrakt projekt för mig, jag måste lära mig i situation att just nu inte rusa iväg, att just nu stå ut, att uthärda ens en nanosekund längre än vad som känns uthärdligt och på så sätt utveckla mig. Att den här gången sova på saken, först sen reagera. Inte tvärtom. Annars missar jag mina käraste människors finare nyanser. Samtidigt kan jag rasa över att vi som har ett snabbare livstempo alltid förväntas dra ner på farten för att sniglarna ska hinna med. Jag tror inte att det alls är lättare för någon som har en snabb livsrytm att sakta ner, än det är för en långsam att öka farten. Jag tror det är precis lika svårt. Kanske det är lite som med morgon- och kvällsmänniskor? Att man i viss mån kan justera sina inbyggda preferenser, men att grunden ändå förblir den samma.

Men ännu om förlåtelse. Det är det finaste paketsnöre jag vet. Befriande och varmt om hjärtat känns det.

Cornelia (på väg i lördagsbastu, förväntansfull inför schlagervakan)

Svek

Jag har förklarat mitt behov av lojalitet som sviter efter många mobbningsår i lågstadiet. Mina vänner, som jag nästan helt utan undantag fått efter att jag blev myndig och flyttade till Helsingfors, är extremt viktiga för mig.

Min första riktiga bästis fick jag först i gymnasiet, när jag nästan slutat sakna en sådan relation, social som jag ändå var. Det var som om livet äntligen öppnade sig. Vi hade, bland annat, en alldeles otrolig sommar i skärgården när vi var 17, en riktig starletsommar, med förälskelser, sommarjobb, fester... Den vänskapen är bokstavligen inristad i min hud, vi har varsin orm tatuerad på vänster axel, som manifestation och minne av den relationen. Själva vänskapen finns ännu, någonstans på djupet, men lever inte ett särsklit aktivt liv. Men den finns och jag gillar min reptil.

Kanske den första upplevelsen av ett fenomen alltid präglar våra senare erfarenheter i samma genre. De aktiva vänskaper jag har idag har samma fundament av obrottslig lojalitet, vilket inte innebär att de skulle vara konfliktfria i alla sammanhang. Det är nästan som om jag förlorat en kapacitet att umgås med lättare, ytligare förtecken. Dels har jag inte så mycket överloppsenergi att jag skulle orka dölja mig i någon större utsträckning, dels möter man inte andra själar på samma sätt om man gömmer sig bakom en umgängesmask. Men jag medger att jag åtminstone kunde lära mig att inte alltid svara ärligt när någon frågar hur det är, eller ens aningen justera mitt svar. "Hur mår du?"-människan är ju inte alltid beredd att greppa ett "Helt skit! Jag fattar inte hur jag ska klara av cancer, förpubertet och ekonomiska bekymmer!"...

Om jag uttalat befinner mig på jobb, klarar jag bra av att bara representera mig, inte "vara jag" i så hög grad, det hör till yrkesrollen, men i grumligare sammanhang blir det... grumligare. Ibland har jag missuppfattat situationen, trott att sammanhanget är mer likt potentiell vänskap än affärsverksamhet eller yrkesroll. Då blir ju frågan om man verkligen blivit sviken, vilket nyligen har hänt att jag känt, om man missförstått premisserna från början. Misstanken om att man länge hört till en klubb som egentligen fungerar på ett sätt man inte själv kan omfatta är ganska upprörande. Ett sammanhang där man trott sig trygg, en plats där man öppnat upp, visar sig läcka i lojalitetskanterna.

Jag antar att det är något som lätt händer på en arbetsplats, till exempel. Att parterna i ett sammanhang engagerar sig olika djupt när det gäller det personliga och att de som bara sett engagerade ut senare kan dra sig ur lojaliteten, ut genom den alltid öppna bakdörren med ett "Jag lovade aldrig..." på läpparna.

Jag tycker inte själv (vem gör nu det själv?) att jag är helt humorfri, men när det gäller vänskap, eller vänskapsliknande relationer, är jag en torris. Jag ogillar också alldeles speciellt mycket bakdörrar som plötsligt öppnas med ett "Men jag tänkte ju inte..." för det existerar tanklöshet som egentligen stavas hänsynlöshet. "Jag tänkte inte efter, för jag brydde mig inte om konsekvenserna, för jag tyckte min egen agenda var viktigare". Det som man själv varje dag försöker få ungarna att förstå; "hur tror du det känns för den andra parten?" har endel föräldrar tydligen helt hoppat över när det gäller uppfostran. För alla kan väl inte vara beväpnade med en empatiuteslutande bokstavskombination till diagnos?

Sviker en lojalitetsknarkare som jag, själv? Ja, tyvärr. Jag har svikit så fult att jag ännu också, flera herrans år senare, skördar frukterna i form av svårigheter med tillit. Jag har själv svikit, så jag förstår att det kan hända, att det kan drabba mig och det har gjort mig livrädd och ibland akut fången av mitt eget inre (panikslagna) barn -som en psykolog uttryckte det; kökkigt men adekvat.

Nu ska jag ta mitt inre barn till tandläkaren, hu.

Mammarapport: Hon var inne på sjukhus i ett par nätter, fick två påsar blod och kom hem igen, inte fullt så blek och heller inte illamående som tidigare.


Cornelia

Berg- och dalliv

Ambitiös som jag ibland kan vara, blåste jag upp åtta gigantiskt stora ballonger (måste vila emellan, huvudet ville inte palla för vad lungorna presterade), ordnade en serpentinspårning från ytterdörren och gömde mig under ballongerna. Fick den hårt prövade kaptenen att skratta, så jag var rätt nöjd.

Valborg kan ju vara en tvångsfest utan like, men den här blev överraskande bra. Nåja, det kanske var mer när man var desperat och ung och inte kunde tänka sig något värre än att efteråt vara tvungen att otydligt mumla "Hemma" på frågan "Var var du på vappen?". Båt (att klä på sig vinteroverall på festkläder är lite kul, man känner sig som en fjäril när man skalar av sig vid destinationen) till krogen med Kapten och Storgodsägaren, lins- och svampsoppa (delikat), pepparbiff (inte medium minus som beställt, men god) och skumvin, skumvin, skumvin. Och sen mer festande för Kapten och mig på annat håll, fast Storgodsägaren var tvungen att åka hem och göra sånt som de gör den här tiden på året; se till att potatisen inte fryser.

Bra hemmafest! Jag fick dansa med både min älskling och min mustaschprydde vän. Plötsligt var klockan fem och vi delade taxi mot byn. Givetvis hann kapten och jag ännu med ett ordentligt helvetesgräl i den abnormt vackra morgonen i gästhamnen. Något hade det att göra med skumvinskonsumtionen men mera med det där att båda kontrahenterna har arbetsledarutbildning, men ingendera är riktigt begåvad på att ta order... Men sen blev allt så bra, så bra igen, att jag inte riktigt hann med i svängarna, så hastigt, och smått förskräckta, hittade vi tillbaka till varandra. Logi fick vi hos en väldigt tolerant kaptensmamma.

Det är lite vitsigt att i höga klackar, blek om nosen och rufsig en sval eftermiddag traska hem genom en liten skärgårdsort. Fast vi var väl glada ändå, speciellt om man jämför med mamman som släpade på ett barn som skrek "Jag vill dö! Du förstör mitt liv!" och försökte rymma. Mamman var lugn och färm som ett berg. Senare såg vi duon traska vidare under lugnare former. Tvångspromenad kan säkert vara helt bra i vissa fall.

Ja, inte vet jag hur det är på andra öar, men lika roligt är det knappast som på den jag lärt känna lite bättre. Idag när jag körde hem, stannade jag vid sorkarnas och hasselmusens miniatyrpostlådor och ja! Det hade kommit post! Jag skrattade förtjust hela vägen till färjan.

Cornelia

Flyt

Jag gillar driftighet som karaktärsdrag, jag tycker om männsikor med ambitioner. Det behöver inte alls vara stora ambitioner det är fråga om, tvärtom är kanske stora ambitioner lite besvärande och kanske ibland till och med skrattretande, när det gäller politik, speciellt. De kan vara farliga att komma ivägen för, om det är ambitioner utan hänsyn till annat än sitt eget uppdrag. Vad jag gillar är starka, sega ambitioner. Kanske för att jag själv är en "kärleksfull ångvält", som någon en gång sade (får mig nu att associera till en flodhäst...) och dåligt utrustad när det gäller tålamod och tänjbarhet.

Om man älskar sitt jobb, får man mycket energi av det, men arbetet kan ta över hela ens liv, också när man är förtjust i det man gör. Jag tittar på min egenföretagare till kapten och bekymrar mig. Jag tror att jag själv vill bli min egen någon gång i framtiden, som frilans är jag ju det i praktiken redan, jag har alla plikter en företagare har, men inga fördelar. Egentligen väntar jag bara på självtillit; som företagare kan man inte vara skriven som arbetslös, jag måste kunna tro på att jag verkligen kan försörja mig på mitt jobb, att jag klarar ekonomiska svackor också i fortsättningen. Viktigare är att tro på att man pallar för det själsliga trycket. Att verkligen kunna skilja på arbete och fritid och inte tro att man hela tiden måste prestera, för säkerhetsskull, som investering i framtiden. Organisation och tid för att verkligen organisera. Det ser inte lätt ut.

Som flickvän är jag förstås inte så analytisk och förstående, inte i all oändlighet. Som flickvän oroar jag mig för sånt kapital som man aldrig kan vinna tillbaka om man verkligen förlorar det, hälsa och kärlek och vänskap. Som flickvän är jag rasande över bristen på gemensam tid. Jag känner mig som Luthers hustru.


Cornelia, den håglösa balllongblåsaren