Javisst var det rätt beslut att krama julkänslan redan på förhand, för när jag kom hem till mitt stadsbo hade några mandariner begått självmord och det stank syrligt-ruttet ända ut i trappan. Jag blev så ledsen och utmattad att det var löjligt, inte bara av mandarinincidenten, utan av kontrasten stort och städat/ smått och slitet också.
Sen insåg jag att jag har transferångest! Kanske ligger det någon rättvisa i att jag som har barn som brukar vara vagt olustiga och aningen förvirrade de dagar de bytt hem också tvingas att byta miljö med jämna mellanrum? Jag vet åtminstone hur det känns nu. Nödvändigt, men svårt.
Jag blir alltid alldeles kollrig av idén om att det är föräldrarna som borde växla hem, så att barnen skulle få bo kvar i en lägenhet vid en separation. För det första kräver det en verkligen gedigen ekonomi att hålla sig med en och en halv bostad, men även i de fall pengar inte sätter hinder kan jag bara inte tro att den lösningen är någon egentlig lösning alls. Det är ju de vuxna som skapar ett hem, som initierar familjen, i vilken form det nu än vara månde, inte barnen. Det är lite som att ha barnen på dagis 24 timmar i dygnet, fast utan personal, i förvar i första hand. Inte ens en dagisfrälst person som jag tycker det låter något vidare. Och sen om man har lyckan att hitta någon ny att dela sitt liv med och kanske får ytterligare barn var ska de bo sen? Hur känns det för de "förvarade barnen"? För att inte tala om att man skulle bli tvungen att fortsätta komma överens med sitt ex om en massa praktiska saker och de facto dela hem, även om man inte skulle befinna sig i bostaden samtidigt. Nej!!! skriker det i mig, det skulle jag inte klara! Och är det inte därför man oftast skiljer sig, just för att man inte kommer överens? Eller i värsta fall hatar varandra. Föräldraskapet ska man fortsätta dela, men bostad... nix.
Två hem (känslan av det) och så växelvis boende som möjligt är nödvändigt för att ungarna ska få så mycket som möjligt av umgänge med bägge föräldrar, det tror jag de behöver och det behöver föräldrarna också, även om deras behov ska komma i andra hand. Det är fullkomligt idiotiskt att växelvis boende inte erkänns som ett faktum vad gäller te.x skolbussbiljetter eller bostadsbidrag, samhället håller envist fast vid en önskedröm om eviga äktenskap och kärnfamiljer, trots att verkligheten ser annorlunda ut.
Som vuxen särbo är jag förstås inte utsatt för någons godtycke, så som ett barn är, eftersom rätten att bestämma över det egna livet finns i föräldrarnas ficka. Särboskapet är något jag valt själv och på många sätt passar det mig just nu. Jag tror särboskap är en bra fas också om strävan är ett gemensamt bo och boende på längre sikt. Det är dessutom klart det bättre alternativet, när det sämre är att jag endast bor på ett ställe men ingen relation har med den jag bryr mig så mycket om.
Envist håller jag fast vid att allt praktiskt går att ordna. Det ska förstås som att det som är verkligen viktigt i livet inte går att manövrera som man vill.
Cornelia
