Det finns sorg som är som knutar inom mig. Smärtsamma klumpar som godtyckligt spricker upp, varande och läckande bölder som sedan sluter sig igen, i en helvetesloop, om och om igen. Den sorgen är förlamande. Förlusterna blinkar framför ögonen, omöjliga att stänga ute, detaljer, tänkta och upplevda, stannar hos mig i hemska sekunder, biter sig fast, innan de flimrar förbi. Inälvorna krampar inför varje minne.
Sen finns det det lugnare varianten av sorg, som inte koncentrerar sig i punkter av stickande kramp, utan som flyter på i en bedrägligt lugn och dov ton. En sorts accepterande sorg. Den drar ner hela livet, men låter mig vila från kramperna och smärttopparna. Den dova, malande sorgen förändrar mig, långsamt och segt, skrämmer mig därför med sitt tålmodiga tärande, skrämmer mig för att jag ofta välkomnar den, för att den krampaktiga är för intensiv för att uthärdas länge.
Jag antar att båda sorgerna behövs, de slussar mig framåt, drar mig bakåt igen i underströmmar, men släpper taget just så mycket att jag ska kunna tro på att jag färdas åt rätt håll, även om jag inte ser att omgivngen alls förändras, det känns alltsomoftast som om sorgen är en plats, inte en process. Men försöker tro att jag färdas ändå, helst framåt.
Brukar tycka att självironi är ett tecken på intelligens, som humor överlag. Självironi kräver distans. Just nu har jag ingen distans alls. Jag är insnärjd i mitt eget allvar.
Jag förmår inte att njuta av det som livet faktiskt ändå erbjuder. Jag förstår att jag borde glädjas åt framgångar inom yrkeslivet, skulle jag vara mig själv skulle jag glittra ikapp med kristallkronorna på Svenska Ambassaden, genuint road av de tillfälliga glamourösa elementen i mitt liv, utgivningsfester, förlagsmiddagar, soaréer... Nu klär jag upp mig, så gott det går för någon som redan är stor som en husbil, baxar in mig i en taxi, anstränger mig för att vara lättsamt social, men blir snabbt så uttröttad av det, att jag tar mig hem tidigt, tidigare än någon annan. Till mitt hem, till mitt bo. Glädjs nog åt det, åt boet, speciellt åt barnen i boet. Och barnet inom mig. Som hälsar på mig genom att böka runt, som redan buffar på sina syskon, när de lägger sina händer mot min mage för att säga "godmorgon" eller "godnatt" till sitt minsta syskon.
Jag har den här underbara familjen och mina fina vänner, de finns alla i verkligheten. Mitt jobb också. Det finns, det har inte försvunnit någonstans. Varför sörjer jag då så? Sörjer att jag är ensam förälder till babyundret, känslomässigt ensam om det som borde vara det finaste. Hur länge räcker det innan giftet går ur kroppen och hjärtat tar in vad som hjärnan redan förstår? Jag vill inte slösa en enda minut på att sörja en sådan person, kapabel till det han gjort mig och de mina, vill inte! Men kanske sorgen också består av att samla in allt det jag gav honom, det oss som inte fanns på riktigt för honom, samla in min kärlek, ömhet, omtanke igen, låta det bo inom mig igen, stänga dörren i mitt hjärta, täta den? Jag vet åtminstone att jag kan älska, att jag kan förbinda mig. Jag vet bara inte ännu vad jag ska ta mig till med den kapaciteten. Jag ska samla in det som är mitt, undersöka det, umgås med det och en dag komma till ro med det. En dag sluta känna att jag går till spillo.
Det är så långt dit. Så mycket malande och kramp kvar.
Cornelia
lördag 25 oktober 2008
söndag 19 oktober 2008
Förändring, förödelse och vänskap
Jag visste egentligen inte att livet kan förändras så radikalt som det gjort för mig de senaste månaderna. Javisst har jag förstått att så kan ske, hört att det hänt andra, men att min egen livskontroll skulle försvinna så totalt pga av en annan människas drastiska val i livet, hade jag bara inte förstått kunde drabba mig.
Att någon utomstående person eller omständighet, en rattfyllerist, en Auvinen/Saari, svår sjukdom etc... kan drabba en, det står inom det gripbara i all sin orättvisa och oförståelighet, men att en älskad människa plötsligt visar sig vara en annan, helt okänd, tidigare dold... jag märker att jag inte har ord för det. Det är svårt att beskriva det jag inte kan förstå.
I ett nötskal: Min fästman lämnade mig och barnen, som han varit en engagerad styvfar till, när vi väntade vårt gemensamma planerade barn i fjärde månaden. Innan den tredje och sista familjeterapin var slut, hade han inlett ett nytt förhållande.
Det har förstås haft fruktansvärda följder för alla oss som litat på honom. Han har lämnat tillbaka allt som fanns i vårt blivande gemensamma hem, varje teckning barnen någonsin ritat till honom, varje foto på dem, allt. Bortsopat, raderat ur hans liv. Barnen kan inte förstå det. De uppvisar diverse olika symptom, allt efter ålder. Gällande hans nya kvinna finns det två möjligheter; antingen är hennes intelligens mycket begränsad i kombination med en formidabel självisk hänsynslöhet, eftersom hon tar en man som är kapabel till svek av den här kalibern samtidigt som han befinner sig mitt i en graviditet och en terapiprocess eller så har han ljugit henne full.
Gemensamma vänner är chockade, mina egna vänner rasande. Alla känner sig bedragna av den fortfarande leende mannen, med den varma ytan och sitt kalla inre. De har tagit hand, tar hand om mig under denna tid. Det finns inte ord för hur mycket de betytt för mig, de har varit ständigt närvarande, i ständig kontakt och de har hjälpt mig rent praktiskt. En ängel har hämtat mat, en annan ordnar städning, en byter olja på bilen, en deltar i alla undersökningar gällande babyn, en har hämtat sin hund som sällskap över ett öde veckoslut... Alla har lyssnat till mig, hört mig, sett mig, tagit hand om mig. Inte en mardrömsnatt har förflutit utan att jag vetat att det alltid finns minst ett telefonnummer att ringa till. Det finns inga gränser för hur god människan kan vara heller.
Att allt detta hänt och hela tiden pågår som en helvetesprocess inom mig, har förändrat mitt sätt att se på livet. Jag har alltid litat på livet bär, att det nog blir bra, bättre åtminstone, att det händer goda saker i livet. Det tror jag inte mera. Jag har förlorat min grundtillit till livet. Något har förstörts inom mig. Men jag har också sett att även om livet inte bär, är att lita på, så bär vänskap och goda relationer. Familj och vänner. De är verkliga och sanna och jag klamrar mig fast vid dem. Jag har varit tvungen att inse att man inte klarar av allt som livet för med sig, inte utan skador. Att påstå att man blir starkare av allt som inte tar livet av en, är en är ett hån. Jag har aldrig varit så nära att förlora förståndet som under den här tiden. Jag vet bättre än att tro att faran är över. Sorg rör sig i vågor, i sin egen rytm, med bottenlösa dalar mellan topparna. Mina toppar består för närvarande av att inte varje sekund förgås av smärta. Jag rör mig framåt en halv timme åt gången och jag inser att det kommer att vara så ett bra tag. Det skrämmer mig det med.
Eftersom situationen är som den är, är det omöjligt att bara lämna allt bakom sig och dra vidare, detta kommer jag att bära med mig resten av livet. Jag har förlorat min kärlek, pappan och styvpappan till mina barn och min framtid, så som vi planerade den tillsammans. Jag börjar först nu så småningom inse faktum, sluta hoppas på ett mirakel. Min psykolog (utan henne hade jag heller inte klarat mig) har förklarat att det delvis beror på graviditetshormoner, min oförmåga att släppa tankarna och kapa banden, att gravida kvinnor helt naturligt är starkt fästa vid pappan till det väntade barnet, oberoende om han förtjänar det eller inte; att det är inte biologiskt relevant. Intellektet har accepterat och förstått, men emotionerna släpar efter.
Det är svårt att skriva om detta, men att jag gör det är kanske ett steg i rätt riktning. Att skriva är för mig lite som att andas, det är svårt att tänka om jag inte också skriver. En djup känsla av skam förföljde mig länge. Min psykolog har dock försäkrat mig om att bara han har ansvar för sina handlingar och att det inte fanns något sätt för mig att på förhand veta att han skulle visa sig ha ett annat ansikte än det han visat mig och våra vänner och bekanta. Av Mazzarella har jag lärt mig att skam inte har med skuld att göra i första hand, utan med graden av förnedring. Ju mer förnedrad man blir, desto mer skamkänslor. Se bara på våldtäktsoffer, tex.
Jag kommer i fortsättningen inte att ta upp detta annat än genom att berätta hur det känns för mig. Jag vill inte, kan inte spekulera i den andra partens personlighet, motiv eller problem, hans handlingar talar för sig och därvid får det bli. Mina känslor, upplevelser och processer är däremot bara mina och dem kan jag behandla hur offentligt jag vill var jag vill. Med hänsyn till mina närmaste, förstås, som tidigare. I bästa fall är det till någon hjälp också för någon annan. Även om denna situation är extrem har många andra säkert liknande upplevelser, förhoppningsvis flertalet med något slags happy end i stället.
Män som freakar ut vid partnerns (första) graviditet är inte helt okänt fenomen, men de allra flesta brukar kunna få tag i sitt liv, sin heder och i sitt ansvar samt i möjligheten till utveckling, som att bli förälder alltid innebär. Jag har märkt att den här situationen till viss del påminner om hur det att man kan tala om sitt missfall alltid leder till att också andra berättar om sina. Så också nu. Kellogsfamiljens graviditetsidyll är inte så intakt som man kanske kan tro, men viljan att höra till dem som passar in i det mönstret är så stor, att man i vanliga fall drar sig för att berätta om reaktioner hos den blivande pappan som inte passar in i modellen. Jag tycker det är förståeligt. När man är gravid behöver man ju också som bekant mer stöd, inte mindre, och blir mer beroende av trygghet än man kanske annars är. Man är mer sårbar.
Cornelia, förmodligen tillbaka, men sönder&samman
Att någon utomstående person eller omständighet, en rattfyllerist, en Auvinen/Saari, svår sjukdom etc... kan drabba en, det står inom det gripbara i all sin orättvisa och oförståelighet, men att en älskad människa plötsligt visar sig vara en annan, helt okänd, tidigare dold... jag märker att jag inte har ord för det. Det är svårt att beskriva det jag inte kan förstå.
I ett nötskal: Min fästman lämnade mig och barnen, som han varit en engagerad styvfar till, när vi väntade vårt gemensamma planerade barn i fjärde månaden. Innan den tredje och sista familjeterapin var slut, hade han inlett ett nytt förhållande.
Det har förstås haft fruktansvärda följder för alla oss som litat på honom. Han har lämnat tillbaka allt som fanns i vårt blivande gemensamma hem, varje teckning barnen någonsin ritat till honom, varje foto på dem, allt. Bortsopat, raderat ur hans liv. Barnen kan inte förstå det. De uppvisar diverse olika symptom, allt efter ålder. Gällande hans nya kvinna finns det två möjligheter; antingen är hennes intelligens mycket begränsad i kombination med en formidabel självisk hänsynslöhet, eftersom hon tar en man som är kapabel till svek av den här kalibern samtidigt som han befinner sig mitt i en graviditet och en terapiprocess eller så har han ljugit henne full.
Gemensamma vänner är chockade, mina egna vänner rasande. Alla känner sig bedragna av den fortfarande leende mannen, med den varma ytan och sitt kalla inre. De har tagit hand, tar hand om mig under denna tid. Det finns inte ord för hur mycket de betytt för mig, de har varit ständigt närvarande, i ständig kontakt och de har hjälpt mig rent praktiskt. En ängel har hämtat mat, en annan ordnar städning, en byter olja på bilen, en deltar i alla undersökningar gällande babyn, en har hämtat sin hund som sällskap över ett öde veckoslut... Alla har lyssnat till mig, hört mig, sett mig, tagit hand om mig. Inte en mardrömsnatt har förflutit utan att jag vetat att det alltid finns minst ett telefonnummer att ringa till. Det finns inga gränser för hur god människan kan vara heller.
Att allt detta hänt och hela tiden pågår som en helvetesprocess inom mig, har förändrat mitt sätt att se på livet. Jag har alltid litat på livet bär, att det nog blir bra, bättre åtminstone, att det händer goda saker i livet. Det tror jag inte mera. Jag har förlorat min grundtillit till livet. Något har förstörts inom mig. Men jag har också sett att även om livet inte bär, är att lita på, så bär vänskap och goda relationer. Familj och vänner. De är verkliga och sanna och jag klamrar mig fast vid dem. Jag har varit tvungen att inse att man inte klarar av allt som livet för med sig, inte utan skador. Att påstå att man blir starkare av allt som inte tar livet av en, är en är ett hån. Jag har aldrig varit så nära att förlora förståndet som under den här tiden. Jag vet bättre än att tro att faran är över. Sorg rör sig i vågor, i sin egen rytm, med bottenlösa dalar mellan topparna. Mina toppar består för närvarande av att inte varje sekund förgås av smärta. Jag rör mig framåt en halv timme åt gången och jag inser att det kommer att vara så ett bra tag. Det skrämmer mig det med.
Eftersom situationen är som den är, är det omöjligt att bara lämna allt bakom sig och dra vidare, detta kommer jag att bära med mig resten av livet. Jag har förlorat min kärlek, pappan och styvpappan till mina barn och min framtid, så som vi planerade den tillsammans. Jag börjar först nu så småningom inse faktum, sluta hoppas på ett mirakel. Min psykolog (utan henne hade jag heller inte klarat mig) har förklarat att det delvis beror på graviditetshormoner, min oförmåga att släppa tankarna och kapa banden, att gravida kvinnor helt naturligt är starkt fästa vid pappan till det väntade barnet, oberoende om han förtjänar det eller inte; att det är inte biologiskt relevant. Intellektet har accepterat och förstått, men emotionerna släpar efter.
Det är svårt att skriva om detta, men att jag gör det är kanske ett steg i rätt riktning. Att skriva är för mig lite som att andas, det är svårt att tänka om jag inte också skriver. En djup känsla av skam förföljde mig länge. Min psykolog har dock försäkrat mig om att bara han har ansvar för sina handlingar och att det inte fanns något sätt för mig att på förhand veta att han skulle visa sig ha ett annat ansikte än det han visat mig och våra vänner och bekanta. Av Mazzarella har jag lärt mig att skam inte har med skuld att göra i första hand, utan med graden av förnedring. Ju mer förnedrad man blir, desto mer skamkänslor. Se bara på våldtäktsoffer, tex.
Jag kommer i fortsättningen inte att ta upp detta annat än genom att berätta hur det känns för mig. Jag vill inte, kan inte spekulera i den andra partens personlighet, motiv eller problem, hans handlingar talar för sig och därvid får det bli. Mina känslor, upplevelser och processer är däremot bara mina och dem kan jag behandla hur offentligt jag vill var jag vill. Med hänsyn till mina närmaste, förstås, som tidigare. I bästa fall är det till någon hjälp också för någon annan. Även om denna situation är extrem har många andra säkert liknande upplevelser, förhoppningsvis flertalet med något slags happy end i stället.
Män som freakar ut vid partnerns (första) graviditet är inte helt okänt fenomen, men de allra flesta brukar kunna få tag i sitt liv, sin heder och i sitt ansvar samt i möjligheten till utveckling, som att bli förälder alltid innebär. Jag har märkt att den här situationen till viss del påminner om hur det att man kan tala om sitt missfall alltid leder till att också andra berättar om sina. Så också nu. Kellogsfamiljens graviditetsidyll är inte så intakt som man kanske kan tro, men viljan att höra till dem som passar in i det mönstret är så stor, att man i vanliga fall drar sig för att berätta om reaktioner hos den blivande pappan som inte passar in i modellen. Jag tycker det är förståeligt. När man är gravid behöver man ju också som bekant mer stöd, inte mindre, och blir mer beroende av trygghet än man kanske annars är. Man är mer sårbar.
Cornelia, förmodligen tillbaka, men sönder&samman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
