Arbete och förtvivlan

Nej, mycket riktigt, 22- timmars arbetsdagarna tog ut sin rätt. De senaste två veckorna har varit vidriga, det här har utan undantag utvecklats till den svartaste sommaren någonsin när allt kantrat och ifrågasatts. En treårskris kanske också? Jag är helt utmattad och har varit ledsnare än någonsin, förtvivlad faktiskt.

För det är vad som händer när man blir utmattad, att man slutar ha känslor, man hatar inte, älskar inte, man bara fungerar som en robot. Jag har inget kunnat göra. Det var inte mina känslor som grumlades eller avmattades eller försvann. Jag har önskat att de skulle ha gjort det när det varit som värst, att jag bara skulle bli befriad från mina känslor jag med, från sorgen och förlusten och ovissheten. Jag vet inte hur kaxig man ska vara, om man till varje pris kan tro på att den älskades kärlek finns kvar, när han explicit uttrycker att han inte längre vet vad han känner, att han inte vet vad han vill, för att han inget känner. Inte för mig, inte för vänner, inte för släkt. Hoppet har levt, men misströstan har varit starkare. "Det är nu jag ska betala priset för den stora kärleken. Här tog det livet slut."

Min lättnad när favoritmustachens första kommentar var "Nej, nu är det för fan dags för semester för kaptenen!" kan inte beskrivas. Och så småningom har kaptenen kommit tillbaka, nej, det är för mycket att påstå, han är alls inte tillbaka, men har har ändrat kursen till förmån för oss. Jag vet bara inte hur det ska gå, när omständigheterna är de samma, den högaste högsäsongen, jobb alla dagar. Några konstruktiva grundläggande diskussioner har vi haft, sådant som kommer att förenkla tillvaron, om vi har en gemensam sådan, vilket verkar vara det senaste budet, men åh, så långt att gå för att nå kärnan igen. Så stora sår det blir i tillit och tro när fundamenten ifrågasätts. Jag har hittills trott att vi klarar allt, även om det varit komplicerat, just för att grundtonen, kärleken består. Att det är så här det ska vara. Nu har grunden skakats. Jag kan tro att en kris av den här kalibern stärker relationen i längden, men vi är långt ifrån såna perspektiv. Nu gäller det bara att akut uthärda och vara tålmodig. Och intensivt tro på att det blir bra ännu. Mina vänner hjälper mig och min mor och syster har varit ett ovärderligt stöd.

Mina valpar kommer hem imorgon. Det är en odelat bra sak!

Cornelia, avmagrad och matt

Blommor och djur

Minns ni kakaodödsskallen? Den här "morotsblomman", rosenkragen kanske är ett gott omen? Skulle nog behövas. Just som jag trodde att högsäsongen inte kan bli "högare" förlängde kaptenen sina arbetsdagar från 16 timmar till 22. Det är nästan imponerande i sin absurditet. Väldigt länge kan det ju inte hålla på så.

Själv glor jag på blommorna, övervakar humlorna och matar ekorren med julgodis från 2006. De glupska måsarna förstår inte att nötterna och de (väldigt) torkade aprikoserna är E- märkta och måste sjasas iväg från terassräcket.

Petuniabollen jag fick av norska väninnan svämmar över av blommor, den är härligt måttlös i sitt prunkande. Gav den lite gödsel idag för att förlänga prakten. Jag trodde jag hade tagit livet av den när jag transposterade den hit till skärgården, den såg fullständigt död ut efter färden i het bil, inte en blomma och det gröna var nästan grått, men icke- den är överdådig efter sin nära-döden-upplevelse.

Petade ner resterna av en mangold i rabatten, det var Frida som hade den med sig, nu spirar gröna blad med röda nervtrådar i. Blev lite sugen på att plantera mer nyttoväxter. Medan jag funderar på vidare åtgärder, njuter jag av pionen.

Just nu övervakar jag inte humlorna, jag övervakar mammas och systers tvätt. En musfamilj hade i vintras tagit sig in i en garderob, gnagat i sig en ask sterarinljus och sen.. ja, blivit dåliga magen överallt. Jag är tvättinrättningen. De torkar själv, bara jag kör över textilierna.

Som ni märker händer det inget här. Jo, förresten, jag fick ett arbetsuppdrag på Radioteatteri i augusti, så jag har jagat skådisar idag. Har jag tur får jag mitt dreamteam, det skulle vara bra med tanke på att dramatikern är debutant och hörspelet lite svalt. Behöver skådisar med varm utstrålning.

Har läst slut "Sex, sprit och kulturfonden". Är nu inte så imponerad, faktiskt, lite "jaha?". "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg gillade jag, men jag tror att de som vuxit upp under liknande omständigheter får ännu mer ut av den. En fin kärleksbeskrivning, ovanlig.

Nu hör jag inte tvättmaskinen längre. Dags att rycka ut.



Cornelia