Uggla och resenär

Jag fortsätter mitt skärgårdsugglande; hasar omkring, läser, surfar och glor. Vädret är grått och gör mig ännu sävligare. Av någon anledning drömmer jag mardrömmar varje natt, det är som om jag skulle sova mycket tunt. I morse vakande jag fem, steg upp, bakade ett bröd, plockade undan lite och surfade ett tag.

Kaptenen ugglar inte, han jobbar och jag saknar honom. För att få se lite mer av honom åkte jag med till Åbo på tisdagen och loppshoppade och införskaffade en köksradio. Före det hann vi äta lunch på ett litet fint café, Naantalin aurinkoinen, hederlig pannbiff med baconsås. Och en biskopsmunk till efterrätt. Sen drog kaptenen vidare till Pöytyä ( försök förmå någon som inte har finska som modersmål att uttala det...) och så sammanstrålade vi senare i st. Karins. Däremellan hann jag in på stadsbiblioteket. Wow. Och mitt i stan. Så ska det se ut. Jag besökte också en sympatisk liten bokhandel i Universitetsgatans och Humlegårdsgatans hörn (vad är en humlegård!? Ölingrediensodling? Asyl för ludna, randiga flygare?) och köpte fina pappersdockor åt småflickisarna och en DVD åt de stora. Sen låg posten där bredvid så behändigt. Saknar valparna! Tror de blir glada för snailmail, riktig post i postlåda.

På onsdagen åkte jag också med kaptenen, den här gången med världens sötaste bogserbåt. Jag redde bo i stäven (efter lite ilsket städande) med sovsäckar och kuddar och sov en stund efter morgongröten, motorbuller är sövande. Sen stod jag för cateringen resten av dagen också, det är rätt trevligt med en uppgift, det blir en sorts lekstugelek när allt är så smått och ganska opraktiskt. Hönsfiléerna, majsen, tomaterna och halloumiosten blev riktigt bra på minigrillen, varsamt placerad i strandskvalpet på den sista anhalten. Som alla kaptenens arbetsdagar blev den här också väldigt lång, efter ett på natten var vi hemma. Igår var jag allmänt suddig i konturen och inte verkar det vara bättre idag heller.

Läser "Avsked och återseenden, sjömanshustruns liv under 1900-talet" av Hanna Hagman- Cooper. Boken är en bearbetad version av hennes doktorsavhandling och torr och lite mästrande, fylld av upprepningar, men ämnet är intressant (ha!). Det är också intressant hur svårt det kan vara att åstadkomma skönlitteratur, jag är bortskämd med äkta författare i vänkretsen och minns inte alltid att det är få förunnat att förstå och manipulera dramaturgi, struktur för att skapa helheter. För att inte tala om språket! En mängd goda historiker som förmått att forma sin kunskap till ickeytlig populärvetenskaplig litteratur är beviset på att man nog får kräva det bästa också av akademiker, om de tänker publicera sig i bokform riktad till de sk vanliga läsarna. Och annars också.

Bilderna är från den nattliga resan hemåt.

Cornelia (seg och suddig)

I skärgården firas midsommaren grundligt! Först hemmafester på fredagen och sen dans på lördagen. Vi passade på att lite fira pappas 60-årsdag också och trots att vädret inte var fantastiskt, som på valborg, kunde vi äta ute på terassen. Det kändes lite ödsligt att inte ha mina barn på en extended familjefest av det här slaget, men jag vet att jag kommer att vänja mig vid vuxenlivet. Uppbrotten verkar anefter bli lättare för barnen och svårare för mig, vad det nu kan bero på? Min midsommarbonus var att härliga Frida-vännen firade med oss!

På midsommardagen fräste vi iväg till Iniö. Det blåste ganska friskt. Vi var alla tre, kaptenen, Frida och jag, inpackade i overaller men fullständigt dyblöta när vi kom fram till det fantastiska huset, en timme senare. Öppen båt i vind kräver, förutom en glatt och säkert vågsurfande kapten, förmåga att njuta av ett vildsint guppande. Vi drack en öl (ölskum, i praktiken!) och kände oss som sjuttonåringar.
Gudsonen fick ett Labanspöke av mig, han verkade förtjust!

Skumvin och mat, lyxbastu och dansförberedelser... Vid tiotiden var vi på lokalen. Jag dansade fötterna sjuka och tror att jag faktiskt lättade från dansgolvet när vi dansade schottis. Tjohoo! Däremellan stod vi på bakgården och drack "pummac". Farlig dryck...

Efter själva dansen blev det efterfest och en av traktens begåvningar sjöng som Paul Pott, medan bandet kompade och var imponerade till tusen. Jag med. Man förväntar sig inte såna begåvningar, karln i fråga är verkligen exceptionellt begåvad, men inte egentligen intresserad av att utveckla sin talang desto mer, han kör färja, han... Jag tror det är fråga om en sorts rädsla eller till och med feghet, det krävdes lock och pock för att få igång honom efter att han i bandets sista "Viidestoista yö" sjungit refrängen, så där by the way, medan han stod och köpte knackkorv, lämpligen utom synhåll för bandet. Hans röst är stor, formidabel, och allt annat bara stannade när han stämde upp. Helt otroligt faktiskt. Men sen var det ett herrans koketterande, innan han kunde förmås att sjunga något mer. Sippare än en 1800-talsfröken, var han, men inte omöjlig, bara man svansade tillräckligt först. Jag förstår nog att man inte vill utveckla sin talang till proffsnivå, även om man skulle ha förutsättningar, det måste ju vara ett val man gör utifrån sina egna behov, men det känns snålt att inte dela med sig av sin begåvning till förtjusta vänner och bekanta och andra beundrare, begåvningar mår nog bra av generositet, tror jag. Det måste nog ligga rädsla bakom. Intressant, hur som helst.

Ungkarlsjargongen, spetsad med "pummac" är också fascinerande och aningen tragisk. Det är uppenbart att endel män tappat hoppet när det gäller kärlek och döljer sin bitterhet genom att vara så idiotråa i mun, att man baxnar. Vissa män förstår man att de är ensamma, de har gjort sig totalt omöjliga i sin rigiditet och med sin könsvokabulär, men några "slösas bort" när de inte hittat sin kvinna. En man (en fin) har fått för sig att man alltid måste få säga sin mening rakt ut och att man ska vara så rå- realistisk som möjligt och att en kvinna ska kunna ta det om hon ska ha honom. Nå, det finns ingen kö (fast det kunde finnas, i det här fallet) och kanske jag sådde ett frö, när jag sa honom, att om han abslout vill ha en partner som han kan tala till som han tilltalar män, måste han faktiskt ta en man åt sig, och inte en kvinna. Han tystande mitt i en mening och jag tyckte mig allt ana en mer gentlemannamässig hållning under resten av kvällen. Jag tror att om man går på tillräckligt många nitar, att man börjar förstöra för sig själv, innan något hinner bli något och att ställa orimliga krav är ett sätt. (Perfektionistkvinnorna i kontaktannonserna är den kvinnliga motsvarigheten)Det var den kloka Frida som formulerade detta. Hon är annars också otrolig, trots att vi festade till klockan sju på morgonen, var hon vacker som en dag när vi steg upp på söndagen, verkligen!

Det blåste inte så mycket när vi stävade hemåt, jag älskar båtlivet och jag älskade hela livet när vi susade söderut! Fin midsommar!

Cornelia

Det händer inte mycket här, det är väl meningen, men ändå lite underligt. Min ämnesomsättning har gått ner till minimum och jag rör mig och tänker som en ödla i en kylväska. Om ett par dagar försvinner barnen till sina pappor och sen... ja, vad ska jag sen göra? Läsa och dra upp ett ogräs då och då. När min viloperiod är slut kommer jag antingen att vara piggare än någonsin förr eller så kommer jag att regrediera till slamkryparstadiet, några andra alternativ finns inte, känns det som.

Låångsamma hälsningar, Cornelia

Låtsasfästmän, Sky Bar och skriftskoleläger

Jag har ju helt kommit ur bloggarrytmen, i en vecka har jag bara varit, lapat sol i prinsessängen och umgåtts med grannen/väninnan. Kaptenen har hög-hög-högsäsong, vilket betyder att han stiger upp kl 06.00 och kommer hem strax före midnatt, går i bastu, äter och somnar innan hans huvud träffar kudden. Ibland hinner jag säga en hel halv mening, innan han tar färjan till Fjäderholmarna. Det är fascinerande, men inte roligt, men så länge han istället kan ha relativt lediga veckoslut istället, verkar det funka. Någotsånär.

Att jag fått ha en sommarkompis (Tack för att ni kom, min rödhåriga prinsessvän med småprinsessorna!), har lindrat saknaden, betydligt. För jag saknar mera när jag bor ihop, än när jag befinner mig på tvåhundra kilometers avstånd, men ändå inte ser min älskling. Jag är nog ingen boren företagarfästmö, däremot tror jag att jag har helt goda förutsättningar för att vara sjömanshustru. Det är svårt att anpassa sig till ett låtsasgemensamt liv, till en låtsasfästman. Intellektuellt förstår jag ju det, men emotionellt skriker det i mig av kaptensbist. Men, ingen hög-hög-högsäsong varar för evigt och jag tycker mig också äntligen ana ett ljus i tunneln också på långsikt, vad gäller tid och brist på den.

Jag har bara haft min äldsta flicka hos mig den senaste veckan. Småflickisarna har varit hos sin far och sonen på skribaläger. Det är bra att umgås med bara en unge i taget, jag minns inte när det skulle ha hänt senast, inte i den här omfattningen.

På söndagen var vi, äldsta tösen, kaptenen och jag på besöksdag på lägret. Ungen verkade helt nöjd. Överenskommelsen har varit att han går skriftskolan, för att det är viktigt för mig, men bestämmer själv om han ska konfirmeras. Vi får väl se.

Lägret försigår på en ö. Jag tror det är bra att vara lite isolerad, för att kunna fokusera. Tror dagens ungdom (jag låter som en tant, jag vet) kanske har svårare för att samla tankarna än vad vår generation klarade, mindre informationsöverlupna som vi var.

På Kökar finns ett fransiskanerkloster. När jag besökte stället för ett tiotal år sedan, förstod jag för första gången hur det kan vara möjligt att gå i kloster över huvudtaget. Det är så andlöst vackert där, att redan det uppfyller en sökande själ. Så tror jag. Mer än hjälp att fokusera, att leva i skönhet. Svårt att inte stanna upp och tänka på sånt som är viktigt.

Den här dagen har varit mindre stillsam och skön, bytesmåndagar är alltid turbulenta. Samtliga flickor har i tur och ordning brustit i gråt, men imorgon ska väl den nya dynamiken ha lagt sig lite, hoppas jag. Min trötthet har mest kommit sig av gårdagens besök i grannen/väninnans "sky bar". Vad är det som är så lurigt gott med konjak?!? Och plötsligt hade omdömet flugit ut över balkongräcket... Men det är roligt med ex temporefester, det är det.

Vi åker ut igen på onsdagen när den eventuella konfirmanden kommer tillbaka. Ser så fram emot att komma iväg igen till skärgården. Här i stan bara blåser det och jag vill hålla koll på rosenkragarna, de har äntligen knoppar. I två år har de sett ut som förvuxna morotsplantor, men nu har de skärpt sig ("Blommar moroten?" undrade kaptenen. Jag tror han retades.)

Jag har motionerat lika mycket som jag har bloggat den senaste veckan. Bedrövligt, bedrövligt, men också lite skönt. Jag tänker inte jogga och hata det, jag springer sen när det känna så igen. Vad är det annars för sommarlov?!

Cornelia