Facebook har diskuterats ivrigt. Min väninna formulerade det jag tänkte, att Facebook är en stor och avancerad adressbok i första hand. Vill man ha normal anonymitet i form av privatliv, använder man sig av andra fora eller andra medel när man vill kommunicera. Ja, jag erkänner att jag inte visste att jag i och med registreringen gett mitt medgivande till att överlåta rättigheterna på allt det material jag skapar eller handska med inom dessa ramar till Facebook, det är faktiskt lite snuskigt. Jag (och en miljon andra) borde verkligen ha läst villkoren ordentligt. Jag rodnar och skäms och lär mig. Men hur som helst; efter tio år i cyberspace vet min generation när det gäller att akta sig, vi är inga IT-oskulder längre och jag tror ingen är riktig förvånad gällande rättighetskapet. Redan min generation (jag hade ADB på läseordningen i gymnasiet) vet hur sårbart ett nätverk på nätet kan vara.
Trodde jag.
För nu när jag hafsat runt på Facebook i någon månad, har jag insett att endel människor nog inte har en aning om att deras fyllefoton kan ses av snart sagt vem som helst. De har laddat upp dem i ett öppet nätverk som vem som helst kan kliva in i, utan att ens själv höra till det nätverket, för många nätverk verkar vara dörrar till ytterligare nätverk i nya intressanta sammanhang. Ta bort era festfoton, tåntar! Eller kanske de inte bryr sig? Kanske de vill att bilderna ska säljas vidare?
Så länge man inte avslöjar mer än man tänkt, är Facebook kul. Jag har plötsligt kontakt med en amerikakusin och en gudmorsdotter som jag knappast skulle möta i verkligheten och som jag aldrig desto vidare har umgåtts med tidigare. Det är bara plus hittills. Det är också fascinerande att se vilka "friends"-människor andra omger sig med, vilka sammanhang de hör till. Å andra sidan är dessa sammanhang kanske lika artificiella som mitt, de existerar kanske främst i cyberspace i just denna facebook-friends-form som är en egen verklighet. Gillar tanken. Det är också tassigt hur beroendeframkallande det är att med några ord berätta vad man gör för tillfället (läser) och att få veta vad ens tamagotchivänner sysslar med (4hours ago).
Avancerad adressbok, var det.
Cornelia
onsdag 31 oktober 2007
fredag 26 oktober 2007
Det har varit aningen för mycket aktivitet i ångestdagboken, vilket återspeglar sig i passivitet här på bloggen. Nu har jag nosborrarna ovanför vattenytan igen.
Det är verkligen länge sen jag varit med om att snart sagt alla områden i livet kollapsat samtidigt. Mycket tror jag har att göra med det här undantagstillståndet vår cancersjuka familj levt i allt för länge. I perioder kan man mobilisera all kraft och allt adrenalin för att klara av svåra komplicerade situationer, men det går inte att leva så permanent. Eller jag kan inte. Efter tilläggsskatt, grava och utdragna kommunikationsproblem med älskling och jobbstrulet (som jag inte ännu heller kan säga något om, eftersom den juridiska processen pågår), efter allvarliga diskussioner med de stora barnens pappa som talesmamma för barnen, efter utagerade konflikter i familjekretsen, efter panikstor oro för plötsligt och allvarligt sjuka fina, fina väninnan, sömnlösa nätter och en stressövervikt trodde jag inte det kunde bli värre. Jag hade fel.
Nu kan jag lite (men bara lite)le åt det, men när familjen på väg mot skärgården och höstlov råkade ut för punktering på motorvägen ville jag bara lägga mig ner och dö i diket. I två timmar stod vi vid vägrenen innan vi fick hjälp. Reservdäcket (som jag hur som helst inte skulle kunna byta själv, jag har intalat mig att jag inte behöver kunna allt, att man får be om hjälp) hade rostat fast under bilen och Autoliitto hade ingen jour i just det området och ingen visste hur dyrt kalaset skulle bli. Det vet jag inte ännu heller, men det verkar som om jag hade en försäkring som täcker den privata bärgningsbilen (visste inte det fanns så stora bilar) och däckservicen. Jag vansinnestjöt i telefonen åt kaptenen "Du lovade att allt blir bättre, men allt blir bara värre och värre!" Att ungarna tog det hela med ro var förstås praktiskt, men gjorde det samtidigt så uppenbart att det var mig ansvaret vilade på (det var de helt trygga med och åt mera kex) och jag ville också vara en unge som bara väntar på att någon fixar allting, utan annat eget ansvar än kexsmulor.
Tackgodegud för höstlov, att vara med sin familj helar. Det var lite skakigt, men sen blev det (som utlovat) äntligen bättre.
Jag är fortfarande blek som ett spöke, men kanske har det vänt nu, mest tack vare kärleken och speciellt tack vare vännerna. Jag har så kloka vänner, det är verkligen läge för ödmjukt tack. Tack.
Skattebyrån meddelade igår överraskande att de inte vill ha någon restskatt av mig, utan att de återbetalar 800 €. Va? Kan de bestämma sig? Och kan man nu lita på detta? Efter deras tidigare noggranna uträkningar som landade på 1800 € som jag skulle betala? Jag har lite svårt att tro på det här, märker jag. Måste väl vänta och se.
Nu mot skärgården. Ett steg i taget, en sak åt gången. Det är min överlevnadsstrategi för tillfället.
Cornelia (försiktigt positivt inställd igen)
Det är verkligen länge sen jag varit med om att snart sagt alla områden i livet kollapsat samtidigt. Mycket tror jag har att göra med det här undantagstillståndet vår cancersjuka familj levt i allt för länge. I perioder kan man mobilisera all kraft och allt adrenalin för att klara av svåra komplicerade situationer, men det går inte att leva så permanent. Eller jag kan inte. Efter tilläggsskatt, grava och utdragna kommunikationsproblem med älskling och jobbstrulet (som jag inte ännu heller kan säga något om, eftersom den juridiska processen pågår), efter allvarliga diskussioner med de stora barnens pappa som talesmamma för barnen, efter utagerade konflikter i familjekretsen, efter panikstor oro för plötsligt och allvarligt sjuka fina, fina väninnan, sömnlösa nätter och en stressövervikt trodde jag inte det kunde bli värre. Jag hade fel.
Nu kan jag lite (men bara lite)le åt det, men när familjen på väg mot skärgården och höstlov råkade ut för punktering på motorvägen ville jag bara lägga mig ner och dö i diket. I två timmar stod vi vid vägrenen innan vi fick hjälp. Reservdäcket (som jag hur som helst inte skulle kunna byta själv, jag har intalat mig att jag inte behöver kunna allt, att man får be om hjälp) hade rostat fast under bilen och Autoliitto hade ingen jour i just det området och ingen visste hur dyrt kalaset skulle bli. Det vet jag inte ännu heller, men det verkar som om jag hade en försäkring som täcker den privata bärgningsbilen (visste inte det fanns så stora bilar) och däckservicen. Jag vansinnestjöt i telefonen åt kaptenen "Du lovade att allt blir bättre, men allt blir bara värre och värre!" Att ungarna tog det hela med ro var förstås praktiskt, men gjorde det samtidigt så uppenbart att det var mig ansvaret vilade på (det var de helt trygga med och åt mera kex) och jag ville också vara en unge som bara väntar på att någon fixar allting, utan annat eget ansvar än kexsmulor.
Tackgodegud för höstlov, att vara med sin familj helar. Det var lite skakigt, men sen blev det (som utlovat) äntligen bättre.
Jag är fortfarande blek som ett spöke, men kanske har det vänt nu, mest tack vare kärleken och speciellt tack vare vännerna. Jag har så kloka vänner, det är verkligen läge för ödmjukt tack. Tack.
Skattebyrån meddelade igår överraskande att de inte vill ha någon restskatt av mig, utan att de återbetalar 800 €. Va? Kan de bestämma sig? Och kan man nu lita på detta? Efter deras tidigare noggranna uträkningar som landade på 1800 € som jag skulle betala? Jag har lite svårt att tro på det här, märker jag. Måste väl vänta och se.
Nu mot skärgården. Ett steg i taget, en sak åt gången. Det är min överlevnadsstrategi för tillfället.
Cornelia (försiktigt positivt inställd igen)
söndag 14 oktober 2007
Ångestdagboken
Som tonåring var jag aldrig särskilt bra på att skriva dagbok, redan som barn hade jag en tänkt läsare som verkligheten lite måste redigeras för, vilket tärde på dagbokssyftet som jag ser det; inte att rapportera händelser, utan ett medel för att förstå sig själv bättre.
Nu förtiden skriver jag sporadiskt någonting som heter "Ångestdagboken". Den består mest av uttalade ångestar i form av en lista. Den fungarar så som perspektiv fungerar, jag skriver ut rädslan, tittar på den och andas in den igen, men nu i en lite mer hanterlig form. Ibland försvinner faktiskt magkrampen av att bli utskriven, det är överraskande och inget jag mera förväntar mig, men fint när det händer.
Cornelia
Nu förtiden skriver jag sporadiskt någonting som heter "Ångestdagboken". Den består mest av uttalade ångestar i form av en lista. Den fungarar så som perspektiv fungerar, jag skriver ut rädslan, tittar på den och andas in den igen, men nu i en lite mer hanterlig form. Ibland försvinner faktiskt magkrampen av att bli utskriven, det är överraskande och inget jag mera förväntar mig, men fint när det händer.
Cornelia
onsdag 10 oktober 2007
Kurt
Det är Kurt på bilden intill. Jag var förtjust men kaptenen var mindre road av de ständigt uppstickande tofsöronen.Jag hittade Kurt upprepade gånger vilt prasslande inne i brödpåsen i köket. Han hade kommit på att fullkornsbrödet var bestrött med härligheter vilket fick honom att smaka på varje skiva favoritbröd. Hej, hej, favoritbröd. Bara en gång lyckades jag fånga honom på bild.
Vad är det med mitt minne? Jag glömmer bort namn på bekanta jag inte träffat eller tänkt på på länge, också såna som jag någon gång haft ganska mycket att göra med. Åldersfenomen?
Kurt minns jag, men det är ju bara en sommar sen jag mötte honom...
Cornelia
Vad är det med mitt minne? Jag glömmer bort namn på bekanta jag inte träffat eller tänkt på på länge, också såna som jag någon gång haft ganska mycket att göra med. Åldersfenomen?
Kurt minns jag, men det är ju bara en sommar sen jag mötte honom...
Cornelia
fredag 5 oktober 2007
Mera barnsligheter
Jag har aldrig simmat i ett bollhav. De var inte uppfunna när jag var barn. Det grämer mig. Det verkar så roligt. Däremot har jag hoppat omkring i ett studsrum, eller ett -tält var det egentligen, tackvare att min syster är så mycket yngre än jag, vilket gav mig, det alltför stora barnet, det behövliga alibiet. Åh, vad det var kul! Det skulle jag gärna göra igen.
Sen gillar jag sugkoppar. Ja, jag vet inte varför jag finner dem så oemotståndliga som fenomen. Jag är den enda i familjen som idag har en barntandborste med sugkopp i ändan, alltid samma modell och äppelgeröna färg och alltid sugkopp. Någon designer på IKEA delar tydligen mitt intresse, så nu har jag också en möjligheternas diskborste.
Mamma kom på besök! Det gjorde mig verkligen glad. Det känns som om livet kanske kunde normaliseras lite så småningom.
Skattestrulet visade sig dessvärre vara delvis av annan sort än den förmodade. 1800€ i restskatt landade jag på. Djup suck. Jag avbeställde en av morgontidningarna, men annars har jag inget särskilt jag kan dra ner och in på. Som delvis freelance har jag ändå en buffert för oförutsedda tillfällen, så jag klarar mig nog, men det är ganska mycket pengar i min mikroekonomi, det ska medges. Jag har alltså 2006 haft ett arbetsstipendium (underbart) och dessutom fått biblioteksstöd (strålande) samt bidrag för uruppförande av inhemsk pjäs (härligt). De två senare är statliga och därigenom skattefria, men arbetsstipendiet har kommit ur privat fond och kommer nu att beskattas efter som de knappa 15 000€ som man kan lyfta skattefritt har överskridits. Vanligtvis blir man inte beviljad bibliotekspengar samma år man får arbetsstipendium, men nu gick det nu så här. Jag är i varje fall glad, nåja; lättad, att jag förstår bevekelsegrunderna och inte råkat ut för något så hemskt som de författare som fått sina stipendier tre- och femdubblade av någon klant på skatteverket och tvingats att ta banklån för att betala restskatten, som måste betalas oberoende av att man anmält fel och bevisat det. Sen kan det ta två år att få upprättelse. Jag undrar just vem som betalar räntorna? Det här har enligt SFS hänt flera gånger, flera etablerade författare och poeter under de senaste åren. Det är helvetiskt tärande att råka ut för sånt.
Fick fina tackbrev från Norge, känns verkligen bra att nå ut och blir förstådd. Det värmer också en restskattebetalares hjärta.
Cornelia (i vackra höstskärgården)
Sen gillar jag sugkoppar. Ja, jag vet inte varför jag finner dem så oemotståndliga som fenomen. Jag är den enda i familjen som idag har en barntandborste med sugkopp i ändan, alltid samma modell och äppelgeröna färg och alltid sugkopp. Någon designer på IKEA delar tydligen mitt intresse, så nu har jag också en möjligheternas diskborste.
Mamma kom på besök! Det gjorde mig verkligen glad. Det känns som om livet kanske kunde normaliseras lite så småningom.
Skattestrulet visade sig dessvärre vara delvis av annan sort än den förmodade. 1800€ i restskatt landade jag på. Djup suck. Jag avbeställde en av morgontidningarna, men annars har jag inget särskilt jag kan dra ner och in på. Som delvis freelance har jag ändå en buffert för oförutsedda tillfällen, så jag klarar mig nog, men det är ganska mycket pengar i min mikroekonomi, det ska medges. Jag har alltså 2006 haft ett arbetsstipendium (underbart) och dessutom fått biblioteksstöd (strålande) samt bidrag för uruppförande av inhemsk pjäs (härligt). De två senare är statliga och därigenom skattefria, men arbetsstipendiet har kommit ur privat fond och kommer nu att beskattas efter som de knappa 15 000€ som man kan lyfta skattefritt har överskridits. Vanligtvis blir man inte beviljad bibliotekspengar samma år man får arbetsstipendium, men nu gick det nu så här. Jag är i varje fall glad, nåja; lättad, att jag förstår bevekelsegrunderna och inte råkat ut för något så hemskt som de författare som fått sina stipendier tre- och femdubblade av någon klant på skatteverket och tvingats att ta banklån för att betala restskatten, som måste betalas oberoende av att man anmält fel och bevisat det. Sen kan det ta två år att få upprättelse. Jag undrar just vem som betalar räntorna? Det här har enligt SFS hänt flera gånger, flera etablerade författare och poeter under de senaste åren. Det är helvetiskt tärande att råka ut för sånt.
Fick fina tackbrev från Norge, känns verkligen bra att nå ut och blir förstådd. Det värmer också en restskattebetalares hjärta.
Cornelia (i vackra höstskärgården)
måndag 1 oktober 2007
Soppa
Jag lovar att jag igår lyckades tillaga en av de fulare soppor jag någonsin sett. Jag hade visualiserat en vackert orange linssoppa som blev senapsgul både till färg, konsistens och atmosfär och ärligt talat smakade den inte så väldigt gott heller. För ett och ett halvt år sedan lyckades jag prestera en ännu mer visuellt motbjudande soppa och då hade vi gäster och allt, den var god, till all lycka, men utseendet var verkligen inget att hurra för. Auberginer ska inte förvandlas till soppa, om man inte har "lera" som tema på bjudningen.
Professor Drövel har behållit sin glans! Absurd humor för verkliga barn och inre barn och också vuxna. Min son förstod plötsligt hur jag blivit som jag är, när han nu tittade på det program jag vuxit upp med, påstod han. Men skrattade mycket.
Jobbstrulet är som förr, dagens pappersarbete har varit skatterelaterat. Arbetsgrupper som jag varit med i och som fått projektstipendier, har av misstag (skatteverkets) blivit antecknade som mina personliga stipendier. Nå, det reder upp sig, men det tar tid. Också en sorts soppa.
Bästa nyheten idag; mamma försöker ta sig hem till mig på besök! Det ser jag fram emot.
Äldsta dottern har trillat och skrapat upp ansiktet, det är väl inte så farligt, men ser dramatiskt ut. Hon ska på lägerskola imorgon, de verkar ha ett några fina dagar framför sig, hon och hennes klass. Vi har samlat pengar i två år och nu blir det verklighet; härligt.
Cornelia
Professor Drövel har behållit sin glans! Absurd humor för verkliga barn och inre barn och också vuxna. Min son förstod plötsligt hur jag blivit som jag är, när han nu tittade på det program jag vuxit upp med, påstod han. Men skrattade mycket.
Jobbstrulet är som förr, dagens pappersarbete har varit skatterelaterat. Arbetsgrupper som jag varit med i och som fått projektstipendier, har av misstag (skatteverkets) blivit antecknade som mina personliga stipendier. Nå, det reder upp sig, men det tar tid. Också en sorts soppa.
Bästa nyheten idag; mamma försöker ta sig hem till mig på besök! Det ser jag fram emot.
Äldsta dottern har trillat och skrapat upp ansiktet, det är väl inte så farligt, men ser dramatiskt ut. Hon ska på lägerskola imorgon, de verkar ha ett några fina dagar framför sig, hon och hennes klass. Vi har samlat pengar i två år och nu blir det verklighet; härligt.
Cornelia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
