Hupp!

Det verkar som att jag är på väg till Grönland imorgon! Tjohoo och ilning i magen! Ingen glamour ryms med i packningen (ett ynka par högklackade räknas inte!), bara varmt och förståndigt.
Ilar vidare och återkommer, senast med rapport...

Cornelia

Jag brukar inte vara alls bra på ovisshet, men just nu känns det helt okej att inte veta om jag på söndagen ska åka till Grönland eller inte. Skulle jag vara säker på att resan blir av, skulle jag troligtvis ha resfeber och allmänstressångest, men nu vet jag inte och tar det lugnt. Hoppas nog på att resan blir verklighet, men att hoppas tär inte alls på krafterna. Det är kollegan och resesällskapet som är orsaken till ovissheten. Herr Skådespelare och Amatörsnickare sågade sig själv i fingret under påsken och vi får se hur det läks. Han berättade hur sjuksköterskan konstaterat att "våren kommit", då hon såg hans skada. Gör-det-självarnas blessyrer lär vara ett säkert vårtecken.

Fast ute är det vinter.

Idag ska vi påbörja repetitionerna med rikssprängningsprojektet. Vi har gott om tid den här gången, om nu inte det oförutsedda sker, vilket det ju brukar. Inget är så förutsägbart som det i den här branschen.

Till slut en liten ode till Vänskapen. Och en reflektion över att om man efter att man fyllt 35 inte har (och aldrig haft) människor, ens en endaste en, utanför den närmaste familjesfären, som man vet att släpper allt den har för händer om det verkligen behövs, då ha man levt snett.

Cornelia

Mera vemod

Jag tycker det hörs ett "ritsch" varje gång jag ska skiljas från kaptenen. Det är min kardborrebandsyta som lämnar hans och det känns så plågsamt och sorgligt att ryckas loss igen och igen. Jag vet att man har karborreband just för att man ska kunna fästa vid och dras loss, upprepade gånger, men det känns inte trevligt, nej, det gör det inte.

Cornelia

Den här påskhäxan är rätt trött idag. Vi hade en lyckad påskmiddag igår och jag tänkte igen att det alltid är det värt att pyssla ihop mat och dryck och samvaro för sina vänner. Det är dessutom härligt att dela värdskapet med Kapten, det bara fungerar på något sätt, och jag blir helt varm om hjärtat när gästerna säger att de trivs hos oss och att det är gott. Jag är ju inte praktiskt lagd inom hem och hushåll på något annat sätt, än just vad gäller bakning och mat, kanske bekräftelse inom det området därför känns extraljuvt?

Sen är det också fint med ungdomar som gäster. Jag är inte förtjust i barn så där i allmänhet, jag gillar endel bara, men jag kanske faktiskt är lite fascinerad av ungdomar en masse. Deras kalvighet berör mig på något sätt. Att vara ung är så obönhörligt. Att plötsligt möta en vaken nästanvuxen blick är magiskt.

Idag ska vi köra hem igen. Jag har sovit dåligt och vill inte alls ge mig iväg någonstans. Carsten Jensen höll mig sällskap inatt.
Nu har jag druckit en skål kaffe och ätit ett par pskägg och annan choklad, så jag antar ett en tupplur inte går att förverkliga. Åhh, vad jag är vemodig plötsligt.

Ute är det givetvis vykortsvackert, som alltid på avfärdsdagar...

Cornelia

Byrån för befrämjande av inflyttning och boende i skärgården överraskade mig denna måndag genom att inte dränka mig i solsken när jag stävade iväg från ön, istället hade man pudrat allting med den renaste nysnö och gjort småvägarna dramatiskt hala. De måste ha någon ny anpassad kampanj på gång...

Min karamellklädsel har inte förlorat sin tjusning ännu, till fredagens dans köpte jag två second hand-klänningar, en orange och en lila. Det blev den lila, för att matcha flamingosarna i den aktuella kvintetten. (Jag tror de var aningen ansiktslyfta, eller så bara otroligt fräscha på ett otroligt svenskt sätt) Egentligen kan jag inte dansa, inte speciellt bra i varje fall, trots barndomens folkdansbakgrund (ja, jag äger en folkdräkt!), men jag klarar mig om kavaljeren är kunnig eller bekant (annars kan min tätt-intill-strategi missförstås). Och jag hade så roligt och lite berusat och lite romantiskt med kaptenen (som både är bekant och kan dansa, optimalt!) Jag kan rapportera att Scholl's partyfeet funkar. Jag dansade hela natten i skyhöga klackar och fick inte ont i baktassarna. Däremot kunde man kanske ha stretchat någon muskel på lördagen, för idag på måndagen när mellantösen och jag var på Friskis och skuttade, märktes en viss stelhet. Höga klackar liksom transporterar spänningarna till oväntade ställen.

Jag har fått min första version av pjäsen klar! Tadaa! När vi hade läsning, märkte jag att den är mycket färdigare än jag trott, så nu börjar vi jobba. Jag har tänkt ha en skrivpaus efter detta jobb, men nu är jag inte så säker, det känns som om allting är möjligt. Men att läsa mycket skulle också vara bra, att tanka lite emellanåt. Och så ska jag förbereda mitt konstläger, regi för nordiska amatörteaterungdomar, två gånger fyra dagar i sommar. Jag får ta mina storisar med som extrabonus på den rätt oansenliga lönen. Men det lät så roligt att jag ville göra den keikkan. Och så tror jag ju också att det är bra för ungarna.

Jag är efter-friskis-hungrig. En liten smörgås och sedan sömn.

Cornelia

Färgtörst!

Jag fick akut svartallergi på måndagen när jag såg mig i spegeln och en glåmig varelse med gammal-laestiadianlook tittade tillbaka. Sen shoppade jag loss på H&M, karamellfärgade toppar och knallrosa kjol. Innan jag klapprade iväg på möte med en historiker hann jag skrämma min son (han skrek riktigt till) och väcka skeptisk undran hos min äldsta dotter (hon: "Måste du klä dig som en tonåring?" Jag: "Oj, är det så det ser ut? Är det illa?" Hon: "Nä. Helt okej."). Sen kände jag mig lite obekväm men ändå betydligt gladare än som estetasketisk sektmedlem under resten av dagen. I två dagar har jag nu haft påskäggsstuk och jag gillar det, men är fortfarande inte riktigt bekväm med mig. Bara det inte går som med pannluggar; jag vill ha dem men klarar av bara några dagar i snäll-look.

Svart är fint, det inte det, och praktiskt när man reser ofta, men jag vill inte bli fånge i min egen stil, jag vill inte regleras, jag vill reglera. Jag tror det är därför jag inte heller pallar mode i sin populäraste form, jag tycker att kläderna ska framhäva min personlighet, jag vill inte framhäva klädernas, det är väl modellernas jobb. Det samma kan gälla alltför kännspak design (som jag tyvärr inte ens har råd med i regel) jag vill inte vara en reklampelare för någon annan än mig själv. Jag vill att jag ska se ut som jag känner mig (fast lite trevligare)och mitt hem som just mitt. Det här hindrar inte mig från önska mig en butik som skulle kännas som just min, när det gäller stuk. Noa Noa kan vara det ibland, men sen tröttnar jag (speciellt om det är mycket hudfärgat på galgarna). Jag misstänker att min smak är för exklusiv för min plånbok (enkel match för de flesta märken, tyvärr). Odd Molly har jag ännu inte sett i verkligheten, men jag har förstått att det är ett märke som präglar bäraren mer än tvärtom, men jag borde kanske inte uttala mig utan egen erfarenhet.

Jag har tänkt att mode är kommunikation. Man signalerar prestige och progressivitet och pengar genom att bära ett visst mode eller ett visst märke vid en viss tidpunkt. Jag förstår att det är intressant, speciellt på högre konstnärlig nivå för de som designar, men på tavisnivå (vanliga, normala kallas "tavisar" på finska, det är ett neutralt uttryck) blir det ointressant för åtminstone mig. Jag känner ingen som bryr sig ett dugg om hur jag har byxbenen upprullade eller vilken sorts klack jag har på skorna eller hur dyra mina jeans är. Att vara vackert och/eller personligt klädd har däremot effekt. Det kanske handlar om att någon gjort sig besvär, det är alltid trevligt. Att klä sig mot modet är ju också att beakta trender, det skulle jag helt enkelt heller inte hinna med. Så mycket hänger jag ändå med, att jag fått habegär till en sån där 70-tals, böljande långklänning som nu dykt upp i diverse tidningar.

Det var inte bara kläder som inhandlades i färg, igår blev det också en grön fotapall och en rosa kudde. Det är vår!

Påskägget Cornelia

Söndagar kan ibland vara ångestframkallande i sig, jag hade en gång i tiderna så cementerade uppfattningar om vad en familj bör göra på söndagar, att jag ännu också får automatiska söndagskväljningar. Egentligen borde jag kanske försöka förstå och förlåta mitt unga jag, jag gjorde ju bara så som jag trodde att man skulle och förstod inte alls varför jag hatade varje steg på den obligatoriska söndagspromenaden jag tvingade mig till. För mig är det en symbol för existentiell ensamhet; mamma, pappa, barnvagn på en sandig cykelväg. När man gör som man tror man bör, istället för det man vill har lust och kärlek till. Ja-a, hur kan en enkel promenad förorsaka så mycket bekymmer?

Idag var söndagen fin! Flickorna och jag bilade västerut och de lekte i snön (ja, det finns sådan) och jag lagade mat och fick sen prata, prata, prata om allt som är viktigt i livet.

Är på gott humör!

Cornelia

Bisysslor, förväntningar och gråzoner

Jag har varit så överlupen och överväldigad av familjeliv och arbete i olika former, att jag inte märkt att det gått nästan två veckor sen förra inlägget. Tyckte på något sätt att det max kunde handla om en veckas paus, men två är det tydligen.

Lite har den konstnärliga förstoppningen lättat, men jag har inte åstadkommit ens en bråkdel av vad jag gjorde under min lägervistelse.

Jag blev intervjuad av en kollega som skriver sitt slutarbete om konstnärskap och föräldraskap och hon undrade om jag inte finner det svårt att växla från ett kreativt läge till familjeläge. Nej, sa jag, tvärtom har jag alltid tyckt att det är rätt behändigt det här med att ha familj också, att man inte kan förbli i en ältande evig skaparlimbo, utan att man tvingas upp till ytan för att inhämta mer syre, just för att ungarna kräver sitt så intensivt. Inga luddiga gråzoner för mig, inte.

Tills nu. Det tog verkligen tid att komma ur arbetslägreläget och jag hamnade just i en sån gråzon där jag varken kunde skriva så som jag ville eller vara den förälder jag önskade. Jag var frånvarande och svarade dumt och ville mest att alla skulle gå och lägga sig så snart som möjligt för att jag skulle få vara ifred och tänka ("Men mamma, klockan är bara halvsex?"). Nå, sen kom jag ur no man's land, skrev lite och var förälder när jag skulle och har haft en massa andra biarbeten vid sidan av.

En av dessa bisysslor var en föreläsning på två och en halv timme för en grupp barnboksskrivarfrön på kurs. När jag fick förfrågan var jag rätt arg, det var ett sådant skambud vad betalningen angick att jag inte sett på maken på länge. Vi kom överens att om att jag hellre kommer gratis, i enlighet med diverse kollegers samförstånd om att aldrig dumpa priser, aldrig rea sitt kunnande. Fullt pris eller gratis, är principen alltså.

Det var inte så givande för mig rent kunskapsmässigt. Jo, på så sätt att jag kom underfund med vad jag kan och vad jag kan förmedla och att jag fick mina egna tankar och idéer sorterade och det ska man verkligen inte förakta, men nybörjare har inte så mycket att lära mig. Jag tror nämligen att de bästa föreläsningarna, som innehåller diskussionsmöjlighet, är de som både berikar föreläsaren och "studenterna". Om nivån på studenterna ännu är i barnaskorna, finns inte så mycket att ännu inhämta. Vilket inte får innebära förutfattade åsikter som hindrar en att upptäcka de guldkorn som fullständigt överraskande kan dyka upp var som helst. Och jag hade väldigt trevligt, situationen var sympatisk (om man nu kan uttrycka sig så) och kursledaren givetvis en jämlik tillgång, men det var ju för nybörjarna jag var där. Vad kan man sluta sig till av detta; att jag inte är någon lysande pedagog för gröngölingar, gissar jag, mer konstnär. Jag menar att jag inte njuter av att lära folk saker, jag gillar en diskussion och kommunikation bättre än pedagogik. Ja, jag förstår att de inte behöver utesluta varandra, men jag ÄR inte pedagog, en gång för alla. (Kommentera gärna, de här tankarna är inte riktigt färdiga.)

Givetvis var jag helt utmattad efter sådant bisysslande. Ibland är min stresstålighet obefintlig, det gör mig lite missmodig, men man måste väl leva med realiteter om man inte ska köra slut på sig. Slutet på den andra fyrabarnsveckan är alltid tungt. Dels har jag haft ensamansvaret länge (och har förvandlats till en wettex) och dels känns det trist att de små ska till sin far om bara några dagar. Ambivalensen härskar alltså och så vill jag ju att alla ska ha det extrahärligt under det sista veckoslutet. Jep, som bäddat för disharmoni;att jag aldrig lär mig.

Förra veckoslutet var kul. Min fina granne/väninna firade stort sin födelsedag och jag träffade en massa alldeles nya människor. Härligt med fest! När den väninnan som lärt mig att en liten flaska skumvin i kylskåpet är ett måste och hör till livskvalitétskit'et, ordnar fest, blir det roligt! Tack för det!

Cornelia (som försöker tagga ner sina förväntningar inför veckoslutet)