Vart tog en och halv månad vägen? Flyttlådorna förpassade till sitt flyttlådehem, möblerna på plats och det mesta praktiska under kontroll. Lite förbluffad sitter jag här i mitt nya kök och försöker få den mentala jetlaggen att ge med sig. Hur kan förändring till det bättre och lyckligare ta så mycket energi?
Så här stort har jag aldrig bott. Det känns som oförtjänt lyx att sitta i sitt kök och veta att vardagsrummet står tyst och väntar, att sovrummet är tomt. Isbjörnen sover middag i sitt rum, som han delar med sin bror (fast älgbrorsan vidhåller att det är hans rum, att lillkillen strängt taget bara har en vägg...), men både flickrummet, där som mest fyra flickor flockas och tonårstrollets rum är tomma, i väntan på sina invånare.
Fundamentet känns mycket bra, det här var rätt beslut, men klart att livet också blir mer komplicerat med en så här stor familj. De allra flesta har glädjts med oss, nysläktingar och gamla vänner, men ett par har dragit körsbärstomater i näsan (älgbrorsans utveckling av den traditionella ärtan...) och hårt kritiserat både ihopflyttarbeslutet och mig, utan att någosin ha träffat mig. Jag har blivit mycket ledsen, båda har vi det. Det verkar som om det vore mer tillåtet att explicit tycka allt möjligt när mina presentbarns mamma är död, de fräckaste drar sig inte för att blanda in barnen, ifrågasätta och undergräva deras förtroende för sin pappas beslut inför dem, men med ringa framgång, som det verkar, till all lycka.
Jag tycker det är bra med respekt för de döda, men en aning mer för de levande skulle jag önska mig. Jag, som lever, blir ledsen om man försöker skada mig och de mina, här och nu. Jag har förståelse för andra människors, också främlingars, eventuellt ofullgågna sorgeprocesser, men det ska inte behöva drabba mig. Hur djävulskt mitt förra år än var, tycker jag inte jag heller har rätt att attackera någon annan med det som någotslags legitimitet. Nåja, de som verkligen vet vad vi varit med om och som vill oss väl, de har visat mycket värme, jag fokuserar på det.
Nu har vi nyfamiljsnosat på varandra i tre veckor och jag antar att vi lever i något slags smekmånadsfas, eftersom allt fungerar helt bra. Några tristare bagagen har uppdagats i och med flytten, sånt ingen kunde veta, men inga medvetna hemligheter, och inget man inte skulle kunna leva med. Det är ju något av arrangerat äktenskap över att ha träffats så här och nu ha ett gemensamt liv, vi upptäcker varandras egenheter allteftersom... Jag gillar det. Det är intressant.
Att mötas som vuxna ger en andra möjligheter. Vi är redan vi, det är inte identitetsskapande längre att ha en relation, som det är när man är tjugo. Fast ännu när jag var trettio blev jag på riktigt ifrån mig när min dåvarande svärmor gav mig ett strykjärn till julklapp. Hur visste hon inte alls vem jag var?! Jag var fruktansvärt sårad. Stackars svärmor. I och för sig var det väl riktigt att hon inte lagt ner någon möda på att ge mig något som passade mig (jag stryker aldrig, jag ser på det som på kosmetika; det är ett frivilligt val som ska ge en glädje, inte vara ett krav), men hon ville ge mig något hon själv tyckte var praktiskt och bra på riktigt. Det hade jag ingen kapacitet att se då. Skammens rodnad stiger allt lite på kinderna här... Nu är det en fin bonus att få nysläktingar jag verkligen gillar, men skulle det inte kännas som att vi är själsfränder, är det inte så farligt, bara det praktiska går att ordna. Och det gör det.
Det där behovet att förändra den andra har också mer eller mindre trillat bort. Det märkte jag redan i relationen till Isbjörnens biologiska ursprung (där det kanske hade varit på sin plats med lite mindre acceptans från min sida...). Är man måntro mer benägen att försöka förändra sin omgivning och människorna i den, när man själv ännu förändras mycket, så där som man gör när man är mitt i processen själv? Jag upplever ju nog att jag hela tiden lär mig och förändras lite, men att övergången till att bli vuxen för första gången är mer turbulent. Som konstnär har man kanske mer behov av att sätta pli på sin verklighet överlag, så helt botad är jag inte, men poängen med att leva med en annan människa måste ju vara att det just är en annan människa, inte ens skapelse, skräddarsydd för egna behov. Det sistanämnda slutar hastigt vara intressant.
Med Revisorn blir jag en bättre människa. Men får också syn på mina egenheter, skapade under många år med ensamt ansvar för ungarna. Allt är inte så smickrande. Och hur svårt det varit att börja säga "vi" istället för "jag"! Rent patetiskt.
Tanken med ihopflytten har varit att alla i den stora helheten ska få det bättre, inte sämre i alla fall i ett lite längre perspektiv. Glada föräldrar är förstås humörhöjande för alla, men individen måste också tas i beaktande. Hittills verkar det rätt bra. Vi får se hur det utvecklar sig.
Cornelia, nyfiken men lite vardagsutmattad
