Jag tänkte att jag skulle skriva ett nytt inlägg sen när allt blivit lite bättre, men det hemska är att det inte blir det. Jo, i stunden kan jag känna ett il av glädje, över barnen, över vänner, människor som finns i verkligheten, men så kastas jag tillbaka i svärtan igen. Ibland känns det som om det är glädjeilen som också släpper in djävlarna. Som att om jag tillåter mig att känna något positivt, genast också gör mig mottaglig för den aktiva tärande sorgen igen, ger den möjlighet att träffa mig med full kraft. Jag hoppas på att de värsta skoven åtminstone ska bli kortare, de har inte tappat i intensitet alls.

Igår brast det när avin för mammalådan kom. Insikten om att jag är ensam vuxen i den här familjen och att möjligheten att dela detta för alltid är förbi, kom till mig i all sin obarmhärtighet. Allt som händer nu, händer ju för sista gången i mitt liv. Så är det bara att vara 39. Det är den sista småbarnstiden jag ska färdas igenom. Ensam. Det är en egen sorg att ta sig igenom. Att bli äldre skulle jag förstås ändå vara tvungen att gå igenom, men allt förstärks så här.

Jag tror att vi är det vi drömmer om, att vår personlighet definieras mycket genom det vi vill med våra liv, det vi strävar efter. Min framtid försvann i och med babyns pappas svek. Nu vet jag inte alls hur livet kommer att bli eller vad jag vill med det. Jag har förlorat mig själv i och med att jag förlorade den framtid som vi planerat tillsammans. Jag förstår nog att livet inte tagit slut, att det finns något där framför, längre fram, men jag känner det inte, litar inte ännu på det. Drömmar och planer är ju aldrig garanterade att gå i uppfyllelse, men när man vågar lita på gemensamma planer ligger det just därför en så stor kraft i dem, att våga tillsammans är så stort.

Säger han igen det han redan sagt mig? Om att äntligen känna sig som sig själv i en annans sällskap, känna sig som en man, om att älska som aldrig förr, att vilja ha familj tillsammans. Det sista kanske det vackraste man kan säga någon. Jag förstod det ju inte. Att det var sanningar som kunde förändras till sin motsats över en natt. Kanske repriser. Jag har aldrig träffat såna människor förut. Har jag vuxit upp i naiv bomull? Jag var inte förberedd. Borde man vara det?

Jag önskar tre månader ska gå fort. Jag tror att jag klarar allt bättre när babyn väl är här, sin egen babyexistens. Jag hoppas hans konstaterade njurfel inte leder till operation, men det kan vi inte veta än. Bara hoppas. Tack alla ni som erbjudit er hjälp och ert stöd, som velat tillföra oss något. Utan er skulle jag inte vara ens så här levande. Jag vill inte bli bitter, det är ett vidrigt tillstånd. Jag ska jobba emot det, jag ska. Men först måste det bli lite bättre, lite mindre hopplöst igen. Det blir det nog. Måste.

Cornelia

PS Som motvikt till bitterheten drar jag ändå lite på mun när jag ser att "SeniorKontakten" annonserar på min sida... Svart humor är också humor.

Sorg & sorg

Det finns sorg som är som knutar inom mig. Smärtsamma klumpar som godtyckligt spricker upp, varande och läckande bölder som sedan sluter sig igen, i en helvetesloop, om och om igen. Den sorgen är förlamande. Förlusterna blinkar framför ögonen, omöjliga att stänga ute, detaljer, tänkta och upplevda, stannar hos mig i hemska sekunder, biter sig fast, innan de flimrar förbi. Inälvorna krampar inför varje minne.

Sen finns det det lugnare varianten av sorg, som inte koncentrerar sig i punkter av stickande kramp, utan som flyter på i en bedrägligt lugn och dov ton. En sorts accepterande sorg. Den drar ner hela livet, men låter mig vila från kramperna och smärttopparna. Den dova, malande sorgen förändrar mig, långsamt och segt, skrämmer mig därför med sitt tålmodiga tärande, skrämmer mig för att jag ofta välkomnar den, för att den krampaktiga är för intensiv för att uthärdas länge.

Jag antar att båda sorgerna behövs, de slussar mig framåt, drar mig bakåt igen i underströmmar, men släpper taget just så mycket att jag ska kunna tro på att jag färdas åt rätt håll, även om jag inte ser att omgivngen alls förändras, det känns alltsomoftast som om sorgen är en plats, inte en process. Men försöker tro att jag färdas ändå, helst framåt.

Brukar tycka att självironi är ett tecken på intelligens, som humor överlag. Självironi kräver distans. Just nu har jag ingen distans alls. Jag är insnärjd i mitt eget allvar.

Jag förmår inte att njuta av det som livet faktiskt ändå erbjuder. Jag förstår att jag borde glädjas åt framgångar inom yrkeslivet, skulle jag vara mig själv skulle jag glittra ikapp med kristallkronorna på Svenska Ambassaden, genuint road av de tillfälliga glamourösa elementen i mitt liv, utgivningsfester, förlagsmiddagar, soaréer... Nu klär jag upp mig, så gott det går för någon som redan är stor som en husbil, baxar in mig i en taxi, anstränger mig för att vara lättsamt social, men blir snabbt så uttröttad av det, att jag tar mig hem tidigt, tidigare än någon annan. Till mitt hem, till mitt bo. Glädjs nog åt det, åt boet, speciellt åt barnen i boet. Och barnet inom mig. Som hälsar på mig genom att böka runt, som redan buffar på sina syskon, när de lägger sina händer mot min mage för att säga "godmorgon" eller "godnatt" till sitt minsta syskon.

Jag har den här underbara familjen och mina fina vänner, de finns alla i verkligheten. Mitt jobb också. Det finns, det har inte försvunnit någonstans. Varför sörjer jag då så? Sörjer att jag är ensam förälder till babyundret, känslomässigt ensam om det som borde vara det finaste. Hur länge räcker det innan giftet går ur kroppen och hjärtat tar in vad som hjärnan redan förstår? Jag vill inte slösa en enda minut på att sörja en sådan person, kapabel till det han gjort mig och de mina, vill inte! Men kanske sorgen också består av att samla in allt det jag gav honom, det oss som inte fanns på riktigt för honom, samla in min kärlek, ömhet, omtanke igen, låta det bo inom mig igen, stänga dörren i mitt hjärta, täta den? Jag vet åtminstone att jag kan älska, att jag kan förbinda mig. Jag vet bara inte ännu vad jag ska ta mig till med den kapaciteten. Jag ska samla in det som är mitt, undersöka det, umgås med det och en dag komma till ro med det. En dag sluta känna att jag går till spillo.

Det är så långt dit. Så mycket malande och kramp kvar.

Cornelia

Förändring, förödelse och vänskap

Jag visste egentligen inte att livet kan förändras så radikalt som det gjort för mig de senaste månaderna. Javisst har jag förstått att så kan ske, hört att det hänt andra, men att min egen livskontroll skulle försvinna så totalt pga av en annan människas drastiska val i livet, hade jag bara inte förstått kunde drabba mig.

Att någon utomstående person eller omständighet, en rattfyllerist, en Auvinen/Saari, svår sjukdom etc... kan drabba en, det står inom det gripbara i all sin orättvisa och oförståelighet, men att en älskad människa plötsligt visar sig vara en annan, helt okänd, tidigare dold... jag märker att jag inte har ord för det. Det är svårt att beskriva det jag inte kan förstå.

I ett nötskal: Min fästman lämnade mig och barnen, som han varit en engagerad styvfar till, när vi väntade vårt gemensamma planerade barn i fjärde månaden. Innan den tredje och sista familjeterapin var slut, hade han inlett ett nytt förhållande.

Det har förstås haft fruktansvärda följder för alla oss som litat på honom. Han har lämnat tillbaka allt som fanns i vårt blivande gemensamma hem, varje teckning barnen någonsin ritat till honom, varje foto på dem, allt. Bortsopat, raderat ur hans liv. Barnen kan inte förstå det. De uppvisar diverse olika symptom, allt efter ålder. Gällande hans nya kvinna finns det två möjligheter; antingen är hennes intelligens mycket begränsad i kombination med en formidabel självisk hänsynslöhet, eftersom hon tar en man som är kapabel till svek av den här kalibern samtidigt som han befinner sig mitt i en graviditet och en terapiprocess eller så har han ljugit henne full.

Gemensamma vänner är chockade, mina egna vänner rasande. Alla känner sig bedragna av den fortfarande leende mannen, med den varma ytan och sitt kalla inre. De har tagit hand, tar hand om mig under denna tid. Det finns inte ord för hur mycket de betytt för mig, de har varit ständigt närvarande, i ständig kontakt och de har hjälpt mig rent praktiskt. En ängel har hämtat mat, en annan ordnar städning, en byter olja på bilen, en deltar i alla undersökningar gällande babyn, en har hämtat sin hund som sällskap över ett öde veckoslut... Alla har lyssnat till mig, hört mig, sett mig, tagit hand om mig. Inte en mardrömsnatt har förflutit utan att jag vetat att det alltid finns minst ett telefonnummer att ringa till. Det finns inga gränser för hur god människan kan vara heller.

Att allt detta hänt och hela tiden pågår som en helvetesprocess inom mig, har förändrat mitt sätt att se på livet. Jag har alltid litat på livet bär, att det nog blir bra, bättre åtminstone, att det händer goda saker i livet. Det tror jag inte mera. Jag har förlorat min grundtillit till livet. Något har förstörts inom mig. Men jag har också sett att även om livet inte bär, är att lita på, så bär vänskap och goda relationer. Familj och vänner. De är verkliga och sanna och jag klamrar mig fast vid dem. Jag har varit tvungen att inse att man inte klarar av allt som livet för med sig, inte utan skador. Att påstå att man blir starkare av allt som inte tar livet av en, är en är ett hån. Jag har aldrig varit så nära att förlora förståndet som under den här tiden. Jag vet bättre än att tro att faran är över. Sorg rör sig i vågor, i sin egen rytm, med bottenlösa dalar mellan topparna. Mina toppar består för närvarande av att inte varje sekund förgås av smärta. Jag rör mig framåt en halv timme åt gången och jag inser att det kommer att vara så ett bra tag. Det skrämmer mig det med.

Eftersom situationen är som den är, är det omöjligt att bara lämna allt bakom sig och dra vidare, detta kommer jag att bära med mig resten av livet. Jag har förlorat min kärlek, pappan och styvpappan till mina barn och min framtid, så som vi planerade den tillsammans. Jag börjar först nu så småningom inse faktum, sluta hoppas på ett mirakel. Min psykolog (utan henne hade jag heller inte klarat mig) har förklarat att det delvis beror på graviditetshormoner, min oförmåga att släppa tankarna och kapa banden, att gravida kvinnor helt naturligt är starkt fästa vid pappan till det väntade barnet, oberoende om han förtjänar det eller inte; att det är inte biologiskt relevant. Intellektet har accepterat och förstått, men emotionerna släpar efter.

Det är svårt att skriva om detta, men att jag gör det är kanske ett steg i rätt riktning. Att skriva är för mig lite som att andas, det är svårt att tänka om jag inte också skriver. En djup känsla av skam förföljde mig länge. Min psykolog har dock försäkrat mig om att bara han har ansvar för sina handlingar och att det inte fanns något sätt för mig att på förhand veta att han skulle visa sig ha ett annat ansikte än det han visat mig och våra vänner och bekanta. Av Mazzarella har jag lärt mig att skam inte har med skuld att göra i första hand, utan med graden av förnedring. Ju mer förnedrad man blir, desto mer skamkänslor. Se bara på våldtäktsoffer, tex.

Jag kommer i fortsättningen inte att ta upp detta annat än genom att berätta hur det känns för mig. Jag vill inte, kan inte spekulera i den andra partens personlighet, motiv eller problem, hans handlingar talar för sig och därvid får det bli. Mina känslor, upplevelser och processer är däremot bara mina och dem kan jag behandla hur offentligt jag vill var jag vill. Med hänsyn till mina närmaste, förstås, som tidigare. I bästa fall är det till någon hjälp också för någon annan. Även om denna situation är extrem har många andra säkert liknande upplevelser, förhoppningsvis flertalet med något slags happy end i stället.

Män som freakar ut vid partnerns (första) graviditet är inte helt okänt fenomen, men de allra flesta brukar kunna få tag i sitt liv, sin heder och i sitt ansvar samt i möjligheten till utveckling, som att bli förälder alltid innebär. Jag har märkt att den här situationen till viss del påminner om hur det att man kan tala om sitt missfall alltid leder till att också andra berättar om sina. Så också nu. Kellogsfamiljens graviditetsidyll är inte så intakt som man kanske kan tro, men viljan att höra till dem som passar in i det mönstret är så stor, att man i vanliga fall drar sig för att berätta om reaktioner hos den blivande pappan som inte passar in i modellen. Jag tycker det är förståeligt. När man är gravid behöver man ju också som bekant mer stöd, inte mindre, och blir mer beroende av trygghet än man kanske annars är. Man är mer sårbar.

Cornelia, förmodligen tillbaka, men sönder&samman

Omdöme

Det händer just nu så stora och svåra saker i mitt liv, att jag inser att mitt omdöme inte räcker till för att jag ska kunna skriva något relevant här på bloggen i realtid. Jag kan heller inte skriva om annat, mer neutralt utan att känna mig så redigerad att jag blir falsk. Jag återkommer bara dammet lägger sig och ens någonting blir klarare, förhoppningsvis också bättre, men ens klarare.

kramar till alla behövande, Cornelia

Ps Eposten fungerar som vanligt.

Arbete och förtvivlan

Nej, mycket riktigt, 22- timmars arbetsdagarna tog ut sin rätt. De senaste två veckorna har varit vidriga, det här har utan undantag utvecklats till den svartaste sommaren någonsin när allt kantrat och ifrågasatts. En treårskris kanske också? Jag är helt utmattad och har varit ledsnare än någonsin, förtvivlad faktiskt.

För det är vad som händer när man blir utmattad, att man slutar ha känslor, man hatar inte, älskar inte, man bara fungerar som en robot. Jag har inget kunnat göra. Det var inte mina känslor som grumlades eller avmattades eller försvann. Jag har önskat att de skulle ha gjort det när det varit som värst, att jag bara skulle bli befriad från mina känslor jag med, från sorgen och förlusten och ovissheten. Jag vet inte hur kaxig man ska vara, om man till varje pris kan tro på att den älskades kärlek finns kvar, när han explicit uttrycker att han inte längre vet vad han känner, att han inte vet vad han vill, för att han inget känner. Inte för mig, inte för vänner, inte för släkt. Hoppet har levt, men misströstan har varit starkare. "Det är nu jag ska betala priset för den stora kärleken. Här tog det livet slut."

Min lättnad när favoritmustachens första kommentar var "Nej, nu är det för fan dags för semester för kaptenen!" kan inte beskrivas. Och så småningom har kaptenen kommit tillbaka, nej, det är för mycket att påstå, han är alls inte tillbaka, men har har ändrat kursen till förmån för oss. Jag vet bara inte hur det ska gå, när omständigheterna är de samma, den högaste högsäsongen, jobb alla dagar. Några konstruktiva grundläggande diskussioner har vi haft, sådant som kommer att förenkla tillvaron, om vi har en gemensam sådan, vilket verkar vara det senaste budet, men åh, så långt att gå för att nå kärnan igen. Så stora sår det blir i tillit och tro när fundamenten ifrågasätts. Jag har hittills trott att vi klarar allt, även om det varit komplicerat, just för att grundtonen, kärleken består. Att det är så här det ska vara. Nu har grunden skakats. Jag kan tro att en kris av den här kalibern stärker relationen i längden, men vi är långt ifrån såna perspektiv. Nu gäller det bara att akut uthärda och vara tålmodig. Och intensivt tro på att det blir bra ännu. Mina vänner hjälper mig och min mor och syster har varit ett ovärderligt stöd.

Mina valpar kommer hem imorgon. Det är en odelat bra sak!

Cornelia, avmagrad och matt

Blommor och djur

Minns ni kakaodödsskallen? Den här "morotsblomman", rosenkragen kanske är ett gott omen? Skulle nog behövas. Just som jag trodde att högsäsongen inte kan bli "högare" förlängde kaptenen sina arbetsdagar från 16 timmar till 22. Det är nästan imponerande i sin absurditet. Väldigt länge kan det ju inte hålla på så.

Själv glor jag på blommorna, övervakar humlorna och matar ekorren med julgodis från 2006. De glupska måsarna förstår inte att nötterna och de (väldigt) torkade aprikoserna är E- märkta och måste sjasas iväg från terassräcket.

Petuniabollen jag fick av norska väninnan svämmar över av blommor, den är härligt måttlös i sitt prunkande. Gav den lite gödsel idag för att förlänga prakten. Jag trodde jag hade tagit livet av den när jag transposterade den hit till skärgården, den såg fullständigt död ut efter färden i het bil, inte en blomma och det gröna var nästan grått, men icke- den är överdådig efter sin nära-döden-upplevelse.

Petade ner resterna av en mangold i rabatten, det var Frida som hade den med sig, nu spirar gröna blad med röda nervtrådar i. Blev lite sugen på att plantera mer nyttoväxter. Medan jag funderar på vidare åtgärder, njuter jag av pionen.

Just nu övervakar jag inte humlorna, jag övervakar mammas och systers tvätt. En musfamilj hade i vintras tagit sig in i en garderob, gnagat i sig en ask sterarinljus och sen.. ja, blivit dåliga magen överallt. Jag är tvättinrättningen. De torkar själv, bara jag kör över textilierna.

Som ni märker händer det inget här. Jo, förresten, jag fick ett arbetsuppdrag på Radioteatteri i augusti, så jag har jagat skådisar idag. Har jag tur får jag mitt dreamteam, det skulle vara bra med tanke på att dramatikern är debutant och hörspelet lite svalt. Behöver skådisar med varm utstrålning.

Har läst slut "Sex, sprit och kulturfonden". Är nu inte så imponerad, faktiskt, lite "jaha?". "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg gillade jag, men jag tror att de som vuxit upp under liknande omständigheter får ännu mer ut av den. En fin kärleksbeskrivning, ovanlig.

Nu hör jag inte tvättmaskinen längre. Dags att rycka ut.



Cornelia

Uggla och resenär

Jag fortsätter mitt skärgårdsugglande; hasar omkring, läser, surfar och glor. Vädret är grått och gör mig ännu sävligare. Av någon anledning drömmer jag mardrömmar varje natt, det är som om jag skulle sova mycket tunt. I morse vakande jag fem, steg upp, bakade ett bröd, plockade undan lite och surfade ett tag.

Kaptenen ugglar inte, han jobbar och jag saknar honom. För att få se lite mer av honom åkte jag med till Åbo på tisdagen och loppshoppade och införskaffade en köksradio. Före det hann vi äta lunch på ett litet fint café, Naantalin aurinkoinen, hederlig pannbiff med baconsås. Och en biskopsmunk till efterrätt. Sen drog kaptenen vidare till Pöytyä ( försök förmå någon som inte har finska som modersmål att uttala det...) och så sammanstrålade vi senare i st. Karins. Däremellan hann jag in på stadsbiblioteket. Wow. Och mitt i stan. Så ska det se ut. Jag besökte också en sympatisk liten bokhandel i Universitetsgatans och Humlegårdsgatans hörn (vad är en humlegård!? Ölingrediensodling? Asyl för ludna, randiga flygare?) och köpte fina pappersdockor åt småflickisarna och en DVD åt de stora. Sen låg posten där bredvid så behändigt. Saknar valparna! Tror de blir glada för snailmail, riktig post i postlåda.

På onsdagen åkte jag också med kaptenen, den här gången med världens sötaste bogserbåt. Jag redde bo i stäven (efter lite ilsket städande) med sovsäckar och kuddar och sov en stund efter morgongröten, motorbuller är sövande. Sen stod jag för cateringen resten av dagen också, det är rätt trevligt med en uppgift, det blir en sorts lekstugelek när allt är så smått och ganska opraktiskt. Hönsfiléerna, majsen, tomaterna och halloumiosten blev riktigt bra på minigrillen, varsamt placerad i strandskvalpet på den sista anhalten. Som alla kaptenens arbetsdagar blev den här också väldigt lång, efter ett på natten var vi hemma. Igår var jag allmänt suddig i konturen och inte verkar det vara bättre idag heller.

Läser "Avsked och återseenden, sjömanshustruns liv under 1900-talet" av Hanna Hagman- Cooper. Boken är en bearbetad version av hennes doktorsavhandling och torr och lite mästrande, fylld av upprepningar, men ämnet är intressant (ha!). Det är också intressant hur svårt det kan vara att åstadkomma skönlitteratur, jag är bortskämd med äkta författare i vänkretsen och minns inte alltid att det är få förunnat att förstå och manipulera dramaturgi, struktur för att skapa helheter. För att inte tala om språket! En mängd goda historiker som förmått att forma sin kunskap till ickeytlig populärvetenskaplig litteratur är beviset på att man nog får kräva det bästa också av akademiker, om de tänker publicera sig i bokform riktad till de sk vanliga läsarna. Och annars också.

Bilderna är från den nattliga resan hemåt.

Cornelia (seg och suddig)

I skärgården firas midsommaren grundligt! Först hemmafester på fredagen och sen dans på lördagen. Vi passade på att lite fira pappas 60-årsdag också och trots att vädret inte var fantastiskt, som på valborg, kunde vi äta ute på terassen. Det kändes lite ödsligt att inte ha mina barn på en extended familjefest av det här slaget, men jag vet att jag kommer att vänja mig vid vuxenlivet. Uppbrotten verkar anefter bli lättare för barnen och svårare för mig, vad det nu kan bero på? Min midsommarbonus var att härliga Frida-vännen firade med oss!

På midsommardagen fräste vi iväg till Iniö. Det blåste ganska friskt. Vi var alla tre, kaptenen, Frida och jag, inpackade i overaller men fullständigt dyblöta när vi kom fram till det fantastiska huset, en timme senare. Öppen båt i vind kräver, förutom en glatt och säkert vågsurfande kapten, förmåga att njuta av ett vildsint guppande. Vi drack en öl (ölskum, i praktiken!) och kände oss som sjuttonåringar.
Gudsonen fick ett Labanspöke av mig, han verkade förtjust!

Skumvin och mat, lyxbastu och dansförberedelser... Vid tiotiden var vi på lokalen. Jag dansade fötterna sjuka och tror att jag faktiskt lättade från dansgolvet när vi dansade schottis. Tjohoo! Däremellan stod vi på bakgården och drack "pummac". Farlig dryck...

Efter själva dansen blev det efterfest och en av traktens begåvningar sjöng som Paul Pott, medan bandet kompade och var imponerade till tusen. Jag med. Man förväntar sig inte såna begåvningar, karln i fråga är verkligen exceptionellt begåvad, men inte egentligen intresserad av att utveckla sin talang desto mer, han kör färja, han... Jag tror det är fråga om en sorts rädsla eller till och med feghet, det krävdes lock och pock för att få igång honom efter att han i bandets sista "Viidestoista yö" sjungit refrängen, så där by the way, medan han stod och köpte knackkorv, lämpligen utom synhåll för bandet. Hans röst är stor, formidabel, och allt annat bara stannade när han stämde upp. Helt otroligt faktiskt. Men sen var det ett herrans koketterande, innan han kunde förmås att sjunga något mer. Sippare än en 1800-talsfröken, var han, men inte omöjlig, bara man svansade tillräckligt först. Jag förstår nog att man inte vill utveckla sin talang till proffsnivå, även om man skulle ha förutsättningar, det måste ju vara ett val man gör utifrån sina egna behov, men det känns snålt att inte dela med sig av sin begåvning till förtjusta vänner och bekanta och andra beundrare, begåvningar mår nog bra av generositet, tror jag. Det måste nog ligga rädsla bakom. Intressant, hur som helst.

Ungkarlsjargongen, spetsad med "pummac" är också fascinerande och aningen tragisk. Det är uppenbart att endel män tappat hoppet när det gäller kärlek och döljer sin bitterhet genom att vara så idiotråa i mun, att man baxnar. Vissa män förstår man att de är ensamma, de har gjort sig totalt omöjliga i sin rigiditet och med sin könsvokabulär, men några "slösas bort" när de inte hittat sin kvinna. En man (en fin) har fått för sig att man alltid måste få säga sin mening rakt ut och att man ska vara så rå- realistisk som möjligt och att en kvinna ska kunna ta det om hon ska ha honom. Nå, det finns ingen kö (fast det kunde finnas, i det här fallet) och kanske jag sådde ett frö, när jag sa honom, att om han abslout vill ha en partner som han kan tala till som han tilltalar män, måste han faktiskt ta en man åt sig, och inte en kvinna. Han tystande mitt i en mening och jag tyckte mig allt ana en mer gentlemannamässig hållning under resten av kvällen. Jag tror att om man går på tillräckligt många nitar, att man börjar förstöra för sig själv, innan något hinner bli något och att ställa orimliga krav är ett sätt. (Perfektionistkvinnorna i kontaktannonserna är den kvinnliga motsvarigheten)Det var den kloka Frida som formulerade detta. Hon är annars också otrolig, trots att vi festade till klockan sju på morgonen, var hon vacker som en dag när vi steg upp på söndagen, verkligen!

Det blåste inte så mycket när vi stävade hemåt, jag älskar båtlivet och jag älskade hela livet när vi susade söderut! Fin midsommar!

Cornelia

Det händer inte mycket här, det är väl meningen, men ändå lite underligt. Min ämnesomsättning har gått ner till minimum och jag rör mig och tänker som en ödla i en kylväska. Om ett par dagar försvinner barnen till sina pappor och sen... ja, vad ska jag sen göra? Läsa och dra upp ett ogräs då och då. När min viloperiod är slut kommer jag antingen att vara piggare än någonsin förr eller så kommer jag att regrediera till slamkryparstadiet, några andra alternativ finns inte, känns det som.

Låångsamma hälsningar, Cornelia

Låtsasfästmän, Sky Bar och skriftskoleläger

Jag har ju helt kommit ur bloggarrytmen, i en vecka har jag bara varit, lapat sol i prinsessängen och umgåtts med grannen/väninnan. Kaptenen har hög-hög-högsäsong, vilket betyder att han stiger upp kl 06.00 och kommer hem strax före midnatt, går i bastu, äter och somnar innan hans huvud träffar kudden. Ibland hinner jag säga en hel halv mening, innan han tar färjan till Fjäderholmarna. Det är fascinerande, men inte roligt, men så länge han istället kan ha relativt lediga veckoslut istället, verkar det funka. Någotsånär.

Att jag fått ha en sommarkompis (Tack för att ni kom, min rödhåriga prinsessvän med småprinsessorna!), har lindrat saknaden, betydligt. För jag saknar mera när jag bor ihop, än när jag befinner mig på tvåhundra kilometers avstånd, men ändå inte ser min älskling. Jag är nog ingen boren företagarfästmö, däremot tror jag att jag har helt goda förutsättningar för att vara sjömanshustru. Det är svårt att anpassa sig till ett låtsasgemensamt liv, till en låtsasfästman. Intellektuellt förstår jag ju det, men emotionellt skriker det i mig av kaptensbist. Men, ingen hög-hög-högsäsong varar för evigt och jag tycker mig också äntligen ana ett ljus i tunneln också på långsikt, vad gäller tid och brist på den.

Jag har bara haft min äldsta flicka hos mig den senaste veckan. Småflickisarna har varit hos sin far och sonen på skribaläger. Det är bra att umgås med bara en unge i taget, jag minns inte när det skulle ha hänt senast, inte i den här omfattningen.

På söndagen var vi, äldsta tösen, kaptenen och jag på besöksdag på lägret. Ungen verkade helt nöjd. Överenskommelsen har varit att han går skriftskolan, för att det är viktigt för mig, men bestämmer själv om han ska konfirmeras. Vi får väl se.

Lägret försigår på en ö. Jag tror det är bra att vara lite isolerad, för att kunna fokusera. Tror dagens ungdom (jag låter som en tant, jag vet) kanske har svårare för att samla tankarna än vad vår generation klarade, mindre informationsöverlupna som vi var.

På Kökar finns ett fransiskanerkloster. När jag besökte stället för ett tiotal år sedan, förstod jag för första gången hur det kan vara möjligt att gå i kloster över huvudtaget. Det är så andlöst vackert där, att redan det uppfyller en sökande själ. Så tror jag. Mer än hjälp att fokusera, att leva i skönhet. Svårt att inte stanna upp och tänka på sånt som är viktigt.

Den här dagen har varit mindre stillsam och skön, bytesmåndagar är alltid turbulenta. Samtliga flickor har i tur och ordning brustit i gråt, men imorgon ska väl den nya dynamiken ha lagt sig lite, hoppas jag. Min trötthet har mest kommit sig av gårdagens besök i grannen/väninnans "sky bar". Vad är det som är så lurigt gott med konjak?!? Och plötsligt hade omdömet flugit ut över balkongräcket... Men det är roligt med ex temporefester, det är det.

Vi åker ut igen på onsdagen när den eventuella konfirmanden kommer tillbaka. Ser så fram emot att komma iväg igen till skärgården. Här i stan bara blåser det och jag vill hålla koll på rosenkragarna, de har äntligen knoppar. I två år har de sett ut som förvuxna morotsplantor, men nu har de skärpt sig ("Blommar moroten?" undrade kaptenen. Jag tror han retades.)

Jag har motionerat lika mycket som jag har bloggat den senaste veckan. Bedrövligt, bedrövligt, men också lite skönt. Jag tänker inte jogga och hata det, jag springer sen när det känna så igen. Vad är det annars för sommarlov?!

Cornelia

I sommarstartgropen

Jag kan inte tro det; i morgon börjar mitt sommarlov! Av en slump har jag gjort som ska, inte stressat slut på mig strax före ledigheten, utan trappat ner. Det lär vara vanligt att man jobbar som ett djur just innan man får semester, med den påföljden att det tar en tio dagar att alls varva ner och har man bara fyra veckor på sig för återhämtning, är tio dagar en ganska stor del av kakan.

Min slump består av ett annulerat arbete, sådant händer en freelancare, men tack vare ordentliga skrivna kontrakt lider inte ekonomin oskäligt mycket. Lite förvirrad blev jag däremot, min själsliga tidsorientering tappade lite riktningen, men just det gjorde förmodligen att jag kopplade av, så jag klagar inte, inte så länge jag jag inte måste slåss för mina rättigheter, men beklagar nog att projektet för min del inte blev av.

Funderade på paradoxen med skrivna kontrakt. De som gör upp kontrakt som man ska, blir mer sannolikt involverade i konflikter, just för att det finns ett avtal, svart på vitt. Det är ju endast då man har medel att stå på sig. Har man igen gått med på luddiga muntliga avtal i enrum (ja, de är juridiskt bindande, men hur bevisa vad som sagts?), finns inget annat göra än att tyst svälja besvikelsen och de ekonomiska förlusterna. "Konfliktfritt" men tärande i längden. Inte bara för en personligen, utan för hela skrået. Då börjar hastigt egenskaper som "snäll och billig" bli viktigare än "begåvning och kapacitet".

Förra veckoslutets höjdpunkt var Fridas härliga fest bersån! Tack ännu för den.

Den här veckan har jag fortsättningsvis försökt sporta regelbundet (kakätandet i bersån och glassen på balkongen kräver lite fysiska åtgärder) men jösses så jag onjuter av den typens konditionsträning. Jag tycker om det efteråt, ja, då känner ju hur kroppen tackar mig, men under träningen vill jag bara bort. Gårdagens motionsform var simning. Omständigheterna var de bästa, min snälla vän och granne tog mig till simstadion (antagligen tyckte hon det var på tiden att jag besökte stället, jag hade aldrig varit där trots att jag bott här i snart tjugo år! Det tyckte jag också) och vädret var ljuvligt och det var inte överfullt i bassängen, ändå kunde jag inte fokusera på att ha det skönt mitt i träningen, inte ens fast jag mycket väl klarar att simma min kilometer utan att förgås.

Jag tror att det beror på mina ätstörningssymptom i ungdomen. Motion, just löpning och simning, är för förknippat med straff och späkning, inte med glädje och konstruktivt upprätthållande. Av någon anledning går Friskis fritt från de här konnotationerna, som bäst är F&S helt enkelt så roligt i sin förutsägbara mångsidighet. När jag fäktades i min ännu tidigare ungdom, var det lika, jag uppfattade det inte som motion, det var tävling och roligt som självändamål. Hur ska jag nu hitta samma känsla i att spring och simma? Jag behöver säkert en beteendeterapeut för att kunna omprogrammera mig, eller hjälper seghet? Nu vill jag vara i god kondition, jag vill vara frisk, känner jag. Det är säkert ett ålderstecken...

Andra höjdpunkter under veckan som gått, var främst möten med vänner, över lunch och annars, det är underbart med tid för det! och sen Eurovisionen. Inte för att jag tycker att evenemanget rent musikaliskt är någon höjdare annat än i sin egen underliga genre, men för att hela familjen vakar tillsammans och har åsikter och för att ungarna är såna eurovisionsfanatiker, att man bara kan beundra ett sådant glödande intresse. Nåja, hela och hela, både den minsta lilla och kaptenen gick i däck innan det hela var slut och avgjort, men det hör också liksom till.

Söndagen var också en höjdpunkt. Vi gjorde just inget, bara var tillsammans, drällde på balkongen, tog en promenad via glasskiosken till parken och hann spela ett spel ännu rätt sent på kvällen. Det sista, spelet, gällde förstås inte arbetsnarkomanen, han måste påbörja sin arbetsvecka redan på söndagen, men det tycker jag är helt acceptabelt. Men jag oroar mig nog. När tappar man förmågan att varva ner och koppla av under ett par dagar? Hur långt har det gått då?

Själv märker jag hur avkoppling ger mer kreativa idéer och lekfull energi. Medan vi drällde på balkongen, översatte jag på skoj Finlands eurovisionsbidrag.

Där som männen rider bra

där kan ingen ängslig fårskock va’

Där som männen rider bra

där hör man yl av vargarna

Jag har resten också... Ja, "rider bra" är ju inte så suveränt, nej...


Cornelia* snart hos pionerna

PS. Bakade på begäran bröd till söndagsbrunchen (vilket betyder att vi inte kom oss för att göra frukost i tid), kaptenen önskade bröd-bröd, jag ville ha muffins. Se bildens hybrid. Bröddeg i muffinsform.

Kalas på söndagen! Jag bakade en rätt skrymmande Brita-tårta och glädjande nog försvann den nästan helt under eftermiddagen. Rosa skumvin i de vuxna och gul saft i de små och alla verkade ganska nöjda.

Jag gillar jurister! Vad än de säger tror jag ändå envist att deras vardag är ganska allymacbealsk och glamourös och när småflickisarna har kalas, så har jag julafton; hela fyra stycken av gudmödrar och andra vänner är jurister! Sen hade jag en mindre kollektion sjöfarare och annat löst folk också... Härliga gäster! Tack för att ni kom, alla mina ungar, inte bara festföremålen, var nöjda och glada.

Själv åt jag tårta till den grad att jag igår måste springa bort lite maräng och grädde, min favoritfriskis har sommarstängt så det är äckliga joggningen som gäller. På något sätt var det inte så hemskt igår, men jag vet nog hur det sen blir igen.

Jag har underlig stiltje i mitt arbetsliv för tillfället. Ännu lider jag inte av det, det är ett preludium inför sommaren, men lite tomgång är det nog över livet just nu. Varför kan jag inte bara njuta av det? Jag har bara trevliga uppgifter att utföra, jag ska läsa böcker och skriva ett tal beställt av min väninna och granne samt ta hand om familjen. Det låter rätt idylliskt egentligen.

Nu ska jag läsa "Vålnaden" för en nioåringen, hon mysryser men jag blir rädd på riktigt, jag är verkligen dålig på övernaturligheter och skräck överlag, hur barnadapterat det än är.

Cornelia

Veckans söthet

Vi familjefirade småflickornas födelsedag i onsdags. Egentligen fyller den större först om ett par veckor, men då är de inte hos mig, så firar i klump. Vi är vana; av en slump är de två äldsta nämligen födda samma dag, med två års mellanrum. Den stora lilla fick en fantomenprenumeration och böcker och hopprep, den lilla bok och lite leksaker.

Samma dag var det premiärt förskolebesök. Åh, en sexåring är en elev och ingen baby längre, så är det bara.

På eftermiddagen uppfyllde jag den lillas önskan; att tvätta bilen i automat! Där satt vi sen hela familjen i bilen, åt godis, ryste lite åt de närgångna jätteflaskborstarna och blev glanstvättade och fina.
Kanske var det därför jag igår fick ett kort med denna text. "Jag älskar dig" på engelska.

Cornelia

Praktisk hamster

Barnen tittar på ishockey, jag hör exalterade utrop och överraskande kännande idrottsjargong från vardagsrummet. Halva skaran hejar på Finland, halva på Ryssland. Det kommer alltså att sluta i tårar, hur än det går... Själv sitter jag i min säng med ett glas rödvin och återhämtar mig från dagens förrådsstädning. Vårt förråd finns längst nere i källaren, bortom dagsljus och i fullständig radioskugga. Jag som förläst mig på deckare sen kittyåldern, kan tänka mig ("Mammamammmamammma! Ryssland leder ett-noll!" Ett barn studsade hastigt in och ut i synfältet.) många verkligt otrevliga scenarion... brrr. Och föstås var det någon annan källarbesökare som inte märkte att jag också befann mig i labyrinten, för när jag hävt ut allt ur den pyttelilla hytten och liksom hade målat in mig i ett hörn, släckte denna någon lampan och det blev beck-beckmörkt. Det tog ett bra tag innan jag orienterat mig till en av det massiva säkerhetsdörrarna och kontakten.

Det blev sex sopsäckar med kläder och skor för fida-lådan och en hel del för lastibilsflaket som varje vår och höst dyker upp på vår gård. Varför blir jag så medtagen av städning? Nåja, det tog sina modiga tre timmar, det inverkar säkert, speciellt när syre känns som bristvara i underjorden, men kanske det är lite själsligt tärande också, att avstå och ta adjö? Jag är en äkta materialist på det sättet, att jag fäster mig vid världsliga ägodelar och att ge bort småklänningar berör mig., jag blir vemodig... Samtidigt gillar jag känslan av frihet som uppstår när man slutar vara en superhamster, det blir lättare att andas.

Lite tvivelaktig glädje hade jag också av mitt tidigare spara-liv, jag hittade byxor som passar. Igen. I samband med att jag skilde mig gick jag ner över tio kilo och en del trevliga kläder blev oanvändbara. Nu sitter mockabyxorna igen och jag vet inte riktigt om jag ska vara tillfreds eller missnöjd... Den praktiska hamstern är glad, men, men...



Jag fick ett föreläsningsarvode delvis i form av ett presentkort för ett tag sen. Så många böcker som syns på bilden fick jag för gaget! Bokhamster kommer jag att förbli! (Man får skratta åt strömsöboken...)

Ställningen är 2-0 för Ryssland. Mina små rysslandssupporters gick redan och lade sig, Finland vakar...

Cornelia

Fåfängligheternas fåfänglighet

Om man trär en filt över huvudet på en hjort, paralyseras den och det samma verkar hända kräftor , om de hamnar upp-och-ner. Och harar i strålkastarljus har väl alla sett. Om man visar mig en locktång, regearer jag på samma sätt. Jag är besatt av hårlockar och har lagt ner otaliga eurodollars på manicker med varierande verkningsgrad (min vän Mustaschens favoritbegrepp). Nåja, varierande och varierande; i regel har de inte funkat . Och om de har det, har lockarna gått ur snabbare än fördrinken slunkit ner och det var den partajfrisysren, det. Och manicken har åkt vidare till mer lämpliga kalufsinnehavare. Fast man är en bedrövlig hårstylare, kan man ändå vara en föredömlig recyclare.

Min frissa, med mer skinn på näsan än jag har hår på huvudet, brukar ibland föna mig till en Charlie's Ängel, originalversionen, men det håller inte heller i sig. Men nu, nu har jag sett lochtångsljuset och är igen så där förälskad som jag aldrig förr varit... Allvarligt talat, jag har hittat The Locktång, som egentligen är en platt-tång. Eller egentligen hittade den mig.

Jag hatar verkligen "feissarna" på metrostationer och i köpcentrum, (ska jag verkligen mitt i vardagsbrådskan på en metrostation bestämma mig för om jag vill ha ha ett gudbarn eller inte? Hallå, är det inte ett lite större beslut?) men den här gången var jag så umgängesdepriverad, att jag genast föll till föga inför erbjudandet att bli lockig. Den israeliska flickan ( typ 20) berättade dessutom allt om sin nyligen avslutade relation Med Äldre Man, så det var intressant också på det sättet. Och nu är jag alltså lycklig ägare till HerStyler. Fint namn, va? Ljusröd är den också och min bästa vän.

Hjorten Cornelia

Pengar, pioner och andra blommor

Strax innan jag reste iväg mot struvor och röda lösnäsor i skumgummi (ha-ha, inga kan bli så förförda av valborgsbarnsligheter som vuxna förståndiga människor!), öppnade jag posten. "Trööööt!" Stort misstag. Jag har tjänat mer i fjol än beräknat, vilket resulterar i att jag måste betala tillbaka en del av bostadsbidraget och att det sänks inför kommande period. Jag har tjänat tiotusen mer än beräknat, därför ska jag betala tillbaka nästan hälften av det, som det ser ut nu. Inkomstfälla, javisst. Verkligen irriterande, att allting jämnas ut tills det inget betyder om jag jobbar mycket eller lite. Det här var det privata, subjektiva gnället, i princip är jag helt för att man försöker skapa en så stor medelklass som möjligt, tror nog att samhället är lugnast och tryggast så. Men ingen ingen större idé att jobba ihjäl sig åtminstone. Fpa utgår också lite snorkigt från att jag kommer att tjäna lika mycket som ifjol, för "de har inte tillgång till annan fakta". Jaha? Att jag förklarat extrapengarna med en engångsbetalning från utländska förlag betyder inget. En kela-hjärna är byggd så att endast fyrapersonersfamiljer med fasta arbeten existerar i verkligheten och allt annat är konstigt och suspekt. Och givetvis är det så att om man estimeras sin inkomst för högt, att man inte då kan erhålla bidrag retroaktivt. Puh. Nåja, systemet är kanske inte vettigt eller rättvist, men det går att förstå, åtminstone. Det andra kuvertet innehöll avslag angående biblioteksstipendium. "Anslagen räckte inte till" och inte kan man överklaga heller. Och ingen vet enligt vilka kriterier detta mystiska statliga stipendium utdelas. En sak är säker; inte har det något med bibliotek att göra, i varje fall. Varken för den sökande eller för biblioteken. Jag gissar att kakaokraniet jobbat övertid och hoppas det uttömt all sina dåliga karma på min post och nu låter mig vara ifred.

Men valborg blev så lyckad som en valborg kan bli! De röda näsorna på vännerna, mat & dryck, lite såpbubblor och ballonger, de nya skorna och det ljuvliga, ljuvliga vädret. Resten av helgen har jag mest tillbringat som extralätt lättmatros på diverse båtar. Skulle ha önskat mer ledig tid, mer sömn och mindre spända käkar, men nöjer mig med fin valborg och sjöliv som tar en till småöar med trevliga människor, för det mesta. Endel bjuder på rom! Och trädgårdsarbete. Jag är tuktaren av hallonsnår. Pionerna växer så det knakar. Kanske blommor i år redan? Klematisen får en att tro på ett liv efter döden, genom att spreta ut gröna blad från dödbrun pinnestjälk. Min mor fick mig en annan vår att hicka till när hon ringde och sa "Jag är Jesus!" och jag hann redan tänka att det finns andra sjukdomar man kan få än fantasilös cancer, men det visade sig att hon med framgång återupplivat några pelargoner efter vintervilan (pelargonernas, inte hennes). Tog några kvistar häggmispel åt henne från skärgården eller "häggvispel" som kaptenen trodde trädet hette, själv fick jag några kvistar körbärs- eller paradisäpplesblommor av den samme.

Cornelia

Ps Skorna är främst fotade för att kunna MMSas till en vän och scenograf som en gång , när vi vandrade genom ett österbottniskt Citymarket, utbrast"Vem fan köper sina kläder här?!?" Jag pep "jag" och brukar alltid efter detta sända henne bilder på det jag inhandlat på nämnda ställe... Oftast skor, faktiskt. Det är lätt att roa en estet. Och kul!

Mina psykosomatiska tandbesvär har lättat en aning, ska jag bli ännu mer avslappnad i käken kommer jag att börja drägla se debil ut. Jag har lite svårt att smälta att mina besvär inte är fysiska i grunden, men intressant är det.

Veckoslutet tillbringades i bil. Nå, det kändes så! Först åkte vi ut till skärgården, sen åkte vi ännu längre ut i skärgården, med bil, för det fanns ingen båt att tillgå, vilket var verkligen synd för vädret var strålande. Och sen tillbaka. Och sen till Helsingfors.

Men dopet var fint och högtidligt! Det måste vara den lugnaste baby jag sett i de här sammanhangen, han sov mest, åt lite, log charmerande mot mig, sov igen.

Gudbarnet med föräldrar och storasyster bor i ett fantastiskt hus. Det är säkert fyra-, femhundra kvadratmeter och nyrenoverat. Jag brukar inte gilla alltför stora tomma ytor, men det här... Det var inte alls kliniskt (eller safe mode-inrett med Aalto & Artek, dyra möbler för osäkra människor) utan hemtrevligt och fridfullt, ja just det, lugnt och harmoniskt. Och vyn, sen. Norr-om- Nagus vackraste, gissar jag. Jag var bra grön av avund ett tag, så kommer jag nog aldrig att bo. Men sen ganska nöjd igen; gudbarnsföräldrarna vill verkligen att vi ska besöka dem ofta, så fine, jag kommer aldrig att ha råd att bo så vackert, just på det här sättet, men jag får ta del av det tack vare dessa människor och den relation vi har. Ganska stort.

Och när vi nu ändå är inne på ämnet avund, så tittade jag igår på Friskis på damer sextiofem +, som ledigt och snyggt bar jumppakläder jag verkligen inte skulle kunna ha på mig, utan att känna mig obekväm och stoppad som en korv. Det var annars också ett dåligt pass, jag vantrivdes genom timmen och fick ingen flygkänsla. Det var inte alls ledarens fel, jag var bara ur form som en ledbruten, astmatisk och stelopererad elefant.

Nu blir det valborg. Jag ska göra struvor, (premiär i fjol, det är inte så svårt, men känns lite farligt med oljan) men någon annan matlagningsinspiration infinner sig segt eller inte alls, verkar det som. Ungarna är hos sina pappor över helgen, jag ska till skärgården. Skulle en heliumballong pigga upp mig?

Cornelia (-seg. Är dödskallen i sonens kakaoglas ett omen?)

Tandläkarskräck

Brrr... det är lite för kallt för att ligga i soffan på balkongen, någon längre tid åtminstone. Ändå var jag utrustad med både kaffe, vaniljcrememunk och tidning. Nu är det skönt med en varm och gosig laptop i famnen.

Jag överträffade mig själv idag och beställde tandläkartid. Jag har varit en fullständig tandläkarfobiker i många år, på tio år gick jag inte alls och skyller det på dels dåliga tänder (trots ihärdigt borstande) dels på de sadistiska barnhatande tandläkarna i Åbo. Sen hittade jag en tandläkare som specialiserat sig på räddhågsna och hon sövde mig och gjorde tio års munhygiensiskt arbete på fyra timmar. Det var det värt. Kela betalade en del av både behandlingen och anestesin. Sen dess har min tandläkare lyckats bygga upp ett förtroende för sig och idag är jag inte så fobisk längre. Förra året frågade hon mig ännu väldigt milt, hur det kändes för mig när jag fick kallelsen till den årliga undersökningen per post, om det var obehagligt eller ens lite uthärdligt. Riktigt så neurotisk har jag inte varit, men det var ändå lite fint, tyckte jag.

Idag ilade gröten så illa och länge i en tand som jag bevakat misstänksamt ett bra tag redan, att jag måste ringa och det fanns en tid idag och i slutet av maj. Jag drog ett djupt andetag och sa att jag kommer idag. Beväpnad med en Diapam. Till min stora förvåning visade sig att jag inte alls har några hål, inte i de tänder som gjort ont, i alla fall. Annikki, så heter tandläkaren, trodde att jag spänner käken under natten, eventuellt gnisslar tänder och att det är dessa spänningar som påverkar tänderna så att det gör ont att tugga. "Har du stressat?" undrade hon och visade mig röntgenbilderna. "Och hur är det med huvudvärk, har du haft sådan?" Har jag det? Migrän, ja, men något annat? Inte vet jag. Och eftersom jag för det mesta sover ensam och kaptenslös, kan ingen heller berätta om jag eventuellt gnisslar mig mig genom mina nätter. Det hade jag nu verkligen inte väntat mig; att mina tandbekymmer kunde vara psykologiskt förankarade. Jag är förbluffad, men lättad över att inte bli bedövad och iborrad. Annikki slipade bara ner lite ojämnheter, som eventuellt har bidragit till det onda. Vi får väl se.

Tidigare träffade jag den nya förlagschefen över lunch på Kosmos. Jag är lättad och imponerad och ser med försiktig tillförsikt på framtiden. För första gången var jag inte arg och på defensen under ett förläggarmöte. Vi får väl se med det också.

Cornelia (psykosomatisk tandläkarpatient)

Nätskugga, läsning och balkong

Jag har befunnit mig i ofrivillig nätskugga den senaste veckan, den stora gratisservern som huset jag bor i hör till, har varit sönder. Hoppas det fixat sig nu äntligen.

Repeterade den nya pjäsen idag. Äntligen hittar skådisarna rätt, det är svårt att ta in att de behöver nästan lika lång tid på sig att orientera sig i texten som jag har behövt för att skriva den. Det som varit självklart för mig redan i månader är helt nytt för dem vid en första läsning. Jag spinner ljudligt när jag får göra teater, ha ett socialt sammanhang och konstnärligt ansvar. Hur ska det någonsin kunna bli en riktig författare av mig?!

Kaptenen dök upp i fredags, ramlade in dödstrött och i samma skick som en disktrasa man lämnat ute över vintern. Med en bukett blåklint till mig. Det hördes ett stort "ritsch" igen i mitt karborrebandshjärta när han åkte på söndagseftermiddagen, men det var skönt att se att turistandet i familjelivet gjort min älskling gott. Men tomt blev det.

På söndagen hade vi den traditionella balkongsinvigningen. Flickisarna städade i dagarna två och sen var det dags för klippning av bandet och så åt vi kex och vindruvor, barnen, både egna och andra, fick saft och min granne/väninna och jag drack äkta champagne för att fira våren och bougainvillean som jag hoppas kommer att överleva. Margariterna klarar sig säkert.

Dagens friskis tog alldeles andan ur mig, som bäst antar jag att jag ser ut som de i reklamerna, fånigt småleende när endorfinerna får en att flyga, men nu känner jag mig bara dehydrerad och trött. Dags att sova, men först lite bok.

Cornelia

Brist på romantik, men bokhylla och bilder

Viking line har inte romantik i sina reklamer, upptäckte jag. Inga solnedgångar. Silja kör med lite mer traditionellt softande, men med ett kallt 90-talsstuk. Eller så med humor, det gör bägge rederierna.Det är bara hard core ös som gäller, party, party...

Att prata långa samtal i telefon är också att umgås. Jag är klart gladare. Också för att alla valparna är hemma igen och för att den minsta envisas med att sova i bokhyllan. Vilken idé! Varför inte. Hon har bäddat sig ett fint bo. Blir glad av barnen.

Fotosession med riktig fotograf idag. Sen dilemmat; ska man välja en bild man gillar eller en där man ser ut som sig själv? Också den där jag ser mer ut som mig själv, antar jag att är åtminstone lite photoshoppad. Bedrövligt. Borde man vara modigt sliten på en författarbild? "Naturlig" liksom? Ja usch, vad jag 40årskrisar patetiskt gällande de fysiska effekterna åldrandet har. Nu senast måste man skaffa sig en personlighet för att ersätta brist på fräschör, så hastigt går det efter 38 med den här genuppsättningen... Kanske det är ett ytligt (inte bara bokstavligen) problem, men ett problem är det likafullt, men jag antar att krisen går om, bara jag får ta avsked först. Och inte låtsas att den inte finns. Kanske alla kriser handlar om avsked?

Det är för övrigt intressant att bilden har ett sådant eget liv idag, att vi inte så mycket ifrågasätter bildmanipulation, om den visuella effekten blir mer estetisk, vilket ju är rätt äckligt kommersiellt samtidigt som vi ju alltid älskar det vackra och måste få göra det. Om jag själv printar mina bilder, tar jag nog bort en finne om jag har möjlighet. Är det nu sen fel? Acne kan väl inte höra till personlighetsdrag som i sanningens namn måste demonstreras ens på privata familjebilder? Rynkor låter jag däremot bli och har inte något emot mina egna begynnande heller. Det är mer lystern jag saknar. Är det alltid lättare att ta till sig något, än att förlora något? Kanske.

Tja. Kanske jag borde sova nu. Skönhetssömn för att minska häxeffekten i morgon på morgonen.

Cornelia (mamma till den sällsynta bokhyllssovaren)

Jag vill ha vikinglineromantik! Jag är helt utmattad av verkligheten. I verkligheten är kärlek en naturkatastrof.

Vi har diskuterat hela veckoslutet, grälat och gråtit, hämtat andan och försökt igen och allt under en djävulsk tidspress. Bristen på tid är vårt ständiga problem, vårt ständiga samtalsämne.

Det skulle vara lätt att säga att våra problem beror på vårt särboförhållande, men jag tror inte det är så i grunden. Däremot är jag övertygad om att ett särboförhållande avslöjar minsta kommunikationsförbistring, vilket kan vara en bra sak. Det finns en brutal ärlighet över ett förhållande som inte kittas ihop av något annat än vilja och de handlingar man utför för att man älskar och vill den andra och relationen väl. Men det finns inte heller någon nåd, mycket lite av "vi kan vänta och se"- möjligheter.

Man måste jobba för sin relation, javisst,javisst, men en kärlekshistoria ska inte vara ett arbete. Jag tyckte att veckoslutets pärs bara var en enda lång krishantering, som det intet gott kom ur, men den kloka kaptenen hade bättre klarsyn och kunde peka på sådant vi faktiskt löst eller insett. Kaptenen visade på resultat jag inte sett, djupt nere i min grop som jag var. Nu tror jag att det kan vara okej att inte skörda så mycket direkt efter sådden, att även om vi inte rör oss någonstans, varken framåt eller bakåt, just nu, att vi ändå har en gemensam riktning.

Min naturkatastrof har målat in mig i ett hörn och jag blir desperat när ingenting fungerar, när detta är det enda jag vill ha. Det finns ingen väg ut. Skrämmande, men stort.

Cornelia (drabbad)

Hur klarar sig de som kommer från andra världsdelar och reser österut, puh, min jetlag exploderade i ett fjärde migränskalv, jag trodde nästan jag skulle få hjärnblödning, så ont gjorde det. Jag har Immigran, men den gången jag prövade medicinen, var biverkningarna så obehagliga, att jag drar mig för att ta rävgiftet. Faktiskt brukar jag inte få en så hård värktopp, jag tappar bara synen och mår skit och ser ut som en spökpanda tillsammans med en allmänmolande basvärk som känns i själva kraniet, runt ögonhålan, den ena eller den andra. Nåja, det om det. Det är väl över för den här gången.

"Everythings else pales after Alaska" sa överläkaren till Joel i "Northern exposure". Repriserna började igår.


Så känns det post Grönland också. Det är lite trångt och mörkt och ingenting händer. En nätverkslunch med listvännerna igår räddade dagen från total meningslöshet. Ja, jag blev ju också påkörd, faktiskt. En liten buckla i baken på bilen, eller en skråma är det kanske, damen som rammade mig fick betydligt värre skador av min dragkrok. Men på något sätt var det här inte tillräckligt sensationellt fast jag blev sådär hjärtklappningsrädd är det small. Vi var på väg till ett köpcentrum med storisarna för att handla "dopklänning" åt äldsta dottern och för att slippa laga mat själv. Det är twinsarna som ska döpas hos storisarnas pappafamilj nästa veckoslut. Och sen blir det ett dop till om någon vecka; den tidigare festöverraskade 40-åringen med flickvän har bett kaptenen och mig att bli gudföräldrar åt deras nyfödde son. En ära, givetvis. Jag gillar gudbarn (mina) och hela gudföräldrarskonceptet.

När vi handlade såg sonen till sin förvåning att det finns specialtidningar för människor som står i beråd att gifta sig."Inget man prenumererar på" antog han först, med en sarkastisk blick på sin mor som ju varit gift två gånger (ett bröllop bara, vill jag poängtera!)och undrade sen om det möjligen inför hösten för hans del också finns ett glassigt magasin som heter "Konfirmation!". I övrigt skrattade jag inte så mycket igår.

Får en syster på besök idag. Annars kommer nog inget speciellt att hända idag heller. Att tvätta kläder är inte så stimulerande, 40 eller 60 grader? Torktumlare eller inte? Suck.

Cornelia (understimulerad och hushållsapatisk)

Adjö Maniitsoq, adjö Grönland

Promenad, flickornas grönländska handbollsmästerskap och avskedsmiddag med VH och ny musikerbekant från Hans Lang-kvällen. Så kan den sista söndagen sammanfattas. Eventuellt såg jag några Americas Funniest..., men inte så många, effekten håller på att gå ur, repriserna på "If you can get on tape, you can get it in cash" och vinnarna som tackar Gud, har som fenomen peakat och planar nu ut utan större abstinensbesvär...

Vi gav VH en flaska Laphroaig (min eviga favorit) som tack för att han tagit hand om oss så väl och det var verkligen inte meningen att vi skulle ta del av innehållet, men så blev det. En glad fest, men jag måste säga att det är sista gången jag packar ett så omfattande bagage efter att ha druckit whiskey.

Spontanväckning klockan fem och sen lite frukost och iväg. VH följde oss ända till flygfältet och väntade segt på vårt försenade plan med oss. Vi var en ovanligt tyst liten teatertrupp. Avskedsvemod och hemlängtan i ett paket. Samt lite sviter efter finalfesten. Bara lite.

I Kangerlussuaq åt vi en ny frukost och shoppade lite souvenirer och väntade igen. Resan till Köpenhamn kändes lång, men flygvädret var gott och Greenland Airs plan är stora och fina. Jag köpte småflaskor champagne på Kastrup (min söta granne har ju lärt mig att alltid ha minst skumvin i kylskåpet!) och multinationell (shame on me) choklad till barnen. Kunde inte motstå ett "pack" med fyra dragétuber med varsin disneyprinsessa på, det var så jättejättepraktiskt med just fyra i ett... Tur att den femtonårige sonen har humor, han får välja prinsessa först.

Så Helsingfors- Vanda 01.30. Skådespelaren glad för att komma hem till sin familj, jag både lättad och glad men samtidigt lite tom. Jag är på något sätt bättre på att resa iväg, än på att komma hem, hur mycket jag än saknat min familj. En sorts själslig jetlag, en oförmåga att omanpassa sig antar jag. Nå, lite spelade det väl in också att jag kom till ett tomt hem, jag skulle tycka så mycket om att bli mött på flygfältet, men sånt är nu inte möjligt i min värld. Klockan tre kom jag i säng och här är jag nu igen, mitt i vardagen, nästan anpassad men med fysisk jetlag, (huvudet värker och jag känner mig utanför mig själv)i väntan på att mina stora ska komma hem ikväll så att jag får krama dem! Min snälla mamma fixar middag åt dem mellan skola och hobbyn, men sen får jag hem dem. De små får jag först nästa vecka, men jag ska gå och smygkrama dem till park och dagis.

Nu ska bostadsbidrag justeras och räkningar betalas, mat inhandlas och kläder tvättas. Jag har verkligen ett kontrastrikt liv, klagar inte alls!

Tack för reseläsesällskapet och kommentarerna, både till bloggen och som epost. Fint att få dela med sig. Takuss, Grönland! På återseende.

Cornelia

Mera harmonisk tomgång men också lite oro

Lite champagne som aperitif, sen de randiga räkorna och mineralvatten och sen… ja, sen sömn. Det var gårdagens program det. I något skede var jag och handlade och såg en halv CSI (eller vad de heter?), småpratade lite med skådisen/teaterchefen, som för övrigt ser så avslappnad ut, att man knappt tror det är sant. Vanligtvis är han mer som en ekorre på amfetamin, så där som många egenföretagare… Om man gillar fotboll, är det förmodligen himmelriket att vara legitimt insnöad på ett hotellrum tillsammans med Liverpool och Arsenal, eller vem det nu var som spelade igår.

Tror för övrigt att vårt samarbete löper så friktionsfritt just för att vi båda ha ett visst helhetsansvar, han som teaterchef och producent; i relation till det är jag bara medarbetare och anställd, jag som husregissör; då han kan strunta i de konstnärliga helheterna som är mitt ansvar, och vara skådespelare med ansvar för sitt eget arbete endast. Vi klampar inte på varandras revir, men tar ansvar omlott, på något vis, för verksamheten.

Vaknade utvilad imorse före klockan sju (duktigt morgonpigg på Grönland, en riktig sömntuta enligt finsk tid) och gick för att äta frukost. Fick sällskap av en amerikan och jag konstaterade i konversationssyfte att ”You seem to prefer the bigger mugs like me” eftersom jag också ratat de pyttesmå tantkaffekopparna till förmån för de stora blå förmodligen avsedda för te. ”Sorry, I’m from America, I only speak English” sa han till det. Jahapp, jahapp, jag måste göra något åt min accent, tydligen… Nå, sen bad han om ursäkt och sa att han är så van vid att folk tilltalar honom på språk han inte förstår att han automatiskt svarar att han inte fattar. Han berättade att han tillbringar en månad i året här, han åker tillsammans med grupper upp på berg med helikopter och skidar sen ner med dem. Resten av året tillbringar han i Utah eller i Thailand, där han också har business och en flickvän. På frågan om han familj, svarade han att han hoppas att det är under arbete, att han tror att han äntligen träffat en kvinna som förstår honom och är den rätta. De ska ha ett företag ihop och söker mark att köpa, för att bygga något slags strandhotell, om jag förstod det rätt.

Han var sympatiskt nog inställd på att vara en del av samhället när han är här, han bor med sina grupper i byarna, inte på någon turistanläggning långt borta, som många av äventyrsentrepenörerna här har ordnat det för sig. Cafét vi åt en hamburgare på i Kangaamiut visade sig vara hans pensionat- och cateringservice. Jag berättade om vår andra amerikanska kontakt på Napasoq och han suckade och tyckte att cynism är ett trist fenomen, speciellt här, men att han tyvärr träffat många krassa människor, speciellt danskar, under sina sex år här som vill bort, men som upplever sig instängda och oförmögna att lämna landet. ”Men det är ju så, att många människor verkligen är ”stuck” här, att flyga är väldigt dyrt här” sa jag, lite allmänt och amerikanen (vi presenterade oss aldrig) berättade att många av hans bekanta inom hotellbranschen här sagt sig vara mer än villiga att komma och jobba hos honom i Thailand när det projektet blir verklighet, men att det stupar på pengar till flygbiljetten. De tjänar kring 1000$ i månaden och boendet slukar hälften. En flygbiljett till Thailand kostar ca 2500$. Det hade jag inte tänkt på, att man kan bli ekonomiskt stuck, så konkret. Jag är en bortskämd liten kulturmarakatta, märker jag, priviligerad.

Vid det laget hade VH äntrat frukostbordet och det blev tal om piloter. Amerikanen hade denna gång en svensk pilot, jag undrade om han inte haft någon inhemsk, men han räknade upp många andra nationaliteter. Jag frågade VH om han känner grönländska piloter och han nästan fräste ”många!” så jag inser att det här är ett känsligt kapitel, balansen mellan turism och exploatering och allt annat. Jag för min del tog för givet att endast grönländska piloter är något ha i det här landet, de lokala förmågorna måste ju vara de som känner till väderförhållandena bäst, jag hoppas verkligen vi ska flyga Dash 7 med en grönländsk pilot, speciellt då det som nu blåser så att tatueringana lossnar, som min kapten skulle uttrycka det. På samma sätt föredrar jag en skärgårdsbo vid rodret om vi ska till sjöss i skärgården. Demokrati i sin mest förenklade form politiskt korrekthet och låt alla blommor blomma, är mindre viktigt än att komma hem hel och hållen. Men det har kanske handlat om något annat för amerikanen. Och det harmar mig att jag inte hann parera hans förutfattade mening om vad jag tycker om kaffet här. Han hällde upp mjölk åt mig i den blå muggen, och när jag bad om ytterligare några centiliter sa han konspiratioriskt ”Yes, it makes the coffee taste better, doesn’t it.” Först senare förstod jag att han ansåg att kaffet här är dåligt i gemen, vilket är helt fel! Jag har fått gott starkt samt ickebeskt kaffe över allt här, både på caféer, på hotellet och ur kapten Niels termos på Targan. Det är ju amerikanerna som gillar blask och lankigt kaffe! Och nu hamnade jag i det svaga kaffets parti, helt mot min vilja och för att jag inte var tillräckligt snabb i tanken. ”Vi” och ”Dom”- tänkandet finns överallt. Måste lobotomera ut den funktionen ur min egen hjärna åtminstone, inget är så osympatiskt maktfullkomligt som den strukturen.

Det som också är osympatiskt och djupt oroande är vad VH berättade för skådespelaren igår, om hur narkotikan sprider sig som en löpeld på Grönland. Vi har tidigare talat om de problem som spriten medför och VH har själv nämnt incest som något som man verkligen borde ta itu med på de här breddgraderna, men knarket hade jag missat. Jag har blivit van vid att se narkotiskamissbruk som personliga, individuella tragedier som ödelägger enskilda människor och givetvis förstör det för deras närmaste också, men här ser jag plötsligt möjligeten att ödelägga ett helt folk, om vi nu ska vara riktigt dystopiska. Det är isolationen som gör det möjligt att förorsaka ett helt samhälle skada på ett alldeles annat sätt än i andra miljöer. Att någon tjänar pengar på sådan förstörelse är avskyvärt. Måtte de hamna längst ner i infernostruten. Ska försöka ta reda på mer. Narkotika skrämmer mig allra mest, det är vad jag är mest rädd för att ska drabba mina barn, narkomani och schitzofreni i sin värsta form, både fenomenen skulle tvinga en att se hur ens barn dör framför ens ögon, trots att de skulle stanna kvar som sina egna vålnader.

Det blåser som sagt, men det har slutat snöa. Den lilla gula båten är nu helt vit som synes. Bilderna på soluppgången från i går morse och den stora båten från igår kväll.Solen skiner igen på mig och skapar akut växthuseffekt i mitt rum. Om några timmar ska vi gå och se en handbollsmatch, VH fungerar som domare. Han är något av en kändis tack vara sitt spelande i landslaget för några år sedan. Vi rör oss bara med eliten, ha- ha! Skulle också lite vilja ha en sån där röd och vit t-shirt som det står ”GREENLAND” eller ”Kalaallit Nunaat” på ryggen, men då borde jag först bli tillräckligt bra inom någon idrottsgren och sen flytta hit, så jag får väl klara mig utan, mina mest idrottsliga dagar är nog över och jag betvivlar att det finns en fäktningsklubb här. Fast man vet faktiskt aldrig. Det behövs ju bara en engagerad eldsjäl för att det mest oväntade ska ske.

Fick trevliga nyheter hemifrån igår, överraskningspartyt för kaptens och min vän hade lyckats över förväntan, 40-åringen hade verkligen tagits på säng. Där är de i Åbolands skärgård och här är jag, i Grönlands. Fascinerande.

Cornelia (fortsättningsvis ändå avslappnad)

Lediga!

Började på Lina Forss ”Hallonbäcken” och är inte så förtjust, men läser tappert vidare. Morgonpromenaden igår senarelagdes från klockan elva till tolv (såg karlarna kanske lite, lite bleka ut?) och där emellan promenerade jag själv runt klippan Hotell Maniitsoq (se bilden) är byggd på och log och nickade mot alla mötande vänliga och satt sen en stund på hotellterassen som till hälften var en meter hög snöhög mer än terrass, och läste.

Vi drog ut i byn och försökte hitta souvenirer, men det var lättare sagt än gjort. Och så köpte vi vykort. Det finns två varuhusoider i byn, det är svårt att identifiera butiker när de inte har skyltfönster av något slag, men det är ju rätt förståeligt. Det känns tassigt att stiga in genom en anonym dörr, för först på insidan kan man vara säker på att det är en affär man hamnat i och inte någons privata hem.

Sen vet jag nu inte om jag planerat så mycket för lördagen, men vad det än kunde ha varit omintetgjordes det av ett sjujävla migränanfall. Det hade förvarnat om sin ankomst under två dagar, men hittills låtit sig motas av mediciner, men nu slog det då till med full kraft och däckade mig totalt i hotellrummets soffa, under det svalare fönstret. Ja, jag trodde ju att Grönland skulle vara kallt, men det har varit säkert 35 grader inomhus på de flesta ställena, t-shirtsväder, tack vare det strålande solljuset som skämt bort oss hittills.

Det blev ingen middag för mig ens, jag låg bara platt som en hälleflundra. Men sen när solen lagt sig kvicknade jag till, lockade håret (glamour, för fanken!) och kunde följa karlarna med på Hans Langs minnes-jam till församlingshuset, som här fungerar som vilket föreningshus som helst (”Nej, jag tror inte Jesus skulle ha något emot detta”, sa VH). Hans Lang var en kär musiker och artist som med sin hustru under en båtfärd drunknade ifjol. Det var som Falmingokvintetten (utan ansiktslyften) på grönländska! Jag lärde mig grunderna till grönländsk polka och så skuttade jag runt till all möjlig sorts grönländsk pop och rock och det var härligt! Skärgårdsliv är skärgårdsliv, var än det försiggår, verkar det som. Jag stortrivdes och fick dansa mycket.

Enligt VH är det grönländska samhället jämlikt, men jag undrar lite jag. De kvinnor jag hittills träffat har nästan utan undantag (hälsovårdaren i Kangaamiut var ett riktigt rivjärn,i ordets bästa bemärkelse) varit aningen kuvade på något sätt. Inte privat och personligen, men strukturellt, om ni förstår hur jag menar. Jag inser att vi träffar de små byarnas folk när vi befinner oss här (Maniitsoq är för övrigt en ö) och att man inte ska dra för långt gående slutsatser av detta sociologiska forskningsmaterial, men också skådespelaren reagerade på detta. Det är svårt att mötas kvinna mot kvinna, känns det som, vi lever i olika världar.

Det som däremot är alldeles uppenbart är hur förtjust man är i barn här. Det är alldeles tydligt att barn är en stor tillgång och samhällets gemensamma ansvar. Här har jag inte sett några könsskillnader, alla verkar genuint hänryckta över de barn som vandrat runt i famnarna under våra föreställningar. Syskon ser ut att vara väldigt engagerade och stolta när det gäller de små i familjen. Funderar på det där med tonårsgraviditeter. På vad som är illa och vad som faktiskt kan vara bra. Det känns nästan som om det vore mer politiskt inkorrekt att säga att de kan leda till något gott, än att automatiskt fördöma dem, men jag tror ju nog att allting är relativt och kan inte anse att en kärleksfull förälder är ett dålig fenomen i något sammanhang.

Vi fick en stor komplimang av VH. Han sa att vi genom vår föreställning och turnén fått honom att komma närmare sitt eget folk. Jag tror jag grät en skvätt.

Idag är vädret dåligt, det blåser och regnar slask. Vi är stuck här på ön till måndagen, för inga röda flyg stiger under veckoslutet (jag får lite panik när jag tänker att de är röda för att man ska kunna hitta ett störtat plan bland snö och is och dessutom är de dash 7or…). Det finns två fungerande tv-kanaler i platt-tv’noch det är det. Ja, och så har jag Lina och några till samt ett par nyinhandlade danska damtidningar. Jag kommer att vara alldeles överavslappnad när jag kommer härifrån (om inte jetlagen tar knäcken på mig, förstås). Av någon anledning sänder den ena kanalen flera avsnitt av ”Americas funniest videos” fler gånger om dagen. Programvärden är så fenomenalt dum men samtidigt så supernöjd med sig själv att man baxnar och mår illa, mer blir samtidigt beroende av serien. Illa!

Snart ska vi sammanstråla för middag. Tigerräkor, kanske?

Cornelia (avslappnad)

PS. Haren Kanin! Det var den finaste kritiken någonsin! Tack och puss på ditt långa öra.

Atammik!

Dubbelt längre sjöresa till Atammik än till Napasoq och dubbelt högre vågor. Det är fjordvattnets rörelser fram och tillbaka i fjorden som skapar den gropiga sjön, inte vinden. Jag var inte rädd, Niels’ kaptensförmågor inger kompakt trygghet i mitt hjärta, men nog vagt ljusgrön ännu när vi kom fram. VH var totalt oberörd medan skådespelaren såg aningen orolig ut, så jag behövde inte var ynklig alldeles ensam. Niels medkänsla med mig botade mig nästan.

Men allra först levererade vi guiden Adam till foten av sitt berg Apussuit. Han skulle upp på toppen till turistanläggningen (om jag förstod det rätt) med motorkälke, hans gäster från Saudiarabien skulle anlända under veckoslutet med helikopter.

Maniitsoqs kommun har sett till att också mindre byar, som nu Atammik med sina 300 invånare, har en ordentlig sporthall till sitt förfogande. Den här, med pastellinteriör, var byggd för en sex år sen, men fortfarande i mycket gott skick, slitaget är inte i proportion till storleken som vi är vana, antar jag. Det är en bra idé att satsa på såna här utrymmen, jag tror min professor på Teaterhögskolan hade rätt, när hon sa att vilsna ungdomar i puberteten kan räddas av två fenomen; teater eller idrott.

Jag är ingen workshopmänniska egentligen, jag är inte en särskilt hågad pedagog, mycket mer en föreläsare och diskussionsledare, men de här ungarna tänder något sådant i mig. Det är så imponerande att de lever där de lever, som de lever, att jag får lust att bidra med något ännu mer konkret än vår föreställning. Jag måste fundera på saken ur det perspektivet. När vi kommer hit nästa gång, för det tror jag vi gör, allt annat känns som en väldigt främmande tanke, vill jag ha en föreställning som är mer anpassad till språkförbistringen, mer fysisk mindre texttung, än den vi har. Om vi kan göra autografskrivarsuccé med den vi har nu, som handlar om språk, bland annat, hur mycket bättre skulle vi inte kunna kommunicera med något mer skräddarsytt? Det är väl så, att när man lite lär känna någon, så vill och kan man ge mottagaren en ännu personligare gåva. Ska fundera vidare.

Det blev fullt hus igår, vi var tvungna att dra fram fler stolar, tillslut var de nästan hundra. Det är en ganska fin procent!

Resan hem var mindre gropig (eller hade jag vant mig?) och issörjan hade reducerats ytterligare. Niels fick vår resescenografi, bestående av Ikeas pall ”Bekväm” som tack, den fick bli båtrekvisita istället och fungera som landstigningshjälp.

Hotellets tigerräkor var gudomliga, men efter desserten var jag så trött att jag knappt hann till mitt rum innan jag somnade. Karlarna däremot var pigga och farligt energiska och har antagligen haft en riktig helkväll i minihotellbaren, icke att förväxlas med minibaren, som inte är mycket mindre än hotellbaren, faktiskt… Det klarnar säkert när vi tar oss ut på byn om några kvällar.

Jag har sovit länge denna morgon, vakande först halv sex (dvs 10.30 finsk tid…) och läste slut min Nesser ”En helt annan historia” och nu saknar jag den redan. Måste börja på nästa bok.

De omnämnda amningsprocedurerna igår, annars; Den hungriga babyn satt inte alls i moders famn under föreställningen, utan i ett syskons, så när mamman plötsligt, mitt i repliken, drog upp skjortan och blottade sina bröst, förstod Herr Skådespelare först inte om det eventuellt var en eloge till hans skådespelartalanger eller vad? (Vi dramatiker och regissörer råkar mer sällan ut för den sortens manifesterad uppskattning, men man vet ju aldrig.) Nå, sen kom babyn till bröstet och pusselbitarna liksom på plats.

Vad ska hända idag?

Cornelia (nyfiken och förväntansfull)