Härliga Norge!

Jobbstrulet bara fortsätter och har antagit nya underliga former, men också genererat ett massivt stöd för oss som drabbats. Den andra parten drar sig inte för rena lögner, men kan givetvis inte bevisa sådant som inte är sant. Det här leder förstås till att förtroendet och förhoppningarna att lyckas få ett samarbete till stånd börjar närma sig nollpunkten.

Men! Igår kväll kom jag hem från Oslo. Jag var ombedd att hålla en av jubileumsföreläsningarna på Barn- och ungdomsförfattarförbundets 60-årsseminarium och det var spännande men gav den mest glädjande respons. Är fortfarande varm om hjärtat. Hela tillställningen var förberedd med stor kärlek, maten var superb och programmet överraskande och uppfinningsrikt. NBU hade bl.a hyrt en spårvagn som gästades av allehanda artister som steg på och av på hållplatserna på rutten vi gjorde. Vi sjöng och drack det vin som "konduktören" generöst delade ut. Senare blev det cirkuskonster och eldsslukare och mera god mat och skräckshow med.. hmm...nunnor, faktsikt... (en present av dramatikerförbundet). Och mycket vin och lite Koskenkorva ur muminmugg (en present åt min norske kontaktman och vän) och många diskussioner och sen hem till fina hotellet på morgonkvisten. Verkligen. Ibland är mitt liv oförskämt bubbligt och kul.

Hotellfrukosten var verkligen bra och jag hade dessutom sällskap av mina danska kolleger, vilket gjorde det ännu trevligare. När jag sen, efter promenad i ösregn, verkligen hittade DVDn med "Bröderna Dahl och professor Drövels hemlighet" och en med "Elias" var lyckan ungefär gjord. Bara den lindriga baksmällan förmörkade tillvaron något.

Och nu är det söndag och jag har just vinkat av en kapten och känner mig lite förkyld. Min äldsta kommer hem redan idag från sin pappa, eftersom han vill gå och träna judo, höstens nya hobby. Kanske jag kan lura honom att se på bröderna D. med mig.

Purrrr, spinner Cornelia

Den långa pausen...

...beror på en strulig arbetssituation, som tar all min tid i anspråk, men som jag inte riktigt kan orda om här på bloggen så länge fackets jurister är mitt i skrivelserna. Så där löst kan jag säga att det handlar om en beställning som levererats, godkänts, men därefter, mot avtalet, refuserats. Ja, därför har man avtal, för att förhindra att det oförutsedda förstör det för en, men roligt är det ju inte att syssla med sånt här, hur rätt vi i arbetsgruppen än har. Obehagligt och ångestfyllt, i det närmaste.

Mera obehag har höstens loppcirkus förorsakat. Löss i familjen Hårfagre är vidrigt. Till all lycka är bara två av fem drabbade hittills, inte som för två och ett halvt år sedan när det kryllade överallt. Nu har vi bara sett några stycken äckliga fullvuxna existenser. Men man kan nog säga att luskamning i förebyggande syfte är det jag sysslar med allra mest just nu. Plus jobbstrulet.

Mamma är fortsättningsvis domnad i framtassarna och rätt knäckt över situationen. Tur att jag har så stora barn, att de kan hjälpa till med att hjälpa till!

Det kuligaste den här veckan har varit premiäryra på turnéteatern går, åh, vad jag älskar såna små glamourvirvlar mitt i allt annat.

Cornelia

Loppis

Jag älskar loppisar. De tillfredsställer mitt skattletarbehov och har inget med effektivitet eller målinriktad verksamhet att göra. Det här gäller moderna loppisar, där människor gör sig av med sitt överflöd, för man behöver inte komma så långt ifrån städerna för att finna lopptorg där allt är ganska lusigt, slitet och desperat överprissatt. Då vill inte köparen ha säljarens varor för att hon/ han känner sig lurad redan på förhand. Vi loppisshoppare på moderna överflödsloppisar köper mycket för att vi inte har just något att förlora, om varorna har realistiska jag-vill-bli-av-med-den-här-grejen-prislappar. Jag stöder hellre de desperata på något annat sätt än genom att våldsköpa noppiga behån.

Min väninna brukade relativt regelbundet sälja barnkläder och annat på det stora loppiset här i närheten. En gång stod jag och pratade med henne vid ståndet och såg i ögonvrån hur en flicka provade min väninnas avlagda läderrock, förälskade sig i den men mulnade när hon insåg vad den var värd. Hon frågade ändå, med svag röst, efter priset och min väninna avbröt som hastigast vårt samtal och kastade fram en låg summa att jag kunde se hur överraskningen tillsammans med läderrocksglädjen riktigt exploderade i flickebarnet. Jag tror att det var då jag lärde mig poängen med secondhand, det är en sorts generositet, som just kan utövas för att det är fråga om överflöd.

Under de senaste tio åren har jag köpt fem espressokokare på loppis. Den första nästan kastades efter mig av en mamma som vikarierade sin son i ett stånd "Jag vet inte vad det är för en manick! Ta den!" Den var liten, vit och ganska trekantig (en Rowenta, tror jag) och gjorde sitt jobb som den skulle med kaffet, men inte riktigt med mjölken, tills metallflitret plötsligt försvann och det inte i hela Europa fanns ett likadant. Jag minns att skickade runt epost under rubriken "Kär kaffekokare söker reservdelar". Mitt nästa fynd var en stor och tung Krups. Ett mejl till företagets agent i Finland resulterade i att de skickade mig kopior på bruksanvisningen, kundservicen var annars också härligt vänlig. Den mjölkvärmaren fungerade heller aldrig riktigt, men nu när den apparaten har flyttat till replokalen, kanske det kan fixas.

På mitt favoritloppis i åbotrakten i Piispanristi, hittade jag i våras en Krups igen. En lättviktare, den här gången av en lite tassig utgången modell "Espresso Bravo" som skulle få bo i skärgården. Den visade sig vara suverän! Och nu äger jag en till som bor i stan, den har jag jagat på "Blocket" i Sverige och den blev lite dyrare med frakt och allt, men visade sig i gengäld vara splitterny och oanvänd. Tack Lidköping! Mellan de två Bravona köpte jag ytterligre en espressokakare, för att jag visste att min pappa gärna ville ha en. Den förhåller jag mig skeptisk till. Designen ser ut som en östkopia på Krups, den har inget land angivet som tillverkningsort på förpackningen men en bild på svartmuskig man utanför en liten sunkig bar. Mannens beröm av den "professionella kvaliteten" på kokaren är citerad på flera språk på lådan. Och kokaren heter något typ"Gourmet DeLuxe". Hm. Men tretton euro är ändå bara tretton euro och det var pappa som stod för dem. Jag hoppas den inte exploderar åtminstone. Och att de har en täckande försäkring...

På samma piispanristiloppis har jag köpt en digimanick till min dator, den fungerade vad hårdvaran gäller, men fjärrkontrollen var sönder och softan oanvändbar, jag fick tag på ägaren och han gav mig utan knot 10 € rabatt. Jag gillar den sortens hederlighet.

Jag har utformat några riktlinjer gällande loppisshoppande under åren:

• Försök inte hitta någon specifik vara, dvs gå inte på loppis när du har bråttom och verkligen behöver något. Gör hellre regelbundna räder i lugn och ro och se om det finns något som passar dig. I vanliga butiker är kunden kung, men på loppis är det loppistempo som råder.

• Satsa på kvalitet, köp ylle, linne och siden, det är nästan alltid prisvärt.

• Håll koll på barnkläder, ibland är de nästan oanvända. Skrinnskor kan man också få billigt.
  

• Köp aldrig sällskapsspel. Det finns en enda anledning till att man gör sig av med såna och det är att de varken är bra eller roliga.

• Buntar med inrednings-, trädgårds- eller antiktidningar är ofta uppskattade presenter.

• Låt barnen shoppa loss och lär dem också att hålla utkik efter kläder. Attitydfostran är kanske det viktigaste här. Det är fint och miljövänligt om de lär sig att uppskatta återanvändning och de lär sig något om penningvärde på kuppen.
  

Mitt käraste kap är för tillfället en lång (rök-)rock i mörkblå siden-viskosblandning. Jag känner mig lite magisk i den. Den är inhandlad i en secondhandaffär och var lite dyrare, men inte i närheten heller av sitt butiksvärde. Vinröda stövlar med höga klackar var ett superkap för tre euro. En röd hemstickad polo kan vara ett missköp, men jag har ännu inte bestämt mig slutgiltigt. Jag ska ge den en till chans i jul...

Jag vill ännu poängtera att jag inte är någon samlare, de med hamstergenen beöker loppisar av andra orsaker än jag, inte heller är jag ute efter att göra verkliga klipp. Jag gillar helt enkelt loppisidén och det är en typ av shopping jag har ekonomiska förutsättningar för. Och sen är det det där med skattletandet både för mig och för andra, min bästa loppispresent är nog en mockarock åt älsklingen för en ynka euroslant.

God jakt!

Cornelia

Kräftor och maräng

Jag har för en gångs skull sovit så gott att jag är alldeles förvirrad.

Jag klarade deadlinen för pjäsen med lite marginal, natten till fredagen var version I klar! Nu väntar jag på att ha en läsning med mina skådisar, så att jag kan rensa vidare i materialet och städa upp i dramaturgin. Jag har skrivit två pjäser med flera roller, men med bara en skådespelare. Nu blev jag lite förvånad över att det på ett sätt begränsade mig att ha två skådespelare, som spelar flera roller, fast det på de allar flesta sätten är roligare med dialog. Det uppstår "logistiska" problem, när två personer förflyttar sig till varsitt set att av roller. Det får inte gå åt energi för åskådaren att försöka förstå vem som nu är vem, det måste kännas självklart. Och det gör det när det funkar, men vägen dit är lite komplicerad ibland. Det finns nog en och annan knut som måste lösas ännu på textplan, sen gör skådespelarna det konkreta jobbet i sista hand (piskade av demonregissören).

På fredag morgon åkte jag till Hangö för att se en av mina pjäser. Ungarna i skolan där vi spelade var fina, men det finns en grupp lärare som vaktar sina elever med en sådan frenesi, att de inte märker att de själva stör mer genom att väsa "schhhhh!" och blänga argt så fort barnen regarear på pjäsen. De ska regera! Det stör inte när de skrattar åt en komedi, det är meningen! Men när ska man hinna kulturuppfosta den delen av lärarna...

Vädret var fantastiskt i Hangö. Solen glittrade i havet och det var varmt och skönt och Pirates hamburgare var god. Vi åt lunch i hamnen och sen reste jag till skärgården. Nu har veckoslutet med kräftskiva och soffdrällande plötsligt bara tagit slut och i dag börjar företagarkursen på allvar. Det verkar som om jag får sällskap av kaptenen, vilket är roligt. Gemensamma studier är något nytt för mig, jag, företagsnovisen, kommer att ha stor hjälp av det. Hoppas tidtabellerna nu funkar.

Mamma verkar bättre vad gäller darrningarna, men hennes tassar domnar. Nu har de tomograferat henne igen, i våras såg de något på hennes njure, som de nu ville kolla närmare. Jag förhåller mig neutralt tills jag vet mer.

Mina stora barn har varit på sin pappas bröllop det här veckoslutet. Det lär ha varit en fin fest. Vi fick lite bråttom med ekiperingen i slutet av veckan, men sen förälskade sig min dotter i min laxrosa studentmaräng från -86 och så var den saken klar. Hon var söt som en bakelse i den något "cornyga" klänningen!

Nu ska jag packa.

Cornelia