Jagad

Pandan är en ypperlig barnvakt här bredvid mig, jag vet inte vad vi ska ta oss till när heliumet sipprat ut för gott. Jag borde ju nu jobba lite på mitt parallellprojekt, men är helt utmattad efter igår. Fader Okänd kan bara inte låta oss vara ifred, han vill inte erkänna faderskapet men kontaktar mig ändå via jurist, det är ganska förvirrat och oförståeligt, juristen verkade bra pusslad själv, sådant här hör inte till det vanliga, sa han men handlar på klientens begäran och skor sig på honom förstås, det hör väl till affärsidén... Inget nytt finns ju att säga och kanske han till och med var lite generad över att ha tagit fram det här med barnets bästa så med emfas, när situationen ju just uppkommit för att Fader Okänd inte vill se till det. Skulle han vilja det skulle det vara enkelt att ta sitt ansvar enligt överenskommelse, erkänna faderskapet och sluta tjafsa, men jo nej... Jag vill faktiskt inte tro att Fader Okänd trakasserar oss, (är det önsketänkande?) men jag känner mig jagad när jag upprepade gånger kontaktas utan för någon riktigt förståeliga orsaker och bara kan upprepa att nej, jag är inte principiellt emot en testning, men att den för tillfället inte är aktuell pga av isbjörnens hälsotillstånd i kombination med att det är fullständigt onödigt, att fadern ju vet att han är pappan och har erkänt det inför myndighetsperson och juristvän... suck. Mest blir jag bara trött. Hans självcentrering leder till lika mycket obehag för mig som om det, att störa mig och isbjörnen, skulle vara hans huvudsyfte. I praktiken blir det så. Han lyckas. Men det har hållit på så länge nu att jag märker en viss rutinering hos mig, ja, jag blir upprörd och uppriven, men sen går det rätt hastigt om. Nu är det över för den här gången. Nu fortsätter jag ta hand om min familj.

Cornelia

Aaaarrgh!

Mitt slapstickliv bara fortsätter! Fast ingen skrattar. Ja det där med egen tid på lördagen, vi börjar där, spolierades av en....plats för ironisk trumvirvel... Lusattaaaack! Som variation var det nu föriseleven som var källan och givetvis blev jag, den gosande mamman, också smittad. På måndagen fick jag ett samtal av fjortonåringens lärare (och nu är det helt rätt åt henne att "fjortonåringen" låter som en palmemördare) som informerade mig om att nämda gullunge och hennes tre kumpaner hade skolkat från syslöjden förra veckan. Jag blir så trött. Sen började tvättmaskinen läcka. Nå, det har den gjort ett tag, men nu tog den riktigt sats. Och idag, imorse när jag skulle åka iväg med baby och föriselev till hennes första introducerande skoldag, startade inte bilen. Jo, startmotorn, men det hade inga önskade följder.

Jag hinner inte tänka alls när allt praktiskt tar så mycket tid och energi!

Och givetvis har jag någon bakterieobalans dessutom, vilket fick min eftergranskningsläkare att skriva ut dunderantibiotika med antabuseffekt, för säkerhets skull gissar jag, så jag bara inte ska kul på något sätt... Ett tröstlöst samtal med socialen hade jag också. Principprinsessorna rules där. Och de hänvisade mig verkligen till den grå, för att inte säga svarta ekonomiska privata sektorn, vad gäller städning. "Fast du måste ju själv bestämma". Nämnde jag redan att jag ska på rotfyllning på måndagen? Tjohoo.

Plats för inbandat skratt av studiopubliken.

Lite motkrafter finns det till misären, om jag riktigt kisar kan jag se ett fint kafébesök ( i vuxet sällskap, minsann!), en lunch och en mycket trevlig träff på Ateneum. Jag har fått frottera mig med konsthistoriker och se utställning plus att jag blev bjuden på lunch. Tack! Att min försäkring visade sig täcka bogseringen av bilen och att mamma lånar sin bil åt mig, det är bra, förstås, men ännu hellre hade jag varit utan behov av någondera.

Och nu skriker babyn.

Suck.

Cornelia

Ett liv sedan

Och plötsligt har ett år gått. Ett helt år sen det mest naturliga jag kunde tänka mig, var att fira valborg i skärgården i mitt skärgårdshem med mina människor där. Ett år sen vi satt fyra personer på terassen i det härligaste vårväder, åt gott och drack skumpa med röda clownnäsor i början av kvällen (och faktiskt ett hagelgevär på matbordet nästa morgon, trots att favoritmustaschen lovat sin vän en stilla kväll i kulturens tecken...)Ett år har passerat och allt ser alldeles annorlunda ut. Det känns som ett liv sedan.

Jag tänker inte fundera desto mer på om hur mycket av det roliga den kvällen var byggd på lögn, jag tror att min shrink har rätt när hon säger att det är ett steg mot "tillfrisknande" att kunna minnas de goda stunderna också.

Nu, ett helt liv senare, ligger det en isbjörnsunge och sprattlar bredvid mig. Han håller ett stadigt (för att inte säga krampaktigt med hjälp av gripreflex)tag i sitt ballongsnöre och fascineras uppenbarligen av sin ännu rätt outforskade makt att uppnå effekt på omvärlden genom att rycka pandan i eh... svansen.

Isbjörnen sov sig genom picnicen på stranden igår, vi firade tillsammans med Sophia L. med familj (den äldste åkte till ny flickbekantskap i västra Nyland, sen till väns sommarstuga för att slava i trädgården). Vi träffas inte riktigt tillräckligt ofta med barnen, mina blir väldigt självtillräckliga i sitt umgänge när de, speciellt den yngsta, knäcks av språkbarriären. Sophia L. förklarade för sina barn att mina (de yngre) blir blyga när de inte kan finska, vilket förvånade femåringen "Vad pratar de då?" "Svenska med sin mamma och ryska med sin pappa?" "Vah? Varför?" Ja, varför i all världen? Jag bekymrar mig för att fröken minsting inte ska lära sig finska ordentligt, det var en överraskning för mig som kommer från en annan stad, att man kan leva sitt liv så på svenska i huvudstadsregionen att man faktiskt inte lär sig majoritetsspråket. De tre äldsta har haft möjlighet att gå på finskt eftis, och så fått en god grund i varje fall, men efter att vår kvarterskola slaktades är det inte längre möjligt för fröken minsting.

Nämnda förskoleelev leker med sin storasyster i köket. Barbiesarna har flyttat ut ur barnkammaren. "De är tre flickor, trillingar faktiskt, som tappat sin ena syster i öknen i Irak", kom flickisarna just och berättade för mig. Jessica, Priscilla och... den tredje vet jag inte vad hon heter, men jag hör att de talar rikssvenska. "Parenteserna" dvs regianvisningarna i leken, talar de på finlandssvenska men replikerna kommer på rikssvenska.

Lördag. Ska det alls hända något mer idag? Räcker det bra med ökenäventyr i köket och ballongstudier i min säng? Nja, skulle allt gärna ta mig ut lite också, kanske helt utan barn en liten stund. Vi får se hur det går att ordna.

Min gratistid på dejtsajten håller på att ta slut. Den relevanta diskussionen (ja, jag hittade sån, eller ska vi säga att den hittade mig)har flyttat till eposten, men en del nya kontaktförsök har gjorts också den senaste tiden. En bonde till, bland annat. Är bönder ensammare eller finns det någon bondemagnet i min annons? När jag avvisade en flört av en profil (inte en bonde) med otrevlig attityd (det finns en knapp för det också, så som för själva flörtandet, förstås)kom det ett ilsket meddelande "Hur mycket betyder mannens lengd för dig?!" På min "önskelista" har jag angivit 170-200 cm och denna var då 168. Jag svarade diplomatiskt och påpekade inte alls att rättstavning ibland känns som ett viktigt kriterium. Fader Okänd är rätt gravt dyslektisk, jag har nog aldrig fått ett rättstavat sms i mitt liv av honom, så been there, done that. Hoppas isbjörnen klarar sig utan just de generna och gör han inte det finns det ju nuförtiden hjälp att få. Jag har nyligen lärt mig att dyslexi inte bara påverkar förmågan att läsa och skriva, utan också kan innebära ett vidare komplex av oförmåga att gestalta helheter (typ, livet kanske?). Intressant.

Nu ska jag initiera en köttgryta. Om de irakiska trillingarna tillåter det.

Cornelia