Det finns sorg som är som knutar inom mig. Smärtsamma klumpar som godtyckligt spricker upp, varande och läckande bölder som sedan sluter sig igen, i en helvetesloop, om och om igen. Den sorgen är förlamande. Förlusterna blinkar framför ögonen, omöjliga att stänga ute, detaljer, tänkta och upplevda, stannar hos mig i hemska sekunder, biter sig fast, innan de flimrar förbi. Inälvorna krampar inför varje minne.
Sen finns det det lugnare varianten av sorg, som inte koncentrerar sig i punkter av stickande kramp, utan som flyter på i en bedrägligt lugn och dov ton. En sorts accepterande sorg. Den drar ner hela livet, men låter mig vila från kramperna och smärttopparna. Den dova, malande sorgen förändrar mig, långsamt och segt, skrämmer mig därför med sitt tålmodiga tärande, skrämmer mig för att jag ofta välkomnar den, för att den krampaktiga är för intensiv för att uthärdas länge.
Jag antar att båda sorgerna behövs, de slussar mig framåt, drar mig bakåt igen i underströmmar, men släpper taget just så mycket att jag ska kunna tro på att jag färdas åt rätt håll, även om jag inte ser att omgivngen alls förändras, det känns alltsomoftast som om sorgen är en plats, inte en process. Men försöker tro att jag färdas ändå, helst framåt.
Brukar tycka att självironi är ett tecken på intelligens, som humor överlag. Självironi kräver distans. Just nu har jag ingen distans alls. Jag är insnärjd i mitt eget allvar.
Jag förmår inte att njuta av det som livet faktiskt ändå erbjuder. Jag förstår att jag borde glädjas åt framgångar inom yrkeslivet, skulle jag vara mig själv skulle jag glittra ikapp med kristallkronorna på Svenska Ambassaden, genuint road av de tillfälliga glamourösa elementen i mitt liv, utgivningsfester, förlagsmiddagar, soaréer... Nu klär jag upp mig, så gott det går för någon som redan är stor som en husbil, baxar in mig i en taxi, anstränger mig för att vara lättsamt social, men blir snabbt så uttröttad av det, att jag tar mig hem tidigt, tidigare än någon annan. Till mitt hem, till mitt bo. Glädjs nog åt det, åt boet, speciellt åt barnen i boet. Och barnet inom mig. Som hälsar på mig genom att böka runt, som redan buffar på sina syskon, när de lägger sina händer mot min mage för att säga "godmorgon" eller "godnatt" till sitt minsta syskon.
Jag har den här underbara familjen och mina fina vänner, de finns alla i verkligheten. Mitt jobb också. Det finns, det har inte försvunnit någonstans. Varför sörjer jag då så? Sörjer att jag är ensam förälder till babyundret, känslomässigt ensam om det som borde vara det finaste. Hur länge räcker det innan giftet går ur kroppen och hjärtat tar in vad som hjärnan redan förstår? Jag vill inte slösa en enda minut på att sörja en sådan person, kapabel till det han gjort mig och de mina, vill inte! Men kanske sorgen också består av att samla in allt det jag gav honom, det oss som inte fanns på riktigt för honom, samla in min kärlek, ömhet, omtanke igen, låta det bo inom mig igen, stänga dörren i mitt hjärta, täta den? Jag vet åtminstone att jag kan älska, att jag kan förbinda mig. Jag vet bara inte ännu vad jag ska ta mig till med den kapaciteten. Jag ska samla in det som är mitt, undersöka det, umgås med det och en dag komma till ro med det. En dag sluta känna att jag går till spillo.
Det är så långt dit. Så mycket malande och kramp kvar.
Cornelia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Ramlade in här via allmänt surfande o greps av din text. Jag önskar dig läkedom o tröst i sorgen och allt gott för det lilla barnet som växer inom dig.
Mvh, www.bloggen.fi/omtankar
Tack. All tröst tas emot med tacksamhet och används till sista droppen.
Hej!
Jag kan känna din sorg i mig. Du går inte till spillo! En som kan älska går aldrig till spillo. Att veta vem man skall älska är svårare... Har själv funderat mycket på vilken sorts människor som dras till mig och varför.
Du skriver fint och gripande.
Tack. Jag försöker hålla mig fast i just den tanken.
Läst på din blogg. Livet är grymt ibland, endel drabbas hårdare än andra. Är med dej i tanken, kan inte mera än så. Kram!!
Hej från andra sidan från en som har det lite som din man tycks ha haft det. Jag hoppas att du också ser att hans svek är en form av ärlighet, att ni båda får en möjlighet att nu hitta nånting som är ännu mera sant. Jag hoppas också att det är så att han bara inte lyckas just nu se det som ni hade som var bra och säga det till dig, men att du själv vet att hans svek nu inte betyder att det också fanns riktiga, sanna dimensioner i ert förhållande. Jag hoppas att han lär sig se dem senare, och kommer ihåg att berätta det för dig. Krafter och ork, se sorgen som en möjlighet, och våga möta den!
Det finns svek som är så stora, att de flesta människor inte "begår" dem ens under en livstid. Att lämna den som man planerat ett barn tillsammans med, ett barn man själv uttryckt sin önskan om att få, och efter två missfall sedan lyckats skapa början till, att sedan kräva att detta barn ska aborteras i fjärde månaden, efter att man sett den lille på ultra redan en gång, det närmar sig en sådan grymhet att jag verkligen hoppas att du där på andra sidan inte är ett parallellfall. För din egen skull och för din kvinnas och ditt barns, inte minst. Det har inte längre med ärlighet att göra, det har med ansvar och mognad att skaffa. Kanske också med ren och skär heder.
Ett sådant svek, som då inkluderar en ny kvinna, nya styvbarn redan innan den tredje och sista familjeterapin är avslutad, svärtar nog ner också det förflutna. Kärlek kan inte bytas ut så snabbt, förälskelser kanske, men inte kärlek.
Att våga möta sorgen. Ja, det är viktigt och i mitt fall har det varit oundvikligt. Det är inte bara sorg i form av saknad, det är inte minst sorg i form av tre år av ens förflutna och och hela den gemensamma framtid som gått om intet. Min verklighetsuppfattning fick sig en hård törn. Det är mycket skrämmande att se någon byta skepnad frän den närmaste person man haft till en total främling. jag vet inte hur man kommer över något sådant.
I den här kommentaren har jag skrivit så känsligt material att jag kommer att ta bort den så fort du från andra sidan läst den. Meddela när när du gjort det. Kommunicerar gärna vidare.
Och please, var en man, göm dig inte bakom falsk ärlighet, stå ditt kast. Det går att skiljas också senare. Ett barn är ett barn.
Cornelia
Och ännu; att kärlek mellan vuxna människor tar slut (eller verkar ta slut) är förstås naturligt. Frågan är vad man gör sen; kastar sig in i något nytt eller försöker en gång till, om det också finns barn inblandade? Ibland vet man bara -det här kan inte bli något, men ansvaret för barn kan man inte avsäga sig så.
Skicka en kommentar