Arbete och förtvivlan

Nej, mycket riktigt, 22- timmars arbetsdagarna tog ut sin rätt. De senaste två veckorna har varit vidriga, det här har utan undantag utvecklats till den svartaste sommaren någonsin när allt kantrat och ifrågasatts. En treårskris kanske också? Jag är helt utmattad och har varit ledsnare än någonsin, förtvivlad faktiskt.

För det är vad som händer när man blir utmattad, att man slutar ha känslor, man hatar inte, älskar inte, man bara fungerar som en robot. Jag har inget kunnat göra. Det var inte mina känslor som grumlades eller avmattades eller försvann. Jag har önskat att de skulle ha gjort det när det varit som värst, att jag bara skulle bli befriad från mina känslor jag med, från sorgen och förlusten och ovissheten. Jag vet inte hur kaxig man ska vara, om man till varje pris kan tro på att den älskades kärlek finns kvar, när han explicit uttrycker att han inte längre vet vad han känner, att han inte vet vad han vill, för att han inget känner. Inte för mig, inte för vänner, inte för släkt. Hoppet har levt, men misströstan har varit starkare. "Det är nu jag ska betala priset för den stora kärleken. Här tog det livet slut."

Min lättnad när favoritmustachens första kommentar var "Nej, nu är det för fan dags för semester för kaptenen!" kan inte beskrivas. Och så småningom har kaptenen kommit tillbaka, nej, det är för mycket att påstå, han är alls inte tillbaka, men har har ändrat kursen till förmån för oss. Jag vet bara inte hur det ska gå, när omständigheterna är de samma, den högaste högsäsongen, jobb alla dagar. Några konstruktiva grundläggande diskussioner har vi haft, sådant som kommer att förenkla tillvaron, om vi har en gemensam sådan, vilket verkar vara det senaste budet, men åh, så långt att gå för att nå kärnan igen. Så stora sår det blir i tillit och tro när fundamenten ifrågasätts. Jag har hittills trott att vi klarar allt, även om det varit komplicerat, just för att grundtonen, kärleken består. Att det är så här det ska vara. Nu har grunden skakats. Jag kan tro att en kris av den här kalibern stärker relationen i längden, men vi är långt ifrån såna perspektiv. Nu gäller det bara att akut uthärda och vara tålmodig. Och intensivt tro på att det blir bra ännu. Mina vänner hjälper mig och min mor och syster har varit ett ovärderligt stöd.

Mina valpar kommer hem imorgon. Det är en odelat bra sak!

Cornelia, avmagrad och matt