Har funderat på vad manlighet är, de här senaste dagarna. Eller egentligen på vilka signaler det exakt var som jag tolkade så fel gällande isbjörnens biologiska ursprung. Av någon anledning associerade jag till filmen "The crying game" . (När jag såg den med min syster på bio, för tusen år sedan, viskade jag aningslöst till henne mitt under filmen: "I en del vinklar ser hon faktiskt lite ut som en man!" "Mm..." sa min syster, "jag tror det är det som är pointen...") Mycket av det vi uppfattar som typiskt manligt eller kvinnligt är kanske i själva verket hyperretningar. Överdrivna attribut som vi av biologiska orsaker reagerar på, som fåglar alltid väljer det största ägget att ruva i boet, oberoende av om det till och med är större än tippan själv, störst och mest är liksom bäst i alla väder. Ju rödare läppar desto sexigare, för att nu inte tala om byststorlek...

Jag får väl börja med att klargöra, inte minst för mig själv, att jag tydligen anser att pålitlighet är en manlig egenskap, eller att man ska kunna lita på en manlig man. Intressant att man väl anser att kvinnliga kvinnor sen igen verkligen inte går att lita på. Det hade jag nog inte koll på tidigare, att jag förprogrammerats med. Min shrink sa också i något skede att kvinnor som vuxit upp utan en pappa, ofta (förstås) inte är så bra på att tolka män och deras egenskaper. För mig var kombinationen sjökapten, breda axlar och händig skärgårdsbo något som väckte min absoluta tillit. När jag skriver ner det, ser det ju lite fattigt ut. Breda axlar är mest en anatomisk slump, händiga människor är skärgården av nödvändighet full av och kaptensbrev kan väl nästan vem som helst få, vem som är lämpad till befälhavare, är sen en helt annan sak... Jag inser att jag borde ha räknat in annat också, t.ex att en man som närmar sig 40 inte har haft några långa förhållanden alls, att det evntuellt indikerar något. Naivt godtog jag "att han väntat på mig..." Lite som den där alkoholisthustrun/ fängelsekundsgroupien som tror att just hennes kärlek ska förändra livet för "klienten".

I och för sig tycker jag ju inte att man ska behöva misstro människor på rutin och av princip. Man måste väl få lita på att folk på ett något sånär står för det de säger, men problemet är ju förstås att alla inte riktigt har kunskap om sina verkliga bevekelsegrunder. Om personen ifråga själv tror på sina lögner, i vilken mån kan man förvänta sig att kunna genomskåda skickliga, långvariga självbedrägerier? Kvinnor har ju ofta en falsk självbild, som är negativare än verkligheten. Vi tror nästan alltid att vi är tjockare än vi verkligen är, t.ex. Har män oftare en positiv självbild, som är falsk? Män lär anse sig mer muskulösa än vad de verkligen är. Varför är det så? Fader Okänd såg (ser?) sig själv som en hyvens grabb. Han hade mage att framhålla att han minsann inte hade varit mig otrogen, han tyckte på allvar inte att vi längre stod i en sådan relation till varandra när jag var i fjärde månaden med vårt gemensamt planerade barn och vi gick i familjeterapi för att hitta en lösning på situationen, att hans nya relation sorterade under "otro". Och vem är det som tutar i folk att "känslomänniska" betyder att man utan ansvar kan kan växla mellan de mest väsenskilda känslor och alltid på något sätt "ha rätt"? Jag har blivit fullständigt allergisk mot uttrycket "känslomänniska". Det borde jag också ha reagerat på. Eller borde och borde; det var ju verkligen inte mitt ansvar att han skulle bete sig som en vuxen man, det var hans. Det försöker jag komma ihåg.

"Maybe tomorrow is a better day" sjunger Poets of the Fall medan jag skriver detta och det kan jag ju hålla med om. "Fall" är det verkligen. Jag sitter på min inglasade balkong och det viner kring mitt terrarium och regnet slår mot rutorna. Det här är det bästa vädret för balkongliv, tycker jag. Isbjörnen sover bredvid mig i prinsessängen, vällingstinn och njurmedicinerad inför natten. Allt är ganska bra, men min revisor fattas mig.

Jag berättade för isbjörnsfarmor om detta nya vidunderliga och oväntade. Det kändes viktigt. För att jag vet hur hon haft illa att vara för mig skull, känt skuld för sin sons beteende, fast jag sagt henne att det verkligen inte är hennes ansvar heller, så mor hon är, att vuxna människor står för sig själva, om de är normalutvecklade. Hon blev, som jag väntade mig, glad för min skull och kanske lite för sin egen med.

Vad har jag då kommit fram till? Att pålitligheten kommer först, när den är bekräftad och det är en man som står för den, uppfattar jag honom som manlig. Klart det fortfarande finns hyperretningar som får kvinnan i mig att vakna och svara på skriet från vildmarken, tråkigt skulle livet väl bli annars, men kanske jag ändå inte går på samma minor flera gånger? Får man förvänta sig sådant?

Cornelia

PS. Lita aldrig på en man som gillar Tomas Ledin! Senast då borde jag ju ha förstått...