"De har aldrig skrattat i "Andrum"" konstaterade tioåringen imorse. Morgongröt och Radio Vega hör ihop. När tonåringarna stiger upp för egen maskin under veckorna med halv barnbesättning, lyssnar de på X3m, men med mig är det Vega. "Tycker du om "Andrum"?" undrade hon sen. Jag tycker ju att det är bra att det finns ett forum för eftertanke i vardagen, men nej, tyvärr, jag tycker i regel att programmet, de uppträdande i det, är pretentiösa och intetsägande samtidigt, vilket är en prestation i sig... De skulle behöva lite regi. Jag skäms när jag blir tilltalad som om om jag hörde till en klubb med idioter. Det är rent fantastiskt att de lyckas uppnå en akut tristess av dementorkaliber på så få minuter, man tror man aldrig ska bli glad igen! Jag svarade tioåringen att det jag mest fått ut av programmet är diskussionerna hon och jag haft kring det. (Diskussioner och diskussioner, vi har fånat oss.... Det här var inte första gången hon kommenterade det.) Sen funderade vi lite kring (=fånades ytterligare) hur och hur mycket man kan skämta om tex änglar. Allvarligt talat; klart att allt inte behöver vara kul i första hand, men angeläget är väl tanken att det ska vara och en gnutta humor, ens i form av någotslags självironi eller värme kunde vara något att satsa på.

Otroligt att det här upptar mina tankar överhuvudtaget! Jag tror det beror på mina höga varv; jag har just avslutat en råråråversion av en dramatisering och känner mig energisk, för att inte säga manisk. Snart somnar jag säkert i en ganska nöjd Ikeafamilyhög bredvid babyn. Ska beväpna mig med en vällingflaska. Isbjörnsungen vaknade varm och svettig redan klockan fem, mysammades (fast ta bort mys-) och somnade om och sover fortfarande. Jonej, alldeles rätt gissat; jag har varit vaken sen dess, därav de udda intressena...

Cornelia