Rättvisa och stresskanaler...

... och tre steg! Isbjörnen tog sina första egna tre steg idag. Han hade en stekpanna som mentalt stöd i handen.

Rättvisa i nyfamiljer. Mycket svårare än jag trodde att genomföra. När vi flyttade ihop, Revisorn och jag, var devisen att ingen skulle få det sämre under ett gemensamt tak. Gärna bättre, men inte sämre åtminstone. Jag tror att vi uppfyllt den förväntningen. Men, men... Hur gör man med den inbyggda orättvisan i familjen, när olika barn har olika ekonomiska resurser och lever olika liv utanför vår gemensamma sfär. Att lära barn att livet inte är så rättvist, att resurser är olika fördelade är helt okej, så länge de egna barn hör till den priviligerade gruppen. Men om det är de egna barnen som ska ständigt ska undervisas i att "en del har nu bara mer än ni", börjar det kännas olustigt.

Jag kan inte och vill heller inte, kontrollera omständigheterna för det liv barnen lever när de vistas hos sin pappa och sina släktingar. Jag tycker att det är fint att ens någon får resa, fastän inte alla får det. Men hur gör man för att jämna ut på ett vettig sätt? Vi provade med att resa på en liten familjesemester med dem som blev hemma och inte reste på skidsemester, men det blev också underligt. Det var en okej resa med tanke på sammanhållningen och familjelivet (även om jag verkligen inte rekommenderar Tallinks tallinnrutt på en fredag-lördag, för barnfamiljer. Det var ganska äckligt och aktiviteterna för barn ett skämt.) men ändå kändes det som att utjämning är fel orsak att resa. Nästa gång ska vi nog försöka resa tillsammans. Men finansiering för nio personer är ingen enkel sak att ordna... Att presentbarnen var borta en hel vecka märktes också på det yngre. Vår relation är ett så nytt bygge, att den störs ganska mycket av en längre separation. Det hade jag nog inte tänkt på på förhand, att vi skulle ta några steg tillbaka i vår relationsutveckling och -fördjupning. Jag är en grön styvmor.

Å andra sidan var det bra att kunna umgås med sina biologiska barn som "förr i tiden". Och skidåkarna hade haft det roligt och bra. Ja-a. Svårt, men intressant, det här med liv i nyfamilj.

Sen har jag funderat på stresskanaler. Var och hur pyser ånga ur mig när allt kör ihop sig? Främst påverkas min sömn. Det är illa, för att en dåligt natt eller vecka påverkar också allt annat; arbete, familjeliv, matlagning... Men jag blir också lättare svartsjuk, har jag märkt. Jag antar att det är fråga om att stressen förvandlar min självbild på ett negativt sätt. Stress är ett bevis på att man inte har saker under kontroll, vilket får mig att känna mig rädd och ynklig vilket leder till att jag inte kan tro att någon kan älska mig. Egentligen och På Riktigt! Störd självbild leder också en tidigare ätstörd till funderingar kring vikt och kost. Så fort jag börjar känna mig tjock, vet jag att det egentligen är något annat som är källan till ångesten och sen gäller det att hitta den och förinta den. Med mitt lasersvärd. Men alltid är jag ju inte så fiffig. Ibland räcker det ganska länge innan jag inser att mina symptom inte är vad de ger sig ut för, att de har andra källor än de påstår.

Kan man månne omprogrammera sina stresskanaler? Låta dem jobba för sig? Varför kan inte ångest leda till ett ivrigt promenerande, flitigt arbetande eller allmän kärleksfullhet mot dem man bryr sig om?

Vilka är era stresskanaler? Cornelia vill veta!

Cornelia