Låtsasfästmän, Sky Bar och skriftskoleläger

Jag har ju helt kommit ur bloggarrytmen, i en vecka har jag bara varit, lapat sol i prinsessängen och umgåtts med grannen/väninnan. Kaptenen har hög-hög-högsäsong, vilket betyder att han stiger upp kl 06.00 och kommer hem strax före midnatt, går i bastu, äter och somnar innan hans huvud träffar kudden. Ibland hinner jag säga en hel halv mening, innan han tar färjan till Fjäderholmarna. Det är fascinerande, men inte roligt, men så länge han istället kan ha relativt lediga veckoslut istället, verkar det funka. Någotsånär.

Att jag fått ha en sommarkompis (Tack för att ni kom, min rödhåriga prinsessvän med småprinsessorna!), har lindrat saknaden, betydligt. För jag saknar mera när jag bor ihop, än när jag befinner mig på tvåhundra kilometers avstånd, men ändå inte ser min älskling. Jag är nog ingen boren företagarfästmö, däremot tror jag att jag har helt goda förutsättningar för att vara sjömanshustru. Det är svårt att anpassa sig till ett låtsasgemensamt liv, till en låtsasfästman. Intellektuellt förstår jag ju det, men emotionellt skriker det i mig av kaptensbist. Men, ingen hög-hög-högsäsong varar för evigt och jag tycker mig också äntligen ana ett ljus i tunneln också på långsikt, vad gäller tid och brist på den.

Jag har bara haft min äldsta flicka hos mig den senaste veckan. Småflickisarna har varit hos sin far och sonen på skribaläger. Det är bra att umgås med bara en unge i taget, jag minns inte när det skulle ha hänt senast, inte i den här omfattningen.

På söndagen var vi, äldsta tösen, kaptenen och jag på besöksdag på lägret. Ungen verkade helt nöjd. Överenskommelsen har varit att han går skriftskolan, för att det är viktigt för mig, men bestämmer själv om han ska konfirmeras. Vi får väl se.

Lägret försigår på en ö. Jag tror det är bra att vara lite isolerad, för att kunna fokusera. Tror dagens ungdom (jag låter som en tant, jag vet) kanske har svårare för att samla tankarna än vad vår generation klarade, mindre informationsöverlupna som vi var.

På Kökar finns ett fransiskanerkloster. När jag besökte stället för ett tiotal år sedan, förstod jag för första gången hur det kan vara möjligt att gå i kloster över huvudtaget. Det är så andlöst vackert där, att redan det uppfyller en sökande själ. Så tror jag. Mer än hjälp att fokusera, att leva i skönhet. Svårt att inte stanna upp och tänka på sånt som är viktigt.

Den här dagen har varit mindre stillsam och skön, bytesmåndagar är alltid turbulenta. Samtliga flickor har i tur och ordning brustit i gråt, men imorgon ska väl den nya dynamiken ha lagt sig lite, hoppas jag. Min trötthet har mest kommit sig av gårdagens besök i grannen/väninnans "sky bar". Vad är det som är så lurigt gott med konjak?!? Och plötsligt hade omdömet flugit ut över balkongräcket... Men det är roligt med ex temporefester, det är det.

Vi åker ut igen på onsdagen när den eventuella konfirmanden kommer tillbaka. Ser så fram emot att komma iväg igen till skärgården. Här i stan bara blåser det och jag vill hålla koll på rosenkragarna, de har äntligen knoppar. I två år har de sett ut som förvuxna morotsplantor, men nu har de skärpt sig ("Blommar moroten?" undrade kaptenen. Jag tror han retades.)

Jag har motionerat lika mycket som jag har bloggat den senaste veckan. Bedrövligt, bedrövligt, men också lite skönt. Jag tänker inte jogga och hata det, jag springer sen när det känna så igen. Vad är det annars för sommarlov?!

Cornelia