Det här skriver jag med en baby i famnen...

Tre månader gick inte fort. De sniglade sig fram och innehöll förutom diverse underligheter från barnets biologiska far, mycket oro för babyns njurar. Stressen ledde till tre akuta besök på inremedicinska. Mitt hjärta stannades tre gånger vid tre olika tillfällen, för att det skulle hitta sin rätta rytm igen. Det var vidrigt och ledde förstås till än mer oro för babyn i magen. Det ligger ju något poetiskt i det, hur ett krossat hjärta också fysiskt går sönder, men inget var så långt ifrån mig som poesi när jag låg där på sjukhusbritsen.

När de tog in mig för tredje gången, stannade jag på sjukhuset tills förlossningsdatum kunde bestämmas och min fina lilla isbjörnsunge föddes! Lilla och lilla, han vägde över fyra kilo och var 52 cm lång. Jag har fött alla mina fem barn med kejsarsnitt, min benstruktur gör en normal födsel omöjlig, och de har alla varit fina upplvelser. Denna sista var kanske ändå den finaste. Min väninna (som liknar en ung Sophia Loren och får gå under det namnet i framtiden) var med under själva operationen och favoritmustaschen som självskriven gudfar tog emot babyn medan jag försökte hitta mina ben igen i ett par timmar efter epiduralbedövningen.

Barnets biologiska far var och såg sin son i tre minuter samma kväll. Jag tyckte att jag kunde klara det, men förstås var det också mycket tungt, trots morfin- och endorfinångorna. Samtidigt var det så kristallklart att jag, som hade de sovande lilla knytet under armen, var vinnaren trots allt. Jag menar; ur mitt perspektiv har jag ju allt, allt som är bra, kvar. Och en isbjörnsunge. Världens finaste. Det enda barnafadern egentligen kunde komma med var en hälsning från en gemensam bekant. Jag hade heller inget jag ville säga honom just då. Jag hade kanske nog trott att han ens då skulle sagt "förlåt" eller "tack", men det ingår nog inte i vokabulären.

Under de senaste fyra veckorna har han tagit kontakt per sms, ibland nattetid, ibland annars. Jag har förklarat att han inte kan turista i vårt liv, plocka russinen ur bullen, plötsligt börja dyka upp som om inget har hänt. Speciellt inte som hans nya kvinna och hennes barn har flyttat in i mitt gamla hem och han alltså så konkret har en ny, ersättande familj. Hur skulle jag förklara det för barnen? Hur skulle jag stå ut själv? Inte alls ännu. Jag skulle gå sönder varje gång. Och det kan jag inte. Jag måste komma igen, bli mig själv igen och vara bra och harmonisk för isbjörnsungen och hans syskon. Vad som eventuellt skulle vara bra för den biologiske fadern är inte min sak längre. Det har hans själv sett till. Inte en gång har han frågat efter hur mina barn, som han sa sig älska, mår eller har det. Konkret skulle det också vara extremt svårordnat med träffar och han har heller inte haft några förslag om hur det kunde fixas. Jag har sagt jag behöver tid och framhållit att jag inte kommer att stå ivägen för en relation biologisk far och son emellan när det blir aktuellt, men också att det inte är det nu. Isbjörnsungen saknar inte en tillfällig besökare i sitt liv på länge ännu, men far illa om hans mamma far illa.

Det är som om barnafadern inte förstår att han krossat mig och att det tar tid för mig att bli hel igen. Länge trodde jag att jag aldrig skulle bli det igen. Nu tycker jag ibland att jag kan se ett slut på sorgen. Men ännu är jag inte där. Kanske det är vanligt att speciellt den som förorsakat sorg och smärta inte vill acceptera att skadorna tar tid att läka. Skulle tro att ett år är minimi. Allt måste gås igenom en gång, innan man kan lämna det bakom sig. Sorgeår kommer efter alla stora förluster, död och separation. Så tror jag.

Fast nu har saker igen förändrats. En någotsånär normal kontakt verkar mer och mer osannolik. Det finns gränser för vad man tål. När jag meddelade vem fadern var inom faderskapsutredningen, meddelade barnatillsyningsmannen att den biologiske fadern redan varit i kontakt med henne och att han bestrider faderskapet. Mannen som alltså lämnade mig, och sitt ofödda barn i fjärde månaden, för att starta ett nytt förhållande innan familjeterapin var slut, vill nu ytterligare smutskasta mig på detta sätt. Han hade till och med sagt att han nog vet att han är fadern, men att han ändå kräver dna-test för ett erkännande. Jag trodde inte det var sant och bröt förstås ihop i både chock och rena förödmjukelsen. VAD är det karlen säger om mig? Om sitt barns mor?

För mig kan han testa fast hela södra Finland om han så vill, men just nu kommer det inte på fråga. Den lilla isbjörnsungen går igenom så många obehagliga test på Barnkliniken pga av njurfelet, idag var vi på isotopröntgen, att ett fullständigt onödigt test, för att barnafadern ska komma åt att jävlas med mig, inte kommer att ske. Han upprepade för min väninna och jurist som ringde honom samma kväll detta samma; att han nog egentligen är övertygad om sitt faderskap men att han ändå kräver...

Så nu får isbjörnsungen ha "Fader okänd" i sina papper. Inget hindrar fadern från att göra sitt erkännande och börja betala underhåll, vill han vara delaktig kan han vilken dag som helst anmäla detta, bollen är hans, men för att få ett dna-test måste han stämma mig. Jag hoppas njurundersökningarna och den troliga operationen vi har framför oss är över vid det laget, om han verkligen är så... ja, fyll i valfritt adjektiv själv. Men kanske jag ändå utgår från att det är det här han vill ha, total ansvarsfrihet. Jag tar senare ställning till vad jag gör gällande en faderskapsutredning. Det jag nu förlorar i underhållsbidrag, vinner jag i frid. Inga fler fylle-sms, inga fler nattliga meddelanden, inga klagomål. En slutgiltig kvävning av det hopp om erbjudande om stöd och hjälp som förstås aldrig kom och troligtvis aldrig skulle komma. Frid och ro. Att isbjörnsungen får en diagnos, sin sannolika operation och sen blir frisk, det kommer först.

För att citera Oscar Wilde; en cyniker vet vad allting kostar, men inte vad någonting är värt. Jag har inte blivit cynisk. Lugn är viktigare än pengar.

Cornelia

PS En hälsning till G som skrev så fint till mig för några dagar sen. Tack. Kanske jag kommer igång med bloggandet igen. I så fall är det till stor del din förtjänst.