Ett liv sedan

Och plötsligt har ett år gått. Ett helt år sen det mest naturliga jag kunde tänka mig, var att fira valborg i skärgården i mitt skärgårdshem med mina människor där. Ett år sen vi satt fyra personer på terassen i det härligaste vårväder, åt gott och drack skumpa med röda clownnäsor i början av kvällen (och faktiskt ett hagelgevär på matbordet nästa morgon, trots att favoritmustaschen lovat sin vän en stilla kväll i kulturens tecken...)Ett år har passerat och allt ser alldeles annorlunda ut. Det känns som ett liv sedan.

Jag tänker inte fundera desto mer på om hur mycket av det roliga den kvällen var byggd på lögn, jag tror att min shrink har rätt när hon säger att det är ett steg mot "tillfrisknande" att kunna minnas de goda stunderna också.

Nu, ett helt liv senare, ligger det en isbjörnsunge och sprattlar bredvid mig. Han håller ett stadigt (för att inte säga krampaktigt med hjälp av gripreflex)tag i sitt ballongsnöre och fascineras uppenbarligen av sin ännu rätt outforskade makt att uppnå effekt på omvärlden genom att rycka pandan i eh... svansen.

Isbjörnen sov sig genom picnicen på stranden igår, vi firade tillsammans med Sophia L. med familj (den äldste åkte till ny flickbekantskap i västra Nyland, sen till väns sommarstuga för att slava i trädgården). Vi träffas inte riktigt tillräckligt ofta med barnen, mina blir väldigt självtillräckliga i sitt umgänge när de, speciellt den yngsta, knäcks av språkbarriären. Sophia L. förklarade för sina barn att mina (de yngre) blir blyga när de inte kan finska, vilket förvånade femåringen "Vad pratar de då?" "Svenska med sin mamma och ryska med sin pappa?" "Vah? Varför?" Ja, varför i all världen? Jag bekymrar mig för att fröken minsting inte ska lära sig finska ordentligt, det var en överraskning för mig som kommer från en annan stad, att man kan leva sitt liv så på svenska i huvudstadsregionen att man faktiskt inte lär sig majoritetsspråket. De tre äldsta har haft möjlighet att gå på finskt eftis, och så fått en god grund i varje fall, men efter att vår kvarterskola slaktades är det inte längre möjligt för fröken minsting.

Nämnda förskoleelev leker med sin storasyster i köket. Barbiesarna har flyttat ut ur barnkammaren. "De är tre flickor, trillingar faktiskt, som tappat sin ena syster i öknen i Irak", kom flickisarna just och berättade för mig. Jessica, Priscilla och... den tredje vet jag inte vad hon heter, men jag hör att de talar rikssvenska. "Parenteserna" dvs regianvisningarna i leken, talar de på finlandssvenska men replikerna kommer på rikssvenska.

Lördag. Ska det alls hända något mer idag? Räcker det bra med ökenäventyr i köket och ballongstudier i min säng? Nja, skulle allt gärna ta mig ut lite också, kanske helt utan barn en liten stund. Vi får se hur det går att ordna.

Min gratistid på dejtsajten håller på att ta slut. Den relevanta diskussionen (ja, jag hittade sån, eller ska vi säga att den hittade mig)har flyttat till eposten, men en del nya kontaktförsök har gjorts också den senaste tiden. En bonde till, bland annat. Är bönder ensammare eller finns det någon bondemagnet i min annons? När jag avvisade en flört av en profil (inte en bonde) med otrevlig attityd (det finns en knapp för det också, så som för själva flörtandet, förstås)kom det ett ilsket meddelande "Hur mycket betyder mannens lengd för dig?!" På min "önskelista" har jag angivit 170-200 cm och denna var då 168. Jag svarade diplomatiskt och påpekade inte alls att rättstavning ibland känns som ett viktigt kriterium. Fader Okänd är rätt gravt dyslektisk, jag har nog aldrig fått ett rättstavat sms i mitt liv av honom, så been there, done that. Hoppas isbjörnen klarar sig utan just de generna och gör han inte det finns det ju nuförtiden hjälp att få. Jag har nyligen lärt mig att dyslexi inte bara påverkar förmågan att läsa och skriva, utan också kan innebära ett vidare komplex av oförmåga att gestalta helheter (typ, livet kanske?). Intressant.

Nu ska jag initiera en köttgryta. Om de irakiska trillingarna tillåter det.

Cornelia