Jagad

Pandan är en ypperlig barnvakt här bredvid mig, jag vet inte vad vi ska ta oss till när heliumet sipprat ut för gott. Jag borde ju nu jobba lite på mitt parallellprojekt, men är helt utmattad efter igår. Fader Okänd kan bara inte låta oss vara ifred, han vill inte erkänna faderskapet men kontaktar mig ändå via jurist, det är ganska förvirrat och oförståeligt, juristen verkade bra pusslad själv, sådant här hör inte till det vanliga, sa han men handlar på klientens begäran och skor sig på honom förstås, det hör väl till affärsidén... Inget nytt finns ju att säga och kanske han till och med var lite generad över att ha tagit fram det här med barnets bästa så med emfas, när situationen ju just uppkommit för att Fader Okänd inte vill se till det. Skulle han vilja det skulle det vara enkelt att ta sitt ansvar enligt överenskommelse, erkänna faderskapet och sluta tjafsa, men jo nej... Jag vill faktiskt inte tro att Fader Okänd trakasserar oss, (är det önsketänkande?) men jag känner mig jagad när jag upprepade gånger kontaktas utan för någon riktigt förståeliga orsaker och bara kan upprepa att nej, jag är inte principiellt emot en testning, men att den för tillfället inte är aktuell pga av isbjörnens hälsotillstånd i kombination med att det är fullständigt onödigt, att fadern ju vet att han är pappan och har erkänt det inför myndighetsperson och juristvän... suck. Mest blir jag bara trött. Hans självcentrering leder till lika mycket obehag för mig som om det, att störa mig och isbjörnen, skulle vara hans huvudsyfte. I praktiken blir det så. Han lyckas. Men det har hållit på så länge nu att jag märker en viss rutinering hos mig, ja, jag blir upprörd och uppriven, men sen går det rätt hastigt om. Nu är det över för den här gången. Nu fortsätter jag ta hand om min familj.

Cornelia