Aaaarrgh!

Mitt slapstickliv bara fortsätter! Fast ingen skrattar. Ja det där med egen tid på lördagen, vi börjar där, spolierades av en....plats för ironisk trumvirvel... Lusattaaaack! Som variation var det nu föriseleven som var källan och givetvis blev jag, den gosande mamman, också smittad. På måndagen fick jag ett samtal av fjortonåringens lärare (och nu är det helt rätt åt henne att "fjortonåringen" låter som en palmemördare) som informerade mig om att nämda gullunge och hennes tre kumpaner hade skolkat från syslöjden förra veckan. Jag blir så trött. Sen började tvättmaskinen läcka. Nå, det har den gjort ett tag, men nu tog den riktigt sats. Och idag, imorse när jag skulle åka iväg med baby och föriselev till hennes första introducerande skoldag, startade inte bilen. Jo, startmotorn, men det hade inga önskade följder.

Jag hinner inte tänka alls när allt praktiskt tar så mycket tid och energi!

Och givetvis har jag någon bakterieobalans dessutom, vilket fick min eftergranskningsläkare att skriva ut dunderantibiotika med antabuseffekt, för säkerhets skull gissar jag, så jag bara inte ska kul på något sätt... Ett tröstlöst samtal med socialen hade jag också. Principprinsessorna rules där. Och de hänvisade mig verkligen till den grå, för att inte säga svarta ekonomiska privata sektorn, vad gäller städning. "Fast du måste ju själv bestämma". Nämnde jag redan att jag ska på rotfyllning på måndagen? Tjohoo.

Plats för inbandat skratt av studiopubliken.

Lite motkrafter finns det till misären, om jag riktigt kisar kan jag se ett fint kafébesök ( i vuxet sällskap, minsann!), en lunch och en mycket trevlig träff på Ateneum. Jag har fått frottera mig med konsthistoriker och se utställning plus att jag blev bjuden på lunch. Tack! Att min försäkring visade sig täcka bogseringen av bilen och att mamma lånar sin bil åt mig, det är bra, förstås, men ännu hellre hade jag varit utan behov av någondera.

Och nu skriker babyn.

Suck.

Cornelia