Så är då den första konfrontationen med Fader Okänd genom- och överlevd. Främst var det en absurd upplevelse. Jag har barn med en människa som jag träffar på en parkeringsplats vid snabbköpet, säger ett mycket kort hej till och går vidare. Jag blev förstås mycket uppriven redan där och då, glömde min plånbok i kundvagnen och fick jaga den ett tag innan den kom fram, någon vänlig själ hade hittat den och överlämnat den till kassan, hela upplägget är så befängt och värre blev det, när Fader Okänds nya kvinna promenerar förbi. Av allt man kan tänka sig göra i en sådan situation, väljer denna person att söka min blick och sedan le stort och vinka!? Jag blev paff. Vad hade hon tänkt? Hur hade hon tänkt? Att jag glatt skulle vinka tillbaka och kanske ropa något lite käckt; "Hur mår pionerna?" till exempel? Jag nickade, och stirrade är jag rädd, av pur förskräckelse och nog rätt mycket uppdämt hat. Förstod hon inte hur det kändes för mig att se henne göra allt jag gjort för ett år sedan? Hon gjorde mina lördagsbestyr, hade sovit i min säng, lagade frukost i mitt kök, klättrade upp i min lastbil, tillsammans med fadern till mitt barn, med min... Nej. Så känns det inte mer. Han är inte min. Han såg ut som en främling. Det här är människor jag inte känner. Inte bara för att de inte ingår i min bekantskapskrets, utan för att de tillhör en art jag inte känner eller förstår. Desto mer befängt blir det med det biologiskt gemensamma barnet.

Jag tror jag måste inta en muminmuggshållning. Om jag ska hitta något positivt att säga om isbjörnsungens ursprung, alltså. Om jag ser på saken som de regnbågsfamiljer jag läst om i Meidän Perhe (bra tidning, inte så konventionell), kan jag konstatera att jag fick ett babyfrö och det var ju bra det, men heller inget mer. I och för sig har dessa familjer ofta kontakt med donatorn, men annars funkar analogin någotsånär. Kanske adoption ligger ännu närmare som analogi?

Det som sakta blir klarare är att så länge som Fader Okänd inte tar initiativet till erkännandet av sitt faderskap, ju längre tid som förflyter, desto mindre ser jag anledning till att blanda in denna människa i vårt liv igen. Varför ska jag tvinga in honom? Vad jag skulle vilja kunna ge isbjörnen är en person som vill ha honom. Är det inte en rimlig begäran? Ett erkännande, är det för mycket? Lika lite som jag skulle tvinga mig på isbjörnsfarmor om hon inte ville vara engagerad själv, lika lite känns en tvingad far som något/någon isbjörnen behöver. Att han förstås i sinom tid ska få veta vem hans biologiska far är och det som hör till, är klart. Men varför alltså släpa in en ovillig, främmande människa? Av ekonomiska skäl? Det kännas inte riktigt som att det räcker som motiv. Men jag måste fundera vidare, förstås.

Cornelia