Leverlåda och rödvin

Jag har inget emot leverlåda och jag köper den med gott samvete, som allt jag anser att jag inte kan laga själv. Halv- och helfabrikat undviker jag annars i det längsta. Nå okej, makaronilåda är inte svårt att tillaga, men ungarna älskar den fyrkantiga mer; det händer att jag köper sån.

Men igår skulle jag ha träffat en väninna över middag, jag hade så sett fram emot det, men då började nummer hmm... måste räkna efter... 5/7 att kasta upp. Hur kan en magsjuka vara så seg?!? One to go, då. Eller tänker hon bli undantaget som bekräftar regeln? Hoppas.

Så det blev leverlåda för mig. Rödvin till, som oriktad protest.

Själv är jag så snuvig att jag inte kan tänka. Min deadline för en dramatisering stirrar mig i ansiktet och jag stirrar bara trött tillbaka. Jag skulle vara en ännu trasigare trasa om inte det barnfria veckoslutet verkligen hade blivit verklighet förra veckan. Åh. Jag är så lyckligt lottad med en sådan Revisor. På finska säger man att man inte får skylta med sin lycka, implicit för att den då kan förgå, men jag har verkligen tänkt att de så kallade parterapeuterna i Pargas kanske borde få en blomsterkvast som tack för deras formidabla inkompetens. Som tack för att jag får uppleva det här nu. Om jag ska förhålla mig seriös till deras oförmåga, måste jag nog anse att de eventuellt bidragit till att förstöra livet för den andra parten. Jag tror inte man kan gå omärkt genom resten av livet efter att man har övergett ett barn. Jag tror det blir en smutsrand på allt man företar sig efter det.

Eftersom Isbjörnen nu har en pappa, funderar jag allt mindre på hans biologiska ursprung, men processen pågår nattetid och då jag inte är på min vakt. Mycket obehagligt men säkert nödvändigt. Föräldraskap överhuvudtaget är på tapeten i denna nykonstellation. Vi har talat om olika begrepp med barnen, om vem som är "riktig" och vem som är "biologisk", "halv" och "styv". Jag upplever ju att Revisorn är Isbjörnens riktiga pappa. Den som har velat ha honom, tar hand om honom och älskar honom. Att någon är "riktig" handlar om hur det subjektivt känns. Sen är det biologiska släktskapet en formalitet, eller strängt taget inte ens det, eftersom inget erkännande av faderskap har kommit, men just biologisk fakta. Utomstående tycker dock om att sätta likhetstecken mellan "biologisk" och "riktig" och därför tycker jag att det är viktigt att grundligt prata om saken med barnen, så att de har verktyg att bemöta frågor och kommentarer och inte själva blir förvirrade.

Mitt minsta presentbarn pratar ibland om sin gamla mamma och sin nya, när hon menar mig, men kallar mig för det jag heter, i alla möjliga olika fantasifulla varianter (jag tror jag inte någonsin haft så många smeknamn!). Hennes förskolevänner ropar "Din mamma kom!" när jag hämtar henne, men jag presenterar mig nog alltid som "styvmamma". Jag försöker göra ordet till mitt eget. Vi skämtar också om elaka styvmödrar. En häximage kanske passar mig rätt bra, egentligen... När vi försökte bena ut begreppen kom jag till slut fram till att jag åtminstone är presentbarnens Riktiga Styvmor, om någon insisterar på detaljer... Men de får förstås kalla mig helt vad de vill (utom "morsan" så jag hör det. Det gäller samtliga 7/7).

Nu ska jag stirra lite på deadlinen.

Badande Isbjörn på bilden.

Cornelia