Jag hade nästan lovat mig själv att inte klaga på novembervädret. Det är ju som det är. Men idag har november krupit in under min hud i form av en underlig apati och molande halvhuvudvärk. Första tecknet på november i själen är att jag inte o-r-k-a-r koka espresso, utan nöjer mig med snabbkaffe. Koffeinet fungerar ju, men livskvalitetsindikatorn bara sjunker trött. November har fått mig att tappa glamourattityden, så är det.
Så mycket piggnade jag dock till att jag gjorde ett litet experiment, när jag ändå måste ut -ett barn måste följas till tandläkaren. Jag tog på mig min läderrock som jag köpt i slutet av 80-talet, för att se om jag skulle känna mig löjlig. En dålig dag kan ju inte bli lika mycket sämre som en bra dag, så det kändes som om tidpunkten var rätt... Fyrtioåringar i ungdomskläder är en patetisk styggelse men inget intressant hände. Jag kände mig mest bara tråk-sunkig och det var inte pga rocken. Den är nog ganska ROCK fortfarande och kanske inte ens helt fel på mig, men idag... Min självbild krackelerar när jag går ut på stan utan ha gjort en estetisk ansträngning. Lite rörande var det att jag hittade ett par miniatyrsrumpor i Tuffa Jackans ficka. Jag hade den senast på mig när mitt äldsta barn var baby!
Min novemberblues beror delvis på mitt ensamliv, har jag för mig. Det finns ingen att visa hur duktig jag är i min vardag. Ungarna tar det för givet att jag ska klara allt och orka allt och det gör jag ju också, det är inte det. Är det för att vi är flockdjur vi behöver publik? Eller är det bara jag? Jag är också mitt emellan två projekt. Det jag trodde jag skulle jobba med till julen blev färdigt med hastigheten av en störtförlossning och nu känner jag mig tom och lite främmande för "babyn", som inte bara föddes i racerfart, den blev också vuxen och flyttade ut i det samma.
Så vad ska Ordentliga Mamman laga för mat idag då? Det blir nog ärtsoppa på burk (med grädde och rå lök i!) och pannkaka med hallonsylt och mera grädde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar