Praktisk glamour...

...vad skulle det vara? Kanske det är vad jag försöker utöva. I mitt vardagsliv försöker jag vara så praktisk och tidseffektiv som möjligt, så att jag ska ha råd och möjlighet med lite glamour. Jag struntar i att de andra föräldrarna på dagis skrattar åt att jag också på vintern bär solglasögon, så fort det finns minsta lilla solstrålande anledning till det; det är ett enkelt trick för att få mig att känna mig som en filmstjärna. Attityd verkar som vanligt vara nyckel till framgång. Jag har märkt att en viss sorts hållning, i kombination med höga klackar, ger intressant utdelning på stan, i form av uppskattande blickar. Ibland kan man läsa ett "Vem sjutton var det där?!?" i betraktarens öga. Om man beter sig som en stjärna blir man ofta också betraktad som en sådan. Fake it til you make it? tror nog det. Nåja, det här är ju bara fråga om att känna sig lite attraktiv innan medelåldern tar ut sin rätt. Jag har slutat tycka att jag är ytlig och istället börjat erkänna att jag är skönhetstörstande och "en sån som pyntar sig". Det är inte så länge jag har bejakat min kvinnlighet, barn av sjuttiotalet som jag är. Det var orange, brunt och grönt i garderoben och prinsessa lekte jag aldrig. Det har jag lite tagit igen nu.

Eftersom jag för det mesta tar hand om tre barn utan inneboende vuxenhjälp, finns det lite tid för glamour, men pyntet hjälper upp situationen, kvinnlighetsleken får mig att känna mig lite härlig och solglasögonen, ja, de är omistliga.

Nu ska jag satsa på skönhetssömn.

suss' gott, Cornelia