Vi blir inte älskade av de orsaker vi tror

Män som jobbar häcken och den mentala hälsan av sig för att de ska uppfylla modellen som ansvarstagande familjefäder, för att kvinnan i deras liv ska inse deras kärlek. Kvinnor som späker sig eller pumpar upp valda kroppsdelar för att vara attraktiva för sina män (och deras vänner, för att männen ska vara stolta över dem?). Prestationer, prestationer! När kvinnan egentligen vill ha sin karl mer hemma och mannen tycker hon är ljuvligast när hon är yrvaket rufsig och naturell.

Jag säger inte att hon inte uppskattar att han drar hem pengar eller att han inte gillar att hon är snygg, men ingendera älskar den andra av de här orsakerna. Och om de gör det så förtjänar de varandra.

Är det här ett könsrollsproblem? Beskrivningen ovan är förstås karrikerad och kanske går den att vända på? Om det är hon som sliter för brödfödan och han som pysslar med sitt utseende, vad händer då? Nå, om de har ont om gemensam tid så har de det, oberoende av vem som är borta och inte älskar hon honom för hans biceps heller.

Jag börjar sakta förstå att jag kan älskas för min egen skull. Jag har aldrig älskat någon av någon annan orsak, men mina krav på mig själv har varit helt andra. Nu nosar jag försiktigt på tanken att utrycket "åldras tillsammans" kan vara ett uttryck för innerlig kärlek och inte en eufemism för "jag är för gammal för att få någon ny".

Funderar Cornelia, tidigare cyniker